Livet som min tvätt: Tjockis-svart och vågat randigt

Ett inlägg om livet.

---

 

Den helige Franciskus vakar över mig när jag är hos mamma.

Nä. Den helige Franciskus vakar inte längre över mig och min bädd på golvet. Jag ligger ju numera i min alltför mjuka säng här hemma om nätterna. (Egentligen är det nog inget fel på sängen utan det är jag som är för fet för den.) På nattduksbordet har jag en skyddsängel och på väggen vid sängen ett krucifix och en ikon som pappas ena moster har målat. Rätt skyddad, med andra ord, nattetid. Jag är verkligen glad att jag kan sova så bra som jag gör, för dagar som igår dränerar mig på energi trots att minimalt blir gjort. Dessutom vet jag att efter en dålig dag måste det vända och komma en bra dag. Låt mig få tro att dagen idag är en av de senare!

Dan har i alla fall börjat bra och i effektivitetens tecken. Jag har bäddat, kört en maskin tjockis-svart tvätt och hängt tvätten. Det faktum att jag nästan bara har svarta kläder känner jag till sen tidigare. (Att jag har en fäbless för randiga strumpor kände jag däremot inte till. Av dagens tvättade elva par var nio randiga! Snacka om vågat med randigt på fötterna!..) Som om det skulle göra mig smalare… Nä, är en tjock så är en och den enda som kan göra nåt åt det är jag själv. Alltså använder jag svarta kläder i stället för att banta. Det senare gör ju alla andra så bra. Själv vill jag inte just nu. Jag gillar att tröstäta när livet är tufft, så jag får ta att jag är fet. Men sen, när jag väl bestämmer mig för att gå ner i vikt, tvekar jag inte en sekund på att det går lika bra som när jag slutade röka. Jag hade rökt i nästan 30 år. Sen tog jag en medicin till hjälp under sju veckor, men redan på den sjunde dan vilade jag var jag rökfri. I september är det elva år sen.

Av elva tvättade par var nio randiga. Här är fyra av mina randiga par strumpor.

Dessutom har jag sökt fyra jobb, bara så där HEPP! Ett av dem är klart mer intressant än de andra tre, men när det kommer till hopp om nytt jobb är jag aningen luttrad.

Skam den som ger sig!

tänker jag emellertid, för det är nåt jag har fått med mig hemifrån. Nån gång borde det bli min tur. Nån gång borde prövningarna upphöra. Samtidigt känner jag att dessa prövningar, som nu pågått i sex och ett halvt år, börjar ta ut sin rätt. Eller sitt fel. Det ironiska i det hela är att personen som gjorde mig detta illa själv har ett välavlönat jobb OCH en firma vid sidan av där h*n bedriver psykolog-verksamhet, en utbildning betald av vår gemensamma förra arbetsgivare, om jag inte är felinformerad. Samtidigt är jag väl inte förvånad. Man kan så ofta läsa artiklar om chefer som är psykopater och psykologer som är skolbokssjuka psykiskt. Vem vet, artiklarna kanske innehåller fakta och inte spekulationer..? (<== retorisk fråga).

Ibland gör det ont, detta jag skrev om i förra stycket. Andra gånger blickar jag inte bakåt utan framåt, för det är den enda väg jag kan ta. Man kan inte backa bandet Livet, vare sig det är tjockis-svart eller vågat randigt…

Ha en bra onsdag!

 

---

Livet är kort.