En sån roerska!

Jag har skrivit ett antal gånger om min roliga Fästmö här, men jag får ändå känslan av att de flesta tror att Anna är tyst och timid. Uj, uj, uj… Hon är inte ens tyst, ska du veta. Förutom att hon fortfarande får vissa gamla dängor i huvet som hon nynnar på, har hon kommentarer om det mesta. I alla fall hemma hos mig. Hon gillar att

rätta till

saker som hon tycker sitter på sniskan eller så. Men så vet hon att jag är snäppet mer pedant. En kväll hade hon, innan hon gick och la sig, dragit upp en plastpåse ur en låda så att den stack fram retsamt – bara för att klocka hur lång tid det skulle ta innan jag var på den och stoppade ner den i lådan… Jorå, jag VAR på den, men insåg att Anna nog drev med mig (egentligen trodde jag att hon hade dragit upp påsen för att hon själv skulle komma ihåg att ta med sig bröd eller nåt…), så jag lät den vara, till hennes stora förtret.

Min älskling ÄLSKAR att störa sig på mina gardinstänger som hon tycker sticker ut för långt på sidorna. Hon har fått

rätta till 

stängerna i vardagsrummet och i sovrummet, så nu är köket det stora irritationsmomentet. Där är det inte lika lätt att rätta till eftersom man helst bör ha fruktansvärt långa aparmar  – eller vara två. Och jag vägrar ju förstås att vara behjälplig, mitt lilla sätt att retas tillbaka.

Anna brukar ofta häckla mig för att jag plockar fram rena kläder till morgondagen när jag kommer hem från jobbet. Vidare lägger jag fram ett par nya linser och laddar kaffeperkolatorn, som står på timer. Men det är jag så van vid, det har nog alla mina Xor också retat mig för. Jag tänker inte försvara mina handlingar mer än att säga att jag är som en zombie på morgnarna och då är det väldigt praktiskt att ha förberett vissa saker.

På morgnarna, ja… Vi samåker ju ibland och även om jag går upp en kvart, 20 minuter före Anna är jag alltid sist färdigt. Detta har jag lärt mig att utnyttja till min fördel nu! Genom att sega och såsa slipper jag tråkigheter som att diska och bädda – jag hinner ju helt enkelt inte. Fast det slutar i alla fall med att Anna sitter fullt påklädd på stolen i hallen och suckande väntar på mig medan jag borstar tänderna. I morse försökte jag snabba på, vilket fick till följd att jag nu måste skita på jobbet. 😳

Det är inte bara 

rätta till

som gäller för Anna, för resten. Hon hittar alltid skavanker, framför allt på mig. Det kan vara finnar eller osexiga hårstrån på fel ställen. Eller helt enkelt fläckar, bara. Anna vet att jag verkligen hatar att ha fläckar på kläderna, nåt som sitter i sen barndomen eftersom mamma blev så arg om jag fläckade ner mina kläder. I morse hittade Anna en fettfläck – iiiiiiiiiiiiiiiiiiii! – på min jackärm, påstod hon. Jag hade naturligtvis inte möjlighet att kolla ordentligt eftersom vi skulle åka och jag körde. Men det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att kolla. Och jorå, hon hade rätt, som alltid. Fast den är ju inte så gigantiskt stor som Anna hävadade och man SKULLE kunna tro att det är tyget som skiftar i färg – i vissa lägen. Eller???

En fläck stor som en 25-öring, för oss som levde på stenåldern och som minns dessa mynt.

Read Full Post »