Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.

---

 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!

---

 

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

1. inte samarbetar
2. drar åt olika håll
3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tid att förnedra sig, att blogga och att räcka till

Ett inlägg om dagens prövningar och några andra tankar.

Idag ska jag alltså till Arbetsförmedlingen och förnedra mig. Jag kan nästan inte förklara hur det känns, detta att ha ett välfyllt CV med många varierande kompetenser och erfarenheter, och ändå få förödmjuka sig, förnedra sig med att prata med en okänd människa om det som är jobbigast i mitt liv just nu. En människa, som jag gissar har till uppgift att tala om för mig att jag är otillräcklig, att jag inte gör tillräckligt för att förändra min situation och sånt.

Min pappershög med sökta jobb är nog inte tillräcklig. Notera att bilden är gammal och högen högre idag.

I mitt stilla sinne – och på min blogg – undrar jag om såna människor nån gång har varit i min situation. Om de ens kan stava sig till en ansökan. En del är säkert jättekompetenta, men jag har stött på människor som har visat stora brister. Och när man inte ens klarar av att påanmäla en arbetssökande till denn*s a-kassa eller att det ska ta över två månader att utse en handläggare till en arbetssökande… Då kan man inte ha nån vidare positiv syn på såna som jag.

Och synen är resiprok, kan jag meddela! Efter liknande såna tabbar ger jag inte mycket för somliga på Arbetsförmedlingen. Långt ifrån alla är mindre lyckade att arbeta där, men med tanke på att man håller människors väl och ve i sina händer borde alla vara jätteduktiga. Så är det inte. De jätteduktiga existerar, men de är få.

Med dessa positiva tankar – tjolahopp, liksom! – ska jag infinna mig klockan tio idag. Och bereda mig på lång väntetid innan jag får mina fem minuter, allt enligt kallelsen. Tur att jag har en spännande bok på gång, som jag kan läsa. Bara det att det brukar vara ett jättesorl eftersom jag inte är ensam som väntar på tur (otur?)… Jag blir jämt så trött i huvudet efter ett besök på Arbetsförmedlingen. Och ändå har jag till 90 procent av tiden alltid bara suttit och väntat… Slöseri med allas tid och kraft, tycker jag.

_____________________________

Igår blev jag så ledsen när jag läste på en blogg om en persons, enligt min åsikt, ganska nedlåtande tankar om skälen till att människor bloggar. Bloggaren, som nu skriver allt mer sällan, enligt egen utsago, har inte längre behov av att bli sedd genom sin blogg utan får nu uppmärksamhet av sin partner och via sitt arbete. Så bra då! Men nu är det ju inte alla som är lika lyckligt lottade som just den personen.

Många bloggar säkert för att bli sedda och hörda. Det är inte mitt syfte med den här bloggen, inte primärt i alla fall. Jag skriver för att överleva, för att utveckla mitt skrivande, för att ventilera (mest häva ur mig). Ofta har jag god lust att stänga av kommentarsfunktionen helt, för jag skriver verkligen inte för andra. Men samtidigt har jag kontakt med en del vänner via bloggen. Det är vänner som jag, av olika skäl, inte kan träffa på så många andra sätt än via bloggen eller sms.

Jag blev ledsen.

Men så klart att det är roligt att få kommentarer och att människor som läser ibland kommenterar att de får nåt ut av det jag skriver. Då är det ju en viss bi-nytta med mitt bloggande, trots allt! Att jag sen också tjänar lite pengar på vissa inlägg – verkligen inga miljoner! – är en bonus. Som arbetssökande behöver jag varenda krona jag kan tänkas tjäna! Och för att få uppdrag krävs att jag visar upp besöksstatistik som är… ”intressant”… Så visst, ibland skriver jag också för att få uppmärksamhet, det får jag lov att medge när jag tänker efter.

Sagda bloggare ovan är inte alltid så smidig i sina ordval. För ungefär ett år sen fick jag höra att det är värre när en ung person får cancer än en äldre. Just då var jag mitt uppe i att vänta på ett besked om mina tumörer var godartade eller elakartade… Jag tror inte personen ifråga förstod hur illa dessa ord gjorde mig… Eller också gjorde h*n det och syftet var att såra. Det vill jag emellertid inte tro!

Med dessa sista rader vill jag få dig att förstå att våra ord är viktiga. Vi måste tänka efter ibland, inte bara babbla. Att gång på gång få höra att jag ska ta nya tag är som att säga till mig att jag ska rulla upp den där stenen för berget en dag till. Vissa dagar orkar jag inte. När jag är ensam kan jag ligga på golvet och bara gråta en vanlig tisdag. Andra dagar är självförtroendet på topp och jag glider framåt i tillvaron.

Jag är fullt medveten om att det alltid finns människor som har det värre och svårare än jag. Men min energi går just nu helt åt till att komma ur sängen, att motverka så att jag inte lägger mig ner på golvet och gråter i flera timmar ytterligare en dag, att inte låta mig lura mig själv att hoppa framför tåget, typ. Jag struntar inte i dem som har det värre än jag, men jag har inget enda uns kraft över till dem just nu. Så självisk är jag.

Och jag känner att jag står vid ett vägskäl. Ska jag eller ska jag inte..?

Livet är kort.

Read Full Post »