Det ÄR inte rättvist, livet

Ett inlägg om livet.

---

 

Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.

Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inte andras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.

Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.

Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.

 

Backsippa kvar uti backarna står…

Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)

Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.

Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.

Svaret dröjde en liten stund. Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jag få en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…

En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.

Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…

Broschen blev vackrare i solskenet.

Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. Då kändes det lite bättre inuti.

Soldater som aldrig dräper nån.

Innan jag for hem till ensamheten stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…

Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

CSI: Cyber

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I måndags hade en CSI-serie premiär på Kanal 5, CSI: Cyber. Eftersom jag inte hade nåt bättre för mig och dessutom var lite nyfiken bestämde jag mig för att titta på detta första dubbelavsnitt. Jag blev väldigt förvånad när jag upptäckte att mrs Medium Allison Dubois och Dawson plötsligt poppade upp som kriminalare. Eller Patricia Arquette och James Van Der Beek, som de ju heter i verkligheten.

CSI: Cyber-gänget med Medium-Allison och Dawson, bland andra.

I det första avsnittet hackas en babymonitor och ungen kidnappas för att säljas på nån sorts auktion. I det andra avsnittet hackar nån sig in på en berg-och-dalbana, med en olycka och ett dödsfall till följd.

Inte ett dugg spännande är det en enda gång. Mrs Medium, som har huvudrollen, spelar så intetsägande sin roll att jag hela tiden misstänker – eller rentav hoppas på? – att hon när som helst ska få en dröm i vilken en döing berättar vem den skyldige hackern är – så att det händer nåt!.. Nej, det här tittar jag inte på nån mer gång om jag inte bara vill rensa skallen och slippa tänka. Nä, CSI har nog gjort sitt.

Toffelomdömet blir det lägsta. Och då är jag snäll.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De sju urens mysterium

Ett inlägg om en bok.

---

 

För nästan på dagen 28 år sen köpte Siv Agatha Christies deckare De sju urens mysterium. Det var en mulen fredag, har hon skrivit på bokens försättsblad. Så är det även nu, fast det är ju bara onsdag idag. Boken hittade jag i den generösa bokskatt som Sivs dotter förärade mig i mars i år. Stort TACK, Agneta!

Handlingen tar sin början på lord Caterhams herrgård. Ett antal gäster är där och bland dem den unge Gerry Wade, ökänd för att han alltid försover sig. Därför bestämmer sig några av de övriga gästerna att skoja med Gerry. De ställer in åtta väckarklockor som det sätter alarm på i hans rum. Fast Gerry vaknar aldrig – han har blivit mördad. Och de åtta klockorna har plötsligt blivit sju. Bundle, egentligen lady Eileen, börjar snoka i dödsfallet. Men det stannar inte vid ett mord. Snart sker ytterligare ett – mitt framför näsan – eller kylaren!  – på Bundle. Bundle kommer en hemlig klubb på spåren, De sju uren, och undrar om klubben är ansvarig för morden.

Den här boken är på sätt och vis en fortsättning på Hemligheten på Chimneys (1925) för att den har samma karaktärer. Förutom det är det två olika berättelser. De sju urens mysterium kom ut 1929 och översattes och gavs ut redan året därpå på svenska. Det är alltså fortfarande en tidig Christie och författaren har ännu inte bestämt sig för hur hennes hjälte eller hjältinna ska vara. Därför känns boken ganska trevande och den tillhör inte författarens bästa.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för döden via selfies!

Ett varnande inlägg.

---

 

Jag och mamma, en we-fie från i lördags.

Det här med selfies har jag inte sett som nåt särskilt. Det är ju bilder man tar på sig själv, kanske ihop med nån eller några andra. För min del är det ofta lite knäppa bilder där framför allt jag, men även den/de andra som är med på bilden, ser aningen hejsan hoppsan ut. En sorts minnesbild från tillfället. Att det skulle vara farligt att ta selfies reflekterade jag inte över förrän jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om Rysslands varningar för selfie-döden.

Det handlar förstås om att ta bilder av sig själv i farliga situationer. Enbart förra året ledde såna situationer till tio dödsfall och 100 olyckor i Ryssland. Nu har ryska inrikesministeriet tagit fram en trycksak med säkerhetsråd som polisen delar ut till allmänheten. Ministeriet har även tagit fram ett antal symboler som ska varna för farliga situationer där man inte ska ta en selfie. En person vid inrikesministeriet säger:

Vi vill påminna om att jakten på likes på sociala medier kan leda till döden!

Somliga gör uppenbarligen vad som helst för att bli gillade, omtyckta. Själv tar jag selfies med en ironisk glimt i ögat och alltid på säkra platser och i säkra situationer. För mig handlar det om personerna på bilden – jag tar sällan en selfie med enbart mig själv. Det blir mest we-fies. Och då handlar det, som sagt, om att föreviga ett minne av tillfället. Sen lägger jag för det mesta ut dessa bilder på bloggen – eller inte alls.

Men hur gör DU??? Tar DU selfies och varför då??? Vad gör du med bilderna??? Skriv gärna några rader i en kommentar nedan och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den grymmaste månaden

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ett av mina stora fynd på årets bokrea – bara 55 kronor! –  blev den tredje delen i Louise Pennys Three Pines-serie. Kommissarie Gamache är tillbaka igen i deckaren Den grymmaste månaden. Så otroligt passande att läsa denna påskekrim så här strax före påsk!

Det är påsk i den lilla byn Three Pines i Kanada. Byborna gömmer påskägg och äter påskbröd. Men för att piffa upp det hela bestämmer de sig för att hålla en seans. Problemet är bara att seansen går fel och en person dör. Kommissarie Gamache kallas åter till byn för att undersöka dödsfallet. Samtidigt pågår intriger för att tvinga bort kommissarien från sin tjänst. Vem är fiende och vem är vän när det sprids falska rykten om kommissarien och hans familj i media? Kommissarien själv konstaterar, när ryktesspridningen trappas upp:

[…] En bra dag var numera en dag då han bara blev anklagad för att supa på jobbet. […]

Det här är i mångt och mycket en pusseldeckare i Agatha Christie-stil. Många kan vara skyldiga och i slutet samlas alla för att på ett lite utdraget sätt få veta mördarens identitet. Bögparet i boken förgyller med ett HBTQ-tema – ett tema som kanske utökas av närvaron av ett lesbiskt par. Eller? Du får helt enkelt läsa boken för att få reda på hur det ligger till!

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjällbackamorden: Strandridaren

Ett inlägg om den TV-film.

---

 

För en gångs skull dissade jag Poirot i kväll till förmäån för Fjällbackamorden: Strandridaren. En del av dessa Fjällbackamord har visats tidigare på TV, men inte denna. SvT1 körde den dessutom i vettig tid för en kvällströtter.

Erica och Patrik löser även kvällens mordgåta. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Strandridaren pendlar mellan dåtid och nutid som så ofta i Camilla Läckbergs böcker. Det är ju på dessa böcker som Fjällbackamorden är baserade. Eller i vart fall har man lånat karaktärerna och delar av berättelserna.  I denna hittar Kustbevakningen, i modern tid, två döda dykare. Först avskrivs dödsfallen som en olycka, men det är nåt mystiskt med det hela. När sedan det planerade skeppsmuseets ordförande hittas mördad börjar såväl polisen Patrik som hans fru författaren Erica nysta i fallen. Naturligtvis hänger de tre dödsfallen ihop – dessutom har de anknytningar till ett vrak från 1800-talet. Det gamla skeppet lurades på grund, men strandridaren, dåtidens kustbevakare, fick sätta livet till när han vittnat mot den skyldige. Nu sägs skeppet ruva på dyrbarheter…

Lite spännande är det allt, men med betoning på lite. Det blir liksom inte jättespännande nån gång. Jag irriteras över att Erica och Patrik inte kommer iväg på sin helgsemester – i stället väljer de att jobba. Som vanligt löser Erica större delen av gåtorna åt eller med sin man polisen. Det är liiite otroligt, men…

Det samlade Toffelomdömet blir medel. För visst vill man veta hur det går. Och mördarens identitet kan inte ens jag lista ut förrän mördaren drar kniv!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: The Blue Geranium

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskväll och det bästa att slöglo på då på TV är en Agatha Christie-film. Fästmön och jag soffpotatade och tittade på Miss Marple: The Blue Geranium (2010) på sjuan.

Miss Marple reser för att hälsa på en präst i en liten by, ännu vackrare än St Mary’s Mead, hennes egen. På bussen träffar hon en pratsam man. En man som dan därpå hittas död. Efter ett par dar i den lilla byn, där en gammal kärlekshistoria anas och en neurotisk hustru topprider sin make, inträffar ytterligare ett dödsfall. Mordoffret är en person som ingen gillar. Och pelargonerna har blivit blå…

Men detta räcker inte. En tredje person dör. Mördaren måste finnas bland dem. Polisen misstänker maken till ett av mordoffren. Fast miss Marple vet bättre.

Lite seg tycker jag nog att den här filmen är. Det blir aldrig riktigt spännande och passionerat, trots att gammal kärlek finns i botten.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varg Veum: De döda har det bra

Ett inlägg om en film.

---

 

Söndagskvällar är det inte så mycket att slöa till på TV. Sjuan sände i kväll åter en Varg Veum, denna gång med undertiteln De döda har det bra (2012). Jag slog ner röven i min bästefåtölj för att glo bort ett par timmar.

I kväll dör en asylsökande flicka mitt framför ögonen på Varg Veum. De båda är ute i skogen en kväll och skenar. Vargs sambo Karin har fått ett samtal från flickan, men Varg åker för att träffa henne i stället för Karin. Var det en olycka eller ett mord att flickan dan därpå hittas drunknad? Varg river förstås i härvan och inser att det finns några som utnyttjar unga tjejer på flyktingförläggningar. Kan han förhindra nya övergrepp och dödsfall?

Precis som vanligt är det männen som är de starka och kvinnorna de svaga. Och/eller horor. Den här gången dör till och med en ung kvinna därför att Varg vägrar låta sin sambo träffa henne – han går i Karins ställe för han vill inte att hans kvinna ska vistas i skogen sent en kväll. Men hallå! 1800-talet, eller?

I övrigt är det spännande och alltid aktuellt med trafficking. Fast mer än medelbetyg får denna film inte av mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Miss Marple: Greenshaw’s Folly

Ett inlägg om en TV-film.

---

 

Vem vill se på tråkig fotboll när man kan se på miss Marple? Fästmön sussade gott i soffan medan jag glodde på Miss Marple: Greenshaw’s Folly (2013).

Miss Marple har åtagit sig att gömma en mamma och hennes lille son undan en brutal make och far. Hon tar dem till Greenshaw’s Folly, där hennes väninna miss Greenshaw forskar i botanik. Mamman får arbete som miss Greenshaws sekreterare. Men fler gäster finns på plats. Pojken Archie får berättat för sig om ett spöke. När butlern sen plötsligt faller från en stege har Archie just sett spöket. Först ser dödsfallet ut som en olycka. Så sker ytterligare ett dödsfall.  Fast det är uppenbarligen ett mord. Miss Marple nystar – och det handlar inte bara om handarbete och stickning… Det handlar om riktigt otäcka övergrepp på ett barnhem.

Den här filmen är riktigt spännande! Inte så man blir fruktansvärt rädd, men nog hoppar jag till ett par gånger. Så även Anna, innan hon somnade i soffan.

Toffelomdömet blir högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nådastöt

Ett inlägg om en bok.

Det är jul och skitkallt. Och kommissarie Gamache återvänder till den lilla byn Three Pines. Min förkylda hjärna har frusit några dagar ikapp med innehållet i Nådastöt. Idag, på kökssoffan, läste jag ut boken. Den enda bok, för övrigt, som jag köpte på årets bokrea. De 415 inbundna sidorna kostade endast 69 spänn.

Det snöar nästan hela tiden i boken. Det snöar mycket. Under den årliga curlingtävlingen i Three Pines upptäcks plötsligt en död kvinna i publiken. Hon är… förkolnad. Kommissarie Gamache ger sig till byn och börjar rota i såväl dödsfallet som offrets förflutna. Vem var hon egentligen? Vem var hennes föräldrar? Och varför var hon så elak?

Det här är den andra boken i Louise Pennys serie om kommissarie Gamache och kanadensiska byn Three Pines. En by som bebos av ett gäng riktiga original, för man lov att säga. Den första boken i serien, Mörkt motiv, gav jag medelbetyg. Jag kände mig lite besviken över denna nya bekantskap som Louise Penny är. Men i tvåan tycker jag nog att hon har arbetat upp sig. Även om boken är lite för omfångsrik och bitvis lite för omständlig i sitt språk och sättet att föra handlingen framåt, känns Nådastöt ändå bättre. Det är mer spänning, ett ännu mer märkligt livsöde som rullas upp och framför allt, lite som Morden i Midsomer, ett underligt modus operandi vad gäller själva mordet.

Toffelbetyget blir lite högre den här gången. Och det är inga feberfantasier!

Livet är kort.

Read Full Post »