Hjärtegott regn

Ett inlägg om en hjärtegod människa och ett regn.

---

 

Igår var det sannerligen blandat väder! Jag kunde sitta en stund på ballen* och läsa under eftermiddagen, när solen hade kommit runt huset. Tålde röken ganska bra där ute, men jag satt inte mer än nån timme. Tvätten fick trängas i badrummet. Rök på båda sidor om huset och jag vill inte ha det i min rena tvätt. Jag tvättade tre maskiner igår och ändå finns det smutstvätt kvar i tvättkorgen. Jag undrar om det är många som går dit när vi sover och fyller den..? Den här veckan är vi två (2) personer här. All tvätt kan rimligen inte komma från oss. Eller..?

En brosch som tillhör Den Hjärtegoda.

Framåt seneftermiddagen fick jag en väldigt stark känsla att det var dags att ringa Den Hjärtegoda. Jag har varit dålig på att höra av mig och skyller på jobb och pendling som tog mycket tid. Den Hjärtegoda, fick jag veta, har dessutom jobbat extra på jobbet, så ingen av oss har väl haft tid, egentligen. Men nu ringde jag och hon svarade! Det var som om vi pratades vid igår, fast jag insåg ju att saker och ting har förändrats och ska förändras. Den 30 september jobbar Den Hjärtegoda sin sista dag. Och jag blev så glad när jag fick en inbjudan till Öppet hus på kvällen samma dag – på en av mina tidigare arbetsplatser, ett ställe där jag trivdes bra. Därför blir det extra roligt att få återse gamla bekanta – för självklart ska jag gå dit! (Om inget kommer emellan såsom arbete, förstås.)

Var stark-elefanten fick jag av Den Hjärtegoda våren 2013. Den står vid min dator sen dess.

För dig som inte följde mig 2011 eller som kanske missade, kan jag berätta att Den Hjärtegoda verkligen är just hjärtegod. En fredag när det var dags att åka hem för helgen hade jag varken pengar eller mat hemma. Då fick jag en hel kasse med bröd av olika slag av Den Hjärtegoda. Det var allt från matbröd till cup cakes, om jag inte minns fel. Och så överlevde jag den helgen också. Jag hade inga pengar för att jag hade varit arbetslös en längre tid. Därefter hade jag fått en praktikplats i två månader, vilket i princip innebar att jag jobbade heltid – fast gratis… Brödpåsen var mycket välkommen och jag glömmer aldrig Den Hjärtegodas generositet. Sen dess har Den Hjärtegoda varit ytterligare generös. I november 2012 bjöd hon mig och Fästmön på en flerrättersmiddag (inklusive dryck) som hon själv tillagat – för att hon tyckte att vi skulle fira vår fjärde förlovningsdag ordentligt. Och till denna enastående människa ska jag nu försöka hitta nån present som blir ett minne från mig, lika tydligt som alla fina minnen hon har gett mig. Den lilla elefanten, till exempel, har, sen jag fick den av Den Hjärtegoda, stått vid min dator som en påminnelse om att inte ge upp.

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Anna och jag hann precis hem igår kväll när himlen mörknade. Det började blixtra och mullra och sen kom ett härligt regn! Jag älskar regnet när jag får höra det smattra mot taket. Det är trygghet och väldigt sövande för mig… Jag tror att jag somnade före Anna, trots att hon hade jobbat mellan 13 och 20.

Delar av tennisbanan utanför blev nästan som en pool.

Jag glodde på Whitechapel på TV. Det var äckligare än nånsin och jag förstår att de varnar i förtexterna för obehagliga scener… Men bra är det. Fy te rackarns! Fast det tyckte jag inte efter säsongens första avsnitt. Och nu återstår bara ett avsnitt för den här gången. Tänk att man kan ändra sig så… Ändra åsikt… Efter Whitechapel tittade vi på Uppvaknanden, en märklig film, baserad på verkliga händelser, med nyss bortgångne Robin Williams i huvudrollen som doktor på dårhuset. En stark film, som vi båda sett förut, men som är fascinerande. Och lång. Till sist fick vi stänga av TV:n i sovrummet eftersom Anna ju skulle börja jobba klockan sju idag.

I morse var jag trött. Anna också. Men hon klev upp först, jag klev upp sen och så skjutsade jag henne till jobbet. Vädret är väldigt instabilt och det är ju inte så roligt att komma fram genomblöt till jobbet för Anna. För nä. Hon har inget busskort just nu, så hon hade fått promenera annars. Och nu regnar det igen… Jag bara älskar det…

I eftermiddag åker vi ut till Himlen för att lämna och hämta grejor och ta en fika med Storbarnen. Anna slutar redan klockan 14. Jag har tagit hand om delar av gårdagens tvätt, de delar som var torra. I övrigt händer det inget spännande alls här just nu. Vad händer hos dig???

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Det gäller att inte tappa sugen…

Ett självpeppande inlägg.

---

 

Inte riktigt sommar de senaste dagarna.

Det har inte riktigt varit sommar de senaste dagarna. Igår började många jobba igen efter sina semestrar. Och här sitter jag, fullt kapabel och relativt frisk och gör… allt för att inte tappa nån sug.  Fästmön tillhör sen igår de arbetandes skara. Genom att hon är hos mig just nu är det lättare för mig att hålla ihop mig själv och tillvaron. Struktur, liksom. Dessutom skärper jag mig lite extra för att inte tappa nån sug när Anna är här.

Ingen förstår nog riktigt hur det är – om man inte själv har varit i samma läge. Det känns som om en del aldrig uppskattar den grundtrygghet de faktiskt har. Det gjorde inte jag heller – tills katastrofen kom. Att bara fixa en inkomst är inte alltid så lätt. När tillvaron också just nu omfattar att stångas med a-kassan blir man lätt trött. Det tar på krafterna och energin, sånt jag borde lägga på det väsentliga, nämligen att söka jobb.

I morse klev jag upp 20 minuter över sex. Jag hade lovat att skjutsa Anna till jobbet. Det gör jag så gärna, det är inget Anna ber mig om utan jag erbjuder mig. Det ger mig nånting att göra en stund och det gör att jag känner mig behövd. Och så får jag visa min omtanke om nån som jag älskar. Jag har också lovat att skjutsa Anna till en kurs i eftermiddag. Den ligger på ett lite avsides ställe och på andra sidan stan från hennes jobb sett. Inte är det några problem, jag måste ändå ut och handla.

På seneftermiddagen får jag besök av A som har lovat passera här på vägen hem från jobbet med en bok jag ska få låna. Det är uppföljaren till En man som heter Ove av Fredrik Backman. Uppföljaren, Min mormor hälsar och säger förlåt, har visst inte fått lika bra kritik som Ove-boken, men jag lyssnar inte på sånt utan läser själv och bildar mig en egen uppfattning.

I kväll blir det en tur ut till Förorten. Anna behöver hämta nåt. Även Förorten och ställena där ute ligger lite avsides – åtminstone sommartid, tycker det lokala bussbolaget (det är väl fortfarande sommartidtabell hos UL, tror jag, och vissa bussar går bara en gång i timmen).

Min aktuella att-göra-lista.

Och jag då? Vad gör jag för mig själv idag? Tja, jag har damm-sugit efter intressanta lediga tjänster att söka och inte hittat nån enda idag – hittills. Jag har ju redan sökt de flesta intressanta jobb som finns ute just nu. Det handlar om 70 sökta jobb. I juli. Jag tycker att det inte är särskilt få. Dessutom är det ju lite väntans tider för mig – på flera sätt. Spänningen är snudd på… olidlig.

För att inte tappa sugen har jag för övrigt en att-göra-lista som ligger i köket. Den har emellertid fått väldigt många bockar nu, så jag måste nog skriva rent den för att få bättre överblick och kanske komplettera med nåt. Rent allmänt börjar det redan kännas tradigt att gå och dra. Jag borde ta tag i skrivandet, om inte annat, men jag har en plan för det om saker och ting går i lås. Trots allt är en tredjedel inte så pjåkigt att ha fått till trots gungande tillvaro. (<== jag peppar mig själv).

Men den här dagen har nyss börjat. Jag har skjutsat Anna till jobbet, jag har bäddat, perkolerat kaffe och tryckt i linserna. Dags att ta en dusch och spola av sig känslan av tappad sug.

Och Robin Williams hittades död i natt, svensk tid. Det är synd. Jag gillade en del av hans prestationer, särskilt i filmer som Garp och hans värld, Good morning, Vietnam, Döda poeters sällskap, Uppvaknanden, Fisher King och Välkommen mrs Doubtfire. Tro det eller ej, men jag gillade Robin Williams redan som Mork i Mork & Mindy på TV… Men kändisskapet har ett högt pris. Det sägs att Robin Williams var missbrukare och att han tog sitt eget liv. Fruktansvärt tragiskt, om det är sant. Oavsett dödsorsak, säger jag:

Na-noo, na-noo

Det betyder ungefär

Sov gott, Robin Williams!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »