Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför är jag vaken NU?

Vissa nätter är det bara tji att sova! Jag somnade kanske runt halv två i natt – bara för att vakna cirka halv fem. Jag har läst en stund, men inte ens det vara sövande. Boken är för bra!!! Så nu provar jag datorn en stund. Det är ännu ungefär två timmar kvar tills jag måste gå upp.

En förunderlig liten bok.

 

Boken, ja… Jag läser Linda Olssons Nu vill jag sjunga dig milda sånger, som jag fick låna av mamma och som hon i sin tur fått av mammakusinen B som vi ska träffa om några timmar. Jag har aldrig läst nåt av Linda Olsson tidigare. Boken kom ut på engelska först år 2005. Linda Olsson bor nämligen i New Zealand och den handlar bitvis om det landet. Men huvudmiljön är Sverige och Dalarna. Jag tänker inte ge mig på att börja recensera boken än, jag är ungefär halvvägs i den, bara, men jag kan säga att det är en förunderlig liten bok. Den ser inte mycket ut för världen – rätt trist omslag och inte särskilt tjock. Men den blev vald till årets bästa roman i bokhandeln! Ett par snabba ögonkast på recensioner visar att några gillar den, andra tycker att den är kvalmig och sentimental. Jag har inte läst recensionerna ordentligt, jag vill helst läsa en bok först och bilda mig en egen uppfattning. Sen kan jag kolla vad andra tycker om den!

På måndag har mamma namnsdag. Jag hade tänkt köpa en bok till mamma. Det är Svea, men mamma kallas absolut inte för det! Svea var min mormor – hon var verkligen en Svea! Men mamma fick hennes namn som förstanamn. I vår familj har vi alltid firat namnsdagar med paket. Liiite jobbigt har det varit sen jag flyttade hemifrån, kan jag meddela. Och många är de som har häcklat mig för detta! Men faktum är att mina föräldrar har tyckt att det har varit viktigt. Jag bryr mig inte särskilt numera, men för mammas skull tog jag tillfället i akt igår kväll och stannade till vid Fullerö handel när jag hade skjutsat hem Fästmön från jobbet. Det blev två vackert inslagna paket – en nyttopryl och en lite mer på skojpryl. Hoppas det duger!

Har jag blivit trött nu? Nej. Men jag har fått ont i ryggen, för min skrivställning i  den alltför mjuka sängen är inte särskilt ergonomisk. Kanske ska jag göra ett nytt försök att sova, två timmar till vore inte helt fel…

Read Full Post »

Dan före dopparedan 2011

Dan före dopparedan. När jag smög ut i vardagsrummet för att passera det till toa slog grandoften emot mig. Härligt! Den lilla granen blev verkligen fin! Grenarna var täta och hade den varit större att jag klassificerat den som Kalle Anka-gran!!! Du vet en sån där som Musse släpar hem – och som Pluto morrar åt och förstör för att där sitter jordekorrar (Piff och Puff).

Musses och Plutos gran – och Piffs och Puffs…

                                                                                                                                                                Idag står det städning på agendan. Jag måste ta det värsta, mamma är ganska bra på att spilla och smula och jag gillar inte när det krasmar under Tofflan när jag går. (Bra att ha nån att skylla på, som du märker!)

Jag har fått ett sånt bra jobbtips av den vänliga Stattinskan och mina tankar är hela tiden där, det vill säga hur jag ska formulera mig. Äntligen nån som kommer med några konkreta förslag och inte bara en massa tjolahoppsansa-råd om saker som jag redan har försökt med, både en och tre gånger… Det blir tröttsamt i längden, samtidigt som jag förstår att man själv känner sig fyndig och påhittig. Tro mig, jag har prövat det mesta, till och med att gå till presumtiva arbetsgivare och presentera mig och lämna CV, så där som ungdomar gör… Men i skrivande stund sitter jag i en alltför mjuk säng (aj aj, min rygg!!!), vid den lilla leksaksdatorn där jag knappt kan läsa mejl för att ramen är för stor för skärmen (och går jag ner på 75 procent ser jag nästan inte bokstäverna…) och där mobilstickan indikerar ett otroligt svajigt bredband från Tre. Tröttsamt!

Som vanligt ylas det i huset. Jag fattar inte hur man kan trivas med att ha det så, det måste göra ännu mer ont i öronen när man har oljudet precis inpå. Det är otroligt jobbigt, för att vakna till slammer, lek och stoj från en barnkammare under sig är inte särskilt trevligt eller nåt jag önskar ens mina värsta ovänner. Lägg där till ylande, också, och studs med liten boll, så kanske du förstår hur trist det är att lyssna på en semestermorgon.

I kväll ska jag ut till Himlen och träffa Fästmön en liten stund. Därefter blir det vidare färd till Morgonen där alla julklappskassar ska avlämpas, liksom Anna. Anna inleder nämligen sitt julfirande med Uppesittarkväll på Morgonen. Eftersom hon jobbar i vården, jobbar hon förstås i morgon, men förhoppningsvis hinner hon hem tills Kalle och hans vänner önskar god jul. Om hon nu är lika barnslig som jag och ska se på det… För resten, med Kalle i ovanstående avses herr Anka.  Frågan är hur jag står ut med att se den andre Kalle, det vill säga, Kalle Moraeus som julvärd. Tror jag inte att jag gör, men å andra sidan är det ju såna skitprogram på TV i morgon att vi nog nöjer oss med att se på Kalle samt julfreden i Åbo (till det programmet finns det aldrig nån länk på SvT, jävla rasister!) på förmiddagen. Det sistnämnda så att mina finska rötter ska få sitt.

Och inte ska vi sitta och glo på TV hela dan och kvällen när det är julafton! Nej vi ska äta gott och jag ska öppna en flaska julmumma och ta några centiliter Östgöta sädes innan jag öppnar julklappar. För jag har ju åtminstone fått en stor, grön från FEM! 😛

Read Full Post »

Gnälligt

En mjuk säng är inte alla förunnat och jag är tacksam att jag har en sån – även om jag ser att dagen när jag måste lämna den ifrån mig kommer allt närmare. Jag är också tacksam för att jag får ersättning från a-kassan, men det går tyvärr inte att leva på den. Inte här, i alla fall. Och leva… Jag är inte så särskilt intresserad av att fortsätta med det, går på nån sorts autopilot just nu. Försöker hänga upp mig på krokar som går ut på att jag bara ska göra det eller det först, sen…

Omväxling förnöjer, men jag vill nog helst ha huvet på kudden.

                                                                                                                                                      Den mjuka sängen… Den är allt annat än bra och skön för den onda ryggen. I natt har jag vaknat flera gånger på grund av smärtan och för att jag hamnat i nåt läge som gjort extra ont. Hyfsat bekvämt var det att ligga på rygg med vänsterbenet i vinkel utåt. Men man kan inte ligga i den ställningen alltför länge för då kan man inte röra sig till slut. Jag har varit uppe och smort in ryggen med gel och hade gärna värmt på vetekudden. Fast mamma sover och microns plingande skulle ha väckt henne, så det får vara. Jag hittar ingen bra ställning med datorn i sängen heller, att sitta är SVÅRT och jag känner mig tämligen sned i hela kroppen.

Jag undrar hur Fästmöns natt har varit. Elias hade ju hög feber igår och var allt annat än stilla i sängen när han gått och lagt sig hos mamma. Gissningsvis har hon inte fått så mycket kvalitetssömn hon heller… Inte blev det populärt på hennes jobb heller när hon ringde för att anmäla vård av barn från idag. Julveckan går de flesta på knäna och många går med förkylningar och harvar. Mig är det ingen som bryr sig om ifall jag är sjuk och det är väl en fördel med livet idag. En av de få, skulle jag vilja tillägga.

Igår hittade jag ett sånt där jätteintressant jobb som jag skulle vilja ha och eftersom det var ledigt skickade jag in ansökan och CV. Annars går ansökningar och CV iväg på rutin hitan och ditan, inte särskilt inspirerande. Men tro inte att jag inte söker en massa jobb, för det gör jag! Tyvärr har jag  emellertid ingen gammal arbetsgivare som håller mig om ryggen gentomot den senaste, elaka, men jag är vuxen och klarar mig själv. Fast jag hade nog inte heller sagt nej till en miljon eller en och en halv. Gissningsvis får barnen och frun fina julklappar. Här blir det kanske sista gången barnen får julklappar av mig över huvudtaget.

De sista klapparna jag ger?

                                                                                                                                                  Nästa steg blir väl att sälja mina smycken – så kanske jag kan ta en semestertripp utomlands sen. Det hörde jag en berättelse häromdan om en som hade gjort. Först beklagat sig i en av våra kvällsblaskor över den tuffa tillvaron som ensamstående mamma som överlevt på att pantsätta sina smycken, sen lämnat bostadsrätten och åkt utomlands med alla barnen en månad. Jo jo, det var ju… motsägelsefullt, om inte annat. Men bostadsrätten kanske man inte står för som ägare själv utan låter ett av barnen göra det. Det är ju så lätt att dra in barnen i sina ”affärer”. Det är riktigt ruskigt beteende, om du frågar mig. Men det gör du inte. Detta är bara min blogg och jag skriver vad jag vill.

Jag har för övrigt också en bostadsrätt som praktiskt nog har elen som ingår i månadsavgiften. Visst skulle jag kunna sälja min bostadsrätt fast frågan är vart jag skulle bo då. Vem vill ha en arbetslös hyresgäst? Och hos Anna och barnen i Himlen finns det inte plats, där bor de redan för många på för liten yta. Det slutar väl med att jag får göra som andra vuxna barn jag känner till – flytta hem till mamma. Tror jag varken hon eller jag vill. Det hade möjligen varit ett alternativ när hon hade huset, men inte nu. Så det är bara att inse att jag inte har nån plats på denna jord. Möjligen en parkbänk. Du anar inte, CB, vad ditt skratt när jag pratade om det i höstas, gjorde ont. Men jag har ju förstått att du är en backstabber. Spelar ingen roll att jag räddade ditt jobb åt dig en gång, men det vet du ju inte. Eller nu vet du väl det, för det är många svikare från mitt förra liv som läser min blogg, har jag förstått. Jag hoppas att det bereder er en stor njutning att se mitt läge idag.

Nej, nu har jag skrivit av míg en massa skit. Kanske klarar jag att möta dagen och mamma med ett litet leende och tålamod. Idag ska vi ut på shoppingtur, inget jag ser fram emot eftersom ryggen inte mår bra av den kalla bilen eller att slänga i och ur mammas rollator. Men det får gå. Allting går. Tills jag lägger mig ner och inte vill mer. Då går det inte ens att få upp mig med pengar och ett bra och stimulerande jobb.

Read Full Post »