Ett livsgående inlägg.
Dagarna går. Än så länge går jag med. Assentior (jag går med). Jag tankar bilen, jag handlar efter jobbet, jag tvättar kläder, hänger tvätt och kliar myggbett så att det går hål på dem och börjar blöda. Och så betalar jag räkningar – jag kan ju fortfarande det. En kass lön blev det visserligen förra månaden (jag var ju sjuk i tre veckor), men skatteåterbäringen kom i förra veckan och pengar från Försäkringskassan i måndags.
På hemvägen hamnade jag i ett riktigt oväder. Himlen öppnade sig, Tor körde med sin vagn en stund. Jag såg såna där blixtar som man bara ser i skräckfilmer. På Tokerian trängdes folk i entrén. De verkade livrädda för regnet, åskan upphörde rätt snabbt. Bara vatten, maj gadd! Mitt största problem inne i affären var att jag höll på att tappa byxorna hela tiden, bälte till trots.
Jag har köpt bananer och grönsaker och mild lättyoghurt, för i morgon ska jag åka till Himlen och hämta hit min Fästmö, hoppas jag. Anna är ledig i helgen och den ligger blank framför oss. Det har kommit inbjudningar, men orkar bara vara med Anna just nu. När man sitter i samma rum som fem andra människor åtta timmar om dan måndag – fredag är det en njutning att bara vara två. En ännu större njutning när man får vara två ihop med den mest älskade.
Idag har det varit skolavslutning. Jag har inte hört en endast ton av Den blomstertid. Och inte tänker jag sjunga i min ensamhet i kväll. Det blir en stund med De ensamma, min bok på gång, och tredje och sista delen av Den skyldige. Både boken och TV-serien går mot sitt slut och Den skyldige har blivit riktigt spännande, medan De ensamma börjar bli lite seg nu. (Vem f*n är mördaren???) Jag gav den nog alldeles lågt omdöme efter första delen för att jag var så klantig och missade början.
Jag vet ju att människor älskar att berätta vad de gör, så ta chansen och skriv några rader i en kommentar om vad just DU har för dig. Om du anger korrekta uppgifter i kommentarsformuläret och inte är alltför oförskämd i din kommentar släpper troligen Administrationsskorpionen igenom dina ord. Och jag svarar på alla publicerade kommentarer, det har jag gjort under samtliga fem år jag har bloggat.
Livet är kort.
Tårtan, ja, för det blev en tårta, serverades sen med glass och extra jordgubbar vid sidan om samt kaffe till alla över 18. Vi satt på Jerrys uteplats och njöt av junikvällen. Barnen lekte – alla tre. En del av oss var lite taskiga i kistan, andra hyssjade. Nån berättade en fruktansvärt rolig historia. En katt var försvunnen, en annan som vanligt alldeles för på. Till slut tvingade myggen in oss.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 