Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ont i fötterna’

Återhämtning och dummisar

Ett dundrande inlägg.


 

Först, innan jag börjar dundra: TACK till alla som gav mig vägledning i det låsta inlägget nedan! Det hela lär gå enligt planen!


 

Återhämtningsdryck

Återhämtningsdryck för en tia? Nä, jag kör med kaffe och Ipren.

Det verkade som om alla i familjen hade ont i huvet med mera igår. Själv sparade jag min klumpvärk till idag. Ont, ont, ont i skallen och värk ner i nacke och axlar. Jag var trött i morse, men skuttade upp och skjutsade Fästmön till jobbet vid halv sju. De senaste morgnarna har jag varit pigg och vaken så dags, idag var det bara att krypa ner i sängen igen och dra täcket över sig. En tablett har jag tagit och nu är jag inne på min andra senapsmugg starkt kaffe – och det funkar! Jag känner tacksamt hur värken drar sig bort…

Igår kväll, när jag hämtade Anna efter jobbet, svängde vi in på ICA Heidan för ett par snabba inköp. Då såg jag på en skylt att man sålde Återhämtningsdryck för tio spänn. Ha, jag tror inte ett smack på såna drycker, jag återhämtade mig ju skitfint på egen hand, med tablett och starkt kaffe! Kanske jag ska tillverka en egen skylt samt ställa mig nånstans och sälja kaffe och Ipren? Fast nej. Då blir jag ju egenföretagare och såna gillar inte a-kassan. Däremot tycker alla på Arbetsförmedlingen att man ska starta eget. Då slipper de ju förmedla några jobb, vilket de ju inte gör där ändå. Snacka om att myndigheterna

  1. inte samarbetar
  2. drar åt olika håll
  3. förvirrar ”kunderna”

Ja, jag dundrar idag, jag skrev ju det i början! Och nu fortsätter jag:

PinneMannens cykel

Ägaren till den här cykeln skulle troligen bötfällas för fara för annan genom att saker kan ramla av.

För ett tag sen läste jag i Metro att polisen hade gjort en insats (tidningens ordval) mot cyklister i Stockholm. Bland annat kontrollerade polisen cyklister i Götgatsbacken. På en och en halv timme tog de 19 cyklister som körde mot rött. Men det var ungefär dubbelt så många som bröt mot denna trafikregel. Polisen hann inte med att stoppa resten. En cyklist som bryter mot trafikreglerna riskerar att bli bötfälld, precis som andra trafikanter. Tyvärr kan man ju inte bli av med sitt körkort för cykel. Det är beklämmande hur många som inte klarar av ens de basala reglerna. Stopplikt och rödlysekörning är de vanligaste brotten cyklister begår. Men smakar det så kostar det! Här kan du läsa hur mycket!

Några som definitivt inte kan trafikreglerna är harpaltar och fåglar. Anna räddade livet på två harar i morse när hon gjorde mig observant på paret som stod vid vägkanten, redo att kasta sig framför Clark Kent*. När jag hade släppt av Anna vid jobbet och Clark och jag styrde hemåt igen observerade jag ytterligare en hare som skuttade – kors och tvärs som en cyklist – på gatan. Även denna klarade livhanken. Men hur det gick med kråkan, som flaxade in i min bil med en duns några minuter senare, vet jag inte. Jag stannade inte för att kontrollera. Nånstans måste jag dra min barmhärtighetsgräns och kråkor tillhör inte mina favoritdjur.

Dummy tablettaskar

Har somliga ätit Dummy-piller, tro?

Andra levande varelser som inte kan trafikregler – eller i vart fall inte klarar av att parkera – är vissa bilister som stannar vid Tokerian. Man kan tro att de har ätit Dummy-piller. Utanför affären finns en vidsträckt parkeringsplats med infarten emellan. Det finns alltid lediga platser. Men framför allt ägare till BMW, Mercedes och Audi tycks ha problem att göra som man ska: ställa fordonet på avsedd plats. I stället stannar man helt enkelt utanför entréerna (det finns, förutom Tokerian, ytterligare tre affärer) – eller i närheten av, på gångbanan. Där sitter man sen, gärna med motorn på för det kan ju vara varmt eller kallt ute, och så måste man ju dundra musik, och fipplar med sin mobil medan ens sällskap är inne och handlar. För min del är det inga större problem. Även om jag har ont i fötterna orkar jag gå runt bilarna. Men jag tänker på dem som är rörelsehindrade och kanske kommer med rollatorer, rullstolar eller permobiler. De kommer inte fram utan tvingas ut på ett ställe där många bilar passerar. (Bilar, i vilka det sitter bilister som letar parkeringsplatser och kanske inte är helt fokuserade på annat.) Personerna i bilarna som står utanför entréerna är inte ett dugg handikappade. Jag har aldrig nånsin sett nåt handikapptillstånd i ett enda sånt bilfönster. Annars finns det ju ganska många handikapplatser på själva parkeringen, men nära ingångarna.  Jag tycker att det är dåligt, dåligt, dåligt – och framför allt, jävligt slött. Det är några meter till närmaste parkeringsplats, liksom! Orkar inte den fina bilen ta sig dit eller klarar föraren inte av att parkera i en ruta? Jag undrar – och dundrar!

Slutligen: Jag har så otroligt svårt för den där människan som varje morgon ser samma TV-program och bara Twittrar en massa negativ kritik om programmet, programledare, gäster, innehåll etc. Ett tips: stäng av TV:n!!!

Nu ska jag sluta innan taket flyger av. Det är dags att inta lite frukost och därefter ta tag i hushållsarbete. Jag har lakan att vika, sopor att gå ut med, sängar att bädda och inte 17 blev det städat här igår, heller… Dessutom… vad i hela friden ska jag laga för mat idag till mig och Anna??? Det är mycket att tänka på.

Ha en skön söndag! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett turistigt och vänligt inlägg.


 

Det är alltför sällan man är turist i sin egen stad. Därför blev det extra roligt när tillfälle gavs under lördagen då vi och Uppsala gästades av herr och fru Hatt. Eller Ulf och Tatiana, dårå. Tyvärr visade sig Uppsala inte från sin bästa sida vädermässigt. Vi drabbades av ett par monsunregn som sinkade vår framfart. (Paraplyer är för mesar, remember?) Fast jag tycker nog att Gustavianum borde ha liiite längre öppet än till klockan 16 – det är ju trots allt fortfarande många turister här… Vi kom bara in till entrén där det ända jag hann göra var att ta en selfie… Väktarna ville INTE posera med mig.

Vi mötte ”Hattarna” vid tåget – och innan dess mötte vi två lokala bekanta, B och C! Det blev lite bonus! Första stoppet blev Kafferummet Storken där en stadig lunch intogs. Det vill säga Fästmön och jag delade på en macka, dissade grisskivan på den och jag kompletterade kostcirkeln med en morotskaka. Med grädde. Extra roligt var det förstås att min vän Greken, ägaren själv, var på plats så att vi fick byta några ord om vad som hänt sen sist.

Så småningom upphörde regnet och vi tog oss i sakta mak upp till Uppsala Domkyrka. På vägen fotade vi en hel del. Jag insåg att jag har mött min överman när det gäller att fota – i Ulf. Han tog mer än dubbelt så många bilder som jag! Vi tittade också in i ett par små affärer på vägen upp till Dômen. Ursprungligen hade vi tänkt börja med Gustavianum, men vi kom dit en kvart före stängningsdags och då var det liksom ingen idé – där finns ju massor att se.

Men även i Domkyrkan finns det massor att se. Det var en hel del nytt även för mig sen jag var där sist. Fast roligast av allt var nog att få besöka Skattkammaren, för det hade ingen av oss gjort tidigare! Tyvärr var min ficklampa och ljuset där uppe alltför dåliga för att min iPhones kamera skulle kunna ta några bra bilder. Du får helt enkelt gå dit och titta själv! Det kostar 40 kronor och är en upplevelse som handlar om textilier och smycken, framför allt.

Efter det spännande sakrala besöket blev vi lite mer profana. Tanken var att vi skulle ta oss ner till Linnéträdgården via Jernbron. Och det gjorde vi. Men även där var det stängt – utom under träden. Det var tur för oss, för himlen öppnade sig åter igen och vi stod tryckta mot en trädstam, under en kraftig trädkrona, en god stund.

Till sist började regnet avta och vi sprang under ballarna* bort till Costas. Han fick den äran att tillreda vår middag åt oss. Det var ett toppenval av oss. God mat, bra priser och roligt med ett vin från norra Grekland, Costas (?) hemtrakter. Dit går vi igen!

Vid Centralen blev avskedet hastigt, men jag tror att vi alla fyra kom hem som vi skulle. Och kanske är det inte bara jag som har lite ont i fötterna idag..? Enda smolket i min bägare var parfymflaskorna som står kvar hemma i badrummet och som skulle ha överräckts till fru Hatt. Minnet är gott men kort.

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.


*ballarna = balkongerna

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår söndagspromenad.


Igår var vi ju ute från klockan tolv tills en bit in på kvällen.
Vi gick väldigt, väldigt mycket. Därför är fötterna – framför allt min vänstra, den med hälsporren – väldig ond idag. Det ska bli fotbad med massage efter middagen, ska bara vänta på att middagen lagar sig först. Äh, bara skojar!

Det otroligt vackra vädret håller i sig, men med onda fötter är det inte så skönt att gå. Vi skuttade därför iväg på söndagspromenad med Clark Kent* efter att jag hade telefonerat med min mor (som är mycket duktigare än jag och går promenader varje dag, numera).

Den otäcka reklamfilmen till trots åkte vi till Ö&B. Där såg jag ett och annat spöke, men inget som kunde skrämma mig.

Spöken

Spöken i klunga.


Anledningen var
att jag skulle köpa rengöringsmedel och tvättmedel, nåt jag inte hann med att titta på sist jag var där. Men som vanligt hamnade det mest en massa annat i varuvagnen…

Toblerone

En gigantisk Toblerone.


Det var riktigt pinsamt
, för naturligtvis kom en Grann-Katta med make förbi, så jag hade inte en chans att gömma den gigantiska Tobleronen mina varor… Men sen hittade jag ett fantastiskt fint diskmedel som är orange! Eller brandgult, som man faktiskt sa när jag var liten!!! Det hamnade förstås i varuvagnen tillsammans med Tobleronen.

Brandgul YES

Brandgul YES hamnade självklart i varuvagnen.


Sen fick ju då Fästmön för sig
att leka optiker…

VirrpAnna provar brillor

VirrpAnna provar brillor.


Det var idiotiskt,
för det satt ett fodral på alla brillor så det såg ut som om de hade solskärm. Jaa, hon såg faktiskt inte riktigt… klok ut…

VirrpAnna skrattar o provar brillor

Anna såg faktiskt inte riktigt klok ut med det där fodralet i pannan…


Ja till sist hade vi flamsat oss igenom affären
och for till nästa för att köpa lite som jag glömde köpa i fredags. Men mjölken står kvar i affären, så jag får väl dricka vin till maten idag (Anna dricker inte mjölk.)

Vi märker båda två att vi tappar ord och mitt närminne är ju som det är. Kanske dags att köpa en ny skalle..?

Skallemix

Ett nytt huvud bland skallemixen, kanske?


Nu ska jag laga söndagsmiddag
bestående av kyckling i söt och stark sås samt ris. Eftersom det var finväder igår tycktes hela gården ha grillat. Det stank gris i de delar av lägenheten där jag hade råkat lämna fönstren öppna. Nu är det utvädrat, tack och lov. Här äts baske mig ingen grismuskel! USCH!

Vad ska du äta eller vad har du ätit idag??? Skriv gärna några rader i en kommentar för som du vet är jag nyfiken på allt!


*Clark Kent = min lille bilman


Livet är kort. Och mitt blir allt kortare för varje fin bild på Anna jag lägger ut…

Read Full Post »

Ett inlägg om onsdagen, när vi bland annat fejkade mammas födelsedag.


Nån skönsång blev det inte i morse,
ej heller nån tidig uppvaktning. Jag vaknade i sedvanlig semestertid (runt åtta) – vilket ju är två timmar senare än när jag arbetar. Onekligen skönt. Jag skulle kunna vänja mig. Men jag sitter också uppe längre om nätterna och skriver, ungefär till halv två, två. En bra grej med mamma är att hon gillar sovmorgnar. Därför kan jag skriva på morgnarna från det jag vaknar till cirka klockan tio, det vill säga ungefär ett par timmar.

Idag inleddes vår gemensamma del av dagen med presenter. Jag hade åtta paket och mamma valde att spara hälften till den riktiga dagen, som infaller nästa vecka.

Presenter till mamma
Presenter till mamma.


Framåt lunchtid blev jag rastlös.
Mamma hade ingen lust att gå ut, så jag erbjöd mig att utföra några ärenden åt henne på stan – bara för att få komma ut i solen och friska luften. Mamma vill helst sitta i sitt TV-rum med stängd balkongdörr. Hon fryser. Jag är varm. Jag vill ha luft! Jag vill ha ljus!

Sköldpadda
Mötte en sköldpadda på väg till stan.


Ärendena var snabbt avklarade,
så jag passade på att kika på en utställning som jag sprang på av en händelse. Efter det strosade jag över torget. Jag var törstig. Och inte blev jag mindre törstig när jag såg en liten pojke förse sig med kallt vatten från pumpen på Stora torget…

Vattenpump på Stora torget
Den funkar och vattnet är gott!


Sen gick jag till Bokia.
Bokia är inte alls det som Nilssons bokhandel en gång var. Walfrid Nilssons bokhandel… Suck… Idag säljer till exempel Bokia både disktrasor och muggar. Och så lite böcker. Nä, det är ingen ordning med nånting längre. Och ja, det var bättre förr. Åtminstone i bokhandeln.

Böcker disktrasor muggar på Bokia
Böcker till vänster, disktrasor och muggar till höger.


Fast jag hittade en rätt rolig grej,
som inte var nån bok men som har bokanknytning. En sorts bokkudde, eller saccosäck för boken du läser så att du slipper hålla i den! Frågan är bara om grejen är värd de 300 spännen den kostar…

Bokkuddar
Bokkuddar eller en sorts saccosäckar för böcker.


Lustiga spel hade de på Bokia också.
Byhålevarning tycker jag att detta signalerar…

Kampen mellan kvinna och man
Kampen mellan kvinna och man. Hjälp, rena stenåldern! Heteronormativt så man baxnar…


Innan jag gick tillbaka hem till mamma
slank jag in på Systembolaget för att botanisera bland vinerna. Jag kom ut med en italienare och en Nya Zeeländare argentinare. Spännande!

Ros
En italienare… Närå, en fin ros i området där mamma bor.


Jag passerade väldoftande blommor på vägen
och naturligtvis kunde jag inte låta bli att stanna och fota.

Ros 2
Väldoft.


På nytt försökte jag få med mig mamma ut
– och på nytt misslyckades jag. Vet du hur fruktansvärt det är att sitta i en varm lägenhet med stängda fönster och balkongdörrar? Nåja, i stället för att ta med oss kaffekorg ner till sjön –

Usch, sitta bland fiskmåsarna!

väste mamma –

tröståt vi inomhus. Det gick i och för sig bra – om mamma hade köpt rätt kaffe, vill säga. Det hade hon inte. Kokkaffe i en perkolator smakar vatten. Det spelade ingen roll att mamma tog fyra extra kaffeskedar till de sex ordinarie. Det smakade fan. Men kakorna var goda!

Ungherrar kolakakor och choikladkakor
Ungherrar, kolakakor och chokladkakor slank ner fint.


Sen ville mamma titta på mina foton
och jag hade en visning  i köket på datorn av mappen

Vackra bilder.

Jag försökte berätta om bilderna, men mamma tappade snart koncentrationen och pratade om sin frissa, som vanligt, eller om nån tant jag inte känner, eller om sina krämpor (nu har hon fått ont i fötterna precis som jag har, också) eller om… tja, vad som helst men inte mina bilder.

Bildvisning på datorn i mammas kök
Bildvisning på datorn.


Vid 18-tiden traskade vi sen längs Vätterpromenaden
ner till hamnen för att äta födelsedagsmiddag på Hotell Nostalgis restaurang. Mamma var så duktig och rollade hela vägen – jag tror att hon blev överraskad själv över att det gick så fort och bra! Vi stannade bara en gång på vägen dit – bland fiskmåsarna (!..) – och satt en stund på en bänk.

Himmel mellan grenarna
”Jag lyfter ögat mot himmelen…”


Vi åt och drack,
men blev inte särskild mätta. Jag blev bara kissnödig av allt vatten som jag försökte bli mätt på. Även på hemvägen stannade vi till en stund, men då flög fiskmåsarna iväg. Kvar var bara detta loja gäng:

Sovande änder
Sömniga änder.


Efter några timmars sömn
ska jag vakna till min namnsdag. Den ska firas med en tripp till Skänninge (äldst av Sveriges städer!) där mamma vill gå i klädaffärer. Jippi… NOT! Men så klart jag gör det. Min tid kommer väl… sen..?

Nu tar jag med mig Andreas och viker mig bakåt på madrassen. Sen somnar jag till regnet som har börjat  droppa ovanifrån.


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Nej, det var ingen höjdare att städa i kväll! Jag tryckte i mig de få chokladbitar som fanns kvar i Paradisasken som skymtar på nedre bilden i det här inlägget och sen försökte jag låtsas vara pigg. Vissa rum dammsög jag sittandes. Orken bara tar slut. Jävla lingon, jag som var på väg att må bättre! 😦

”Ja de e… lingonas fel, lingonas fel…”


Med mina sista krafter
samlade jag ihop hemmets sopberg. Jag fattar inte hur det kan bli så mycket! En skitstor kasse med tidningar och reklamblad, en påse brännbart, en påse plast, en påse pappersförpackningar och en påse kompost. På mindre än en vecka! Och jag har varit ensam… Sen kutade jag inte precis utan snarare hasade över till Tokerian eftersom jag behövde inhandla vissa saker på grund av lingonen. Och så lite mjölk och ett par laxar till söndag. Ja för bövelen, jag hade lapp och kom hem med allt jag skulle ha utom stjärttvål för sånt säljer uppbarligen inte Tokerian. (Man kan ju bara föreställa sig alla smutsiga stjärtar, så mår man illa…)

NU KOMMER JAG SNART TILL DET INLÄGGET
EGENTLIGEN SKULLE HANDLA OM!..

Inte nog med att jag har bråck lite här och var och att mitt blod tycks vara på upphällningen, nu har jag fått ont i fötterna också! Inte konstigt att jag låter så arg då, eller hur?!

Fästmön fick prova CCS-krämen för spruckna hälar, heel balm, men gillade den inte alls. Och trots att jag inte har testat den själv håller jag med. Annas fötter började nämligen låta av krämen. Det hördes verkligen att hälarna fick liksom en konstig hinna, det knorvade mot underlakanet i sängen. Så nej, hon gav upp kuren och fortsätter med den vanliga fotkrämen.

Fick Annas fötter att låta.


Själv hade jag sååå ont i fötterna i kväll, som sagt!
Jag tror knappast det handlar om den långa marschen uppför slottsbacken utan snarare att jag står och jobbar så mycket nu för tiden. Så jag kickade igång mitt fotmassagebad igen och hällde i babyolja och satt och fick fötterna masserade samtidigt som jag bubblade. Underbart! Alla borde ha ett fot- och massagebad!

Ett sånt här fot- och massagebad har jag fast blått, förstås! Verkligen inte lila och definitivt inte turkost


Nu känns det som om fossingarna
har fått nytt liv igen, så kanske, kanske att jag inte behöver hasa till tandborsten i badrummet utan kan trippa lite lätt på tå. (Kan du föreställa dig en 150-kilos Toffla trippa lätt på tå? Nä, tänkte väl det!)

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om varför manliga komiker ofta tycks behöva köra i par – som om det skulle göra dem dubbelt så roliga. Hälften, anser jag. Men jag orkar inte. De får ligga till sig i hjärnan och skramla lite till en annan dag.

Read Full Post »

I natt hade måsjävlarna party igen! Jag vet inte vad det är med fiskmåsar, men de beter sig som värsta tonåringar och skränar och skrålar mitt i natten – eller snarare på tidiga morgonkvisten. Jag sov gott fram till dess. Nåja, samtidigt kan jag gilla lite lagom ljud av dem i bakgrunden. Att man aldrig kan vara nöjd!

Nöjd blir jag emellertid aldrig med rökarna ovanpå som inleder sin dag vid halv åtta-tiden på morgonen med att kedjeröka under ett par timmar på sin balle*. Ballen sitter över mammas och det är konstigt, jag trodde att rök stiger, men se DEN HÄR vidriga röken letar sig in i mina luftrör där jag ligger på min madrass på golvet och snusar. Alldeles nyss hostade jag så där äckligt torr och retligt att jag höll på att spy över tangentbordet. Kul start på dan…


Trött på att hosta så jag nästan spyr för att folk röker.

                                                                                                                                                                 Jag blir förbannad på rökarna! Jag skiter fullständigt i att de är så dumma att de blossar och gör sig själva sjuka, men det är baske mig inte rätt när deras missbruk gör omgivningen sjuk. Då får jag lust att gå ut och skrika på

TOTALT RÖKFÖRBUD!

Håll er inne i era egna hem och rök i stället, gå inte ut på balkongen eller altanen och sprid era gifter till omgivningen! Och ja, jag är medveten om att lägenheter har fläktsystem som kan sprida röken vidare, men de flesta av dessa system är så dåliga att rökeländet fastnar på vägen. Jag kan inte heller förstå att man fortsätter röka när man har förlorat en när och kär på grund av en sjukdom orsakad av rökning. Då är man väl inget annat än ett pucko???

FÖRLÅT alla hänsynsfulla rökare (för ni finns också), men… Jag blir dålig varje morgon här och det känns inte OK…


Lite såna här moln är det idag…

                                                                                                                                                                    Idag är det igenmulet här. Jag ska strax skutta upp och tvätta mig, fixa kaffe, ta lite frukost. Mamma sover än, men jag ska ju iväg på lunch idag och vill hinna med frukost först! Man får ju inte fakta av…

Min gräsliga sms-signal klöv just tystnaden i lägenheten. Jag kastade mig på mobilen för att kväva den och hoppas att mamma inte blev väckt. Som arbetssökande måste man ha mobilen påslagen 24 timmar om dygnet, nämligen. Och jag måste ha den påslagen med ljud annars kan jag missa nåt viktigt. Som sist. Då hade jag glömt att sätta på ljudet igen efter att bara haft vibration på en stund. Missade två urviktiga sms och ett telefonsamtal från en vän…

Jag har haft ont i mina fötter i några dar. De har varit rejält svullna runt fotknölarna fast på insidorna. Är rädd att där samlas vätska och att en ny liten tromboflebit är på g. Då blir jag tokig! Jag har inte tid att vara sjuk nu!

I natt kommer Fästmön och Frida hem från Berlin. Det ska bli så spännade sen att höra hur de har haft det och vad de har gjort! Tyvärr verkar det inte vara nån som möter dem på Arlanda, så jag hoppas att färden hem den sista biten går bra!

Nej, nu blev jag så nyfiken på sms:et så nu måste jag kika på det. Annars vidhåller jag att jag tycker att lämplig sms- och telefontid är mellan tio och 22 om det inte är nåt superviktigt… I alla fall på helger och nu på sommaren när folk kan vara lediga. (Hoppas rökarna där uppe satte röken i halsen av min skitjobbiga signal!)

                                                                                                                                                           *balle = balkong, förstås, och inget annat!

Read Full Post »