Nyårsafton 2012 del två

Nej, jag mådde inte alls bra igår. Eller bra och bra… Jag var slut, trött, orkeslös. Jag orkar inte vara så här orkeslös, men alla säger till mig att

orken kommer tillbaka, vänta bara! Det är en stor operation du har gått igenom och det tar tid.

Ibland vågar jag inte tro att jag har den tiden. Så stannar jag upp och tänker att jag har fått tiden tillbaka, på sätt och vis. Och nu är det upp till mig att bli frisk!

På eftermiddagen när vi hade varit ute på vår lilla shoppingtur vilade vi med Wordfeud och Quizkampen. Det är så skönt att ha Fästmön här, för hon är lugn och trygg och bryr sig inte om – säger hon! – att jag är trött, trist och tråkig.

Nyårssupén blev väldigt lyckad, men det var alldeles för mycket att äta. Vi drack ett vitt vin från New Zealand. Jag tyckte att det var lätt och gott, Anna tyckte att det var lite sött.

Boulder Bank 2012 blev det till nyårssupén.

Förrätten bestod av Alséns röra på knäckebröd samt laxpaté med romsås. Den slank ner fint. Sen var jag mätt.

Alséns röra på knäcke samt laxpaté med romsås.

Anna hade gjort en Västerbottenpaj och så hade vi kräftor till huvudrätt. Men vi gjorde en paus emellan för att beskåda Grevinnan och betjänten. Jag tyckte att det var ganska skönt att vi inte drack som den där stackars betjänten. Två glas vitt vin var allt jag drack på nyårsafton 2012!

Anna fotar. Hennes iPhone tar mycket bättre bilder än jag, konstigt nog…

Jag hasade ut till soprummet med kräftskalen och sen föll jag ihop i fåtöljen. Vi såg en fransk deckare på TV, den var sisådär.

En syster sökte en syster.

Vi kollade också in Sagan om Marilyn Monroe. Den gick ju samtidigt som den franska deckaren, men jag spelade in Marilyn på min DVD-hårddisk. Idag ska jag försöka ta mig samman och inte vara så teknikrädd så att jag kan bränna ner Sista natten med gänget på en skiva. Vill ju spara min favvo-film!

Vid elvatiden på kvällen åt vi dessert. Det blev Annapannacotta med hallon från Slottet och blåbär från Djurö. Supergott!

Jag har inga efterrättsskålar, så vi intog Annapannacottan i mina Irish coffeeglas. Det gick bra det med!

Strax före tolvslaget zappade vi över till Skansen och lyssnade på Peter Jöback och Carola Häggkvist, bland andra. Jan Malmsjö hörde vi lite svagt senare, men då stod vi redan i köket och kollade in hur folk lät massor av pengar gå upp i rök. Men vackert var det, det ska erkännas!

Fyrverkerier utanför köksfönstret.

Jag orkade inte gå ut – inte Anna heller. Det hade regnat större delen av kvällen, så vår lykta har vi sparat till nåt annat, speciellt tillfälle. Jag ringde mamma efter tolvslaget och hon var ledsen, ensam och förkyld, ingen rolig kombo. De stora barnen och deras pappa samt några goda vänner fick sms en stund före tolvslaget, för man vet ju att det blir stockning annars. Alla hade hyfs att svara, dessutom! 😉 Fast yngsta bonusdottern hade skickat sms till min gamla mobil såg jag idag.

Och när vi skulle gå och lägga oss upptäckte jag att skönheten hade kommit till byn (= New Village). Polkaamaryllis hade slagit ut och den är såå vacker!..

Vacker polkaamaryllis.

Idag är det ovanligt tyst i huset, bara ena grannen som hostar. Min intention är att gå ett varv med dammsugaren. Jag vet inte om jag pallar, men jag ska försöka. Det ska också bli ett varv utomhus också, runt huset, gråvädret till trots. Jag har inte ont nånstans just idag, är bara så förtvivlat trött fortfarande. När ska det bli bättre, tro?

Vad händer hos dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Sagan om Marilyn Monroe

En brittisk dokumentär, Sagan om Marilyn Monroe, hann Fästmön och jag med före tolvslaget.

Marilyn Monroe på väg ner. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Den här dokumentären skildrar Marilyn Monroes liv på scenen och utanför. Lite grann, i alla fall. Den innehåller intervjuer med inblandade filmmänniskor, men även en hel del filmklipp.

Jag tycker inte att det kommer fram nånting nytt eller spännande ur den här dokumentären. Och lite grann undrar jag varför den gjordes. Men eftersom jag njuter av att se på Marilyn Monroe ger jag den ändå medelbetyg.

Livet är kort.

Read Full Post »

På fest

Gårdagskvällen blev konstig, med väder lika varierande som det i april. Ena stunden solsken, för att i nästa stund vräääka ner regn. Jag sprang och tände och släckte lampor, strumporna åkte av och på, likaså shorts respektive längre mjukisbralla. Konstigt! Dessutom insåg jag att jag hade blivit solbränd i Gamlis, för det hettade i ansiktet och på armarna. I morse var jag röd som en kräfta i nyllet…

Fästmön blev lite besviken att jag inte dukade upp nån sen luccullisk måltid, men vi hade å andra sidan lördagsgodis kvar som vi kunde smaska på. Tyvärr vet jag att lördagsgodis och min mage inte går ihop, vilket har fått konsekvenser idag på morgonen. Fast det där med magen kanske beror på att jag var på fest i natt. Surströmmingsfest… Jag återkommer strax till detta!

Sånt här festade jag på i natt.

Vi blev ganska sura (!) eftersom det både i tidningar och på nätet hade aviserats att Friday Night Dinner skulle börja klockan 22.15. Först efteråt hittade jag ETT ställe där jag blev upplyst om rätt starttid – klockan 22.05. Detta fick till följd att vi missade de första nio minuterna. Irriterande, SvT!!! Men vi kunde ändå skratta åt födelsedagsfirandet av Adam, en inte riktigt kosher, judisk pojke, och hans lika flänga familj…

Birthday boy Adam.

Sen blev det läggdags och det var då festen började… Jag misstänker starkt att jag var influerad av Fatous surströmmingspartaj i helgen, nåt jag skrattade både gott och rått åt. Medan Fatou firade med sin familj, firade jag med bland annat en gammal klasskamrat, som jag inte sett på många år. Fast det här var alltså i Drömmens land, måste jag upplysa om! För det är väl bara där som en gammal klasskompis kan ha Carl-Gustaf Lindstedt som pappa, eller hur? (I själva verket var det fader okänd som gällde för min gamla klasspolare.) Hur som helst hade vi surströmmingskiva – på nyårsafton. Och precis när klockan slog tolv och de andra skålade, tryckte jag i mig en klämma med surströmming och höll på att kaskadspy. Sen vaknade jag av alarmet och var alldeles kallsvettig. På väg till jobbet höll jag på att tuppa av över ratten. Detta hade ställt till ganska svåra problem eftersom jag körde i mittfilen på en synnerligen trafikerad, trefilig väg… Det var väl bra att jag kunde hålla fattningen och inte tuppa av, för tänk så jag hade ställt till det så här på måndagsmorgonen bland alla som hade bråttom till jobbet?! Men jag förstår att somliga sörjer att jag inte föll över ratten – då hade de ju blivit av med mig på ett enkelt och smidigt sätt. Så otroligt retsamt! Själv… skyller jag på den där surströmmingen jag klämde i mig vid midnatt!!! Det var nog illamåendet efter den som gjorde mig både avtuppig och obstinat.

Måndag idag, ja. Jag har en jobblunch jag ser fram emot och så ska jag försöka få till en nyhet om ett snabbväxande träd. Vidare börjar det bli dags att boka in nya och fler intervjuer… Vilken tur att jag var extra tidigt på jobbet idag, så jag hann få ur mig detta före arbetstidens början!

Livet är kort.

Read Full Post »

Inga nyårslöften, men delmål för året

Nej, några nyårslöften avger jag inte, det har jag aldrig gjort! Jag är till exempel tjock och tjock lär jag alltid vara – mer eller mindre – men röker gör jag inte. Så vad finns kvar? Att bli en bättre människa – men det låter ju hur patetiskt och grandiost som helst.

Men jag har några delmål för året. Och ett är att bli bättre på att tala om  för nära och kära hur viktiga de är, hur mycket jag tycker om dem och hur bra de är – när de förtjänar det. Det får inte bli sliskigt och falskt!

I kväll blev min tejpade mobil knäpp. Ja, jag vet, jag fick ju en likadan telefon i höstas så jag borde ha bytt ut den för länge sen. Men det tar ju liksom lite tid att plocka över alla prylar som inte ligger på sim-kortet och ladda ner inställningar. Och när mobilen lägger av och vägrar ladda närmare klockan 22.30 en nyårsafton, när det messas som 17, blir man rätt less och förbannar sig själv. Jag insåg att jag skulle få svårt att skicka vart och ett av ”barnen” ett nyårs-sms och att jag kanske inte skulle kunna ringa Fästmön vid tolvslaget! Men efter några svordomar och lite tankearbete testade jag att byta ut batteriet och bakstycket till dem på den bättre mobilen och försöka ladda igen. Till sist lyckades jag – tror jag. Och alla de stora barnen fick var sitt personligt nyårs-sms, som alltid och jag kunde ringa Anna, som var ute med Elias och Linn och tittade på raketer, vid tolvslaget. Lycka!

En gammal bild på kvartetten.

När det gäller ”barnen” skulle jag vilja berätta för ”ALLA” hur duktiga de är alla fyra – var och en på sitt sätt! Johan jobbar stenhårt för några futtiga kronor och förhoppningen är att han så småningom får en fast tjänst med riktig lön. Linn har fixat jobb på egen hand. Det verkar också ganska slitsamt, men hon sköter det lika bra och plikttroget som sin storebror. Frida har i rask takt tagit två betyg mot slutet av terminen och fortsätter hon på den vägen går det bara framåt så att hon slutligen kan välja det hon verkligen vill ägna sig åt. Och Elias, vars fröken åtskilliga gånger har sagt är ett författarämne, växer så det knakar och lär sig saker så fort att man inte hänger med. För tillfället är det engelska. Vilken kvartett, va?!

För övrigt är ett av mina andra delmål att bli mildare. Jag måste bli lika snäll som mina ögon lovar att jag är – det sa Magnus mamma när vi träffades. Jag måste sluta gå omkring och vara arg och bitter och besviken – för det ändrar ingenting. Därmed inte sagt att jag tänker bli mesig och undfallande – det blir jag aldrig!

På tal om snäll… Jag har nog bara nämnt att mammakusinen Barbro hade med sig urgott fikabröd och en amaryllis. Det jag inte berättade var att hon dessutom plockade upp blåbär, lingonsylt, morellsylt och en burk torkad svamp på min diskbänk. Tänk, så snäll vill jag också bli!

Nu är timmen sen – eller tidig – beroende lite på hur man ser det. Folk har bränt en massa pengar i afton på raketer, men nyårsraketerna tystnade nästan helt redan vid halv ett. Jag ska läsa några sidor ur Annika Östbergs bok, en bok som jag redan efter 13 sidor insåg att jag älskar! Hennes språk är vidunderligt – både vackert och så rakt på sak att man känner att man då och då måste sätta sig ner i tanken och försöka ta in det hon skriver. Till och med bokens formgivning är så tilltalande och så rätt att man blir alldeles, alldeles tagen! Vilken fin julklapp jag fick av min mamma!!!

Den här boken förändrar mitt liv!

Read Full Post »