KulturNatten den 12 september – mitt urval #kulturnattenuppsala

Ett kulturellt inlägg.

---

 

Om en vecka, lördagen den 12 september, är det dags för Uppsalas årliga KulturNatt. Den har funnits sju färre år i stan än jag. Det var stans (kultur)elit (?) som tog initiativet, det vill säga kulturchefen och teaterchefen samt chefredaktörerna på lokalblaskan och lokalradion. Som jag minns det var allt gratis i början. Inga inträden eller så. Snarare utträden – kulturen kom ut till gatorna och visade upp sig fritt för folk. Idag är KulturNatten i Uppsala den största i Sverige, enligt dess webbplats. Den är så stor att den förutom en egen webbplats också har en egen programtidning i papper. I år har pappersprogrammet i tidningsform ett 20 sidor stort omfång. Och långt ifrån alla aktiviteter är gratis.

Nu menar jag inte att kulturutövare ska utöva sin kultur gratis. För ett tag sen pratade jag med en god vän som har haft en karriär som… låt oss säga sångerska. Otaliga var de gånger hon ombads sjunga på privata tillställningar, helt apropå och bara för att. Ja, bara för att hon sjöng professionellt. Hade hon ställt upp alla gånger skulle hon inte ha fått göra annat än gratisjobba och sånt gillar inte hon och inte jag. Jag fick ett liknande förslag, fast inom kommunikation- och marknadsföring och inte sång, häromdan. Typ kunde jag inte tänka mig att slänga ur mig… etc etc. Nej, jag jobbar inte gratis.

Men på en KulturNatt tycker jag att det ska vara gratis så länge det inte handlar om att sälja några verk. Om nåns tid kostar borde kommunen stå för det, om det inte går att plocka lön för extra arbets tid ur den egna marknadsföringsbudgeten. Har inte alla en sån??? (<=== retorisk fråga.) Hur ska vi annars komma ifrån uppdelningen kulturelit – vanliga människor som är kulturellt intresserade?

Jag tänker inte bevista KulturNatten i Uppsala i år av olika skäl som jag inte vill gå in på här. Men om jag hade kunnat åka ner på stan skulle jag ha kollat in följande – eller i vart fall nåt av det:

• Öppet hus på Radio Uppland, Vårfrutorg, Bredgränd. Öppet kl. 16 – 20. Guidade visningar, artister på scenen utanför och Radioapan.
• Vandring i Pontus Wikners – kristen homosexuell i 1800-talets Uppsala – fotspår. Samling på trappan till Carolina Rediviva kl. 11  – 13, 14.30 – 15.30. Pris: 100 kronor.
• Weird things customers say in bookshops or why bookshops matter. Författaren Jen Campbell, som har skrivit The Bookshop book, och Jan Smedh samtalar kl. 18 – 19 på English Bookshop, Svartbäcksgatan 19.
• Guidning av Dag Hammarskjöld, Folke Bernadotte och Raoul Wallenberg på Fredens Hus, Uppsala slott, kl. 13, 15 och 17. Cirka 45 minuter/tur.
• Jag är Ingrid. Klockan 18.30 – 20 30 på Fyrisbiografen, S:t Olofsgatan 10. Ett personligt och fängslande porträtt av Ingrid Bergman, hennes karriär och privatliv. Det står inget om nån kostnad, men gissningsvis är visningen inte gratis. Ordinarie biljettpris är 95 kronor, pensionärer, studenter och unga upp till 18 betalar 80 kronor. Ingen rabatt för arbetslösa utan inkomst.
• Författarstafett i Missionskyrkan, S:t Olofsgatan 40, kl. 18 – 23. Stafetten inleds av Magnus Alkarp och avslutas av Kjell Eriksson. Tack och lov! Två duktiga författare.
• Lars Lerin – Tillsammans. Utställningen visas på Värmlands nation, Riddartorget 3 och handlar om att älska och bli älskad. Jag såg utställningen i Stockholm på Sven Harrys i augusti. 

Och HÄR hade det varit intressant att fråga om du som har läst det här inlägget ska gå och vad du tänker kika på. Men kommentarsfunktionen till alla inlägg utom dem om böcker är ju avstängd.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdrag med penna och andra verklighetsupplevelser

Ett inlägg om vägar, lögner, fina saker och Alice-who-the-f***-is-Alice.

---

 

En väg jag vill gå på? Eller vill jag bara hoppa ner från bron över den?

Ibland är vägen krokig, ibland är den rak. Vägen kan vara full av gropar och hinder – eller rentav nyasfalterad. Inte vet jag vilken väg jag har slagit in på , men mitt i det jätteledsna är jag produktiv. Som om jag är två personer: en som sitter i vännens bil och gråter, en annan som är professionell, inte tappar tråden trots avbrott och som levererar till belåtenhet. Kanske är det rentav så att mina ben har valt separata vägar? I teorin, vill säga. I verkligheten är det ju omöjligt.

När en kör bil försöker i alla fall jag att se trafiken så långt fram som möjligt, för att förutse eventuella händelser. När jag bara är jag ser jag vägen under mig. Jag vill så gärna gå den, men jag vill hoppa ner från bron över den också och krossas som en tomat mot asfalten. Den magnetiska asfalten.

Jag skriver ärliga recensioner, (Pinocchio mötte jag igår på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik. Dockan är till salu för 150 kronor i butiken.)

Två texter blev det igår, varav den ena är publicerad och klar. Det är alltid roligare när en författare blir glad över en recension än när h*n blir arg och startar en grupp på Facebook med så kallade professionella journalister om hur dålig jag är på att läsa och förstå. Men jag skriver alltid ärligt. Har jag blivit mig tillsänd ett verk av författare eller förlag måste den som läser min recension vara säker på att det jag skriver är ärligt. Jag kan inte skriva att en bok är bra om jag inte tycker det, kort sagt. Däremot kan jag skriva att den språkligt sett är bra, men också förklara vad det är som gör att jag tycker si eller så.

I morgon bitti publiceras här och hos UppsalaNyheter en recension av en rykande färsk thriller, skriven av en Uppsalaförfattare. Det gläder mig att se hans namn bland de författare som ska delta i författarstafetten i Missionskyrkan här i Uppsala under Kulturnatten den 12 september.

Gina Hund vaktade alla fina saker. Här vänder hon andra sidan till.

Men igår eftermiddag/kväll blev det en utflykt till verkligheten. Under tiden jag pratade med två gamla väninnor (gamla på det viset att de har känt varandra länge) och kliade vakthunden passerade två representanter för annan lokalmedia. Sen träffade jag självaste Pinocchio. Det var i skepnaden av en helt underbar marionettdocka, på Uppsalas nyaste antik- och retrobutik här på Hjalmar Brantingsgatan 4A. Jag vet nån som gärna vill ha den, men jag hade inte 150 kronor. I stället fick jag nöja mig med att fota den och instagramma. Vännen som ljög mig rakt upp i ansiktet har inte gillat bilden på dockan. Det ger mig nån sorts tillfredsställelse eftersom det pekar på en viss självinsikt. Eller inte. Jag trodde ett tag att lögnen var omedveten och uttalad i oförstånd eller förvirring. Men kanske den inte var det. Nåja, det är inte min näsa som växer utan andras.

Jag blev förälskad i en sak igår, ett helt underbar serveringsvagn på hjul. Vagnen var dessutom oanvänd, den berömda lappen i snöre satt kvar. Min mamma har nåt liknande hemma hos sig, en pryl jag räddade från att hamna på tippen en gång (!) eftersom jag tyckte att den var så fin. Men mammas serveringsvagn har flaskhållare också. Det är lite oklart varifrån den kommer, näppeligen från mina farföräldrars djupt religiösa hem eller från mina morföräldrars alkoholfria (jag tänker på flaskhållarna). Kanske från de tokiga Flickorna Tro och Kärlek, som farmors (Hopp) systrar kallades i familjen?

Den här underbara och oanvända serveringsvagnen är till salu på Hjalmar Brantingsgatan 4 A för 1 400 kronor, om jag inte minns fel.

Idag fortsätter jag att läsa för att skriva. Jag började göra flickan Alice bekantskap igår när jag öppnade en nyöversättning på svenska, men med originalillustrationer, av Alice i Spegellandet. Det gör mig varm om hjärtat att Vaktel förlag lyfter fram detta fina verk från 1800-talets senare hälft. Nu ska jag avgöra om det är en barnbok eller inte.

Alice i Spegellandet – en barnbok eller inte?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

De flesta olyckor sker i hemmet, jajamens…

Ett olycksaligt inlägg.

---

 

Jag är ett riktigt prakt-/klantarsle.

Egentligen började dagens förtretligheter vid dammsugningen. Det kunde ha blivit en riktig katastrof som kunde ha omfattat orden

fraktur och lårbenshals

Nu blev det mera

praktarsle alt. klantarsle

utan att gå in på närmare detaljer. Men det ligger onekligen en stor mängd sanning i att de flesta olyckor sker i hemmet.

Man ska definitivt inte vända baksidan åt snabeldraken* och gå baklänges. Då hugger den. Vilken tur att jag, förutom att jag är ett riktigt arsle enligt somliga, också är en apa! En vig apa. Jag lärde mig väl ett och annat när jag trampade i ett hål härom kulturnatten. Rullade ihop mig till en boll på asfalten och blev liggande som en padda. Mitt sällskap såg ut som en fågelholk, medan en vänlig dam sträckte mig handen för att hjälpa mig upp. Hon tyckte nog inte att jag borde ligga på gatan och skräpa.

Idag fanns varken fågelholkssällskap eller vänliga damer att tillgå. Jag fick kravla mig upp själv – och kunde konstatera att jag hade överlevt även denna gång (säkert till mångas förtret). Efter att ha skakat mig och kontrollerat alla lemmar fortsatte jag mitt arbete. Då sker nästa nästan-katastrof…

Jag dammsög lite under kökssoffan när det rasslade till på ett felaktigt sätt i snabeldraken. En kort stund trodde jag att den fnissade åt mig. Sen insåg jag att den var på väg att suga i sig gångjärnen till kistlocket kökssoffans lock. Därefter gick botten ur kistan soffan, varpå saker och ting (typ servetter, papperstallrikar, ljusstakar, ljus med mera) började rulla ut. Men värst av allt var att jag upptäckte att soffans sidor började glida ur sina träpluggar. Soffan höll på att braka – det hade räckt att jag hade andats på den…

Som tur är har jag hammarvana. Vidare är jag utrustad med det svenskar kallar

jävlar anamma

och finländare kallar

sisu.

Dagens enda blessyr.

Det behövs –  när man inte har tillgång till åtta armar, fyra fungerande axlar och tre friska ryggar. Jag kan meddela att det var skönt med en avsvalkande dusch efteråt. Strax efter klockan 13 satte jag mig försiktigt på sofflocket och mumsade i mig dagens frukost – tre små knäckemackor med ost. Här måste bantas! Annars lär väl soffjäääv%&¤ braka snart igen…

Summa summarum i blessyrväg blev ett skrapsår på höger underarm, ifall nån undrar. <== Se bild!

*snabeldraken = dammsugaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Dagens jävlar anamma

Ett inlägg om dagens promenad.

Inte nåt skönt väder idag. Grått, blåsigt och kyligt. Men jag gick inte ut för att njuta av nån jäkla sol, jag gick ut för att ladda mitt jävlar anamma. Det där som vissa tror att jag har oooändligt av, medan andra tycker att jag klär mig i offerkofta. Nåja, jag är inte på den här jorden för att tilltala andra, mina uppgifter är annorlunda.

Grått…

Även en bitsk Toffla kan ha riktigt svarta dar. Det har varit ett par såna nu. Det räcker och blir över. Dags att vända och bli jävlar anammig i stället. (Det syns fortfarande inte utanpå hur jag gråter.)

Idag hade jag min första dejt med Runkeeper. Vännen Agneta hade varnat mig för den peppande tjejen som tilltalar en var femte minut. Därför hade jag tryckt i headsetet. Jag fick veta hur fort jag gick och hur långt jag gick. Inga maratonlopp, precis, men det blev tre kilometer. Efter två kilometer gjorde hål-foten (= foten jag trampade ner i ett hål på Kulturnatten och ramlade) ont, så jag fick sakta farten. Sen stannade jag åtta gånger för att fota och en gång för att slänga soppåsen. Typ 13 minuter per kilometer anser jag därför vara hyfsat för Vår Fallna Hjältinna (= Petite Moi).

En annan fallen hjälte.

Medan jag gick och funderade såg jag en tant med keps och gåstavar, en kvinna med hund och en en tjej med en dramaten. Var är alla gubbar/män/killaridag, tro?

Passerade det som kunde ha varit min egen taxiplats. Men jag skulle ju ALDRIG göra en sån förskräcklig isärskrivning!!!

Taxi plats… Förskräcklig isärskrivning!!!

Funderade på det där med ålder… När man söker jobb ska man tydligen vara mellan 30 och 35 och ha 25 års erfarenheter och kompetenser. Det går liksom inte ihop för mig…

Rönnbär kommer när året åldras går mot höst. Röda, vackra… Varför är det bara människor som anses fula och värdelösa när de åldras?

Det är som att människor som är lite äldre, men ännu inte pensionsmässiga *pekar med hela handen på mig själv*, både anses fula och värdelösa. I naturen är det tvärtom, tycker jag. Åldrandet är vackert! Som röda rönnbär, eller bara utblommade blommor…

Vackert och utblommat på bredden.

Å andra sidan…

Utblommat på höjden.

Får mig att undra om vad som är värdefullt här i livet och vilka människor som är värdefulla. Funderar vidare på när Den Rätta Arbetsgivaren ska se att det röda lönnlövet till och med är lite vackrare än de gröna. För de gröna är ju så många och vanliga…

Vem är vackrast i det här trädet?

Planerna för eftermiddagen har ändrats lite. Jag är bortbjuden på fika. Värdinnan hade tänkt baka, men messade nyss för att hon inser att det inte går att baka: ugnen är upptagen hela dan. Jag föreslog att vi skulle åka till ICA och sno nåt fikabröd. SJÄLVKLART skämtade jag! Här snos ingenting, här görs det rätt för sig!

Har du gjort nån rätt för dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Liv i linan och muller i magen

Ett inlägg om denna dag so far.

Uppdaterat inlägg: Klockan 16.33 kom ett sms från B2Bredband (Bredbandsbolaget???) där det stod att driftstörningen är åtgärdad och om jag fortfarande har problem ska jag starta om mitt modem. MEN HALLÅ! För det första har jag en lina – en sladd till ett särskilt bredbandsuttag i väggen, på lätt svenska, och inget modem. För det andra har linan funkat sen lunchtid… Maj gadd…

Äntligen sitter jag vid Storebror* igen! Det var kvickt jobbat, Bredbandsbolaget! All credit till era tekniker. Men när det gäller information till kunderna fallerar ni emellertid – som så många andra. Spray.se, till exempel… Det hade varit så enkelt för er att till exempel lägga ut information om Bredbandsbolagets driftstörning i HELA Uppsala på er webbplats. Kanske Twittra lite. Alltid når man några kunder som surfar mobilt när fasta linan inte funkar. Bara ett par tips från en kommunikatör som satt och skrev en jobbansökan just när linan dog.

Det gick bra att fortsätta jobba med ansökningarna på Lapdancen**, men som sagt, det blev mickligt. USB-stickan åkte som en skottspole mellan datorerna. Tre ansökningar åkte iväg idag, varav två med såna där fruktansvärda webbformulär som man borde få betalt för att fylla i. Allt som efterfrågas där står nämligen i mitt CV som ligger på en fil. Hur svårt kan det vara att läsa ett sånt dokument? 

Det är som att alla tror att man har massor av tid bara för att man är arbetssökande. Så är det inte! Jag fyller min dag med att skriva ansökningar och skriva annat. Däremellan försöker sköta mitt hem och hushåll samt umgås med familj och vänner. Jag planerar min tid så gott det går. Teknikstrul kan verkligen sätta käppar i hjulet för planeringen. Men då gäller det att ha en plan B! Och det har jag när det gäller datorer och internetuppkoppling, tack och lov! I övrigt är jag hjärtligt trött på dem som skyller på att de inte har tid att svara på ganska viktiga frågor som har med tid och plats att göra. Eller som lovar mejla nånting som sen inte dyker upp.  Jag har sagt det förr och jag säger det igen:

Hur svårt kan det vara att ta två minuter för att skriva två meningar?

Den som har jobb har ofta svårt att förstå noll koll på vilken utsatt position en person utan jobb är i. Att offra ett par minuter för att komma överens om nåt eller skriva nåt eller mejla nåt är väl inte hela världen? När jag jobbade hade jag ibland just två minuter över, liksom… Tänk på att det faktiskt kan vara du som sitter där och väntar sen nån gång, arbetslös och rätt deppig…

Regnet upphörde i Uppsala och solen tittade fram en stund. Jag samlade ihop mina soppåsar och Tokerian-påsen som jag hade kompost i hade gått sönder och läckte – som vanligt! Jag vet inte vad det är för fel med Tokerians plastkassar, men de går alltid sönder. Eller i alla fall i nio fall av tio. Det var bara att offra en annan påse att stoppa den äckliga påsen i.

Sen fick jag emellertid lämna påsarna nere i entrén. Jag kollade postboxen och där låg en räkning och ett brev från a-kassan. Brev från a-kassan, snarare än räkningar, gör att det börjar mullra i min mage. Jag blir nervös och måste gå på toaletten. Idag var inget undantag. Fast jag blev rätt sur på min reaktion när jag öppnade brevet:

Brevet från a-kassan var inte värt att få ont i magen av.

Brevet innehöll en blankett för nominering av ombud. Vilket jävla hån! Jag har ju inga arbetskamrater så hur 17 ska jag kunna utse nåt ombud?! Det var länge sen jag hade kollegor som tillhörde samma fack som jag eller som jobbade som ombud för mitt fack. Det sades, förresten, på just den arbetsplatsen att de som jobbade som ombud hade för lite att göra på sina ordinarie jobb. Det kan nog stämma på det stället. På min senaste arbetsplats såg jag däremot ett ombud som arbetade väldigt hårt – både som kollega och som ombud. Hade jag fått fast tjänst hade jag bytt till just det facket! Nu tvingas jag vara kvar i ett fack som inte vill ha mig som medlem.

En bra sak med det för mig idiotiska brevet var att jag blev påmind om att mejla a-kassan om sänkt a-kasseavgift. Man bör nämligen få det när man är arbetslös. Men du ska inte tro att a-kassan informerar om det. Sånt får man ta reda på själv! Jag lärde mig det förra gången jag var arbetssökande…

Det tar ungefär fem minuter att gå till Tokerian. Halvvägs började foten göra rejält ont. Nu har det onda flyttat sig längre fram, mot lilltån. Fick stanna ett tag inne i affären och vila mina onda fötter liksom axeln – den fick sig väl en kyss i Det Fruktansvärda Fallet i lördags den också…

Fötter och axel fick vila en stund inne i affären.

På Uppsalanyheter.se såg jag så himla många fina bilder från Kulturnatten. Själv bidrog jag bara med en enda, för jag fotade ju mest blommor och växter innan vi åkte hem, som du som läste mitt inlägg om Kulturnatten kanske såg. Fästmön och jag önskade att vi hade haft en anonym blogg där vi kunde lägga ut alternativa bilder. DET hade varit roligt! Men en får inte skoja om andra människor för då är en elak, har jag hört, särskilt från personer som skojar själva – och är både bitska och jätteroliga. Men jag kan meddela att jag hade filmat mitt fall och lagt ut – om jag hade kunnat. Det var en piruett – om du nu kan tänka dig Tofflan som balettdansös – jag har faktiskt dansat balett!!! Att ironisera över sig själv och sina egna tillkortakommanden är alltså helt OK i sociala medier. Men du får alltså varken se P-Lisa eller Han med Shortsen och inte ens Tofflan göra Svansjön, utan bara tillrättalagda och snälla bilder.

*Storebror = min stationära dator
**Lapdancen = min laptop

Livet är kort. Ibland är det svårt att vara snäll.

Read Full Post »

En olycka kommer sällan ensam eller Teknisk idiot eller Dagens i-landsproblem

Ett inlägg som skulle kunna vara på temat ”kärt barn har många namn”, men nog snarare faller under kategorin… pucko…

Idag är det som bekant söndag och vilodag. Då passade jag på att städa. Allt gick bra tills jag kom till hallen, det vill säga halva lägenheten. Vad hände? Dammsugaren bara dog. Den blev…tyst. (Först pajade solbrillorna, sen ramlade jag på gatan och nu detta!..)

Den dog idag.

Jag öppnade dammsugaren och fann att påsen var full.

Enkel match!

tänkte jag kaxigt – vilket straffade sig. Det hjälpte nämligen inte att byta påse. Dammsugaren var och förblev död.

Som du förstår jublade jag – NOT! När man är arbetslös är dammsugare inte nån billig pryl att köpa – för pengar man knappt har. Jag såg mina reparationsfondspengar, 2 500 pix, som jag efter årsstämman i torsdags bad att få utbetalade, bara försvinna framför näsan. Kände mig snuvad. Men vaffan, en dammsugare måste man ju bara ha! En halv dammsugen lägenhet kan man däremot inte ha. Jag tog ett snabbt blask i armhålorna, slängde på mig jeansen och åkte till Elgiganten. Fast först fick jag stanna och tanka för bensinmätaren i bilen blinkade.

Jag har alltid fått bra grejor med mig hem från Elgiganten. Undantaget skulle då vara dammsugaren på bilden, som ännu inte fyllt fyra år. Nu vet jag att mina vänner tycker att jag är smått städmanisk. Men så jäkla manisk är jag inte så att en dammsugare blir utsliten efter fyra års användning. Jag frågade säljaren hur länge en dammsugare normalt bör hålla. Tio år, blev svaret. Och då kanske man dammsuger en eller ett par gånger i veckan. Jag dammsuger bara i undantagsfall en gång varje vecka. Vanligen gör jag det en gång varannan vecka.

En ny dammsugare under kategorin

bra

det vill säga varken budget eller bättre blev det. Och jag blev 1 695 kronor fattigare. Munnen var som ett rakt streck när jag åkte hem. Jag hade inte hunnit äta frukost eller rösta och det måste jag hinna innan jag åkte och hämtade Fästmön vid jobbet klockan 14. Men först måste jag ju dammsuga klart. Pulsen ökade, svetten rann, kan jag meddela…

Att gå omkring med en fot två fötter som gör ont efter ett fall mindre än 24 timmar tidigare respektive en hälsporre är inte skönt. Att dessutom släpa på en dammsugare som väger sex kilo är direkt oskönt. Men in kom jag. Den gamla stod i hallen och hånlog åt mig.

Då flög fan i mig och jag pluggade in sladden och tryckte på on-knappen. Vad tror du händer??? Jajamens!!! Den gick igång. Och sög som bara den!!!

Antagligen hade motorn blivit överhettad och behövde vila en stund. Tänk om jag kunde lugna ner mig ibland och inte vara så hetsig?!

Slängde i mig lite yoghurt på stående ond fot onda fötter. Tog sen nya dammsugaren och bar ut till bilen. For och röstade. På vägen till Annas jobb stannade jag och laddade på busskortet och lämnade in Lottot. Jag hade vunnit 19 spänn. Tjolahopp!

Anna var skittrött, men jag tvingade med henne till Elgiganten igen. Hon väntade i bilen medan jag lämnade tillbaka dammsugaren. Om två till tre arbetsdagar har jag mina 1 695 kronor tillbaka på kontot igen.

Vi stannade på vägen tillbaka och inhandlade middag som ska avätas kall. Jag gillar god mat, men jag gillar inte att laga mat. Idag allra minst. På ICA Kvantum träffade vi Lucille som underhöll oss med några hysteriskt roliga anekdoter ur sitt liv. Det var underbart att få skratta! Hemma i New Village blev det sen blev kaffe och en havreboll, inköpt vid chokladståndet på Kulturnatten igår. Jag behövde fylla på energiförrådet.

Go-fika behövdes i eftermiddag.

En dag med en hel del mankemang, har det varit, med andra ord. Men samtidigt en dag med i-landsproblem. Jag var så glad att jag faktiskt hade hela 1 695 kronor på mitt konto och kunde köpa en ny dammsugare. Och att jag har en bil som jag kunde åka till Elgiganten med – två gånger tur och retur (bussresorna skull ju ta en hel dag). Att jag kunde tanka – om än på plastkort (räkningen kommer nästa månad). Jag har tur. Jag är inte fattig fattig. DET ska jag tänka på nästa gång när nästa pryl dör. Kanske ska jag skaffa mig en hjärtstartare också. Om det finns såna för elektriska prylar..?

Livet är kort.

Read Full Post »

Sovmorgonslördag, monster, prestige och en och annan chef

Idag hade jag min första sovmorgon på… låt mig se… på 13 dar. Skönt? Jajamens! Men vad händer? Jag vaknar klockan 3.55 och har ont. Lyckas till sist somna om för att bli väckt 6.05 av att det smälls (!) i ytterdörrar och sedvanlig unge ylar som en varg. Man undrar var man befinner sig när man vaknar till sånt en lördagsmorgon. Jag kan tala om: hemma hos mig. Men jag låg kvar och lyckades slumra lite. Vid 8.15-tiden gav jag upp. Min sovmorgon var slut.

Gissar att det blir så här i kväll i Fästmöns soffa… Frisyren skapad av Hårtomtarna.

Den enda vettiga jag fick gjort igår kväll var att tvätta en maskin tjockis-svart. Maskinen var full, jag hade inte orkat tvätta ens på hela veckan. Måste gå ut med sopor idag också, trots att jag tvingade Anna att gå en sväng häromdan. Måste vara Sopmonstret som tömmer sitt skräp i mina sophinkar. Sopmonstret är kanske släkt med Strumpmonstret, det som jag tror gör att alla Klaras och mina strumpor försvinner..? Och så har vi Hårtomtarna, de som gör snygga frisyrer på en under natten. Som den jag visar upp ovan.

Jag sitter och läser lokalblaskan och avbryter mig då och då för att skriva några rader. Bland annat läser jag en debattartikel, signerad två sjukvårdspolitiker – en kristdemokrat, en moderat. De slår sig för bröstet över den valfrihet i vården de anser att de har varit med och infört. Och så hänvisar de till en undersökning gjord… i Stockholm. Men Stockholm är väl inte här??? Undersökningen visar, skriver de, att stockholmarna har fått mer vård för sina skattepengar. Dessutom har konkurrensen lett till bättre bemötande och service. Fast i det här länet bor inga stockholmare utan till exempel uppsalabor, enköpingsbor, tierpsbor med flera. Såna som kvinnan (tierpsbo) som inte får sin cancervård här i Uppsala därför att den organisation som ansvarar för länets hälso- och sjukvård, eller framför allt Sjukstugan i Backen, inte har nåt avtal med kliniken. Nej, till Frankrike vill man skicka henne i stället. Fast det pallar hon inte, hon har ju cancer i magen. Så nu ska hon betala sin vård här själv. Ovan nämnda organistion vägrar att ge henne en spänn. Vart tog valfriheten vägen i Uppsala län, hörrni??? Valfrihet, my ass… Det stavas prestige här i vårt län! 

Valfrihet om man vill opereras här hemma i stället för i Frankrike? Nej, prestige stavas det här i Uppsala län.

På Sjukstugan i Backen fortsätter man att göra som man alltid har gjort – leva sitt eget liv – och anställer en ny chef i stället. Denna gång har man skapat en ny tjänst med titeln chefssjuksköterska. Innehavaren är en kvinna – därför ingen direktörstjänst? Jag bara undrar. Syftet med tjänsten är att

stärka ledningens vårdperspektiv

Tja, kan den nya chefen få ledningen att snabbt som attan skriva avtal så att ovan nämnda cancerpatient slipper betala för sin vård, då är jag den första att säga att den här tjänsten behövs!

Jag blir så upprörd att jag stannar till vid Köp & Sälj-annonserna. Bara för att glo på nåt neutralt. Inte för att jag har lust att shoppa nåt till hemma. Jag vill inte ens renovera, jag vill flytta. Flytta bort från alla puckon, fönsterbyten,  råtthål spikhål i väggarna… Det kändes extra starkt när jag skulle hänga min nya tavla…

Nu ska jag sluta såsa vid datorn och hoppa in i duschen först, frukostera sen innan jag far ut till Himlen. Nåt besök på KulturNatten lär det tyvärr inte bli för min del i år, men du som ska ner kanske kan kika på några saker från min lista? Det är framför allt Kittys utställning jag vill se!

Livet är kort.

Read Full Post »

Helgplaner/-happenings av divergerande slag

Det är helg. (Är det nån som har missat det?) Fästmön klev upp mitt i natten (5.45). Det gjorde jag också, men jag kröp ner i sängen igen till 6.30 när det var dags för en biltur till Annas jobb. Inte kunde jag somna om sen heller, när jag kom hem. Satte mig för att skriva lite och läsa lite. Magen värker idag liksom hälen, så det gäller att sysselsätta mig så att jag inte hamnar i smärtghettot.

Igår samlades vi alla två hemma hos mig när min arbetsvecka var slut för gemensam avfärd till Stormarknaden. Där skulle diverse ärenden utföras och inget var roligt. FEL! Det var roligt att träffa A där! En ur den yngre generationen i familjen förknippar fredagar med chips; jag förknippar numera fredagar med A och Huld Moders storhandling! Det är en syn, ska du veta! Igår hittade vi A bärande på ett paket knäckebröd inne på ICA Kvantum. Den Hulda Modern hittade vi däremot utanför affären, spatserandes i rask takt mellan affärerna. Det var nästan så att vi förväntade oss höra en röst ur nån högtalare som vrålade:

A, 44 år, har tappat bort sin mamma – eller tvärtom. Återfås mot beskrivning!

eller nånting ditåt.

Folk var i vägen överallt och vi tycktes vara osynliga eftersom vi hela tiden blev påsprungna. Och konstigt nog hamnade det fem flaskor vin i varuvagnen på Systemet trots att det bara stod två på lappen… Fattar inget…

Av de två flaskor jag skulle köpa var en avsedd till kvällens räkor och en till kollegan M, som deklarerat att h*n nog skulle kunna tänka sig en flaska vin som tack för svampen jag fick. Vitt vin. Och jag är verkligen inte duktig på vitt vin, eftersom jag föredrar rött. Rött vin kan jag ”allt” om! Men vitt… Hur som helst, det hamnade tre vita viner i varuvagnen. Två av dem ser du här på bild, det tredje får du inte se eftersom det är en överraskning till M.

Två vita viner.

Till räkorna senare på kvällen tog vi ett par glas ur den vänstra flaskan som Anna valde för att den hade snygg färg på kapsylen. Den högra valde vi gemensamt, den har vi druckit förut och gillat. Och så är etiketten lite rolig.

De röda vinerna som följde med hem var Copertino och Villa Puccini, två ganska fylliga och synnerligen prisvärda italienare!

+ 

Dessa två italienare följde också med hem.

Innan middagen tog snuskan veckans första dusch, så att hennes kroppsparfym inte skulle konkurrera med räkornas. Men jag hade lika gärna kunnat gå ut och ställa mig och bli avspolad, för det ösregnade. Typ hela dan, från morgon till kväll. Och natt. Och i morse.

Inte blir man pigg av detta regnande och gråväder, inte, men jag ska ändå försöka få lite gjort idag. Det finns en liten strykhög att bli av med, mobilen ska rensas på foton, datafiler ska säkerhetskopieras och mamma ska ringas. Sen ska jag förhoppningsvis hinna äta frukost och klä på mig innan jag åker och hämtar Anna som slutar jobba klockan 14.

Seneftermiddagens evenemang består av ett besök i Kitty Lindstens ateljé, första gången för både mig och Anna. Senast jag såg Kittys tavlor var på Kulturnatten förra året – och innan dess var det nog på en vernissage på Söder i Stockholm för cirka tio år sen. Vem sa att tiden står stilla? Håll mun, i såna fall! Tiden flyger ju iväg!

Men Kittys tavlor är lika färgstarka nu som då – och som konstnären själv! Tanken med besöket är inte bara att titta på Kittys tavlor utan  att kanske inhandla nånting för födelsedagspengen jag fick av mamma i våras. Det hela ska rundas av med en middag nånstans på stan tillsammans med Monica, förstås. Kul, kul!

Den här helgen är det också marknad i Ulva. Tyvärr verkar både helg och marknad regna bort. Det blir bara en stor leråker där ute, så vår ursprungliga tanke att åka dit i morgon läggs nog på hyllan. Jag minns ett annat år när jag var chaufför för ett gäng som skulle dit ut och titta. Vi körde nästan fast på parkeringen. Clark Kent* var lerig från topp till tå, så när vi kom in till stan skulle han tvättas. Men HEPP! så var alla så kallade kompisar som åkt med till marknaden borta. Blir det inte marknad i morgon, kanske jag tar en tur till Bil 3:an och provar en ny bil. Bara för att.

Nästa helg – Anna hade rätt! – är det Kulturnatt här i Uppsala. Vi får hoppas att den inte regnar bort, men det är inte troligt att Anna och jag åker ner på stan i år. Så blir det ibland.

Och nu vill jag ju förstås veta vad DU gör i helgen!!! Eller vad du har tänkt göra…

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »

Påssjuka!

Det här med lön… Jag är fortfarande inte van att det kommer nåt som kallas lön den 25:e. Och jag känner mig som en miljonär varje månad! Jag kan betala månadens räkningar – ändå finns det pengar kvar. För att jag har fått lön.

I fredags fick jag lön. Tänkte inte mycket på det, mer än att jag igår beställde Ögonen. Nåt ville jag ge mig själv för att jag jobbar på och för att jag orkar jobba. Vem trodde att jag skulle palla jobba heltid direkt efter att inte ha jobbat på två år och åtta månader? Ingen mer än jag själv, tror jag. Idag har jag jobbat heltid i nio månader utan en enda sjukdag. Så det var mycket därför jag skickade efter boken igår.

Söndag och Mors Dag. Det är inte bara min mamma som känner sig ensam idag (det sa hon typ tio gånger under den halvtimma vi telefonerade idag), det gör även jag. Alla är ju med sina familjer och jag sitter ensam hemma när jag är ledig – som vanligt. Fästmön kan ju inte hjälpa att hon jobbar, men det är bara skittrist att hon jobbar varannan helg, det vill säga de helger hon inte har barnen. Vuxenhelgerna.

Det är 30 grader varmt idag och inte ett moln på himlen. Därför bestämde jag mig för att inte deppa ihop utan åka till Stormarknaden. Det borde rimligen vara lite folk där när det är så varmt. (Fel förstås, där är ALLTID massor av folk!) Tre typer av varor skulle inhandlas:

1. ramar
2. mjukisbralla att ha hemma
3. mat

Men jag fick påssjuka* och titta vad jag kom hem:

Dagens shoppinghög bestod av ramar i olika storlek, en mjukisbralla, en hoodie, en mejselsats och en Wunderbaum till Clark Kent**.

Ramarna köpte jag på lite olika ställen, bland annat på Clas Ohlson. Där hittade jag också ett set med elektronikmejslar som jag kostade på mig för 19 kronor. Jag hade inte tänkt handla där efter vännen Gunillas misslyckade affär, men den här mejselsatsen var toppen, kan jag meddela! Jag har många skruvar lösa och har nu skruvat åt dem både på solbrillorna och mobilen! Huvet mitt går inte att skruva på, tyvärr.

En mejselsats med vilken jag bland annat kan skruva åt de minimala skruvarna i mina solbrillor.

Tidigare i våras gjorde jag själv en dålig affär. Anna och jag besökte Lager 157 och jag köpte en blå Russell-hoodie. Den är verkligen snygg, tycker jag, och jag älskar att chocka vänner och kollegor genom att explodera i färg i stället för sedvanligt tjockis-svart när jag bär den. MEN… Efter första tvätten upptäckte jag ett hål i sömmen till fickan på magen. Och nu, efter andra tvätten i fredags, upptäckte jag att de vita konturerna runt texten på framsidan börjar lossna. Självklart har jag följt tvättråden! Jag är rätt förbannad för det här och inser att jag borde åka till affären med tröjan och klaga. Men naturligtvis har jag inte kvittot kvar och det är verkligen länge sen jag köpte den, typ två månader.

Vid pilarna ett par ställen där den vita konturen har lossnat, men det finns fler!

Därför tyckte jag så synd om mig själv att jag idag inte bara inhandlade en Adidasbralla att ha hemma utan också en Pumahoodie på Intersport! Se översta bilden!

Till middag idag köpte jag en bunke sallad från ICA Kvantum. Vi får hoppas att den är lika god som priset var högt – 98 kronor… Jag ska strax inta den på ballen*** och hoppas att alla skrikande ungar håller sig inne en stund så jag får lite matro och samtidigt kan läsa min bok på gång, den sista av böckerna jag fick av vännen FEM i födelsedagspresent.

En bunke svindyr sallad från ICA Kvantum.

Ramarna ska jag använda till diverse bilder som jag har liggande. Tanken var att jag skulle greja med dem

en regnig dag

men jag kunde förstås inte låta bli att börja. Den största ramen gick till affischen för Elisabeth Ohlson Wallins utställning Hetero & etno-norm, en utställning vi såg på Kulturnatten i höstas. BTW, är Elisabeth släkt med Clas???

Äntligen är den inramad, utställningsaffischen för Hetero & etno-norm! Ovanför den ett foto som jag har haft ett tag på min och Annas förlovade händer.

Det mest akuta att få in i en ram var emellertid den fina akvarellen som jag fick i 50-årspresent av duktiga Arga Klara. Men nu är det fixat och tavlan pryder sin plats – på min toadörr!

Pee och Poo, målade av Arga Klara, pryder nu min toadörr. Ovanför dem den fisande ängeln som Elias fortfarande skrattar åt – och jag med, förstås! 😆

*påssjuka = när man shoppar så mycket att man bär på MÅNGA påsar
**Clark Kent = min lille bilman
***ballen = balkongen 

Read Full Post »

Helgen i New Village och Himlen

Äntligen sovmorgon! (Nej, än tänker jag inte klaga på mitt ”jobb” och säga ”Äntligen helg!”) På tionden dan fick jag sova ut – och jag sov ända till halv nio, ungefär. Sen låg jag och drog mig en kvart innan jag gick upp.

Fredagskvällen ägnade jag åt att försöka hålla ögonen öppna så att jag skulle orka se Tyst vittne. Jag satt vid datorn och jag satt och läste. Pratade med Fästmön i telefonen medan hon väntade på att Kalas-Killen hade kalasat färdigt och skulle hämtas. Hann knappt lägga på så ringde mamma. Det blev bara ett kort samtal för jag var så trött och jag tror att hon uppfattade det. I torsdags kväll, för resten, ringde Annas mamma också för att hör hur det går med ”jobbet”. Snälla mammor vi har! Men jag höll på att bli sen till att hämta Anna som slutade arbetet klockan 20…

Igår hade jag laddat med ett rör Pringles och Marabou mjölkchoklad. Ja, jag ville ha nåt smaskens att tugga på här i min ensamhet och till Tyst vittne. Det var förstås också ett sätt att hålla mig vaken.

+
Det blev ungefär ett sånt här rör, men det var bara 150 gram i det jag köpte, och så några rader mjölkchoklad.

                                                                                                                                                           Tyst vittne skulle börja klockan 22 och sluta 00.10, men var försenat. Jag kan meddela att det var en kamp att hålla ögonen på TV-skärmen och vara fokuserad. Men tack och lov är Tyst vitne en av de bra brittiska serierna. Ingen deckare i vanlig bemärkelse, även om rättspatologerna i serien är detektiver i sig och många gånger utför polisarbete. Tyvärr har Sam Ryan (Amanda Burton) lämnat serien och det är ett stort minus! Nu är det Leo och Harry som arbetar sida vid sida – inte helt friktionsfritt heller… Jag gillar Amanda Burton som skådis och hennes härliga, irländska accent som påminner mig om mrs T – som jag däremot inte gillade, men ändå. Accenten är härlig. Dessutom gillar jag karaktären Sam Ryan och ibland ser jag naturligtivs paralleller till mig själv och mitt eget yrkesliv.

— PLATS FÖR SUCKAR! —

Vid halv ett-tiden ramlade jag i säng. Läste två sidor i min bok, även den en brittisk deckartyp som tyvärr gör sig bättre som TV-serie än som litteratur och somnade som en sten. För att vakna vid två-tiden och behöva gå på toa. Slocknade igen och vaknade sen tjugo i tre med kramp i ena benet och det andra benets fot. Slocknade. Vaknade med kramp i benen. Utmattad och nästan med en känsla av bakfylla vaknade jag runt halv nio idag. Huvudet dunkar som om jag var på värsta festen igår – verkligheten var chips, choklad och en (1) starköl.

Jag packade lite grejor igår i min rygga, men det blir ju inte så mycket eftersom jag bara åker ut till Himlen idag mitt på dan och stannar till i morgon kväll. Det känns jättetrist, men det har flera orsaker. En är att jag behöver vara hemma på måndagmorgon när jag ska göra mig redo för ”jobbet”. Det blir för rörigt om vi ärkanske fyra personer som ska göra oss klara för avfärd ungefär samtidigt. Sen måste jag se till att ha bensin i bilen och snåla med den, så det är därför jag inte pendlar därifrån. Det blir för dyrt, helt enkelt, och det är pengar jag inte har. Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis, om jag säger så.

Man blir inte rik när man ”jobbar” gratis. 

                                                                                                                                                              På tal om att jobba har jag mejlat en fråga till min a-kassa nu på morgonen. Jag kan ju inte ringa på vardagar eftersom a-kassan bara har öppet de tider jag sitter på kontoret – som jag ju delar med Carl. Inte så kul att låta honom ta del av ett privat samtal mellan mig och min a-kassa. En a-kassa som jag tycker har undermålig information på sin hemsida. Med utförligare och bättre information där skulle a-kassan ju nästan helt slippa prata med medlemmarna, nåt som de som jobbar där med telefonfrågor verkar avsky. Nio av tio är så snorkiga att man tar sig en rejäl funderare om man verkligen måste ringa dit i nåt ärende. Tyvärr måste man det ibland. Hemsidan, för resten. Den går ju inte att logga in på! På alla papper från dem står ett fyrsiffrigt lösenord angett – hur är det med sekretessen där egentligen? Breven är inte rekommenderade… Men på hemsidan krävs ett åttasiffrigt lösen. Hur går det ihop? Nog för att jag fläckvis lider av dyskalkyli, men fyra och åtta är ju inte samma antal. Två arbetsdagar har de angett att de behöver som svarstid på mejlfrågor, så tidigast onsdag kan jag räkna med svar på var jag ska sätta ett kryss på a-kassekortet och hur jag ska kunna logga in på deras hemsida. TVÅ ARBETSDAGAR! Ja, inte jobbar de ihjäl sig.

Hur många siffror ingår det i a-kassans lösen, egentligen? Fyra jag som står angivna på alla brev från dem eller åtta som efterfrågas på hemsidan?

                                                                                                                                                              Nu ska jag bläddra igenom lokalblaskan, bädda, fräscha till mig och klä på mig nåt. Räknar med att åka till Himlen runt lunchtid idag. Då har Anna fått sin sovmorgon och kanske hunnit rensa golvbrunnen i badrummet också – vilken härlig sysselsättning en lördagsförmiddag! UFF!

Leksaks-datorn följer med ut till Himlen, men om vi åker in på Kulturnatten blir det kanske inte så mycket bloggat. Vi får se. I skrivande stund är inget bestämt än mer än att båda tjejerna ska ut. Glad för deras skull att de har kompisar och gör roliga saker i stället för att frottera sig med mamma och Tofflan!

Read Full Post »