Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lunchsällskap’

Ett inlägg om pengar, livet och laglösheten.


 

Sing dance dream tavla Helping Hand 20 kr

Sjunga, dansa, drömma… (Den lilla tavlan såg jag på Helping Hand i lördags. Pris: 20 kronor.)

Pengar är inte allt här i världen, men att säga att de inte fyller nån funktion i ens tillvaro vore att ljuga. Helt klart underlättar pengar att leva livet. Idag upptäckte jag hur mycket mer pengar jag får den här månaden efter att ha jobbat fem dar i september och fått ersättning från a-kassan för 13 dar. Ersättningen från a-kassan var dessutom höjd från 680 kronor till 910. Ja, det var länge sen jag slog i ersättningstaket, men det var 14 år sen a-kassan höjdes. Jag tror bestämt att det skulle gå att leva på den nu. I reda pengar handlar det om 5 000 kronor – före skatt – varje månad. Fast nu ska jag inte titta bakåt utan se framåt mot några månader med lön. Kanske kan jag till och med spara lite. Det finns alltid hål att stoppa pengarna i. Och så vill jag, som alla andra, sjunga, dansa och drömma…

Mitt lunchsällskap idag var inte min närmaste kollega. Kollegan är ute och ser sig om i världen den här veckan. Jag marscherade ner till restaurangen ensam, men fick sällskap av en lugn, klok och trevlig person som också är kollega fast lite på håll. Det gick bra att äta vegetarisk ärtsoppa och pannkakor med den kollegan också. Vi kom att prata om resor just med anledning av min kollegas semester. Mitt lunchsällskap frågade hur det ser ut för mig, om det blir nån ledighet eller resa framöver. Tyvärr blir det inte det som jag kan se – inte inom den närmaste framtiden, i alla fall. Jag har ju nyss fått jobb och vill jobba nu, inte vara ledig. Och ska jag vara ledig får jag vara det utan lön. Det går ju inte heller. Sen har jag naturligtvis ingen hemlig rese- eller semesterkassa heller i mina gömmor. Så jag harvar på, men har det ganska gott i tillvaron i alla fall.

Mönster stol

Det har gått ganska smidigt att byta mönster. (Mönstret på bilden finns på min besöksstol på kontoret.)

Det har gått ganska smidigt att byta mönster i tillvaron. Jag är visserligen fortfarande mycket trött om kvällarna, men jag är mindre trött nu än de första veckorna. Nattsömnen är bättre, krampen i benen borta och viktminskningen… står lite stilla nu. I helgen blev det en smaskig kakbit på söndagen, men annars är det som om jag har tappat sötsuget helt. Matportionerna är mindre också, ändå är jag sällan hungrig. Trots höstmörkret är mina dagar för det mesta ljusa. Det var länge sen jag hade en svart dag. Jag hinner inte ens känna mig bortglömd längre. Är jag det, så må det vara hänt. Fast det finns vänner som fortfarande vill träffa mig. Genom att jag mår bättre i mig själv och också vågar sänka ribban vad gäller framtid och drömmar till en mer realistisk nivå går det sakta men säkert åt rätt håll.

Men det är i min lilla värld. Världen utanför är kall och hemsk. Idag har det varit en svart dag i en svensk skola. Det är hemskt att tänka på att barn, unga vuxna och lärare inte är säkra på sin arbetsplats. Vart bär det hän? Det är lika gräsligt som alla bränder på asylboenden – eller planerade asylboenden. Laglöst land… Har människoliv verkligen blivit så lite värda? Vi pratade lite om detta, mitt lunchsällskap och jag. Rörande eniga var vi om att samhället har vänt alltför många som behöver hjälp, stöd och kanske vård ryggen. Och samhället… det är ju faktiskt… vi…

 

Det är så många människor som aldrig mer får sjunga, dansa, drömma…

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min braiga dag.


 

Pergola höst med stol i förgrunden

En höstlig pergola utanför mitt kontor.

Kylan var tillbaka i morse igen. Det gäller att köra försiktigt eftersom jag fortfarande har sommardäcken på och 50 procent av dem är sisådär i skicket. Jag träffade Lucille i morse. Hon skulle trampa till jobbet på cykel. Det lät inte så skönt, tyckte jag. Jag blev utlovad ett besök i kväll – med en liten present. Spännande!

Det börjar gå mot slutet av arbetsveckan, men faktiskt känner jag mig inte riktigt lika trött som förra veckan. Kanske beror det på att jag börjar bli lite varm i kläderna på nya jobbet, kanske på att jag har gått ner fyra kilo på de tre veckor jag har jobbat exakt idag. Viktminskningen är inte alls planerad, även om jag inte trivs med den övervikt jag har idag. Det har varit svårt att hitta motivation att ta tag i tjockleken när det är så mycket annat som kräver mer uppmärksamhet. Nu mår jag betydligt bättre rent generellt än vad jag gjorde för en månad sen. Allt har inte med jobb att göra, men visst spelar det stor roll för måendet att ha nåt vettigt att göra om dagarna och att få lön för det. När jag lämnade jobbet i eftermiddags noterade jag sju stycken blåa mappar med korrektur som jag har återsänt till författare. Det kan jag känna mig lite nöjd med.

På förmiddagen kom konsultchefen från närmaste lokalkontoret på besök. Återigen en trevlig person. Förutom att alla är trevliga på företaget är de bra på att ge återkoppling och de hör av sig när de ska eller inom rimlig tid. Uppstår det problem av praktisk natur, som när det gäller min parkering, är de smidiga och hjälpsamma. Förhoppningsvis hittar jag nya uppdrag genom dem framöver, för det jag har nu är ju inte nåt permanent.

Närmaste kollegan och jag lunchade i restaurangen på jobbet idag. Jag njuter av den vegetariska ärtsoppan! Nästa vecka blir jag emellertid utan lunchsällskap de flesta dagar, för kollegan ska ha semester. Där passar finfint att få besök av en före detta kollega på måndag som vill proväta hos mig.

En vänlig följare i sociala medier har postat en bok till mig idag. Den handlar om min mammas sjukdom, en sjukdom som är ganska ovanlig. Än mer ovanligt är det att mamma har levt så länge med sjukdomen. Jag hoppas att jag får svar på en del frågor och funderingar under läsningen och tackar tills vidare Krönikören på förhand!

Men när jag kom hem hittade jag ett paket i postboxen från Adlibris.

Maj gadd, inte kan väl boken ha kommit fram redan, vi hade ju vår första kontakt idag på förmiddagen! Och Krönikören skulle ju skicka boken själv, inte nåt nätföretag,

tänkte jag. Inte heller hade jag beställt nån bok och jag väntar inte på nåt recensionsexemplar…

Paket från Adlibris

Vad var nu detta???


Långsamt tog jag fram en sax 
och klippte av de hårda plastbanden som höll ihop paketet… Och inuti hittade jag denna bok, som en ju inte kan bli allt annat än glad över:

Boken Jag vill vara glad

Boken Jag vill vara glad! gjorde mig glad.


Tusen tack till älskade Fästmön, som skickat boken, för att du gör mig glad och för att jag får älska dig!

Helgen som ligger framför mig är än så länge blank. Jag behöver tvätta, men det kanske jag börjar med redan på fredag kväll. Eventuellt sammanstrålar jag med en vän ELLER en bloggvän nån gång under helgen. Om vädret är fint ska jag ge mig ut och marschera, för foten har fått vila och känns nu hyfsad. Hälsporre är ett segt elände!

Nästa vecka blir det sjukhusvistelse för en i familjen. Självklart går tankarna till personen ifråga, även om jag är övertygad om att allt går bra.

Vad har DU för helgplaner??? Skriv gärna några rader och berätta, än finns det utrymme kvar på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

SyndafalletFör ett tag sen träffade jag en av stans trevliga journalister på en sopplunch i Missionskyrkan i Uppsala. Medan jag väntade på mitt lunchsällskap upptäckte jag en hylla begagnade böcker som såldes för en billig penning. Självklart botaniserade jag där, varpå två böcker à fem kronor fick ett nytt hem i New Village. Nu har jag plöjt den första av dem, Syndafallet av Ruth Rendell, en Wexford-deckare som faktiskt har ett Uppsalainslag!

Spänd av förväntan blir jag genast när jag ser att Syndafallet är dedicerad till Karl och Lilian Fredriksson, författare, översättare och förlagsmänniskor här i Uppsala. Sen börjar jag läsa – microstilen i denna ganska slitna pocket, utgiven 2002. Jag hamnar i Sussex, i vars östra delar jag en gång bott i min ungdom. Regnet vräker ner och floden svämmar över. Då får kommissarie Wexford ett samtal från en mamma som tror att hennes båda tonårsbarn har drunknat i vattenmassorna. De är i vart fall inte hemma när föräldrarna återvänt efter en kort tids frånvaro. Dessutom är deras ”barnvakt” också borta. Wexford jobbar med fallet och inser snart att det är nåt knepigt med föräldrarna till de försvunna tonåringarna. När en helgboende så hittar en bil med ett lik i och försöker dölja detta blir det än mer oklart vad som egentligen har inträffat och hur. Genom utredningen hamnar Wexford i Uppsala.

Jag tycker att boken är lite seg, ärligt talat. Under hela läsningen sitter jag och väntar på Uppsala. Det blir en kort stund i stan och det är först mot slutet. Boken är välskriven, men lite för tjock – vissa delar leder inte handlingen särskilt mycket framåt, enligt min mening. Jag irriterar mig även lite på att nya stycken inte är bra markerade alla gånger i kapitlen.

Det samlade Toffelomdömet blir medel. Boken är emellertid helt klart värd den femma den kostade, men jag rekommenderar dig mer att ta en tur till Missionskyrkan och äta en fin och prisvärd sopplunch!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett asocialt inlägg. Delvis.


När jag lunchar
brukar jag ta min bok på gång och gå 50 meter till Kurre och äta nåt. Ibland är det roligt att variera sig och gå nån annanstans, men Kurres ställe har bra lunchmat, serverad med rikliga portioner grönsaker, av trevlig personal och till bra pris. Jag tycker att 66 pix för en lunch (typ paj med sallad och dressing) med dryck och bröd samt kaffe och småkaka på maten är väldigt bra.

kakor till kaffet på maten

Småkakor till kaffet på maten får man hos Kurre.


Idag kom jag iväg lite senare.
Jag höll inte på nåt sätt på att svälta ihjäl, för vi hade ju fått kaffe och macka vid frukostmötet. Men bilen skulle flyttas på till rätt parkering och så var det väldigt svårt att slita sig från jobbet. Det är väldigt intensivt just nu. Tog mig faktiskt i kragen och påminde min chef via mejl (han är på kurs den här veckan) om att jag behöver nån form av besked om fortsatt visstidsanställning eller ej. Jag har ju några semesterdagar, annars, som jag gärna vill ta ut.

Kurres ställe är suveränt. Jag har till och med ett eget bord, längst in åt höger i den lilla lokalen. Där sitter jag med mitt eget lunchsällskap och bara njuter av såväl andlig spis som lekamlig. Den andliga spisen består för tillfället av Hjärta av jazz. Dessvärre var det en sur unge som förstörde mitt humör genom att blänga på mig. H*n tyckte nog att jag skulle flytta på mig till förmån för den egna personen inklusive förälder. Sura, gloende ungar är det värsta jag vet. Så jag utdelade ett riktigt ont Toffelöga. Blänger du på mig, blänger jag på dig – sju resor värre!

Sallad och bok

Dagens lunchsällskap bestod av sallad och jazzbok.


Förmiddagen försvann rask
t i ett möte där jag samtidigt blev lite mejlterroriserad. Jag skulle ha haft ytterligare ett möte klockan elva, men vi flyttade det till i morgon bitti, tack och lov. I övrigt har dan flutit på med sedvanligt jobb, det vill säga webberier av olika slag, samt lite planering.

Jag aviserade att jag skulle gå tidigare, det vill säga den egentliga tid arbetsdagen slutar, klockan 16.18. Det höll jag nästan, var bara tio minuter sen. Men jag hade kunnat få stanna kvar om inte kollegan KS förbarmade sig över ett sent jobb som trillade in. Riktigt bussigt!

Detta innebar att jag kom till Stormarknaden i vettig tid. Utförde mina ärenden och träffade på Agneta. Vi kacklade en stund och blockerade äpplen och morötter för en man, men han var så godmodig och gladlynt att jag blev förvånad.

Sen kastade jag mig in i djungeln på ICA Kvantum. Det är sannerligen en prövning. Varje gång jag går där vill jag utveckla akut autism. Jag orkar inte med folk som står i vägen för min framfart, som såsar, som pratar, stimmar, ungar som skriker… Jag blir så trött, så trött och tycker att det mest är förfärligt. Men jag överlevde.

Hemma var det mörkt och tyst, för Fästmön jobbar kväll igen. Men hon slutar klockan 20, så jag ska strax åka och hämta henne. Därför blir det ingen Antikrundan för min del i kväll, utan jag spelar in och tittar i morgon kväll i stället.

Anna var söt och tvättade en tröja åt mig och jag själv har kört en maskin tjockis-svart som snart är klar. Dessutom har jag kontemplerat i duschen en stund i min ensamhet. Det var rätt skönt. Jag blir ganska trött på människor en sån här dag. Vi missförstår varandra och jag har inget tålamod med folk som tror att de vet vem jag är när de i själva verket inte har den blekaste aning.

Men se Anna sitter jag förstås hellre här med. I morgon bär det emellertid av till Himlen för hennes del, för då väntar moderskap på heltid. Själv dyker jag upp i Himlen lagom till handlingen på lördag.

Vad händer hos dig i helgen??? Rita Skriv och berätta, jag blir så glad då!


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snusk!!!


Kärt barn har många namn

sägs det. Jag vet inte om det stämmer, men i morse fick jag ett nytt av Fästmön:

Brööövlåda.

Jaa, du som har samma typ av humor som vi har förstår säkert vad det handlar om. Brööövlåda = brevlåda, det vill säga skåran där bak på människor. I detta fall gäller det förstås min skåra. Jag kände flera gånger i morse hur Anna tittade på mig – även om jag inte såg det. Till sist var jag tvungen att fråga vad hon glodde på. Det var förstås min brevlåda. Den där skåran där bak.

Den exponeras ju ständigt, så det är liiite svårt att låta bli att glo!

sa Anna.

Nu är det så att jag, enligt vissas utsago, har en bullig rumpa. Dessutom är jag rätt bullig framtill, på magen, alltså (inte nån annanstans, snuskhummer!). Det gör att alla mina jeans åker ner. Endast baktill, tack och lov, får man väl säga… Men det är jobbigt, för jag får gå och dra i byxlinningen hela tiden. (Ja, min Alien ska ju bort snart, jag fick ju ett första brev om detta igår, som jag skrev om…) Hemma glömmer jag bort det – och därför exponeras brevlådan.

Men en gång visade jag den på jobbet! Det var såå pinsamt, fast samtidigt ett under att jag inte gjorde mig illa. Jag halkade nämligen på väg in till lunchrestaurangen och gick nästan ner i spagat. Tur att jag är vig. Däremot kunde jag ju inte dra upp jeansen i fallet eftersom jag var tvungen att ta emot mig i golvet. Naturligtvis hade jag två manliga kollegor med mig. På väg tillbaka till jobbet fick jag ta udden av det pinsamma och jag sa nåt i stil med:

Nu, grabbar, när ni har sett min brevlåda, kan vi ju inte längre ha några som helst hemligheter för varandra!

De skrattade gott och sen dess är just dessa båda herrar ett lunchsällskap som jag estimerar i allra högsta grad!

Och nu tror förstås du att du också ska få se min brööövlåda, men det får du inte! Den är reserverad för Anna och vissa karlar på jobbet. Skämt åsido, glo på nånting vackert och låtsas känna väldoften (nåt sånt är INTE förknippat med min bakdel!) av denna lilja som jag fotade i morse.

En vacker och väldoftande sak – till skillnad från min Brööövlåda…

Read Full Post »

Sedan jag började arbeta igen har jag tagit upp vanan att äta lunch igen. För mig som arbetssökande kändes det nämligen inte OK att äta just lunch. Jag tyckte inte att jag hade gjort mig förtjänt av det. Men framför allt hade jag inte råd. Som heltidsarbetande sen september förra året inser jag att jag måste äta lunch. Annars orkar jag inte med en arbetsdag. Jag blir seg i roten och trött.

Idag skriver Mats-Eric Nilsson på Svenska Dagbladet om arbetsluncher. Han har svårt att se dem som några kulinariska höjdpunkter.Han menar att själva matupplevelsen ju är mer än det som ligger på tallriken. Och jag håller med! Allra sämst är det när vi bara tuggar och knappt vet vad vi äter på – därför att vi jobbar samtidigt. Det kan handla om en jobblunch ute, men också om den där mackan framför datorn. Mackan framför datorn, skrivbordslunch, äter jag minst en gång i veckan, ofta två. Ja, jag VET, det är inte bra, men… Ibland behöver jag jobba över lunchen och då passar det bra att äta ostfralla vid datorn – även om det blir jädrigt smuligt…

Ibland vill jag bara äta och läsa en kvart på lunchen.


På engelska finns de
t ett uttryck för detta tuggande utan att vi egentligen vet vad vi äter på, mindless eating. Det är en sorts själlöst ätande som man ägnar sig åt under jobbluncher – med eller utan sällskap. Samtidigt har det visat sig att vi faktiskt känner oss mindre mätta genom mindless eating – och att vi därmed småäter oftare under dan.

Idag ska jag som sagt ha lunchsällskap och vi ska gå till ett ställe där jag gillar att äta. Maten är god och vällagad och jag går dit minst en gång i veckan – för matens skull. Jag har ofta med mig en bok, men faktum är att jag bläddrar väldigt sällan. Jag äter. Med sällskap blir det förstås prat till maten idag. Men det är trevligt sällskap så för mig känns dagens kommande lunch inte som nåt mindless eating.

Hur gör du med lunchen? Äter du lunch? Vilken sorts lunch äter du – matlåda eller restauranglunch, kanske snabblunch på nåt hamburgerställe? Eller skrivbordslunch??? Eller lunchen i farten..?

Read Full Post »

Nja, det vore ju att ljuga. Tjock och stor som ett hus har jag blivit! Men inte på grund av den vidriga lunch jag nyss försökte äta utan av allt julgodis jag har stoppat i mig – och stoppar i mig. Senast igår medförde ju L en påse fina chokladpraliner och dessa kunde ju inte förfaras.


Det såg ljusare ut ett tag, men det regnar hela tiden, faktiskt… 


Det såg ljusare ut här ett tag,
men regnet bara vräker ner. Jag gick till ett av matställena här i hopp om att hitta nån smarrig macka. Det fanns bara två kvar och båda var rostbiffmackor. Fick i stället välja firren för dagen – pollock. Om den kan sägas att… det godaste var såsen, som var en svampsås, konstigt nog. Fisken var läskig och den kokta potatisen var inte kokt, brödet var torrt. Men mjölken var OK och kaffet på maten drickbart. Man får vara nöjd så.

Dessutom satt jag och retade mig på alla som hade lunchsällskap, för det fick mig att känna mig jätteensam. Men å andra sidan är jag inte vindtyrig, har mittbena, pratar med megafonröst eller nåt sånt som folk vid borden runt omkring. Jag är ju bara… Petite Moi. Tjock.

Duktig Kicka!

skrev Fästmön i ett sms vid lunch när jag berättat att jag hade sökt tre jobb på förmiddagen. Eller egentligen sökte jag fyra tjänster, varav två på ett och samma ställe. Känner mig hyfsat nöjd med det och sitter nu och funderar ut hur jag bäst ska lägga upp de dagar jag har kvar här – förutom halva idag har jag nu 16 och en halv arbetsdag kvar om jag tar ut de tre semesterdagar jag har rätt till. På den tiden ska jag hinna ta några forskare i öronen för att klämma ur dem ett

OK!

eller ett

Fy te rackarns!

över några texter som jag vill få ut på webben på svenska och engelska. Vidare ska jag försöka göra nån sammanställning av min lilla översyn av fakultetens webbsidor och dessas brister. Och så är det sedvanligt småplock som väntar. Nästa måndag får jag en sambo på kontoret och det ska bli intressant att se hur det funkar. Det är ju inte särskilt optimalt att trängas två personer vid ett gigantiskt skrivbord i ett normalstort arbetsrum, liksom…

Read Full Post »

Older Posts »