Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘gymnasiet’

Ett inlägg om den här fredagen.


 

Idag har Bo namnsdag. En bloggvän till mig påminde mig om det häromdan. Gissa vad han heter? Bo, förstås. Min svärfar (eller blivande, snarare, fast det vet han inte om) heter också Bo. Grattis till alla Bo idag!

StudentToffla 1980

Toffel-Student 1980. På översta bilden tränar jag med pappa och mamma har fotat. De två andra bilderna har pappa tagit. Jag tror att den ljusnande framtid är min.

Det är även studentdag idag här i Uppsala. Vilken tur att man inte längre jobbar inne i stan eller måste ta sig dit med bil. Det råder riktigt kaos en sån här dag. Stans gator är ju redan avstängda här och var och enkelriktade. Idag ska där dessutom trängas studentekipage med skrålande ungdomar som måste gå till Arbetsförmedlingen på måndag och skriva in sig. Men idag må de vara lyckliga och få tro att den ljusnande framtid är deras!

Det trodde jag också på min studentdag. Att den ljusnande framtid var min. I morgon är det… vänta nu… måste ta fram räknaren… 35 år sen jag blev student och fick min vita mössa. Eller fick köpa den dyrt – mössor var dyra redan då. Idag har det emellertid kommit till en massa saker som vi slapp köpa då. På den tiden. På äldre stenåldern.

Jag tog inte ens nån porträttbild, finns bara med på gruppfotot. På bilden är jag den enda som inte har klänning eller kjol. I stället hade jag nån sorts overall som inte såg klok ut. Skulle jag måla eller meka med bilar, tro? Klassens enda kille vägrade vara med på bilden. Jag undrar vad som hände med honom sen… Eller lite undrar jag vad som hände med alla sen. Jag själv for till England på sommaren och jobbade där ett år. En av tjejerna flyttade till Uppsala och när jag ett par år senare kom hit tog jag över hennes studentrum i andra hand. Vi tappade kontakten i slutet av 1980-talet eller början av 1990-talet. Jag minns inte, faktiskt. Orsaken till att vi tappade kontakten är ett sånt minne jag inte gärna plockar fram – om jag inte vill gråta.

Men de andra på bilden nedan… Vad hände med dem? En tjej hade ett tag nån Uppsalaanknytning, vet jag. En annan tjej var kompis med personen jag var dum nog att gifta mig med på 1990-talet. (Är det nåt enda jag ångrar i livet så är det nog det! Och det tror jag är ömsesidigt vad gäller min dåvarande partner.)

H3 1980

H3 från Platenskolan i Metropolen Byhålan 1980. Vad hände med er allihopa???

 

Sol genom köksfönstret

Det är soligt idag också.

Men idag är det ”bara” vanlig fredag för mig. Jag ska ge mig ut på ett par ärenden, men en sån här dag tror jag rätta stället för det är Stormarknaden – inget stadsbilkörningstrassel och dessutom gratis parkering. Helgen ligger framför mig som nästan tre blanka dagar. Vad ska jag fylla dem med? Fästmön jobbar förfärligt mycket i helgen, så kanske tar jag en sväng till Himlen för att kolla vad hostig blivande tonåring gör.

Möjligen blir det en tur också till nyöppnade Blomsterlandet. Butiken ligger på gångavstånd härifrån, men det går inte att gå dit utan man måste åka bil. Dumt, tycker jag. Jag kanske stannar till där på vägen hem senare idag. Eller så tar jag en tur dit i morgon. För att titta, inte för att handla nåt. Större delen av mina presentkort från 50-årsdagen frös ju inne eftersom jag inte utnyttjade dem i tid. Men att titta på blommor är också trevligt. Titta, drömma och fantisera om vad man skulle kunna göra om man hade en trädgård eller åtminstone en plätt. En balkong är ju som den är – ganska trist. Möjligen kan jag ha nån ampel där och kanske flytta ut pelargonerna från köksfönstret till balkongbordet. Jag har ännu inte premiärsuttit där för säsongen.

Solen skiner idag också. Jag tänker läsa ut min bok på gång i alla fall. Försöka laga till nåt ätbart till kvällen. Men innan jag avslutar slänger jag ut två frågor till dig: 

  1. Vad händer hos DIG i helgen?
  2. Har DU nån kontakt med dina gamla klasspolare från avgångsklassen i gymnasiet???

Svarar du på mina frågor i en kommentar här nedan blir jag glad!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett delvis avvikande inlägg. (Jag är ju inte så social, har jag fått höra.)


 

Johan plockar i bokhyllorna på Myrorna

Bok-Johan jobbar.

Megasocial, snudd på över-social. Det är mitt mellannamn idag. Inte nog med att jag passade på att ta ett extra långt samtal med Daniel på Arbetsförmedlingen, jag hälsade ju på hos Bok-Johan också. Alltså, både FEM och jag är sååå avundsjuka!..

Men det som är roligast av allt är att Johan, som har jobbat heltid i ett antal månader, nu går från aktivitetsstöd till en lön. Det är en viss skillnad på ett par, tre tusenlappar i månaden och en lön. Nu kanske en vuxen man ser möjligheter att flytta hemifrån så små-ningom. Vad vet jag. Men ett eget hem är en del av att bli vuxen och jag skulle tro att de flesta av oss vill ha just detta. Själv drog jag när jag var 18, direkt efter gymnasiet. Men det var andra tider då.

Eftersom jag tittade in i en affär som bland annat säljer begagnade böcker (och lite andra prylar) gjorde jag naturligtvis vissa fynd. Tre böcker fick följa med mig hem. Att-läsa-högarna växer i bokhyllan i sovrummet och det gillar jag mycket!

Tre böcker från Myrorna

Tre böcker fyndade jag idag.

 

Kvitto från Myrorna

Bara 60 pix…

Alltså, jag har köpstopp. Egentligen. Eller jag borde ha. Men jag är min farfars barnbarn. (Du vet, han som köpte böcker i stället för mat under kriget. Böcker fanns det ju nämligen, men inte mat.) Jag kan nog leva utan det mesta. Dock inte böcker. Eller att få skriva. Skulle jag bli blind och inte kunna läsa eller om nån skulle ta ifrån mig möjligheten att skriva, då skulle jag vissna och dö.

Dagens böcker gjorde mig inte helt utfattig. Jag menar, 20 spänn styck för tre inbundna böcker, kanske lästa en gång, det tycker jag är helt JÄTTEBRA pris. Så jag tycker att du ska titta in till Myrorna på gågatan i Uppsala. Du hittar säkert nåt som du vill köpa med dig hem därifrån – vare sig det är böcker eller prylar. Men vill du köpa möbler ska du ta dig till affären på Sysslomansgatan eller den i Boländerna!

På eftermiddagen telefonerade jag sen – för att fortsätta på det megasociala temat – flera gånger. Först ringde mamma, sen ringde jag mammakusinen B för att gratta. Och så sprang jag ju ner till grannen och sa en hel mening.

Nu i afton har jag telefonerat med FEM-vännen angående en sammanstrålning på lördag. Jag har förklarat mitt läge och FEM har redogjort för sitt. Förhoppningsvis kan vi ses både på lördag och senare i månaden. Om jag nu åker ner till mammas födelsedag och några dar där runt omkring. Jag frågade nämligen på Arbetsförmedlingen vilka regler som gäller. Jag fick veta följande:

  • Om det finns 350 lediga jobb som jag skulle kunna söka och jag bara söker åtta, då kan min a-kasseersättning ryka.
  • Jag får inte resa utomlands.
  • Jag får åka till mamma. Det viktiga är att jag kan inställa mig för att gå på intervju/jobba inom 24 timmar.

Så helt livegen är jag inte.

Ösregn

Det regnade som fan idag när jag kom hem, så jag fick vänta en god stund i garaget. Paraplyer är för mesar.

En del annat har jag fått gjort idag också. Jag har bäddat rent och kört en maskin tvätt. Jag har ordnat med ytterligare att arbetsgivarintyg. Men jag har inte sökt ett enda jobb: jag gav mig lite ledigt resten av eftermiddagen idag. I morgon går jag ut hårt med jobbsökeriet. Sen ska jag sopa ur garaget. Att inte arbeta gör mig rastlös. Och vem vet… Jag kanske träffar nån vid garagen som jag kan vara megasocial med. Eller i vart fall prata en liten stund med. Jag minns hur det var i höstas – vissa dar pratade jag inte med en käft.

Sen kanske jag kan titta in till mina allra nyaste grannar och säga hej. Eller moi moi. Äntligen har vi fått finländare i huset! Tror jag… Vissa saker tyder på det, i alla fall.

Finsk flagga

En finsk flagga vajar hos nyaste grannarna.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor SömnSamma år som jag började gymnasiet gav Stephen King ut The Shining. När jag sen hade gått ut gymnasiet och flyttat till England såg jag filmen på bio*. Förra året skrev Stephen King äntligen uppföljaren, Doktor Sömn. Jag var en av dem som var nyfikna på hur det hade gått för pojken Danny och köpte boken från mamma till mig i födelsedagspresent. Tack!

Det har gått 37 år sen Danny och hans mamma med nöd och näppe undslapp med liven i behåll. De lyckades fly från Dannys pappa, som var besatt. Familjen hade bosatt sig på ett hotell som pappan skulle sköta medan han skrev en bok. Men pappan blev som sagt besatt av ondska – förutom att han var besatt av sjukdomen alkoholism. (Då är man ju också på sätt och vis besatt av ondska.)

Som vuxen har alkoholismen förts vidare till Danny. Han driver ett rätt kringflackande liv, med sprit och droger. En dag tar han sig samman och slår sig ner. Hur detta går till tänker jag inte avslöja, det får du läsa om i boken! Han får hjälp att ta sig till AA och hans liv som vårdare på ett hem för döende börjar. Där blir han doktor Sömn, mannen som ser till att de som ska dö vågar gå över till andra sidan. Han håller dem i handen och lugnar dem.

Men så plötsligt får han telepatisk kontakt med flickan Abra. Och då är lugnet som bortblåst. Någon är ute efter Abras kraft. Abra och Danny går samman för att bekämpa ondskan.

Det här är naturligtvis en jättespännande bok! Inslaget av det övernaturliga känns för det mesta rätt och bra, liksom skildringarna av kampen mot alkoholismen. Man anar att författaren vet vad han skriver om, liksom. (Stepen King var onykter alkoholist när han skrev The Shining.)

Bitvis blir det emellertid lite för otroligt och faktiskt ganska segt och utdraget. De femhundra sidorna kanske kunde ha dragits ner till… 300? Toffelomdömet dras i alla fall ned, men bara med en toffla. Sammantaget blir omdömet ändå det näst högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


* I morgon, den 6 juni, är det 34 år sen jag tog studenten…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inpassande inlägg.


Det har hänt så många saker
under de senaste åren. Och tur är väl det – på sätt och vis – att livet inte är statiskt. Händelser och skeenden förändrar människor. Ibland blir det bra, ibland blir det… inte så bra.

Min kamp just nu är den att passa in. Det känns som om händelserna har åstadkommit så stora förändringar att jag ibland känner mig vilsen inför mig själv. Jag vet inte riktigt vem jag är längre, vad jag vill och vart jag vill.

pusselbit

Försöker passa in…


Passa in har jag aldrig gjort.
Det var därför jag lämnade Metropolen Byhålan så snart jag slutat gymnasiet. Det var också därför jag lämnade England. För att jag inte passade in i det heteronormativa samhället, främst. Så småningom hamnade jag i Uppsala. Och här passar jag inte heller in. Här är för övrigt lika heteronormativt som i Metropolen…

Igår blev jag påmind om mitt ett annat liv, livet för några år sen, av nån som trodde att det skulle roa mig. Det gjorde bara ont. Det gör verkligen skitont fortfarande. Det gör ont att resa varje dag och försöka passa in när hjärtat är nån annanstans. På ett ställe där jag aldrig mer får tillträde.

Så passa in… Nä, det gör jag nog aldrig. Gör du???


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med anledning av en krönika om Metropolen Byhålan.


När jag gick på gymnasiet
i Metropolen Byhålan hade jag understundom en lärarvikarie som hette Per. Han var egentligen inte utbildad lärare, tror jag, inte då, i alla fall, utan moderat kommunalpolitiker, om jag inte missminner mig. Men hur som helst, under mitt andra läsår föddes Pers son Claes. Jag tror att det är hans son, vill säga. Claes de Faire, idag chefredaktör på Resumé, gubevars!

Claes de Faire är alltså lite kändis i mediekretsar. Och vad passar väl bättre än att låta en sån gästblogga på Framtidens Motala? Fast lite jobbigt blir det allt när titeln på Claes blogginlägg är

Ingen bryr sig om en svensk småstad idag

Eh… där satte nog en och annan motalian morgonkaffet/eftermiddagskaffet/kvällskaffet i vrångstrupen i onsdags. För Claes är inte nådig gentemot sin födelsestad… Den stad han lämnade för 15 år sen och för tio år sen slutade kalla hemma. Han säger att han ser på stan med en viss ömhet, men sen talar han om att han minsann noterar hur mycket sämre allt har blivit.

Inte är stan besöksanpassad heller. Han skriver bland annat (notera att stad egentligen är singular, men att Claes gör plural av Motala):

[…] Ibland får jag känslan av att ni är en stad som är glada för att Motala inte mer besöksanpassat, att det finns en stolthet i att staden inte är mer företagsvänlig eller att invånare inte ska kunna bo närmare vattnet än de gör. Hur ska man annars kunna förklara att Varamobaden är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter och som har ett totalt omodernt och rent av undermåligt erbjudande till besökande? Eller att företag efter företag lämnar Motala och att kustremsan kring kommunen inte är mer bebyggd? […]

Claes de Faire fortsätter att vara rasande rak på sak när han i nästa stycke skriver att ingen saknar Varamobaden, att ingen oroar sig för om det finns jobb i stan eller inte och att ingen rikspolitiker bryr sig.

Hoppla, hoppla! Detta hade man nog inte förväntat sig att få läsa på Framtidens Motalas webbplats… Men Claes de Faire väjer inte, han brakar vidare i den snåriga terrängen (är det månne den obebyggda kustremsan kring kommunen?) och talar om för ansvarig(a) att det baske mig är dennes/deras (motalianernas? kommunalpolitikernas?) förbannade skyldighet att göra stan så attraktiv som möjligt. Fast misslyckandet är ju ett faktum och därför fortsätter Claes de Faire med att droppa ett antal goda råd.

Det må jag säga! Och vi som är födda och uppfostrade i stan som fick lära oss att inte tro att vi är nånting!  Motala = Jante, typ.

Men ytterligare ett faktum är att Claes de Faires råd inte är så tokiga alls. Så mitt råd till dig som bor där är att du ska läsa dem. Och se till att nån omsätter dem i praktiken!

Sen kan jag emellertid inte låta bli att tala om för Claes de Faire att när han blir lika gammal som jag kommer hans syn på Metropolen att mildras. Han kommer att se på stan genom softade brillor och understundom till och med sakna ställen där som barn han lekte. För precis som jag lär han upptäcka att när fan blir gammal blir han religiös…

En riktigt bra krönika, dock! Läs den här ifall du missade att klicka på länken ovan!


Livet är kort.

Read Full Post »

Vänskap och kärlek betyder mycket. Inget säger emellertid att nåt av dem är eviga. Tofflan undrade den gångna veckan hur länge du har känt din, till vänskapsåren räknat, äldsta vän.

Så här fördelade sig de 34 inkomna svaren:

47,06 procent (16 personer) svarade: Sen grundskolan. 

26,47 procent (nio personer) svarade: Sen lekis/dagis.

11,76 procent (fyra personer) svarade: Sen vuxen ålder. 

8,82 procent (tre personer) svarade: Sen BB. 

5,88 procent (två personer) svarade: Jag har inga vänner.

Ingen svarade: Sen gymnasiet.

Stort TACK till dig som klickade ett svar! Och er två som inte har några vänner beklagar jag djupt. Riktiga vänner, ja, för såna finns, berikar tillvaron!

Read Full Post »

Idag är jag baske mig folkilsk. Goda råd känns som pekpinnar och folk tjafsar med mig och står i min väg. Dessutom har nån i huset skrikit i ganska precis en timma nu. Mina öron står inte ut, men undrar hur de närmast sörjande pallar…

Jag orkar inte med såna här ljud när jag mår illa och har ont.


Jag mår illa och jag har ont.
Försöker att leva normalt, men kanske unna mig och Fästmön nåt extra när det känns som det behövs. Det straffar sig. Såna som jag får inte må bra. Om jag har det gott en dag, slår kroppen tillbaka dan därpå. Om jag skrattar en dag kommer alltid nån som ska trycka till mig och göra mig ledsen eller arg. Det måste vara somligas lott i livet att just trycka till.

Stormarknaden var det hemskt. Folk överallt, ungar som viftde med ballonger, la sig på golvet och skrek, mammor med megafonröster. Och så en svinigt dyr reklamskylt för min förra arbetsgivare som aviserar dess ankomst i Stormarknaden. Tacka f*n för att man mår illa! 

Folk överallt och massor av tjockisar. Men det är tjockisar med snygga kläder. Jag fattar inte var de shoppar. Anna och jag var på två ställen, främst för att kolla in gympaskor, men också lite kläder. Inte ens byxor med resår passar min trinda mage! Jag har nu insett att det måste ligga en alien i magen min. Varför är den annars så stor och stinn när jag bara spyr? Månntro Den Helige Anders har varit på besök nån natt när jag låg och sov… Nej, jag är bara tjock. Jag är smällfet och det är jag själv som har gjort det. Men varför går jag inte ner i vikt när jag kräks så ofta..? Jaa, det kan man ju fråga sig.

I min mage?


På måndag ska jag på undersökning
och det är ju inte direkt nåt jag ser fram emot så där jättemycket. Samtidigt som jag förstås vill veta. Undersökningen i sig har jag gjort miljoner många gånger och det är väl inte världens roligaste. Men det finns värre.

Vi handlade ingenting på Stormarknaden mer än lite saker till kvällens middag. På apoteket var vi och hämtade mediciner. Tre något så när gemensamma bekantingar såg vi och Anna såg en gammal kompis från gymnasiet som bonus! Först såg vi Pelle utan hår svans och jag tänkte gå fram och skrika

Bu!

eftersom jag är så elak. Men jag gjorde det inte av nån anledning. Sen träffade vi L & L och det var kul att få presentera Anna. Slutligen mötte vi H inne på ICA Kvantum. H sprang omkring lika zombieaktig och folkilsk som vi och hittade inte heller nånting. Jädra jobbigt det är när affärer bygger ut och flyttar om varor!

Vofför gör di på detta vise?!

Nä, det var skönt att få komma hem och vila en stund ovanpå gästsängen efter att ha suttit på apoteket och kallsvettats medan personalen plockade fram medikamenter. Jag har ordinerat Arbeterskan att slänga sig framför DVD-inspelningen av måndagens Maria Wern. Själv ska jag försöka svälja min fadda smak i munnen (sköljer bort den med en öl just nu) och ställa mig i köket. Jag har dukat och snott till en skål med grönsaker bestående av gula och röda körsbärstomater, svarta oliver och fetaost blandat med rödvinsvinäger, italiensk salladskrydda och olivolja. Sen blev jag så trött att jag blev tvungen att sätta mig vid datorn en stund.

Efter maten blir det nog nån film, eventuellt nån av de två jag fick i julklapp av Anna. Om jag nu inte står med huvudet i toalettskålen och svär över folk och min mage…

Read Full Post »

Varning! Detta inlägg innehåller snusk, men tro det eller ej, det är inte sponsrat av Milda margarin!

                                                                                                                                                      Efter behövlig dusch och hårtvätt – ja, jag har jobbat mig svettig den här veckan – blev det ett hastigt stopp på Tokerian för inköp av dasspapper innan jag landade i Himlen. Fästmön fick komma ut och möta vid parkeringen, för Clark Kent* var fullpackad såväl bak som… längst bak. Jädra människa som fyller år i morgon! Det blir rejäla paket till henni!

Anna var gullig nog att spara mat till mig. Jag goffade grillad kyckling, potatisklyftor och hot béasås. Mums! Resten av bandet, minus Frida som åter är på resande fot, hade redan ätit.

Efter maten bläddrade Anna bland gamla recept, för födelsedagsbarnet vill minsann ha hembakat i morgon.


Detta är ett gammalt recept, för jag såg att kaffet bara kostade 24:90…

                                                                                                                                                     Pärmen var också gammal, den var jättegammal – från Annas gymnasietid.


En jättegammal pärm, ända från Annas gymnasietid.

                                                                                                                                                    Medan Anna bestämde sig för vad hon skulle kleta ihop tog jag en stämningsfull bild på Annas julerier. På ballen** hänger en lykta som lyser så grant och innanför dörren en gigantisk stjärna i papper. Ja, det är riktigt vackert, trots att det är julprylar.


Stämning!

                                                                                                                                                      Nu står Anna och stryker julgardiner, medan jag bara sitter i kökssoffan och skriver. Linn och Elias ser på Idiot Idomin Idol och Johan kom nyss ut och visade ett foto på en k*k som han styckat idag. I den här familjen får man inte vara kackelmagad! Men jag blev lite besviken, för jag trodde tjurar hade större. Fast den var tömd på blod, fick jag veta. Lång var den, visserligen, men riktigt spinkig. Kan kossorna verkligen vilja ha sån? Nej, det kan jag väl aldrig tro! Lika lite som jag vill… se Idol…

Ett paket margarin låg framme på bänken i köket och jag måste säga att jag upptäckte nåt jag aldrig sett på det förut: hoppsagubbar! Har du sett dem???


Röda hoppsagubbar på margarinet!

                                                                                                                                                      *Clark Kent = min smutsgris till man
**ballen = balkongen

Read Full Post »

Det är lite svårt just nu att hitta en vardag som fungerar bra. Jag, som är en planerare av rang, har svårt att få tiden att räcka till. På jobbet är det minst sagt rörigt och det känns som om jag mest springer mellan två ställen. Försöker ta tag i viktiga frågor, men de blåses bort ur mina händer. Och så slutar det med att jag sitter och pillar med nån liten trycksak i stället. För det är enklare och mer konkret. Jag har lämnat ifrån mig så mycket, men responsen dröjer. Och att jaga på folk tar kanske inte så mycket kraft som tid… Men jag fogar mig. Jag finner mig i systemet och jag fogar mig och några upprorstankar gror inte. Jag är bara väldigt trött och energidränerad.

Årstiden gör sitt till, förstås. Jag älskar hösten, men nu i november är dagarna mest grå och fuktiga. Man ser knappt nåt dagsljus och solen lyser med sin frånvaro. Mina axlar är onda. Jag vet inte om det är överansträngning eller om  det mest är psykiskt. Vänster axel är ju opererad och bra i vanliga fall.

Privat bävar jag också för julen. Jag skulle försöka köpa fönsterputs den här veckan, men jag känner att blotta tanken på allt det för med sig blir för tung… Krukväxter ska flyttas (jag har massor och många är fastbundna i gardinstänger och annat), gardiner tas ner, rena gardiner ska strykas, möbler ska flyttas runt. Nej, jag orkar inte. Dessutom är det hög tid att sätta igång med julklappsfunderingar och inköp. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december. Mamma har tänkt komma den 17 december med riksfärdtjänst och stanna i tre veckor. Hur vi gör om hon inte får riksfärdtjänst vet jag inte, men gissningsvis blir det jag och Clark Kent* som åker 4 x 30 mil. Jag kan nästan se att det blir så. Tack för det, samhället! Taxi Tofflan goes Färdtjänst…


Han kör nog riksfärdtjänst också. 

                                                                                                                                                           Glad blev jag i alla fall åt ett provsvar som Fästmön fick igår. Och glad är jag för Linns skull, för hon har fått jobb! Tänk att tjej som gick ut gymnasiet i juni får jobb efter ett halvår, när det för min egen del inte är löst än! Men jag är så glad för Linn, för de unga behöver komma in i systemet och få lära sig hur det är att gå till ett arbete varje dag, att träffa arbetskamrater, att tjäna egna pengar, att lära sig hushålla med sin lön, att betala för sig hemma, att få en normal dygnsrytm.

För egen del är rytmen bättre den här veckan. Jag har bestämt mig för att det räcker att vara på jobbet klockan åtta och går upp ungefär kvart över sex. Igår kväll hoppade jag i säng vid 22.30-tiden efter att ha sett kvällens TV-program, Anno 1790. Klockan 23 hade jag släckt. Klockan 23.03 sov jag.

En rolig grej att se fram emot i veckan är julbordet vi ska äta på lördag på Scandic Nord. Där jobbar/jobbade en före detta kollegas man som kock och julborden där är toppenfina! Betalar gör jag med vouchern jag vann i våras genom att delta i en bloggtävling där man skulle skriva om en hotellupplevelse. Jag fick ju tyvärr inte använda vouchern när jag skulle betala hotellvistelsen i somras i Stockholm, men nu blir det av – jag har kollat i förväg, för säkerhets skull. God mat har de på Scandic, men jag tänker nog inte bo på nåt Scandichotell igen.


Äntligen ska denna utnyttjas! 

                                                                                                                                                     *Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Older Posts »