Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ta tag i saker’

Ett firande inlägg.


 

Smileyballonger

Glada och gula ballonger ska det vara när man fyller år!

För tolv år sen om lite mer än 24 timmar kom familjens minsting till världen. Och så liten är han inte längre, han fyller tolv år i morgon. Elias, hans syskon, föräldrar och jag firade killen en dag i förväg.

Fästmön och jag åkte och handlade lite gott till kaffet samt mat först. Vi körde så hårt med pantmaskinen att den stannade två gånger. På ICA Solen var det annars sig likt, förutom att alla kunder – utom Anna och jag, förstås – såsade och stod i vägen. Vi flög fram som två hindar. (Nåja…)

Det hade varnats för kraftigt regn och åska, så jag ringde mamma en snabbis innan firande startade. Mest för att berätta att jag just fått ett samtal från ett företag här i Uppsala med en inbjudan till intervju på onsdag i nästa vecka! Nu har jag alltså två intervjuer på gång. Snacka om att det är boost för självförtroendet! I övrigt boostade inte vädret så mycket. Det blixtrade, åskade och regnade en stund, några lampor blinkade och sen var det inte mer med det.

Maten dukades fram när de två arbetarna hade anlänt. Ljudnivån var hög och mina trumhinnor dallrade rejält. Men idag var det mest mysigt – och en träning inför alla ljud och folkmassor vi lär träffa på i morgon och några dar framöver… Det var också roligt att vi för en gångs skull var allihopa – även om Kronprinsen höll sig på sitt rum mest. Frida, till exempel, hade jag inte träffat sen före påsk. Jag ser en lite annorlunda tjej nu, med rejält med nässkinn och en förmåga att ta tag i saker – med några goda råd på vägen. En utveckling åt ett bra håll, vilket glädjer mig.

En som inte utvecklas åt nåt bra håll vad gäller sin fotokonst är dock barnens mamma. Hon lyckas alltid ta så smickrande bilder på mig. Vad sägs om detta fina foto där man ser magen sticka fram och dubbelhakorna korva sig på mitt bröst?

 Min mage sticker fram o dubbelhakor

Magen sticker fram och dubbelhakorna korvar sig. Anna tog bilden, förstås.

 

Jag kontrade med denna bild. När man tittar på den får man känslan av att mästerfotografen tycker att gult är sniggt och inte alls vill se sin älskades ansikte…

Anna blåser ballong

Anna åker på en blåsning.

 

Elias öppnar paket

Mystiska kort.

Mellan maten och fikat ville den blivande tolvåringen ha ett par paket. Han fick ett mjukt av mig, som inte var så roligt (en handduk med hans namn på) samt en mystisk present från mamma, pappa och Linn: en spelkonsoll med spel. Tyvärr levereras inte paketet förrän en bit in i augusti, vilket var lite surt. Men Linn hade gjort så fina kort och jag tror att grabben blev riktigt glad att ha nåt att se fram emot lite senare – och då inte bara skolstarten… (^== Ironi!) Sen råkar jag veta att det finns paket kvar för firande i morgon bitti (i alla fall ytterligare tre från mig och några från Anna och Frida). Pappa har visst nåt i bakfickan också som Elias får i morgon kväll när han anländer för att vara där medan mamma och jag prajdar oss.

Att få med hela familjen på en och samma bild är en omöjlighet. Men jag lyckades i alla fall fånga syskona O. Och det är ovanligt! Fast vad de gör för konstiga miner alla tre det vete 17… I normala fall är de nämligen rätt söta.

Linn Elias Frida

Syskona O: Linn, Elias och Frida.


Födelsedagsbarnet ville ha tårtan
på sin riktiga födelsedag. Det är ju bra, för då får mormor et consortes nåt gott till kaffet i morgon. I stället hade han beställt Banana split. Vi åt och glufsade i oss av glass, grädde, maräng, banan och chokladsås att vi helt glömde bort de hembakta kakorna… Men vissa av oss ligger visst bra till hos Anna, så vi fick med oss en kakpåse hem. Och dessa kakor har jag smällt i mig medan jag har skrivit det här inlägget.

Min älskade Anna

Min älskade Anna.


I bilen hem 
fick jag inte bara med mig en kakpåse och en resväska utan även Linn som skulle sova i stan. Och så fick jag ett alldeles underbart vackert blått hjärta i glas av min älskade. Det har jag placerat på fönsterbrädan i mitt blåa sovrum.

Blått hjärta

Ett underbart vackert blått glashjärta.


Jag har lämnat min nyckel hos Lucille. 
Hon försökte fresta mig med lite vin, men jag föreslog nån kväll nästa vecka, efter onsdagen. Vem vet, jag kanske har nåt att fira då??? Tågbiljett är beställd, väskan är uppackad och packad igen. Jag undrar vad mer jag har glömt..?

Nu hoppas jag att Elias får en fin födelsedag i morgon också – på sin riktiga dag! Jag är säker på att mormor har nåt spännande med sig och att pappa hittar på nåt kul på kvällen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett lite darrigt inlägg.

 

frågeteckenIdag har jag kanske gjort nånting som jag får ångra. Eller inte. Det beror ju på vad som är viktigast i livet. Precis som alla andra vill jag känna att jag har ett värde. Men inte till vilket pris som helst. Den senaste tiden har jag haft ganska stora problem med magen. Eftersom jag, tvärtemot vad en del kanske tror, är lösningsinriktad, har jag försökt ta ett steg i riktning mot att lösa det hela. Vi får se om det var rätt riktning. Eller ens rätt steg att ta…

Det enda jag vet säkert är att jag måste ta tag i saker och ting. Vintern 2012 – 2013 var jag sjuk och blev frisk, men hela hösten 2012 gick jag omkring och trodde att jag skulle dö. Jag vill inte hamna där igen.

Om det blir så att jag får Tiden, ska jag ägna den åt att skriva färdigt min bok. Det har jag helt och fullt bestämt mig för nu. Det är läge nu att släppa fritt det jag har burit inuti, det jag bara delvis har släppt fritt. För egentligen är det nog så att jag inte ångrar nånting. Ingenting. Möjligen hade jag kunnat göra saker och ting på annorlunda sätt idag, när jag är äldre och visare (?). Men jag har gjort mitt bästa. I alla delar och sammanhang.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Uppdaterat: Jag har fått en läkartid i morgon bitti.

Inte kan jag direkt påstå att jag är världsbäst på att ta tag i saker som gäller mig själv… Det är lättare när det gäller andra eller jobb. Då tvekar jag inte en sekund. Men nu har jag faktiskt tänkt till och ringt min läkarmottagning. Det handlar om den här tunga tröttheten som jag har känt en vecka, ungefär. Samma tröghet som sommaren och hösten 2010, dock utan tromboflebit den här gången, tack och lov. Jag tror det räcker med att få kolla några värden och visar det sig att nåt är åt skogen, kanske jag behöver höja min dos. Skulle det däremot visa sig att jag behöver blod blir det en annan femma – jag tänker nämligen vägra. Och det gör jag av ideologiska skäl: så länge homosexuella män inte är välkomna att lämna blod, till exempel vid Sjukstugan i Backen, tänker den här homosexuella kvinnan inte ta emot nåt blod heller från samma ställe.  För övrigt skulle jag aldrig låta mig vårdas där igen, inte så länge man anställer kränkare. (Så, nu har jag sagt det igen och igen!)

Nä, nåt blod vill jag inte ha från Sjukstugan i Backen.


Runt halv tio
ska jag bli uppringd av nån från mottagningen. Min doktor Anders slutade ju tyvärr före jul, så vi får se vem som tar hand om mig nu. Han lovade att Mottagningen skulle fortsätta ta väl hand om mig, men Mottagningen är ju ingen doktor utan ett samlingsbegrepp… Lite orolig är jag därför, men jag vägrar att vända mig till den offentliga vården – som ju, som sagt, anställer kränkare. (Titta, en gång till!)

Snöovädret och plusgraderna igår kväll har ersatts av sex minusgrader och hård is på vägar, cykelbanor och gångbanor. I vart fall inget slask – än så länge. Tänker på min sportlovsledige favoritkille i Himlen som kanske ville fixa skridskor. Nu var gossebarnet lite snorigt igår, men vi får hoppas att det var nåt tillfälligt. I morgon ska han och mamma tillsammans med moster och kanske nån kusin hälsa på sin snälla mormor som har födelsedag senare i veckan. Har man världens snällaste mormor måste detta uppmärksammas!

På gång den här veckan är bland annat planering och bokning av en kortkurs i videokonferensutrustningen. Jag har bokat lokal och utbildare och skickat ut inbjudan till hugade. Lokalen tar max tio personer och hittills idag har fyra tackat ja. Det fylls på… Jag har inga intervjuer inbokade den här veckan, men tänkte gå runt och se om framför allt några av de lite mer erfarna medarbetarna kan ge mig en halvtimma.

I morgon ska jag luncha med CJ från min förra arbetsplats på fakulteten. Det var alltså henne jag trodde att jag messade till angående lunch, när jag i själva verket messade Annelie Kvist. Denna Annelie Kvist som gärna ville luncha med mig, men som jag absolut inte känner… 😳 Så sorry, Annelie, det blir ingen lunch! I fredags var jag för resten till thaistället och mötte där en mycket förvånad JK, också från fakulteten. JK hade ingen aning om att jag var kvar inom företaget, men jag berättade läget. Noterade glimten av lite välment avundsjuka i ögonen när jag nämnde att jag har kontor högst upp i nybygget… Nåja, JK:s och de andras tur kommer, deras hus håller på att byggas, men det är nog inte inflyttning förrän nästa vår, tror jag. De sitter verkligen i ett gammalt hus som inte är särskilt lämpligt ens som kontor…

Jag har noterat att ytterst få läsare kommenterar de inlägg som handlar om mitt nya jobb. Kanske dessa inlägg inte intresserar eller kanske man är missunnsam, rentav? Jorå, jag vet att många som inte gillar mig läser min blogg, men min blogg är väl mindre intressant just nu när det går lite bra för mig. Jag fattar och tänker att ni har små liv, ni. Små, futtiga liv. Jag glömmer aldrig hur det är att gå utan jobb och allt det innebär. Och for your information är min egen jobbsituation inte löst än, jag har en tidsbegränsad anställning. Jag kan mycket väl hamna ute i kylan igen direkt efter min 50-årsdag, i princip. Så jag glömmer aldrig. Men jag glömmer inte heller det löfte jag har avgett om att försöka hjälpa andra i liknande situation – om nu min egen ordnar sig. Jag tycker nämligen att det är för jävligt att duktiga och kompetenta människor inte får  nån plats på arbetsmarknaden idag. Det stinker!

Det här företaget kan ALLA som bloggar i alla fall jobba åt. En stor knapp till företaget finns här intill i högerspalten! 

Read Full Post »