Firande med en liten aning buller & bång – och gult

Ett firande inlägg.

---

 

Glada och gula ballonger ska det vara när man fyller år!

För tolv år sen om lite mer än 24 timmar kom familjens minsting till världen. Och så liten är han inte längre, han fyller tolv år i morgon. Elias, hans syskon, föräldrar och jag firade killen en dag i förväg.

Fästmön och jag åkte och handlade lite gott till kaffet samt mat först. Vi körde så hårt med pantmaskinen att den stannade två gånger. På ICA Solen var det annars sig likt, förutom att alla kunder – utom Anna och jag, förstås – såsade och stod i vägen. Vi flög fram som två hindar. (Nåja…)

Det hade varnats för kraftigt regn och åska, så jag ringde mamma en snabbis innan firande startade. Mest för att berätta att jag just fått ett samtal från ett företag här i Uppsala med en inbjudan till intervju på onsdag i nästa vecka! Nu har jag alltså två intervjuer på gång. Snacka om att det är boost för självförtroendet! I övrigt boostade inte vädret så mycket. Det blixtrade, åskade och regnade en stund, några lampor blinkade och sen var det inte mer med det.

Maten dukades fram när de två arbetarna hade anlänt. Ljudnivån var hög och mina trumhinnor dallrade rejält. Men idag var det mest mysigt – och en träning inför alla ljud och folkmassor vi lär träffa på i morgon och några dar framöver… Det var också roligt att vi för en gångs skull var allihopa – även om Kronprinsen höll sig på sitt rum mest. Frida, till exempel, hade jag inte träffat sen före påsk. Jag ser en lite annorlunda tjej nu, med rejält med nässkinn och en förmåga att ta tag i saker – med några goda råd på vägen. En utveckling åt ett bra håll, vilket glädjer mig.

En som inte utvecklas åt nåt bra håll vad gäller sin fotokonst är dock barnens mamma. Hon lyckas alltid ta så smickrande bilder på mig. Vad sägs om detta fina foto där man ser magen sticka fram och dubbelhakorna korva sig på mitt bröst?

Magen sticker fram och dubbelhakorna korvar sig. Anna tog bilden, förstås.

 

Jag kontrade med denna bild. När man tittar på den får man känslan av att mästerfotografen tycker att gult är sniggt och inte alls vill se sin älskades ansikte…

Anna åker på en blåsning.

 

Mystiska kort.

Mellan maten och fikat ville den blivande tolvåringen ha ett par paket. Han fick ett mjukt av mig, som inte var så roligt (en handduk med hans namn på) samt en mystisk present från mamma, pappa och Linn: en spelkonsoll med spel. Tyvärr levereras inte paketet förrän en bit in i augusti, vilket var lite surt. Men Linn hade gjort så fina kort och jag tror att grabben blev riktigt glad att ha nåt att se fram emot lite senare – och då inte bara skolstarten… (^== Ironi!) Sen råkar jag veta att det finns paket kvar för firande i morgon bitti (i alla fall ytterligare tre från mig och några från Anna och Frida). Pappa har visst nåt i bakfickan också som Elias får i morgon kväll när han anländer för att vara där medan mamma och jag prajdar oss.

Att få med hela familjen på en och samma bild är en omöjlighet. Men jag lyckades i alla fall fånga syskona O. Och det är ovanligt! Fast vad de gör för konstiga miner alla tre det vete 17… I normala fall är de nämligen rätt söta.

Syskona O: Linn, Elias och Frida.

Födelsedagsbarnet ville ha tårtan på sin riktiga födelsedag. Det är ju bra, för då får mormor et consortes nåt gott till kaffet i morgon. I stället hade han beställt Banana split. Vi åt och glufsade i oss av glass, grädde, maräng, banan och chokladsås att vi helt glömde bort de hembakta kakorna… Men vissa av oss ligger visst bra till hos Anna, så vi fick med oss en kakpåse hem. Och dessa kakor har jag smällt i mig medan jag har skrivit det här inlägget.

Min älskade Anna.

I bilen hem fick jag inte bara med mig en kakpåse och en resväska utan även Linn som skulle sova i stan. Och så fick jag ett alldeles underbart vackert blått hjärta i glas av min älskade. Det har jag placerat på fönsterbrädan i mitt blåa sovrum.

Ett underbart vackert blått glashjärta.

Jag har lämnat min nyckel hos Lucille. Hon försökte fresta mig med lite vin, men jag föreslog nån kväll nästa vecka, efter onsdagen. Vem vet, jag kanske har nåt att fira då??? Tågbiljett är beställd, väskan är uppackad och packad igen. Jag undrar vad mer jag har glömt..?

Nu hoppas jag att Elias får en fin födelsedag i morgon också – på sin riktiga dag! Jag är säker på att mormor har nåt spännande med sig och att pappa hittar på nåt kul på kvällen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Han är frisk!!!

Ett jublande inlägg.

---

 

My Toyota is fantastic!

Efter en rätt tuff natt med bråkig rygg hasade jag mig upp ur bingen en halvtimme tidigare än vanligt i morse. Jag skulle nämligen vara hos bildoktorn kvart i sju med Clark Kent*. Den stackaren har stått i garaget sen söndag eftermiddag. Jag försökte plåstra om honom med silvertejp, men fick inte skiten att fästa. Det var med lite bävan jag startade honom i morse. Den stackars bilen lät som om han hade en svår ÖLI**. Eller som om han varit på konsert natten innan och sjungit hårdrock. Nä, han lät inte bra. Jag tog E4:an till verkstan och kröp fram i 70, ungefär, eftersom mina trumhinnor vibrerade oskönt av Clarks oljud. Eftersom jag fick köra så långsamt var jag inte framme förrän strax före klockan sju. Bemötandet på Bil 3:an har alltid varit kanon – även när Mekar-Bruden jobbade där, hon som skulle laga min bil, vilket sen gjorde att jag fick åka till verkstan och punga ut med över tretusen spänn för några år sen, om jag inte minns fel. När jag berättade att den klåpare som hade varit på bilen förra gången hade varit anställd hos dem var de glada att personen inte jobbade kvar. Jag var i alla fall så pass snäll att jag inte talade om vem det var… Det hade jag ju kunnat göra om jag vore en riktigt elak person…

Fiiina biiilar. Här har jag lagt dem alla i gråskala – bara för att jag kan.

Den här gången var det bara jag själv som försökte silvertejpa, men det gick ju inte. Nu var jag lite sen till inläm-ningen, men Clark blev så väl omhänder-tagen. Jag hade en bok med mig och kunde sitta och läsa en liten stund tills ryggen sa ifrån. Då reste jag mig och tittade ut över alla fina, nya bilar och blev lite, lite sugen, erkänner jag. Men det är naturligtvis inte möjligt för mig att byta bil nu när jag snart går ut i arbetslöshet igen. På cirka 40 minuter var Clark lagad och klar och jag blev ”bara” cirka 2 400 pix fattigare. Det hade kunnat vara värre… Snabb och bra hjälp fick jag också. I kväll efter jobbet hoppas jag att det inte sker nån ny olycka på E4:an hem. Jag ska åka upp till vännen Rippes jobb för att hämta henne så att hon kan få hem lilla Kia. Det har varit guld värt att få låna den lilla pärlan! Stort TACK till Rippe!!!

*Clark Kent = min lille bilman *ÖLI = övre luftvägsinfektion

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 3

Ett inlägg i vilket Tofflan tycker en del saker om elva eurovisionsbidrag.

Söndagskväll och för tredje gången visade SvT1 Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll hade programledaren Niklas Strömstedt och hans bisittare Malin Roos Martin Rolinski som gäst i studion. Och frågan var ju om denne gäst kunde prata lika mycket som de två föregående…

Nicke, Malla och Rolle. Eller? (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

I kväll var det elva låtar som presenterades. Och gästen Martin Rolinski var själv med och tävlade för att få representera Sverige den här gången. Om jag inte minns fel tyckte jag att hans låt var rätt OK. Men varför rör han inte överläppen när han pratar? Det är otroligt svårt att avläsa vad han säger på grund av detta. Dessutom sa han

Bra låt!

om alltför många låtar som inte var bra.

Först ut i kvällens program var Finland. Finlands artist åkte bil och använde silvertejp – fast inte på det sätt som Fästmön och jag tycker att man ska använda tejpen. Artisten skrek ut sången och låten var tråkig.

Lilla Malta skickar en kirurg. Jag tror att han sjöng på engelska, men det lät mest som hittepå-ord. Tråkig trallig låt.

Meh! Bulgarien skickar samma gäng i år som förra året. Det låter som marknadsmusik och jag blir otroligt trött i öronen. Stäng av!

Tredje låten ut kommer från en båt. Islands bidrag är en allsångsballad på isländska. We shall overcome. Fast ”jävla liv”. Typ hela tiden.

Greklands låt handlar om den grekiska krisen. Kris är aldrig roligt. Låten är manisk och killarna i bandet har kjolar och knästrumpor. Nej, ta bort!

Israel skickar en kurvig dam med gigantiska brillor som sjunger en smäktande ballad. Det här är schlager! Men nån vinnarlåt är det inte.

Armeniens låt är lite åt det rockiga hållet med elgitarrer och grabbar i jeans och tischa. Men nej. Tråkigt igen!

Ungerns sångare sjunger på finska. Närå, men det låter så. Videon är tecknad och flummig. Låten… bara trist.

Så var det Norge. Norge har kommit sist flest gånger. Den här gången skickar man en oval prästdotter. Hon ser ut som ett ägg. Det blinkar på scenen så jag nästan får epilepsianfall. Hon sjunger bra, men tråååååkigt. Igen.

Albaniens låt låter jämntjockt hela tiden. Nej, det här är inte bra.

Georgien skickar en ballad med en man och en kvinna som sjunger bra, men får mina trumhinnor att dallra. Kvinnans särk var dessutom genomskinlig. Bort!

Nja, jag tror inte att nån av låtarna i det här programmet vinner. Möjligen får vi höra ett par av dem i finalen. ”Sillen” rundade av med att ta oss bakom kulisserna. För övrigt är det han som skriver Petra Medes repliker. Måtte hon inte försöka vara rolig bara! Då slänger jag ut TV:n genom fönstret.

Livet är kort.

Read Full Post »

Spöken i näsan, fredassmyyys och böcker på väg

Igår var det en riktigt fin dag! Vädermässigt. Det var väl för att det var måndag och såna som jag behövde sitta på kontoret och arbeta. Visserligen gör jag roliga saker och visst var det bra att vädret var kasst i söndags, när jag också behövde sitta vid datorn fast hemma, men… Det blev i alla fall lite frisk luft och lite sol på näsan på lunchen när M och jag traskade iväg för att äta fisk i citronsås.

Hemma i New Village har jag en sjukling som ligger på sofflocket och försöker få stopp på näsdroppet. Jag stannade till och köpte näsdroppar på vägen hem från jobbet igår kväll, så vi får hoppas att de gör nytta. Annas egen idé om att stoppa flödet är ju annars inte så dum. Men man kan ju knappast visa sig bland folk med ”ett spöke” i näsborren… (Om man inte vill att folk ska skratta åt en, förstås…)

Anna med näsduk/spöke i näsborren.

Så lagom kul att vara förkyld är det väl inte. Inte går det att jobba för Anna heller – jag tror inte de äldre vill ha snor på sig. Själv har jag hittills klarat mig, men om jag känner efter killar det både i näsa och hals. Och när jag ringde Annas snälla mamma och L igår kväll för att framföra ett försenat grattis på födelsedagen nös jag så ljudligt att jag misstänker att L:s trumhinnor dallrade en lång stund efteråt…

Anna hade förberett en sallad och yoghurt med fetaost (det smakade rätt salt… Kan det vara tillsatser från ”kranen”, tro..? Nu för tiden kan man ju inte helt lite på matvarors innehållsdeklaration…) och sen värmde vi två broccolifritters var. Det blev fyra stycken över när Anna lagade hemma hos sig, så det var roligt att få smaka hur den rätten blev.

Vi avslutade vår kväll med Wordfeud och Dicte. Jag kämpar och kämpar och kämpar för att klå Anna, men hon vinner nio gånger av tio. Dicteavsnittet igår gjorde mig inte på bättre humör, för återigen handlade det om döda spädbarn. (Lite dålig fantasi, manusförfattaren, eller en fäbless för döda småttingar???) Sugna på nåt gott var vi också, så hör och häpna, vi lekte

Fredassmyyyyyyyys………

och jag hällde upp en påse ostbågar med prästostsmak. Det fick jag lida för i morse. Grannarna också – via ventilationssystemet…

Tisdag idag och jag sitter på femte våningen och är tillgänglig för att konsulta i kommunikationsfrågor. Jag ska väl också ta ett varv och kolla hur det går med forskningssidorna på externwebben. Och så har vi stormöte på förmiddagen med frallor till kaffet. Efter mötet ska jag ha en liten one-to-one-kurs med vår IT-samordnare i det webbverktyg vi använder. Både S och jag tror att det kan vara bra att h*n kan lite grunder.

På torsdag är jag bjuden på tårtkalas här uppe också! Tre personer fyller 40 bast och ska firas. Roligt, men vilka barnrumpor…

Vi får se hur det blir med mitt avstämningsmöte med prefekten på institution 2 i morgon. Vad jag förstår har han influensa… Troligen ska jag i alla fall luncha med den hjärtegoa L då – hon brukar föra tur med sig när det gäller jobb för min del…

Bokrean började idag, men jag skenar inte på sånt längre. Det är alldeles för många som reserverar i förväg, så när vi andra kommer dit finns det bara skräp kvar. Nej, jag har ju i stället beställt böcker till Anna och mig från Bokus och jag fick mejl igår om att de är på väg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Saker och grejor

Så har man gjort av med pengar igen. Tänk, en dag före lön! För ett år sen kunde jag inte ens köpa bröd ibland dan före a-kassans utbetalning. Det är därför jag känner mig som en miljonär när jag får lön. Stenrik. Ändå har jag ingen fet lön. Men den räcker. Och får jag fast jobb nån gång ska jag dela med mig till andra som behöver. Inte bara allmosor när jag kan utan ett fadderbarn, har jag tänkt mig. Ett barn som jag kan hjälpa genom skolgången. Fästmön har, förutom fyra egna barn, också ett fadderbarn. Det tycker jag är bland det bästa man kan göra. Och för mig blir det ju så nära ett eget barn jag kan komma. Ett fadderbarn.

Vi skuttade iväg till Jysk. Där slutade man efter en kvart att förvånas över att folk vågar ge sig ut iklädda precis vad som helst. Herremajgadd, ingen självinsikt alls! Jag gillar inte till exempel när folk kommer mer eller mindre nakna till affären. Det känns… äckligt. Så jag bylsade på mig en tjocktröja över t-shirten, båda tjockis-svarta, förstås.

Jag fyndade på Jysk. Det blev två (2) kuddar till sågspånshuvet och en tvålpump. Min förra tvålpump kastade jag ju häromdan eftersom den hade rostat sönder i botten. Ett tag var jag inne på att köpa en sån här farbror också:

En polyesterdammvippa, med formen av en gubbe. Så vitsigt!

Bredvid Jysk, nästan, ligger Plantagen och det blev nästa stopp på vägen. Somliga skulle kolla på nåt och jag var glassugen. Det blev Anna som fick bjuda idag. Hon är ju lättlurad, som en riktig… kruka..?

Krukan Anna.

Så blev det ett besök på Rusta innan vi vände tillbaka mot New Village. Jag köpte en rulle silvertejp till mina ögonbryn, schampo, ett storpack KitKat-choklad och ett  nytt duschmunstycke med tillhörande slang. Nån gång när jag känner mig modig ska jag ge mig på att försöka byta skiten ut det trasiga munstycket.

Duschmunstycke. I bildens nederkant synes en Toffelfot sticka fram, en riktig svartfot…

Jag blir ofta eyeballad när jag går i affärer. Gissar att jag ser konstig ut på nåt sätt. Anna säger att jag är snygg, men hon är ju jävig. Idag var jag extrakänslig för folks blickar. Folk kan liksom inte glo snyggt och diskret. De glor uppifrån och ner, nerifrån och upp. En del tappar nästan hakan och jag har god lust att smälla ihop käftarna på puckona genom att dutta till dem under hakorna. Värst av alla glodde två flator på Rusta. F*n om ni vill nåt, typ hälsa eller snacka en stund, GÖR det. Glo bara inte så förbannat, jag blir vansinnig!

Sen åkte vi till Tokerian för att köpa bröd och jag kunde konstatera att jag och mamma hade vunnit 16 kronor på Lotto. Fast nog undrar jag hur i h-e man kan kalla ett bröd för

kusar. 

Kusar eller busar för mig är andra benämningar på snorkråkor, snorkulor och sånt. Ja, kärt barn har väl många namn, men vem vill ha kusar i brödet? Anna. För hon valde det.

Anna ville ha kusar.

Ja, Clark Kent* var sannerligen full där bak när vi kom till parkeringen hemma. Påssjukan var svår idag.

Fullt där bak. 

Det var bara att inse att friden var slut när vi kom upp i lägenheten. Alla vädringsfönster åt baksidan fick stängas och balledörren** fick förbli tillsluten. Ändå känns en genomträngande lukt som får mina luftrör att svida och en lika genomträngande röst får mina trumhinnor att krusa sig. Baske mig om inte till och med klippet av gräs med vanlig kökssax hörs upp till mig! Svårt irriterande och jag hoppas att de nya fönstren stänger ute såväl stickande lukter som störningsljud bättre… Till tröst tog vi en fika, för vi hade bullar och muffins kvar. Sen ringde jag mamma. Nu inväntar vi lämplig mattid så att vi kan åka till Mac Jack och slaskäta lite.

I kväll blir det kanske lite TV eller en stunds läsning. Alla bra filmer håller på fram till småtimmarna och vi ska upp klockan sex i morgon bitti eftersom det är en ny arbetsvecka, så filmerna kanske vi skippar till förmån för nån blodig amerikansk deckare av nåt slag.

*Clark Kent = min lilla bilman
**balledörren =  balkongdörren 

Read Full Post »

Äntligen sommarlov!

I kväll var det Elias skolavslutning i första klass. En otroligt het och solig dag samlades förväntansfulla barn och stolta föräldrar, syskon och Tofflor på skolan, intill ett nybyggt litet lusthus. Jag hade hämtat upp skolpojken och hans mamma i Himlen och hos pappa J plockade vi upp Storasyster. Pappa var försenad, men anslöt just i tid för starten.

Barnen tågade in till dragspel och fiol – inspelat sådant, men utskickat via en högtalaranläggning som fick trumhinnorna att vibrera multum. Därpå blev det till vår förvåning Nationalsången. Jerry och jag sjöng med höga och klara (nåja…) röster, medan Anna och Linn skämdes.

Elias i rutig skjorta precis under flaggan.

                                                                                                                                                               Det blev en hel del sång och blomutdelningar och priser och uppträdanden. Rektor höll tal. Eftersom det var massor av folk på plats gick det inte att ta några bra bilder, tyvärr. Jerry och jag sjöng vackert med i Den blomstertid nu kommer i stället för att fota.

Inne i klassrummet rundades kvällen av. Men först fick en varm och törstig liten kille vatten…

En törstig kille.

                                                                                                                                                               Elias hade varit med mamma och klippt sig tidigare på dan. Kolla vilken gullig nacke!

Nyklippt nacke!

                                                                                                                                                              Fröken höll tal och fritidsfröken pratade också. Barnen fick medaljer och fröknarna blommor och paket – precis som det ska vara på en skolavslutning.

En medalj till killen som slutat första klass.

                                                                                                                                                                Och precis som varje skolavslutning samlades vi efteråt för att äta jordgubbstårta. Jerka hade köpt ingredienserna och gav Anna och mig order att fixa tårta. Anna tyckte vi skulle göra marängswisch i stället eftersom Jerry hade köpt marängbottnar, inte tårtbottnar. Men då blev mannen besviken! Jag snoppade gubbar* och Anna vispade grädde – för hand. Jerry själv ställde sig vid spisen och lagade mat – för nån sån hade ingen mer än Frida fått i sig. Alla åt, även jag tog några strips med hot béasås och ketchup, för min middag låg hemma i frysen.

Tårtan, ja, för det blev en tårta, serverades sen med glass och extra jordgubbar vid sidan om samt kaffe till alla över 18. Vi satt på Jerrys uteplats och njöt av junikvällen. Barnen lekte – alla tre. En del av oss var lite taskiga i kistan, andra hyssjade. Nån berättade en fruktansvärt rolig historia. En katt var försvunnen, en annan som vanligt alldeles för på. Till slut tvingade myggen in oss.

Tjejerna stannade hos Jerry, för i morgon åker han och Frida till Göteborg för att kolla på Ringo Starr. Jag skjutsade hem Anna och Elias till Himlen innan jag for hem till mig med Clark Kent**. Min lille man ska ju till bildoktorn tidigt i morgon bitti, så jag ska strax gå och lägga mig. Alarmet är ställt på 6.15…

                                                                                                                                                               *snoppa gubbar = rensa jordgubbar
**Clark Kent = min lille bil-man

Read Full Post »

Tofflan: ”Nu kan jag avslöja mitt hemliga yrkesliv!”

Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:

Vara elak mot barn!

Moahahahahaaa!!!

Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min

HEMSKA VISSELPIPA

så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.

Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har

HISKELIGA NÅLAR.

Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.

Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!

Min tortyrväska systerväska!

                                                                                                                                                                   Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.

Avdelningen för värdelöst vetande.

Read Full Post »

Vi hittade en snilleblixt för cirkulationen…

Fästmön kände sig lite frusen om fötterna. Jag gissade att det var lite svårt med cirkulationen. Fick då snilleblixten om morfars snilleblixt – fotrullan! Bara det att den gnisslar så INFERNALISKT att man inte kan vistas i samma rum som fötterna som rullar på den. Fast skönt känns det i fötterna efteråt. Frågan är hur man hanterar trumhinnorna som dallrar sju år efteråt…

Jag testar morfars snilleblixt – fotrullan. Notera även mina lustiga strumpor. Det är ett rivjärn som jagar en ostbit på dem. Men ostbiten kommer inte undan… 

Read Full Post »

Utdraget. Del 25

Någonstans hör jag ett skrik. Det är ett genomträngande skrik. Ett ljud som kryper in i mina öron, skär genom trumhinnorna och klyver hjärnan i två delar, känns det som. Det upphör inte. Det avtar inte, varken i styrka eller i volym. Det bara låter. Högt. Skär.

Jag ser mig omkring och jag är ensam. Det är mitt eget skrik jag hör. Och det är det sista jag hör innan benen viker sig under mig och jag faller stumt ner på betonggolvet. Då först blir det tyst. Tvärtyst.

Read Full Post »