Idag gjorde jag det – och det var länge sen. Jag tappade humöret. Allt skit och elände kom på en och samma gång – bara för att jag var för trött och för att min tid inte räckte/räcker till för det jag tänkt mig. Det blev ungefär Rullgardin ner.
Hela förmiddagen gick åt till att S skulle flytta mina datorer inklusive profiler samt göra vissa installationer. För naturligtvis krånglade det. Stordatorn gick bra, lilldatorn gick… tja, jag vet inte. Före och efter förmiddagens möte satt jag bredvid och skrev på S:s kommando in användar-id och lösenord. Medan S grejade satt jag och tittade. Jag kunde inte stå eftersom hälen började göra vansinnigt ont efter tre vändor i trappan, typ. Nej, jag gillar INTE att ha två kontor! Jag blir arg bara jag tänker på det. Fast det hjälper ju inte…
Dessutom slog jag i magen i mitt ena skrivbord så hårt att jag trodde att jag skulle svimma av smärta och rinna ut i Uppsala blodbad. Ingetdera hände. Stackars S blev alldeles förskräckt och det hela slutade med att S fick mitt lösenord för att greja med den ovilliga lilldatorn medan jag äntligen mitt på dan kunde börja jobba vid stordatorn.
Under lunchen blev det macka medan jag filade på skrivuppdrag, trycksaksjobb och en och annan nyhet. Ajfånen hade gått varm under mötet med en massa mejl och till sist var jag tvungen att i lite skarpa ordalag, men ändå inte otrevliga, att be avsändarna att snälla sluta mejla mig eftersom jag satt i möte och inte hade tid att svara och att jag dessutom inte visste när jag skulle få tillgång till en dator så att jag kunde besvara mejl därifrån. Det blev tyst. En stund.
Jag tuggade i mig min kartongmacka medan jag skrev och smulade i tangentbordet. Då knackade städarna på och ville städa. Det behövdes verkligen, men jag bad att få avsluta det jag höll på med först. Stress, stress! Snälla städkillarna torkade till och med av mitt skrivbord från föregående
talares kontorsinnehavares klet. Sen kunde jag jobba en stund igen. Trodde jag.
Ajfånen svischade till och jag fick veta att jag skulle ha hämta bilen från verkstan en timme tidigare. Bara att kasta sig iväg i lånebilen och byta in den mot en servad Clark Kent* iförd vintertofflor**. Inga fel mer än ett trasigt parkeringsljus hade de hittat, tack och lov! Och hejåhå, 1 700 spänn fattigare!
Klockan 14 blev det ytterligare en stund för mig att jobba. Jag bokade in lite folk och möten (bland annat ska jag ha lönesamtal med prefekten på institution 2 i morgon efter lunch…) la ut en nyhet på två språk och hepp! så var klockan 14.55 och jag skulle ha dragit iväg med M på en gnällfika halv tre. Nåja, M satt med sina siffror och sin räkneapparat och hade fullt upp. Men det blev en skön och bra gnällfika, ibland måste man få spy ur sig om tillvarons förtretligheter, motigheter rent generellt och människor som inte varken kan stava till service eller ens agera det. Men att hitta fel hos andra går bra! Irriterande!
Jag kom iväg sent hem och kände mig lite mer stressad eftersom jag visste att kära Fästmön skulle göra nån god mat. Men jag var tvungen att hiva in däcken i kallförrådet först och blev både skitig och trött och fick ännu mera ont i magen av lyften.
En tidskrift och fyra fönsterkuvert låg och väntade hoppfullt på mig i postboxen hemma. Två fönsterkuvert slängde jag, för det ena var från ett företag som ville att jag skulle köpa en tjänst jag redan har hos ett annat företag, det andra var från ett låneinstitut som lovade mig guld och gröna dollar skogar. Nej tack, jag behöver inte låna pengar! Men jag satte mig och betalade de övriga räkningarna i de andra två fönsterkuverten en plus tre stycken. Tjolahopp!
Halvt ihjälsvulten kastade jag i mig Annas goda mat så jag sölade ner skjortbröstet framsidan på t-shirten. Såg förskräckligt ut! Efter att ha såsat en stund slängde jag mig äntligen in i duschen, smutsig och jästrig, med flottigt, stripigt hår. Som grädde på moset lossnade det trasiga duschmunstycket och sprutade ner hela duschrummet, typ medan jag VRÅLADE på Anna
Kom och hjälp mig!
För när jag skulle ta bort silvertejpen som delvis hade lossnat, satt andra delar av den fast som med superlim. Det var då jag tappade humöret. Anna kom med en sax, men allting var blött, även jag och mina fingrar, och det tog eeevigheter innan jag gjort en ny, temporär lagning och kunde avsluta min hygienstund. Jag var så ilsken att jag var högröd i ansiktet och det måtte ha sett ganska roligt ut i kombination med min vita, nakna kropp, för Anna hade svårt att dölja skrattet. Och nu, kära läsare, när jag skriver dessa rader en halvtimma senare, skrattar jag också. Lite grann, i alla fall…
*Clark Kent = min lille bilman
**vintertofflor = vinterdäck
Livet är kort.