Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Carl-Gustaf Lindstedt’

Ett inlägg om en film.


 

Mannen på taket År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Gårdagskvällen blev konstig, med väder lika varierande som det i april. Ena stunden solsken, för att i nästa stund vräääka ner regn. Jag sprang och tände och släckte lampor, strumporna åkte av och på, likaså shorts respektive längre mjukisbralla. Konstigt! Dessutom insåg jag att jag hade blivit solbränd i Gamlis, för det hettade i ansiktet och på armarna. I morse var jag röd som en kräfta i nyllet…

Fästmön blev lite besviken att jag inte dukade upp nån sen luccullisk måltid, men vi hade å andra sidan lördagsgodis kvar som vi kunde smaska på. Tyvärr vet jag att lördagsgodis och min mage inte går ihop, vilket har fått konsekvenser idag på morgonen. Fast det där med magen kanske beror på att jag var på fest i natt. Surströmmingsfest… Jag återkommer strax till detta!

Sånt här festade jag på i natt.


Vi blev ganska sura (!)
 eftersom det både i tidningar och på nätet hade aviserats att Friday Night Dinner skulle börja klockan 22.15. Först efteråt hittade jag ETT ställe där jag blev upplyst om rätt starttid – klockan 22.05. Detta fick till följd att vi missade de första nio minuterna. Irriterande, SvT!!! Men vi kunde ändå skratta åt födelsedagsfirandet av Adam, en inte riktigt kosher, judisk pojke, och hans lika flänga familj…

Birthday boy Adam.


Sen blev det läggdags
och det var då festen började… Jag misstänker starkt att jag var influerad av Fatous surströmmingspartaj i helgen, nåt jag skrattade både gott och rått åt. Medan Fatou firade med sin familj, firade jag med bland annat en gammal klasskamrat, som jag inte sett på många år. Fast det här var alltså i Drömmens land, måste jag upplysa om! För det är väl bara där som en gammal klasskompis kan ha Carl-Gustaf Lindstedt som pappa, eller hur? (I själva verket var det fader okänd som gällde för min gamla klasspolare.) Hur som helst hade vi surströmmingskiva – på nyårsafton. Och precis när klockan slog tolv och de andra skålade, tryckte jag i mig en klämma med surströmming och höll på att kaskadspy. Sen vaknade jag av alarmet och var alldeles kallsvettig. På väg till jobbet höll jag på att tuppa av över ratten. Detta hade ställt till ganska svåra problem eftersom jag körde i mittfilen på en synnerligen trafikerad, trefilig väg… Det var väl bra att jag kunde hålla fattningen och inte tuppa av, för tänk så jag hade ställt till det så här på måndagsmorgonen bland alla som hade bråttom till jobbet?! Men jag förstår att somliga sörjer att jag inte föll över ratten – då hade de ju blivit av med mig på ett enkelt och smidigt sätt. Så otroligt retsamt! Själv… skyller jag på den där surströmmingen jag klämde i mig vid midnatt!!! Det var nog illamåendet efter den som gjorde mig både avtuppig och obstinat.

Måndag idag, ja. Jag har en jobblunch jag ser fram emot och så ska jag försöka få till en nyhet om ett snabbväxande träd. Vidare börjar det bli dags att boka in nya och fler intervjuer… Vilken tur att jag var extra tidigt på jobbet idag, så jag hann få ur mig detta före arbetstidens början!


Livet är kort.

Read Full Post »