När livet vänder: Berete

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma

Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Skriva, leva… vad är skillnaden?

Ett skrivande inlägg.

---

 

Frågan i rubriken är naturligtvis inte möjlig att besvara. Jag har hittills skrivit i mina jobbansökningar att jag lever för att skriva. Det är en stor del av sanningen, men inte hela, förstås. Man kan faktiskt sluta leva och man kan sluta skriva, men att leva för en handling… Jag vet inte… Det behövs nåt mer. Typ… kärlek, kanske?

För övrigt har jag slutat skriva i mina ansökningar att jag lever för att skriva. Det är mera så att jag skriver för att leva. Kan du se skillnaden? Kan du förstå skillnaden?

Den här pennan fick jag av en före detta arbetskamrat för ungefär ett år sen. Pennan ska användas när jag signerar min första bok.

I morse läste jag en BRA och intressant artikel i lokalblaskan på nätet om en skrivare i Uppsala som heter Håkan Pettersson. Han är bland annat poet och har gett ut böcker med poesi, noveller och krönikor. Sen är han med i en dokumentärfilm också.

I artikeln säger Håkan Pettersson bland annat att han inte är nånting utan skrivandet. Att skrivandet i sig är nåt han både är och gör, både ett varande och en process. Det lät så himla… fint. Och så känner jag igen mig i så mycket, förutom det där med bokutgivningen, dårå. Även där är jag ett misslyckande – än så länge. (Vänta bara…)

Den där filmen om Håkan Pettersson är jag nyfiken på. Enligt artikeln är den ärlig, men Håkan Pettersson själv tycker att den kunde ha varit både hårdare och djupare och ännu mer ärlig. Medierna inte varit särskilt intresserade av filmen. Kanske för att det är semestertider.

Håkan Petterssons texter blir jag förstås också nyfiken på. Enligt artikeln är de

[…] humoristiska och poetiska, men också dräpande, sylvassa, arga […]

Det är skönt att läsa att nån annan än jag själv har ilskan som inneboende. Annars är vi inte så lika, denne poet och jag. För mig tog det exakt sju minuter att skriva och korrekturläsa den här texten. För Håkan Pettersson tar det fyra timmar att skriva en A4-sida. Han skriver nämligen med näsan. Enligt artikeln har han en grav CP-skada. Jag hoppas bara att folk slutar se CP:t och i stället skrivaren Håkan Pettersson.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflans Almedalen-tips: Barnvakt åt Ebba! #almedalen

Ett inlägg om Almedalen och en möjlighet att hjälpa en politiker.

---

 

Det här tipset borde kanske ha levererats igår. Det var nämligen då kristdemokraternas rätt nya partiledare Ebba Busch Thor gästade Almedalen för att prata. Jag brukar inte lyssna på kristdemokrater för det de säger är ofta oförskämt och kränkande i mina HBTQ-öron. Men jag tjuvlyssnade lite på Ebba Busch Thor, hon är ju trots allt Uppsalabo.

Ebba Busch Thor pratade och pratade. Hon gjorde alltså ett avbrott från sin föräldraledighet för att hoppa in under Almedalsveckan. Fick hon avdrag på föräldrapenningen för det precis som vi arbetssökande får avdrag på såväl dagar som kronor av den futtiga a-kassan när vi arbetar en (1) timme?

Men nu var det inte föräldraledighet eller a-kassan jag skulle skriva om utan HBTQ. För det slogs upp ganska stort att Ebba Busch Thor deklarerade att hon skulle göra minst ett till avbrott under sin föräldraledighet – för att delta i Pride. Hur mycket hon ska delta under Prideveckan den 27 juli – den 1 augusti är oklart. Klart är det däremot att Ebba Busch Thors HBTQ-vänlighet inte sträcker sig så långt som till paraden. I Expressen svarar hon på frågan

Varför inte?

så här:

Dels för att jag är föräldraledig och det är en fråga som jag inte lagt så mycket tid att fundera kring. […]

Så… under vardagarna i Prideveckan är Ebba Busch Thor alltså HBTQ-kompis men under paraden är hon föräldraledig???

Mitt Almedals-tips idag är därför detta:
Hjälp Ebba Busch Thor och hennes man genom att erbjuda dig att vara barnvakt lördagen den 1 augusti så att Ebba Busch Thor kan gå i Pride-paraden!!!

För övrigt är det visst miljoner som hyllar och firar Pride på Fejan via Celebrate Pride – över 26 miljoner människor har addat regnbågens alla färger till sin profilbild. Detta skedde efter att Högsta domstolen i USA beslutade att alla amerikaner, i alla stater, har rätt att gifta sig – oavsett kön eller sexuell läggning. Det är fint och hedervärt av alla dessa människor. Men… det förbättrar knappast våra rättigheter i världen.

I morgon är jag lika HBTQ som idag. Är du? Hur länge är DU HBTQ-kompis? Lika kort tid som Ebba Busch Thor eller längre???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor i regnbågens alla färger

Ett inlägg om blommor och ett besök på stans nyaste blomsteraffär.

---

 

En tror inte att den är sann, regnbågsrosen, men det är den. Jag har INTE Photoshoppat den, mer än beskurit den.

Att titta på vackra blommor – och fota! – ger en stunds tröst och glädje åt många av oss. Jag var nyfiken på stans nyaste blomsteraffär som nyligen öppnade ganska nära där jag bor. Det var Blomsterlandet som öppnade sin andra affär här i Uppsala.

Blomsterlandet har verkligen blommor i regnbågens alla färger! Jag såg så mycket fint att det sved i ögonen. För hur det än är gav besöket inte enbart tröst och glädje. En hel del sorg vällde upp. Sorg över drömmar som krossats och drömmar som aldrig blev av.

Men jag strosade runt en stund trots allt och tittade på såväl uteblommor som inneblommor, snittblommor som träd. Jisses, om jag hade kunnat ta med mig fota allt! Jag skulle inget köpa mer än möjligen en lila hänglobelia till ballen*. Det fanns några där, men jag tyckte att de kostade lite för mycket för min plånbok så de fick stanna kvar.

Orkidéerna var fantastiska liksom kaktusarna – fast på olika sätt, förstås. De förra är ju mest vackra, medan kaktusar är mest häftiga. Men jag såg en orkidé som såg förbannad ut! Utomhus fanns bland annat magnoliaträd som inte blommade just nu, förstås, men också en liten lund med citronträd, olivträd och kumquatträd. Hur maffigt som helst!

Naturligtvis saluför affären också krukor, redskap, jord med mera. Där säljs också doftljus och – förvånande nog – saft. Saft från mina hemtrakter.

Men ingenting fick följa med mig hem, trots att både saften och regnbågsrosorna lockade enormt. Jo, förresten! Jag tog en gratis broschyr om orkidéskötsel som jag satt och bläddrade i en stund i bilen när jag kommit tillbaka till garaget. Min lilla utflykt varade knappa halvtimmen och jag ville inte riktigt gå hem.

Här är några bilder från min tur till Blomsterlandet. Kanske Encyclopedia BotAnnaecea Belgique, det vill säga VänAnnan i Belgien, kan upplysa mig om den lila blommans namn samt kontrollera så jag inte ljuger om några andra namn?

Detta bildspel kräver JavaScript.

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det går mot slutet

Ett inlägg om veckan, månaden och lite annat.

---

 

Världen största ögon. Bilden är nästan sex år gammal…

Nu ska vi inte göra några snabba tolkningar av rubriken. Det den avser är att det går mot såväl slutet på veckan som slutet på månaden. Tänk, snart är det juni och dags för skolavslutning! Förra året kunde jag inte delta i skolavslutningen eftersom jag jobbade. I år tänker jag vara med – om jag får. Och tro inte att det har nåt att göra med den traditionsenliga jordgubbstårtan som Fästmön gör, neheeej da! Jag har försökt vara med vid yngste bonussonens samtliga skolavslutningar och det är en rörande tillställning – om än jobbigt att stå rakt upp och ner så länge för mina onda fötter och i antingen stekande sol eller hällande regn. Nej, skolavslutningen är inget jag missar om jag inte är tvungen att vara på annat ställe. För rätt som det är är lillskrutten stor. Det går fort.

Idag har jag namnsdag. Inte för att jag känner mig som nån Jeannette, precis… Den enda som uppmärksammar det nu för tiden är min lilla mamma. Två namnsdagskort hade hon dessutom skickat – bara för att hon tyckte att hon skrev så fult (”glasögonen åkte av hela tiden”) i det första kortet. Lilla mamma då! På söndag är det Mors dag och mamma får sitta ensam. Men hon har i alla fall en ny och fungerande perkolator – som jag vet ALLT om vid det här laget. Den blev en förtida present, fast det låg också ett inslaget paket att öppna på söndag i påsen som snälla FEM vidarebefordrade åt mig.

Två namnsdagskort sprättade jag upp idag från lilla mamma.

 

Skrivbordsstolen från A och J, tillfixad, är till salu för 1 500 kronor på Helping Hand… Den lämnade FEM och jag in när vi var där i början av maj.

Vänner ja… De är en folkgrupp i sig. Den som har läst mitt lösenskyddade inlägg från igår kan se ett exempel. Jag förde en sms-dialog med vännen A igår eftermiddag medan jag fnulade runt på Helping Hand och hon hade råkat hamna på en sightseeingtur per tåg i Mellansverige tack vare (nej, inte på grund av!) en nedriven kontaktledning eller va 17 det nu berodde på den här gången. Det var nämligen så att jag och FEM lämnade in en skrivbordsstol där den där helgen när FEM var på besök här. Stolen hade jag fått av A och hennes man, men vi fick inte ordning på ryggstödet – trots att vi totalt var en fem personer som försökte… (Hade kunnat bli ett separat blogginlägg!) I övrigt var stolen jättefin och vi fick ett stort TACK när vi lämnade den. Att det blev just Helping Hand hade att göra med att FEM ju köpte en bästefåtölj där till sin sambo och vi behövde få plats för den i hennes bil. Och igår såg jag den blåa stolen som vi hade lämnat. Uppenbarligen hade nån med ingenjörsutbildning varit på den, för ryggstödet såg helt OK ut. Men prislappen… Jag baxnade!!! Och naturligtvis tog jag en bild och skickade över till min turistande vän A. Jag kan bara föreställa mig hennes fågelholksmin när hon tog emot bilden på mobilen…

I övrigt såg jag en del fint och fult på Helping Hand. Smartaste grejen var nog det kombinerade lilla nyckelskåpet/spegeln som säljs för 65 kronor. Naturligtvis inget som följde med hem till mig, jag har både nyckelskåp och spegel i min hall. Men ett litet tips för den som inte har nåt! Idag, fredag, har Helping Hand stängt, men på lördag är det öppet igen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I eftermiddag åker Anna hem till Himlen för att vara mamma på heltid i två veckor igen. Jag skjutsar hem henne, förstås. Hela bilen är full av grejor, trots att vi redan varit ute en vända till Himlen med saker. Vi storhandlade i onsdags och körde då även ut och packade in de fem matkassarna. Storhandling är aldrig roligt, men i onsdags var det nog värre än värst. De första 20 minuterna terroriserades vi kunder av ett meddelande på först svenska, sen engelska, som upprepades hela tiden. Det handlade om att ett brandlarm hade gått i byggnaden, men att det skulle undersökas innan kunder och personal behövde agera på nåt visst sätt. Tänk om vi hade varit nästan färdiga – och så hade vi fått lämna vagnen med alla kassarna och springa ut!.. Nej, jag vill inte ens föreställa mig och jag är glad att det uppenbarligen var ett falsklarm eller nåt test.

För egen del ska jag hasa över till Tokerian och köpa mig nån ordentlig mat till i kväll. Det blev varm korv boogie till middag igår. Tanken var att det skulle bli korv med bröd, men det fanns bara ett bröd kvar till de tre ganska så små kycklingkorvarna. Nä, det var inte särskilt mättande för en som hade hållit på med kroppsarbete och jagat skruvar under eftermiddagen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag hoppas att du får en fin helg! Själv förenar jag mig med familjen under morgondagen. Till dess ska jag skriva och skriva och skriva lite. Och försöka läsa ut min bok på gång! Jag är alldeles i slutet…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Loppisspanarna

Ett spanande inlägg.

---

 

Värsta loppisspanaren.

Månadens enda gemensamma lediga helg är denna. Vad göra? Vi for på loppistur och spanade. Det är alltid roligt – och ofta en utmaning att hålla plånboken nerstoppad. Men det roligaste av allt är att titta på grejor och folk, att kanske se nåt fint att sukta efter, nåt fult att spy galla över och nåt kul att garva åt.

Själv funderade jag mest på vem galningen på den här tavlan till höger föreställer. Jag såg puckot på Röda Korsets Kupan…

På Röda Korsets Kupan var det som vanligt väldigt mycket folk. Temat var frimärken och det fanns ett stort bord med frimärkssamlingar och förstadagsbrev så jag tror att självaste FEM hade blivit sugen att riva bland märkena… Jag blev mest irriterad för en tant glodde jättesurt på mig. Och på annat håll i affären knuffade en gubbe till mig så jag i min tur råkade puffa till en tant med rollator. Det går hett till i loppisvärlden.

Här är några bilder från Röda Korset idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Nästa stopp på vår loppistur var Erikshjälpen som ligger blott ett stenkast från Röda Korsets Kupan. Och ärligt talat, Erikshjälpen är så fräscht jämfört med sunkiga Kupan… Roligt att notera var att kapellinredningen var såld sen vi var där sist. En gofika blev det i det fina kaféet – Fästmön bjöd på kaffe och cheesecake.

Här är några bilder från Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dags för stopp nummer tre, Helping Hand. Anna hittade bland annat en bästefåtölj likadan som min fast vit för endast 450 kronor. Men, men… 450 kronor är pengar det också och fåtöljen var väl i sisådärnt skick.

Här är några bilder från Helping Hand:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Sista loppisstoppet för dagen blev Myrorna i Boländerna. Där såg Anna en Orreforsskål för 75 kronor som hade passat i min samling, men nej, jag har ju köpstopp. Dessutom såg hon ytterligare en bästefåtölj, fast en svart och inte en recliner. Den kostade bara 100 kronor… Två klena tanter och en liten bil samt lite annat gjorde att fåtöljen fick stå kvar, tyvärr. Nu går Anna och muttrar om fåtöljen och jag om skålen. Men ibland är det bara att inse att man inte kan få allt.

Här är några bilder från Myrorna i Boländerna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Roligast idag var emellertid Nalle Puh. Tänk den som får honom…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och vet du… Medan du läser det här suuurplar (uppsaliensisk accent) vi kräftor… HA! Men oj! Nu skröt jag visst lite igen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tusen bitar – en film om Björn Afzelius

Ett inlägg om en film.

---

 

Man kan nog säga att jag har undvikit Tusen bitar – en film om Björn Afzelius. Jag var rädd att den skulle göra för ont. På långfredagen visades den i SvT och av nån anledning ställde jag DVD-timern på inspelning här hemma. Nu har jag gjort nåt så ovanligt som tittat på film på eftermiddagen.

Björn Afzelius. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Titeln på filmen är förstås en låt som Björn Afzelius har spelat in. Min favoritlåt. Den som har följt mig genom åren. Den är en sån bra beskrivning av livet, det livet är. Att allt kan vara hur fint som helst och sen gå i tusen bitar i nästa sekund. Det där att man inte ska vara för kaxig och säker utan kanske ha ett ganska stort mått ödmjukhet inför livet.

I filmen får jag förstås höra flera favoritlåtar. Jag sjunger duett i Så vill jag bli, texterna till Sång till friheten, Två ljus och Älska mej nu sitter fortfarande kvar. Jag vet att jag aldrig lär tappa dem.

Men jag får en annan bild av ”Affe” under filmen. Jag ser en sexmissbrukande man, samtidigt den arga unga killen vars mamma var psykiskt sjuk, nåt som ledde till självmord. Kvinnorna som berättar om hur vacker och underbar och fullkomligt oförmögen han var till trofasthet. Vännerna och kollegorna, särskilt Åge Aleksandersen och Mikael Wiehe, berättar om samarbetet och rädslor. När döttrarna berättar om pappans tal till en av dem på studentdagen kommer mina tårar. Likaså när Mikael Wiehe säger att han fick ärva Björns gitarr…

[…] Och jag spelar fortfarande på den. […]

Den här dokumentärfilmen får högsta Toffelomdömet. Sen kan Göran Skytte bara gå och gömma sig.

Missade du filmen? Se den här på SvT Play fram till den 30 september 2015!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gammalt möter nytt och en liten värld

Ett småskrattande inlägg om en liten värld, men också om spännande gamla byggnader och böcker.

---

 

I förmiddags var jag iväg för att leta upp en blomsterbutik här i Metropolen Byhålan. Sist jag var här låg den på ett ställe, nu på ett annat. Men jag hittade den! Påskliljor inhandlades för vidare spridning å gravar senare idag. Eftersom mamma var hemma promenerade jag till stan, det är ju inte alls långt att gå. Jag slogs av hur fint det är att man har bevarat viss gammal bebyggelse trots att man byggt hyreshus både på längden och höjden.

Alla gamla hus revs alltså inte. Ett av de finaste är Dubergska gården, en blå träkåk där det visas konst. Didrika Duberg var en gammal Motalaprofil som inte bara var gift med en häradshövding – hon såg till att det startades en flickskola i Byhålan. Skolbyggnaden blev klar 1860 och är alltså den blåa träkåken som står där än idag. Fram till 1910 var där skola för tjejer vars föräldrar inte hade pengar till döttrarnas skolgång. Sen dess har huset varit både bostad och affär.

Dubergska gården var ursprungligen en flickskola. Huset är från 1860. Notera hur gammalt möter nytt i såväl stensättningen som husen träkåk – höghus.

På eftermiddagen slängde jag in mamma och rollatorn i bilen och passade på att klämma mitt finger på den senare. Mamma ville till en affär och jag skjutsade. När mamma senare rollade över till sin frissa gick jag ner i källaren med lite grejor. Inte så lätt att kolla läget i förrådet när bara ett fåtal lampor fungerade. Men jag hade tur! Jag mötte… inte källartrollet utan vännen M:s (h*n som såg mig svischa förbi i bilen igår) mamma! Och när hon tände i sitt förråd kunde jag se även i mammas. Det blev en lång och trevlig pratstund, dessutom. Snacka om att det är en liten värld här i Metropolen…

Nu väntar ett besök hos pappa och di gamle på kyrkogården, därefter mat från samma ställe som igår. Jag har fått en vägbeskrivning inför utflykten till landsbygden på påskdagen. I morgon ska jag försöka göra fint på mammas balle* om det är soligt. Och framåt kvällen ska vi titta i en riktigt gammal bok. Det är ju långfredag och vi behöver vara lite kristliga av oss, så vi ska öppna den stora Karl den XII-bibeln. Enligt mamma är denna bibel inte bara en gammal bibel utan innehåller dagboksanteckningar förda av nån Bernadotte… Silkesvantarna lär åka på!!!

Denna ska vi öppna och titta i i morgon på långfredagen.

*mammas balle = mammas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Konstig konst – men får den vara hur konstig som helst?

Ett konstigt inlägg.

---

 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.

Skorstenen är inte det enda av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Påskgodis

Ett rätt gott inlägg.

---

 

Till och med videungen mår gott.

Att få vakna en påskdag och nästan inte ha ont i ryggen alls, det var faktiskt sanning i morse. Men jag vågar knappt uttala orden. Jag har hoppats och trott förut och så har smärtan kommit tillbaka. Nu håller jag nästan andan. Och njuter. Får lov att tänka att det kanske bara är för en lite stund, dårå, men då får jag njuta av det lilla medan tid är. Ha det gott en stund.

Vårt påskbord 2014.

Igår hade vi det mycket gott här i Himlen. Fästmön mest och jag bara lite (ägghalvor och potatisskalning) gjorde så härligt påskbord till oss. Det var riktigt mysigt att ha ungdomarna hemma och slippa oroa sig för fylla på stan och sånt. Men i kväll blir vi kanske en decimerad skara. Och så ska det väl vara.

På vårt påskbord fanns tre sorters sill, två sorters lax, köttbullar, prinskorv, ägghalvor, helgskinka, flatbröd, stark ost med mera. Som dryck serverades påskmust, påsköl och Östgöta sädes. De som drack snaps fick välja färg på glasets fot. Jag valde blått, för det är min älsklingsfärg.

Vi hade till och med påskservetter.

Planen var att vi skulle äta påskbord på eftermiddagen och det gjorde vi. Fast det blev närmare ordinarie middagstid eftersom det ju tog lite tid att fixa allt – med en kock justerad. Men gott och fint och trivsamt blev det. Vi hade till och med påskservetter. Det behövs inte så mycket mer ibland för att göra det mysigt.

Detalj från Annas tischa.

Anna satte på sig en av sina nya födelsedagstisschor som hon fick av min yngsta bonusdotter, hennes yngsta dotter. Själv hasade jag omkring i mjukisbrax, det är enklast när man, som jag, då och då måste ”gymnastisera” på nåt golv.

Påskgodis i min bunke.

Och tro det eller ej, men framåt kvällningen lyckades vi klämma i oss lite påskgodis också. Jag skrev häromdan att godiset på Tokerian var utplockat. Märkligt nog hade vi en hel kasse med godis – efter att de två yngsta hade fått sina påskägg, alltså… Så till aftonen ordnade vi äggletning, den enda påsktraditionen i den här familjekonstellationen som jag har varit med om tidigare. I botten av ”barnens” ägg la vi jag såna där äckliga ägg som ingen tycker om. Ja, jag är den elaka styvmodern. För egen del tilldelade jag mig godis både i en egen bunke och i det stora ägget. Ful får man vara, men inte dum!

Ett litet jäkla plastlås.

I min första familj, den med mamma och pappa, skapade vi en Kinderägg-tradition. Den gick ut på att man skulle bygga ihop den eländiga lilla leksaken inuti – EFTER att man hade snapsat till påskmaten. Inte helt enkelt alla gånger. Den här traditionen ville jag föra med mig till nuvarande familj. Bara det att tre av fyra fick färdiga leksaker. Det vara bara storsnapsaren själv, det vill säga jag, som fick sitta och pilla med och montera ihop ett litet jäkla plastlås…

Köp en större bil…

Johan är snäll mot sin elaka styvmor och skänkte henne sin leksak – en bil. Jag tror att jag förstår vinken, det vill säga

Köp en större bil så att jag kan sitta bekvämt!

Vår påskaftonskväll avslutades med TV. Jag ville ju se Mr Selfridge och Anna gillar de blodiga Bibelavsnitten där folk skär halsen av varandra eller petar ut ögonen. Ja, ja, det är tur att nån av oss är fridsam. I kväll ska vi i alla fall se ruskigheter tillsammans i form av Fjällbackamorden.

Vackert väder är det idag och det torde ge oss lust att ta en promenad. Ryggen skulle tacka mig, liksom magen, som har lidit av medicinen. I morse tog jag den allra sista tabletten, den som jag skulle ha tagit igår kväll. Nu får vi se vad som händer…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »