Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vink’

Ett sagolikt inlägg. Äh, jag bara skojar!


 

Papper med z

Godnattsaga? (Med tanke på att det står zzzz…)

Jorå! Jag är väldigt tacksam att den gångna natten skänkte mig mer sömn än den innan. Faktum är att jag kunde somna, trots att tvätteriverksamheten startade igår kväll klockan 22.45. (Vilket påminner mig om att jag nu måste kontakta BRF-ordföranden för att framföra klagomål. För vilken gång i ordningen jag gör detta vet jag inte – jag har tappat räkningen. Så är det hos oss. Tyvärr.)

Det har varit en fullspäckad dag med mycket jobb, varierande arbetsuppgifter, chefskontakter, avstämningar och jag vet inte allt. Jag började lay outa en beskrivning, men får lägga den på tillfällig is till förmån för en akut berättelse som måste textgranskas under morgondagen. Ibland undrar jag vad jag håller på med… Och det finns det visst en och annan övrig person som gör också, har jag förstått. Jag ger därför de(n) nyfikna en liten hint vink via bilden här ovan…

Efter jobbet mellanlandade jag i New Village för att sen kuska ut till gymmet i Förorten. ÄH, JAG BARA SKOJAR! Jag tror aldrig att nån lär få se mig på nåt gym. Nä, jag hörde talas om två familjemedlemmar som skulle äta pizza, så jag bjöd in mig själv. Och inte blev det bara pizza heller, utan dessutom dessert i form av friterad camembert med hjortronsylt och glass. Jag är så mätt att magen står i åtta hörn nu… Tack, Fästmön, för middagen! 

Detta bildspel kräver JavaScript.


På grund av denna enorma mättnad
ska jag ta en liten promenad (med vattenkanna först och telefon sen – till skillnad från vissa restauranggäster telefonerar jag helst privat och hemmavid). Klockan 21 bänkar jag mig framför TV:n för att se mötet mellan Lars och Leif.

Ha en go kväll!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tröttigt inlägg.


 

Ostmacka

Frukost efter prövning.

I morse vaknade jag med huvudvärk. Sämsta tänkbara dag för det… Men jag åkte iväg, träffade två trevliga och öppna kvinnfölk och sen… kändes det bara bra… Frukost åt jag först när jag kommit hem igen, efter prövningen. Ett par ostmackor. Innan jag åt mobiltelefonerade jag med en Tim. Stämde av. Sa att det kändes bra.

På  eftermiddagen hämtade jag Fästmön från jobbet. Vårt mål var Stormarknaden där Anna skulle storhandla. Och som om jag… anade nånting tog jag en femtedel av min matkassa och köpte en räkbomb åt oss två. Den tänkta soppan på fådd squash och morötter köpta extraextrabilligt lagar jag i morgon i stället.

Räkbomb

En femtedel av min matkassa. Men det var den värd!


När ungefär två timmar passerat
och vi hasade runt på ICA Kvantum, halade Anna fram sin handlingslapp och mumlade nåt om att hon skulle börja handla det som stod på listan… då höll jag på att smälla av. Men skämt åsido, vagnen var redan fullastad och vi var så gott som klara. Clark Kent* tog oss till Himlen och just som jag stack nyckeln i låset hemma hos Anna… ringde mobilen igen…


Jag är alldeles för trött
för att berätta mer just nu. Det jag kan ge dig en vink om är att den känslan jag kände när jag en stund senare kunde ringa min lilla mamma och leverera goda nyheter för en gångs skull… den kan jag inte beskriva i ord här. Därför får du se några bilder av Annas små dunbollar till kattbebisar och så återkommer jag i morgon med en lite fylligare redogörelse.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ett stort och varmt TACK till dig som höll tummar och tår och hade mig i dina tankar! Det gav utdelning!


To be continued…


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med andrahandsvärde.


 

Idag företog vi oss del två på vår loppistur i Boländerna i Uppsala. Jag hade även ett ärende in till stan som sinkade oss en hel del. Fästmön följde med och väntade medan jag väntade… Eh ja… Effektiviteten är inte alltid så hög dit jag skulle. Bara det att fyra (4) personal stod i kundmottagningen och servade en (1) och samma person ger ju en viss vink om att det inte går undan… När alla papper var påskrivna och allt ordnat ringde jag ett samtal. I andra änden var det inte särskilt effektivt heller. I vart fall verkade inte vederbörande kunna läsa innantill. Det tycker jag är ett minimikrav när man jobbar på en myndighet.

Sen blev tillvaron roligare. Vi for till Erikshjälpen genom alla snåriga gatstumpar som plötsligt är avstängda i Boländerna. Jag körde faktiskt inte fel! Erikshjälpen är nog Uppsalas fräschaste secondhandställe just nu. Gissningsvis är det därför priserna ligger lite över alla andra. Några fynd gjorde jag inte här, jag hittade mest saker att skratta åt. Det verkade som om stället har fått in grejor från nån sorts ap-fetischist, till exempel. Vidare såg jag en något modernare variant av min spretande golvlampa. Foten till min lampa är i äkta marmor, så jag gissar att min skulle betinga ett högre pris.

På Eriks kafé intog vi kaffe och cheesecake och satt ner en stund innan vi for till nästa checkpoint.

Här är bilder på några grejor hos Erikshjälpen:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Återbruket ligger ungefär rakt över gamla E4:an 
från Erikshjälpen, så vi tog oss dit ganska snabbt. Inga gratis böcker eller halva priser idag, men överlag mycket bra priser. Tyvärr är det ingen vidare ordning bland porslin och husgeråd och böckerna. Det är synd, konstaterade Anna, eftersom man ju då kan missa en massa fina saker. Jag gjorde emellertid ett rejält fynd – en äppelskål i grönt glas i mellanstorlek för fem (5) kronor. Nu äger jag tre såna skålar i olika storlekar, varav den äldsta och minsta var en gåva från mamma en gång för länge sen.

Här är bilder på några grejor hos Återbruket:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen hem var det bilköer 
som hette duga. Jag trodde att jag såg en före detta chef och var på väg att preja h*n på grund av att h*n inte klarade säkert filbyte. Lite senare träffade jag personen i fråga på ICA Solen. H*n hade inte alls åkt på Österleden idag utan nya E4:an. Så det var ju tur att jag inte lät mr Hyde ta mitt sinne i besittning vid ratten

Men att jag är blåst skriver många under på. Man kan faktiskt inte tro att jag har haft körkort i över 35 år. För när jag körde hem från Himlen, där jag lämpat av Anna och hennes grejor, hittade jag en knapp i bilen jag tryckte på. Plötsligt fungerade fönsterhissen som hade

pajat

efter trippen till Nora. Jag hade lyckats låsa fönstret med knappen och nu låste jag upp... Eh ja… Jag känner mig som Emils föräldrar första svängen de var hos doktorn med sonens huvud i soppskålen. Nu har jag ju liksom sparat 7 000 spänn! Det är vad ett nytt kretskort skulle ha kostat. Minst. Vad ska jag göra för alla dessa tusenlappar, månntro..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om verkliga människor och litterära.


 

Det goda inom digSom vanligt har jag en bok på gång. Den här gången en fin inbunden bok med felfritt skyddsomslag. En bok som jag tror aldrig har blivit läst förrän jag började med den. En bok som kostade 20 spänn på Myrorna. Jag ska skriva lite mer om den när jag har läst ut den, nu är jag ungefär halvvägs. Det som fascinerar mig en del bland annat kring boken är att den är skriven av en svenska som lever utomlands sen många år, ända borta i Auckland, New Zealand. Linda Olsson började skriva böcker på engelska. Först därefter kom de ut i Sverige under titlarna Nu vill jag sjunga dig milda sånger och Sonat till Miriam. Boken jag läser just nu heter Det goda inom dig och handlar om vänskapen mellan en kvinna och en liten pojke. Berättelsen flätar ihop dåtid med nutid och är så rörande på många sätt. På ett ställe i boken frågar pojken kvinnan om hon har familj. Hon svarar att hon varken har barn eller syskon. Då säger pojken:

Jag kan vara ditt barn. Och din bror, om du vill.

Det orden sätter fingret på, förutom känslor och vänskap, är att det finns nåt gott i alla människor, oavsett vad de har varit med om eller gjort.

Igår läste jag också kloka ord av vännen Jerry. Han skriver bland annat att de människor man avskyr mest, människor som man blir argast och mest irriterad på lär en nånting om sig själv. Och om man vågar se det kan man lära sig mycket både om sig själv och om sin omgivning. Och i morse läste jag även kloka ord hos Sara Lövestam. Hon riktar orden till sina ex och texten går ut på att det hon skriver handlar om henne själv. Att hon plockar idéer från lite varstans, idéer som hon sen sätter ord på så att de blir nya känslor i en bok. Så där som alla författare gör. Det jag läser in i texten är att Sara har blivit påhoppad och de som hoppat på har hävdat att Sara hade kunnat förhindra nånting eller att det hon skriver är verkliga händelser. Jag vet inte om jag tolkar Saras text rätt. Det här med att tolka vad nån skriver är svårt. Det är ju bara den som har skrivit orden som vet exakt vad den har menat. Men jag ställer mig bakom Saras ord till hundra procent när hon skriver att aggression är ett varningstecken.

frostigt löv på gräs

Ibland är det svårt att tolka innebörden i mina bilder också. Men den hör föreställer ett frostigt löv på gräs.


Jag har alldeles just
fått ett gott besked per sms. En kär vän har tillbringat en vaknatt på sjukhus och i morse vände det hela sig till det bättre. Det ger mig en vink om att den här dan kan bli bra om jag bara kan se det goda hos människor. För nåt gott finns det hos alla, det är jag övertygad om.

Planerna för dagen är få. Jag ska såsa lite nu på förmiddagen och i eftermiddag ska jag skjutsa hem Fästmön från jobbet. En del tid ska jag ägna åt förberedelser inför morgondagen, men kvällen är förstås vikt åt Mördaren ljuger inte ensam klockan 21 på TV4. Jag har visserligen sett filmen och DVD:n står i en hylla här, men jag tänker titta i alla fall. Vill du veta vad jag tyckte när jag såg den första gången, kan du läsa här.

Vad händer hos dig denna söndag??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Sociala medier kontra journalistik, eller..?

Ett inlägg om debatten kring sociala medier och journalistik.


Det tycks pågå
en del diskussioner kring vad som är bäst, viktigast och riktigast. Hos lokalblaskan har skribenten John Sjögren knackat ner en krönika med anledning av Alex Schulmans föreställning ”Älska mig” som gavs i Uppsala igår. Ja det är alltså inte nån recension. John Sjögren tar i stället tillfället i akt att skriva om sociala medier och det som hägrar där…

[…] vår tids folksjukdom – bekräftelsebehovet. […]

Han förnekar inte att sociala medier har blivit viktiga kommunikationskanaler (fast han kallar dem kommunikationsmedel). Samtidigt menar han att sociala medierna har

[…] blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona. […]

Han anser att

[…] Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. […]

Sen brakar han på i en lång harang om utvecklingen och synen på det egna jaget genom tiderna, filosofi, postmodernismen och håhå jaja innan han drämmer till med

[…] Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. […] 

Och så snor han ihop sin krönika i slutet med att hävda att man inte kan älska en persona utan på sin höjd, genom att trycka på en knapp, gilla, den. Slutklämmen är fantastisk:

[…] Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.

Alltså jag fattar inte riktigt vad John Sjögren vill säga med den här krönikan. Jag tycker att den är svamlig och osammanhängande. En sorts… myck-tyckning inför en pjäs som handlar om bekräftelsebehov. Om nu sociala medier vore nåt så… enkelt… Det kan jag inte hålla med om.

Ofta gillar journalister att nypa till framför allt oss bloggare. Vi är inga riktiga journalister, är deras, enligt dem själva, legitima skäl till att slå på oss. Vi kan inte gräva, vi kan inte skriva journalistiskt och jag vet inte vad jag har läst på lite olika håll. Vad gäller John Sjögren är jag osäker på om han är utbildad journalist. På LinkedIn kallar han sig kulturskribent. Det är jag också fast på Uppsalanyheter.se och jag har ingen journalisthögskola på i mitt CV.

För mig är just skillnaden att bloggare har vem som helst rätten att kalla sig som driver och skriver en blogg. Sen kan det vara en bra blogg eller en mindre bra blogg. Bloggen i sig kan handla om ett särskilt ämne eller kanske bara vara personlig. Eller en blandning av flera kategorier.

En journalist, däremot, har en utbildning för att skriva. Då borde det inte bli typ såna här missar som nedan. För jag tror, precis som en som kommenterade mitt inlägg med bilden igår, att journalisten verkligen TROR att det heter som det står i texten:

Lyckstolpe

Eh… lyckstolpe? (Skärmdumpen är från Expressens webbplats igår.)


Ytterligare en person
på lokalblaskan, Björn Lövenlid, tar sig för att skriva om sociala medier igår. (Anar jag en sammansvärjning eller är det nyhetstorka på kultursidan eller vad?) Ingressen ger en vink om tonen i krönikan:

Därför borde ryggdunkande Facebookare möta gnällande journalister, skriver Björn Lövenlid. […]

Sen raljerar även han om narcissism (på Instagram), La Dolce Vita (på Facebook) och…

[…] På Twitter tävlar alla om att tycka samma sak samtidigt. Godaste människan vinner. […] 

De som skriver om roliga saker i sociala medier får uppmärksamhet, medan

[…] Deprimerande nyheter faller som döda fåglar från träden […]

Jag håller inte alls med! För det första, om det är nåt ställe där det kan råda väldigt hätsk debatt mellan motståndare i olika frågor så är det på Twitter! Och roliga saker får inte alls mer uppmärksamhet än tristare ämnen. När det gäller bloggar, till exempel, som Björn Lövenlid inte alls nämner, är deprimerande inlägg mer lästa än humoristiska. Det vet jag av egen erfarenhet. Människor ÄLSKAR andras olycka. En del bryr sig om, också…

Men skillnaden är att det i traditionella medier tas upp det Björn Lövenlid tycker är mycket viktigare, som krig, svält, olyckor och elände. Fast dessa ämnen tas också upp i sociala medier, kan jag upplysa Björn Lövenlid om. Eller har han missat det?

Han skriver:

[…] Vi journalister älskar att rapportera om sådant som bryter mönstret och förfärar. Många av oss ser det också som vår uppgift att peka ut missförhållanden. […]

Vet du, ibland kan jag bli så less på journalister som hävdar sig vara folkets röst och som säger sig ha till uppgift att informera allmänheten.

Allmänheten har rätt att få veta!

sägs det ibland som om det vore ett argument. Lägg av! Det enda medierna är ute efter är att sälja – tidningar, annonser etc. Tjäna pengar, alltså. Till skillnad från majoriteten av oss bloggare, dårå. Har vi tur kanske vi säljer nåt enstaka inlägg i månaden…

Björn Lövenlid rundar av sin krönika med att uttala att han önskar att de båda medievärldarna kunde mötas halvvägs. Eh… fast det är ju inte vad som står i ingressen. Där var det ju Facebookare som borde möta journalister, inte tvärtom. Inte nåt tal om att gå halva vägen var, inte.

Min åsikt är att båda behövs. Sociala medier går inte att stoppa undan genom att raljera att det bara är vanliga människor som skriver om ytliga saker, fotar sina barn, sin mat och helst är roliga.

Men… jag tycker att vi borde börja ställa högra krav på de så kallade journalisterna. Jag menar, har de inte gått nån kurs eller så för att få kalla sig journalister??? Det har ju inte vi bloggare gjort. Ändå kan många av oss både stava och skriva välformulerat om djupa ting… Märkligt…

För övrigt, Björn Lövenlid är, enligt sitt Twitterkonto

Kulturreporter, mediekrönikör, bostadskrönikör, musik- och filmkritiker samt egenföretagare i konfektionsbranschen. Jag är också vivör och lebeman. 

Där ser man! Jag är blott en Toffla, jag. Och bloggare. Och tant. Eller som det står på mitt Twitterkonto:

En rätt tjock tant som bloggar så fingrarna blöder. Eller fotar träd. Eller pussas med fästmön.

Och på bloggen:

En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.

Har jag förhävt mig nu och varit snudd på narcissistisk och vädrat mitt bekräftelsebehov..? Maj gadd…


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om denna onsdag.


Idag vaknade jag
till en märklig dag. Det är väldigt mörkt ute, men det är också väldigt varmt. Kikade nyss på ena termometern – den visade 13,5 grader! Snacka om skillnad mot sex minusgrader, som det var häromdan…

Mörka moln

Ser mörkt ut…


Ett enda intressant jobb
har jag hittat hittills idag att söka. Jag letade en god stund igår kväll och även nu på morgonen. Det verkar som om det är på väg att mattas av igen. Tyvärr. I stället ägnade jag en timme idag åt att via e-legitimation påbörja nästa månads aktivitetsrapport till Arbetsförmedlingen. Den rapport som ska skickas in mellan den 1 och den 14 november och i vilken jag ska redogöra för mitt jobbsökeri under oktober månad.

En timme, som sagt… Nog för att det är bra att man får redogöra för vilka jobb man har sökt och andra aktiviteter som har med detta att göra. Men frågan är om nån orkar läsa. Frågan är om nån kollar, ens… Jag får en känsla av att tanken nog var god, men… Om ingen kollar och kommenterar kan man ju fabulera fritt. Jag gjorde ett litet test förra gången, den första gången jag skulle rapportera. Lyfte fram det faktum att jag ännu inte, efter över två månader, fått nån handläggare. Det tog nio (9) dar innan det ringde nån från Arbetsförmedlingen – och HEPP! så hade jag fått en handläggare. En stund senare kom kontaktuppgifter via e-post. Men jag får helst inte ringa utan mejla. Handläggaren, däremot, ringer när h*n vill. H*n ringde när jag körde bil och babblade på så jag blev tvungen att avbryta och be om att få parkera först. Det ger en vink om synen på oss arbetssökande: vi kör inte bil, vi sitter overksamma i soffan och äter chips och glor på TV hela dagarna. Äh, det där sista är som jag fabulerar och raljerar! Det jag egentligen menar är att intresset för oss arbetssökande är lika ljummet som dagens utomhustemperatur. Men jag fick i alla fall respons på min notering om handläggare – även om det tog nio (9) dagar…

Försöker plöja lite nyheter på nätet, men till och med dessa känns antingen mörka eller ljumna. Det kommer kanske en sammanfattning på en blogg nära dig lite senare av några nyhet som sticker ut. Men först blir det frukost och dusch.

I eftermiddag blir jag nog telefonintervjuad för den där veckotidningen jag nämnde igår. Det ska fotograferas också. Fast det kan man ju inte göra genom en telefonlur. Gissar att vi reder ut sånt praktiskt i eftermiddag också.

Nån promenad blir det troligen inte idag, om jag inte hinner efter duschen eller efter intervjun. Morgondagen, däremot, ser helt blank ut, så då kan det bli en riktig långis. Väderappen visar emellertid regn både idag och i morgon. Det känns ju inte så kul att bli dränkt. Inte är det roligt att fota heller när det regnar. Dåligt ljus och blött.

Händer det nåt spännande hos dig idag? Skriv gärna några rader och berätta! Jag behöver lite inspiration att ta mig för nåt annat än att bara städa och tvätta just nu! (Du ser, jag är ganska självisk och har baktankar med mina frågor om dina göranden och låtanden!)


Livet är kort. 

Read Full Post »

Ett inlägg om en snurrig Toffla.


Som vanligt var det skönt
att komma ut och få luft och ljus! Men jag kände mig inte helt OK, så det blev inte mer än 2,5 kilometer idag. Det snurrade ganska rejält, jag kände mig svag och kallsvettig och händer och fötter var liksom avdomnade och tunga. Märkligt! Men kanske är det så att jag har lite många tankar och känslor att sortera nu. Nästan lika många som det här trädets alla färger…

Lönn i olika färger

Lönn i många olika färger.


Det är som att
det som finns inuti också är på väg att skifta färg. Jag menar, när till och med silverpilen går mot gult

Silverpil på väg att gulna

Silverpilen går mot gult.


Jag gick längs en väg
där landskapsarkitekterna verkligen tänkt till! Buskarna skiftar i så granna färger på hösten, man blir helt bedårad, stum…

Höstbuskar i olika färger

Höstbuskar i olika färger är planterade längs vägen.


Passerade ”Pepparkakshuset”
och noterade för första gången att buskarna även har en vacker baksida – vid en damm. Fast jag tror inte att jag skulle vilja bada här, precis…

Damm och höstbuskar baksida

Höstbuskarnas baksida vid en damm.


Många tankar drog i mig.
Är det bra? Är det dåligt? Blir jag utvald? Väljs jag bort igen? Tänk om den här mardrömmen kunde ta slut nån gång…

Höstträd gult och svart

Höstträd i gult och svart.


Jag försöker tänka mjukt
för att kunna landa mjukt. Men rosa är inte min färg.

Buske rosa och gul

Rosa är inte min färg, men busken klär fint i den.


Nej, det är mera explosivt inuti.
Är det min tur nu? Är det min otur?

Höstträd

Explosivt!


Så många frågor.
Tills i slutet på veckan får jag ge mig till tåls. Då får jag svar på en i alla fall. Vinke, vink…

Kalle Anka i ljungen

Vinke, vink…


Livet är kort. Det är förunderligt, märkvärdigt, svårt och en gåva också.

Read Full Post »

Older Posts »