Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘årsdag’

Ett inlägg om årsdagar.


 

Vid lunchtid for vi ut på landet. Det var faktiskt lite soligt då och vi var dessutom aningen uppklädda. Skälet till vår utflykt och klädsel var att vi ju skulle fira en 60-åring. Egentligen infaller Dagen i morgon, men firades idag. Inget att tjafsa om.

Ölburk med text Inget tjafs

Inget tjafs ens på ölburken.


Vi inledde med sång
och för det blev vi bjudna på kött och potatissallad och sallad med olika sorters dryck till. Jag körde bil och drack därför bubbelvatten utan alkohol men med smak av citron. Somliga drack både öl och vin och nån tog en likör till kaffet…Själv mumsade jag i mig en enorm bit tårta som H hade gjort (totalt sex stycken…). Den var så god att det bara smälte i munnen.

Tårta

Den smälte i munnen…


Det var trevligt 
vid bordet där jag satt. Mina närmaste bordskamrater var Fästmön, H och Annas snälla mamma med man. Lite senare kom farbror Bosse (min blivande svärfar, fast han nog inte vet om det) och ett och annat barn och barnbarn till jubilaren. Nyaste barnbarnet var för övrigt bara 20 dagar ungt…

Men man ska inte sitta för länge när det är öppet hus. Vi for tillbaka till stan efter ett par timmar. Tog vägen om Gamla Uppsala och loppisen intill Mjödstugan. Jag såg en helt underbar kinesisk svart träask där, fast 150 kronor avgjorde att den fick vara kvar. I uthuset såg vi ett och annat. Jag kunde inte låta bli att undra över priserna på några gamla vinflaskor med innehållet kvar. Kom mig dock inte för att fråga, för jag skulle ju inte handla nåt.

Ch Timberlay 1959

En flaska Chateau Timberlay årgång 1959 var till salu.


Vidare såg jag en och annan fantastisk ljuskrona 
och en trattgrammofon med en tratt så turkos att jag nästan började gråta.

Tratt

Tratten på grammonfonen var turkos. Ljuset i uthuset var för dåligt för att bilden skulle bli riktigt bra.


Sen for vi vidare till Black Brook först, 
därefter till Tokerian. Hittade middagsmat till i morgon för nästan halva priset. En godisbunke fick följa med i påsen. Anna bjöd på kycklingburgare och jag var lite hungrig eftersom jag ju inte åt köttet som serverades på kalaset.

Om sju år blir jag 60. Det låter gammalt, men T, som vi firade, är som en pojke fast farfar – och morfar – han är. Jag känner mig ändå äldre än de flesta. De senaste sex åren har tärt. Men jag tackar i alla fall WordPress för den fina badgen, trofén. Idag har jag bloggat här i sex år…

Trofé på sexårsdagen hos WordPress

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett provande inlägg.


 

UNT 17 januari 2015I morgon Idag (17 januari) har jag haft lokalblaskan på prov i tre veckor. Jag nappade på ett gratiserbjudande om två veckor. Var man snabb att skicka in lappen skulle man få tre veckor. Jag var inte snabb. Ändå fick jag tre veckor. Kanske var det nån form av ”kompensation” för att det dröjde två och en halv vecka innan prenumerationen kom igång? Å andra sidan tog det knappt en vecka innan den första UNT-säljaren ringde. (Att jämföra med SvD, där jag via Snäll-Anders fick en prov-prenumeration som kom igång efter två dar, om jag inte minns fel… En enda säljare från SvD har ringt hittills och flåsat mig i örat – h*n hörde uppenbarligen inte att jag svarade. Det var efter över två veckors provperiod.)

Vad tycker jag då? Tja… Svenska Dagbladet har ju numera Lisa Irenius. Det säger rätt mycket om vad jag tycker. Men jag tänkte ändå kort gå igenom dagens UNT och visa på vad jag tycker är bra och vad jag tycker är mindre bra.

  • På Ettan har man lyft fram fixaren Berth på Röda korset. Det tror jag är jättesmart, framför allt som många papperstidningsläsare är äldre och äldre är en målgrupp för Röda korsets fixare. Sen kommer själva artikeln inte förrän i B-delen, i anslutning till dödsannonserna…
  • Dagens ledare och debattartikel handlar om Raoul Wallenberg med anledning av att det i morgon är 70 år sen han fördes bort. Om man nu ska lyfta fram såna här årsdagar undrar jag bara varför man inte gör det på själva årsdagen? Tidningen kommer ju liksom ut i morgon…
  • Det är likadant med nästa uppslag som  handlar om Fadime Sahindal. Det är 13 år sen hon mördades – på onsdag. Förra året dog två av hennes syskon. Kanske man borde visa lite… hänsyn?
  • Följande artiklar handlar om en misstänkt barnvåldtäkt och en kvinna som blivit sjuk av sin bostad och som inte får hjälp att hitta en ny. Barnvåldtäkten är en fruktansvärd nyhet och den sjuka kvinnan är en artikel som vädjar till läsarens empati.
  • Annonser, annonser, annonser och sen lite kortare texter om årets ledigheter. Jag fascineras av hur långt framåt andra människor kan tänka. En del har redan planerat in sin semester…
  • Därpå följer en, i mitt tycke, rätt undanskymd artikel i vilken en professor i islamsk teologi och filosofi kommer till tals angående terrordåd och demonstrationer mot islam.
  • Så följer en del kortare texter från Uppland samt en större (i alla fall är bilden stor och ligger över ett uppslag) artikel som åter igen vädjar till läsarnas empati: en fembarnsfamilj som står utan bostad.
  • Kost, ekonomi, motor och Leva bläddrar jag snabbt förbi (inte intresserad). Då hamnar jag på riksnyheterna. Hittar inget där som jag inte redan läste igår på nätet. Världsnyheterna kommer sen och det är samma visa där: intet nytt. Annonser, en läsarbild och vädret avslutar A-delen.
  • Kulturen inleder B-delen. Inget riktigt spännande här. Artiklar som anknyter till Charlie Hebdo och Fadime Sahindal igen liksom diskussionen i sociala medier om Snippan & Snoppen-musikfilmen. Jag gäspar lite. En lång artikel om en ljussättare på Uppsala stadsteater skummar jag.
  • Sen följer åtta sidor sport. Jag bläddrar förbi utan att läsa och kommer till fixar-artikeln samt födde och dödde. Det verkar som om UNT har sparat på de senare, för de fyller ett helt uppslag, en hel sida och lite till. Korsord, TV, insändare och serier avslutar B-delen. Korsordssidan stannar jag länge vid, för jag har tagit upp mitt sudokulösande.

Då är frågan… Vad ska jag svara när prenumerationssäljaren ringer nästa gång? För UNT:s dito kan ju ringa flera gånger och upp till 18 månader efter avslutad prenumeration. Ska jag prenumerera på tidningen igen? Jag har ju trots allt klarat mig i nästan två år utan den. (Jag sa upp den våren 2013 efter att ha varit prenumerant i typ 30 bast.)

Ja… jag försöker förgäves hitta prisuppgifter på olika typer av abonnemang. Ingenting i redaktionsrutan i papperstidningen, ingenting på nätet. Och det avgör ju saken ganska lätt: jag köper inte nånting utan att i förväg veta vad det kostar. 

Så sorry, UNT, ni faller på detta att ni saknar basal prisinformation. I övrigt noterar jag ändå en smärre kvalitetshöjning sen våren 2013. Hade UNT fokuserat ännu mer på det lokala och kulturen skulle jag kanske ha övervägt att prenumerera, men… som sagt… Lisa Irenius finns ju på SvD numera…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett allvarligt inlägg.


 

Pappa o jag

Tjock-Tofflan och hennes starka pappa.

Det är snart årsdagen för min pappas död. Min stora, starka pappa gick bort så onödigt. Nu tänker du att alla dödar väl är mer eller mindre onödiga. Dessutom var min pappa 78 år. Inte lastgammal, men en gammal man. Fast pappor ska aldrig dö. De ska fortsätta vara högst 40 och stora och starka och roliga och knäppa och irriterande.

För nästan åtta år sen drunknade pappa. Det var verkligen en onödig död. Dum. Jag saknar honom fortfarande. Saknaden mildras kanske, men finns där alltid. Särskilt nu på sommaren eftersom det var en dag när sommaren var som vackrast som han drunknade.

Vita blommor i bukettJust på sommaren känns det också som om pappa är extra nära. Jag kan nästan känna hans väsen i rummet. Jag tycker att jag ser honom i massorna, i vimlet. Många gånger har jag nästan rusat fram till män och gripit tag i dem och trott att de var han. Men jag vet ju med mitt förnuft att det inte kan vara så.

I kväll hade jag gärna dragit ner till Parksnäckan i centrala Uppsala och lyssnat och tittat på underbara Sarah Dawn Finers konsert. Men en dag bland alla människor i Stockholm igår fick räcka. Jag orkar inte med massorna. I stället minns jag Cabaret med Sarah Dawn Finer. Och så har jag en CD i bilen.

Det är också i bilen jag fortfarande gråter floder över pappa. Floder över en som drunknade… Det låter nästan som ett skämt. En tragisk komedi är ju livet. Är döden då en komisk tragedi? Jag lämnar tanken hos dig. Kommentera gärna!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av årsdagen av en väns bortgång.


Det är inte rättvist, livet!
Det är inte det! Jag kan säga det hundra miljoner gånger – och det förändrar förstås ingenting. Men det är heller inte rättvist att man glöms bort bara för att man dör. Därför skriver jag de här raderna på årsdagen av vännen Karins alltför tidiga död. För Karin är inte bortglömd!

två rosa rosor


Karin var en person
som det var omöjligt att inte gilla – när det kom till kritan. För hon var minst sagt… kontroversiell. Inte rädd för konflikter, gjorde ibland, enligt mig, galna val. Mitt i allt detta hade hon ett hjärta av guld. En sann vän.

Otaliga var de gånger Karin peppade mig när jag tampades med mina demoner. När jag akut las in på sjukhus för mitt taskiga blod var hon den enda av vännerna som ringde. Påstridig som f*n men ville så väl. väl…

Karins omtänksamhet var lika enorm som hennes hjärta. Och hennes humor! Jag vet inte hur många gånger det kom bokpaket från Täby till postboxen i New Village. En gång kom det snorfanor i papper med roligt tryck, en annan gång presentkort på en GB-glass…

Jag glömmer aldrig maratonsamtalet vi hade, Karin och jag, när hon ringde mig från bilen just som hon passerade Uppsala. Vi pratade hela vägen upp till Sundsvall…

Det var hos Karin jag sökte råd och stöd i medicinska frågor. Det gjorde jag så sent som en knapp månad innan… det ofattbara hände: Karin gick bort. Jag ångrar att jag inte var mer lyhörd! Om det finns nåt jag ångrar i mitt liv så är det just detta!

Jag vet fortfarande inte vad som hände den där dan för ett år sen. Och för mig spelar det egentligen ingen roll. Karin gick bort och hon kommer aldrig mer tillbaka.

Det är så mycket som har hänt sen du gick bort, Karin! Men nånstans tror jag att du sitter där uppe på ett moln – FORTFARANDE! – och blickar ner och bloggar lite då och då, vasst, förstås, en och annan svordom mellan blossen på stinkpinnarna, bland de himmelska saligpellarna. Du fattas mig fortfarande. Alltid. Mina tankar går idag framför allt till J, J och M.

Kotimatka pitkä niin…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om den årstid jag verkligen älskar.


De flesta tycker
att jag är fläng rent generellt, det vet jag nog. Och om jag säger att jag älskar hösten får de väl sina åsikter bekräftade. Vem älskar hösten, liksom?.. JAG! I love it! Jag älskar alla vackra färger, jag älskar mörkret och jag älskar regn och blåst! (Påminn mig nån dag sen när jag har fått tillfälligt nog av de två senare…)

Regn på busskurens fönster

En regnig kväll i en busskur i stan, september 2012.


I skrivande stund
vräker regnet ner. Det har regnat i natt också och igår kväll. Jag somnade till regnets smattrande på plåttaket, ett ljud som invaggar mig i trygghet, konstigt nog. Dessa regnnätter behöver jag inte somna till TV-ljudet i bakgrunden. Då låter jag regnet söva mig. Och det är ljuvligt!

regnbåge

Efter regn kommer… regnbågen… Bilden är tagen hösten 2012.


Ibland efter regnet
kommer regnbågen. Igår var det en vidunderligt stor regnbåge, som jag ju inte kunde fota eftersom jag körde bil. Och när jag anlände till mitt mål och stannade bilen var den flyktiga bågen borta.

Andra höstdagar är det ljuvlig sol och knallblå himmel. En sån där himmel som nästan gör ont att se på… Förra hösten, när jag fick min tjänstemobil, begav jag mig ut för att testa kameran i iPhone 4S-modellen. Det visade sig att kameran är skitdålig på att återge rött, men fantastiskt bra på blått! iPhone 5 är bara snäppet bättre, tyvärr…

Höstträd mot blå himmel

Ett höstträd med en knallblå himmel. Bilden är tagen den 6 oktober 2012.


Bilden ovan,
på det härliga höstträdet mot den knallblåa himlen, hade jag länge som bakgrundsbild på min tjänstemobil.

Dimmiga morgnar får jag inte uppleva just för tillfället. Jag häckar ju här hemma. Men jag minns en morgon hösten 2011 när jag jobbade på Fakulteten. Det var bara fantastiskt vackert!.. Jag sprang ut och fotade med min gamla Nokia N95, den som hade suverän optik från Carl Zeiss… (En spännande man bakom varumärket, för övrigt…)

Träd i dimma

Träd i dimma. Den här bilden tog jag i november 2011.


Vid samma tillfälle
fotade jag det här trädet. Och när jag ser bilden nedan får jag korrigera mig själv och medge att gult inte alltid är fult…

gult träd i dimma

Gult träd i dimma, fotat hösten 2011.


Hösten är emellertid en sorgeperiod
för många, även för mig. Snart närmar sig årsdagen av vännen Karins död, till exempel. Det tycker jag fortfarande är sorgligt och ledsamt. Jag är självisk. Jag hade velat ha vännen kvar här på jorden.

Mot slutet av oktober är det också min pappas födelsedag. I år skulle han ha fyllt 86 år. Jag kan inte tänka mig pappa som en gammal gubbe! För mig är han den där evigt unge, busige med håret på ända (ja, det håret har jag ärvt…). Han som retades så man kunde bli galen på honom, men också den snälle och omtänksamme som i sitt tidiga liv varit med om nåt så svårt som kriget och dess verkningar – från första parkett. Sånt blir man inte opåverkad av.

Pappa 1947

Min pappa 20 år gammal. Två år efter krigsslutet. Vattenkammad.


Lite sorgligt var det också att se idag
att en av mina före detta chefer ska sluta. Det är ingen gammal person utan nån som är yngre än jag. Jag gissar anledningen och förbannar den. En del sjukdomar borde bara bli utrotade!

Men nu ska jag inte deppa ihop idag utan njuta av hösten. För jag älskar den ju! Jag älskar nog det vemod den för med sig och de möjligheter till eftertanke som den också ger. Det är en sinnesstämning som passar mig – även om jag också har en ganska stor humoristisk ådra. Det måste man ha när delar av livet är kassa. Annars överlever man inte.

Efter förmiddagens bestyr ska jag ge mig ut i rusket. Det är bara ett problem med hösten: jag har inga bra ytterkläder! Jag har ingen lust att traska omkring i storstövlar här inne i stan. Regnkläderna har en design från anno dazumal – är det vintage det kallas? – och det är hål i skorna. Men vad gör det? Jag ska ju bara ta en promenad till Tokerian tur och retur…

Var spatserar du idag??? Skriv gärna några rader och berätta! Du vet ju att jag är nyfiken!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film med ett slut jag inte förstod.


Vi ville inte gå och lägga oss.
Det blev en av mina inspelade filmer från TV till DVD-hårddisken, Det sista offret (2007). Den började i alla fall… lovande…

Det sista offret
Hur var slutet?


Filmen hoppar mellan dåtid och nutid.
Femton år tillbaka i tiden var tonårstjejerna Diana och Maureen med i en skolmassaker. En ung kille sköt såväl elever som lärare. Nutid: Diana lever med sin man och sin lilla dotter och har ett ganska perfekt liv. Nu närmar sig årsdagen av skolmassakern. Diana tänker tillbaka på händelserna och på det val gärningsmannen ville att hon och Maureen skulle göra. Det val som innebar att en av vännerna skulle dö, medan den andra fortsatte att leva vidare.

Den här filmen är otäck. Varken Fästmön eller jag förstod slutet. Vem av tjejerna överlevde och vem dog, till exempel? Många av scenerna är väldigt starka. I kombination med det fantastiska fotot samt Uma Thurman i huvudrollen som den äldre Diana blir det högt betyg till filmen. Slutet måste jag nog tänka några varv till på.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Alltså det snöar JÄTTEMYCKET! Som tur var är snön lätt, så jag behövde inte gräva fram bilen när jag skulle åka hem från jobbet. Det räckte med att borsta. Men eftersom temperaturen har stigit rejält nu är det förstås ännu mera snorhalt än i morse. Nu är det JÄVLIGT snorhalt.

Min dag började ju inte så vidare värst bra, som du kanske läste om. Det var till och med så att jag åkte ifrån tiden, kan man säga. Jag var sen i morse, trött och stressad efter att ha ställt om alla klockor från 1:35 och 88:88 till 4:16, så jag åkte ifrån mitt armbandsur. Men lite orolig blev jag att jag hade glömt det nånstans på jobbet redan igår. Det var en ganska dyr klocka och ett armbandsur måste man ju ha. Fast… Jag gillar egentligen inte den här klockan och har aldrig gjort. Den var en riktig otursklocka från dag ett. Kanske berodde det på att jag köpte den på årsdagen av pappas död. Hur som helst, den gick sönder bara nån månad eller två efter köpet. Den är rätt krånglig att ställa in och jag får byta batteri ganska ofta i den. Men ändå. Det är det armbandsur jag har och det kostade ändå ganska mycket pengar för fem år sen. När jag kom hem låg det i alla fall i köket, på min lilla diversebricka. Tur!

 

armbandsur Paavo Nurmi ask penna regnbågsknapp varuvagnsmynt

Mitt armbandsur på diversebrickan flankerat av pappas Paavo Nurmi-ask från Olympiaden i Helsingfors 1952, en sladdhållare, två plastmynt till varuvagn från Folktandvården, en penna från Bonniers, Fästmöns regnbågssmileyknapp och en gratisbiljett från UL.


Jag stannade till
och handlade lite på vägen hem. Naturligtvis glömde jag köpa nåt att äta till i kväll, men det ordnar sig. Jag köpte ett par julklappar också och en liten grej till en viss kompis som snart fyller år. Hoppas bara att jag kommer ihåg att posta den i morgon!!!

I min shoppingpåse stoppade jag en stor burk pepparkakshjärtor, över 600 gram. Nu jävlar ska jag bli snäll! (Det är ju jul snart, vill jag mena!..)

en burk pepparkakshjärtor

Nu jävlar ska jag bli snäll!


Vad händer i kväll då?
Förhoppningsvis blir det en pratstund med Fästmön per telefon. Gissningsvis sitter jag vid datorn (sitter ju redan där…). Träffade en synnerligen pratsam granne när jag var och handlade, så generellt sett känner jag mig ganska färdigpratad. Fast med Anna kan jag ALLTID prata.

Det har varit en dag med ett rasande tempo på jobbet. Jag borde verkligen äta nån middag, för min lilla dubbelmacka åt jag vid skrivbordet för många timmar sen. Men orkar jag fixa middag? Nej. Jag blir ännu tröttare när jag tänker på min morgondag. Idag var den helt tom i min kalender, nu står där fem mer eller mindre bråttom-grejor som jag bara måste fixa.

En bra grej har i alla fall varit mina nya skoinlägg. Det har gått jättebra att ha dem och hälen har gjort minimalt ont. Men lite orolig är jag, för jag tog den sista tabletten i morse…

Nej, vet du, jag börjar se fram emot lite julledighet, faktiskt. Det är otroligt hektiskt på jobbet just nu, jag tror att mycket cirkulerar kring projekten som forskarna försöker få finanisering till. Och för en del går det riktigt bra! Det är bland annat nånting om det jag ska skriva i morgon.

Och snön bara faller… Jag har verkligen bara snö hos mig…


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »