Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘skrik’

Ett tisdagshjärtligt inlägg.


 

Nä, tisdagar är inte mina favoritdagar. Den här dan började också lite bakvänt. I stället för att kliva upp och gå till badrummet blev det rusning till toa – med påföljd att jag glömde trycka på perkolatorn. Så när jag kom ut från badrummet möttes jag av… noll kaffedoft. Som bäddat för en dålig start med en massa morrande i bilen på väg till jobbet. Inte blev mina morranden mindre heller när en cyklist lekte vänstertrafik. Det har vi inte haft i Sverige sen 1967. Jag var livrädd att hon skulle svänga höger rakt framför min bil. Morrandena blev till skrik inne i bilen. Tjejen fick onda ögat. Fast jag tror inte att det hjälper. Vissa cyklister tror att de inte bara har egna trafikregler, de tror att de har nio liv också. Nä, det var inga hjärtliga tankar jag sände cyklisten. Som grädde på moset låg jag bakom fyra som cyklade i bredd de sista 100 meterna till jobbet. Ännu färre hjärtliga hälsningar från min sida.

Hjärta med röda nålar

Hjärtliga hälsningar – av nålar…


Dagens jobb
fortsatte nere i vattnet. Det är inte helt enkelt att lägga ihop flera texter till en, men jag är nu färdig med fem av sex. Den sjätte hann jag påbörja innan jag gick hem. Jag avbröt emellertid, för skallen har bultat och gjort ont och koncentrationen sviker mot slutet av dan. Av NK* fick jag höra att nån tänker oss och dessutom gott om oss. Det gjorde mig varm i hjärtat.

På tisdagar handlar jag efter jobbet. Denna tisdag var inte nåt undantag. Plötsligt stod jag där med tre (3) kassar vid kassan på Tokerian när nån ropade på mig. Jag såg inte vem det var och dessutom hade jag glömt ställa scannern i en hållare. Klarade jag av att betala? Ja. Då såg jag att det var Lucille som hade gastat och jag erbjöd henne skjuts hem, typ 50 meter. På så vis fick jag lite bärhjälp, fräck som jag är, samt lite skvaller. Tre julklappar fixade jag idag också, varav den ena till mamma.

Hjärta

Klappar ska ges med hjärtat.

Jag har nu registrerat mina varor, svarat på två enkäter och läst lite mejl. Fick en hjärtlig inbjudan till en disputationsfest strax före jul, men blev tvungen att tacka nej eftersom jag ju får en gäst. Inte heller kan jag gå på jobbets julfest, som är dan före disputationsfesten. Festligt värre – för andra. Vart tar tiden vägen??? Den kommande helgen ska jag försöka fixa lite fler julklappar, bland annat till Fästmön. En får passa på när hon jobbar. Måste också kika lite på nåt till resten av familjen. En del idéer har jag, men de är få och rör dessvärre inte alla. I slutänden brukar det emellertid lösa sig. Anna och jag har kommit överens om en nivå och ett visst samarbete. Det går inte att köpa julklappar till vuxna barn i samma mängd som när de var barn-barn, om du förstår vad jag menar. Därmed inte sagt att de inte får klappar givna med hjärtat…

Nu ska jag in i duschen och hoppas på att inte få vattenskador. Det är nämligen en epidemi av såna i området. Sen blir det mackmiddag och till den TV-tidningsfluktande innan jag bänkar mig för Veckans brott. Vad har DU för dig i kväll, dårå? Orkar du, så skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! 


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en liten stund.


 

Idag är det om möjligt ännu varmare, även om himlen inte är riktigt klarblå. Tråkigt att sitta inomhus, så jag grabbade tag i min bok på gång, satte solbrillan på näsan, klickade igång Runkeeper (stavas med ETT k, Gunilla!) och tog mig ut. Målet var att hitta en bänk i lä där solen kunde värma min bleka nos medan jag läste en stund.

 Marssol

Marssol idag igen.


Jag gick och jag gick. 
Men inte f*n hittade jag nån bänk där det var varmt och skönt och inte blåsigt. I stället såg jag snö, is och grus på ett ställe. Det slog mig att väderappen har ”lovat” snö till helgen. Så typat! Min och Fästmöns enda lediga helg tillsammans på fyra veckor!

Snö is och grus

Snö, is och grus, såg jag och inte nån plats för en skönt stund i solen.


Humöret sjönk,
 foten gjorde ont och jag frös vid halsen och svettades om armarna. Kände mig lika sur som den här klottrade gubben jag mötte i en gångtunnel. Och då hade jag vänt hemåt igen.

Klotter sur gubbe

Den här klottrade gubben ser lika sur ut som jag kände mig.


Men så stod den där,
bara, träbänken gjord av en halv stam och uppvärmd av solen. Efter 40 minuters traskande, med tankar som malde kring morgonens nätverkande och texter, hittade jag den. Jag slog ner min rätt feta röv, halade upp boken ur jackfickan och satt i hela 20 minuter och läste i solen.

Boken 22 i 11 1963 på ben och en träbänk

En stund i solen med min bok blev totalt 20 minuter lång.


På avstånd hörde jag ungar
som lekte och skrek. (Varför skriker barn jämt – även sen de lärt sig prata?) Ett par seniorer klickade förbi med gåstavar i nävarna och fotriktiga dojs på fötterna. Nån hund rastades på avstånd. När lunchrasten var slut i den närliggande skolan tystnade skriken. Jag reste mig efter att ha njutit av tystnaden en stund. Passerade en mattant som kopplade av med en kopp kaffe och en stinkig cigg.

Plötsligt såg jag dem. Fantastiska färger, underbara, livskraftiga små krokusar som växte tämligen vilt. Jag la mig ner i förnan och knäppte en bild på de gula

Gul krokus

Gul krokus.


… och sen fotade jag 
de lila

Lila krokus

Lila krokus.


Jag tänkte att

NU har det vänt, nu är vintern slut och våren här!

För övrigt vänder livet på TV i afton också. Klockan 20 i SvT2 samtalar Anja Kontor med Lennart, vars son hittades styckmördad. Hur i all sin dar hanterar man det???

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Ganska nyligen öppnade ett antal snabbmatställen i en rondell nära mig. Från att bara ha hyst en hamburgerrestaurang och en bensinmack kan man nu välja mellan ytterligare en hamburgerkedja, ett pizzaställe, ett smörgåsställe och ett asiatiskt ställe. Jag bestämde mig för asiatiskt idag och tog bilen bort till ChopChop Asien Express. (Tyvärr kan man inte promenera bort till gränbyrondellerna där ChopChop har sin Uppsalarestaurang.)

Jag valde en mediummeny för 89 kronor. Då fick jag välja två rätter som serverades i var sin liten burk samt tillbehör såsom kokt ris, stekt ris eller nudlar. Eftersom jag inte äter rött kött beställde jag kyckling, peanut chicken och thai chicken curry. Det var rikligt med sås i rätterna. Papperstallriken jag fick att äta på var lite för grund för att rymma en hel liten burk med kyckling och sås. Som dryck valde jag kolsyrat vatten. Det var gratis. För andra drycker får man betala extra. Till det hela kom en fortune cookie.

Chopchopmat

Chopchopmat. Det syns inte, men fatet bestod av tre fack – ett för tillbehör (ris eller nudlar) och två för mat med sås. Matfacken var i minsta laget och såsen rann över – nästan över tallrikskanten, till och med.


Hur smakade det då?
Jordnötskycklingen var snudd på perfekt. Såsen bestod tydligt av jordnötter och var lagom stark. Thaicurryn var det också lagom styrka på. Till och med lyckokakan smakade gott!

Jag kunde sitta utomhus och äta – ett bord med bänkar var avtorkat och torrt efter dagens regn, resten var blöta. Det som tyvärr störde var bilar som stod med motorn på, människor som stod och rökte och kinkiga ungar. Av det senare passerade fem familjer där minst en unge var sur och grinig, skrek och gapade och slog en eller båda föräldrarna. Ett föräldrapar kämpade länge eftersom ett barn grät av hunger och ett för att det var tjurigt, en annan familj gav upp tidigt eftersom pappan inte tolererade att barnet slog honom. Det var show, med andra ord och inte så värst mycket matro.

Totalomdömet då? Maten var god, priset i högsta laget, men portionerna var rikliga. Utomhusupplevelsen var ingen jättehöjdare med tanke på avgaser, rök och skrik. Men det var fräscht. Personalen var också fräsch och inte en dag över 22 – utom kocken, tror jag…

Toffelomdömet blir högt! Hit åker jag igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Vad det stod i lyckokakan..?
Tja, så här, och det tar jag som ett gott tecken:

Fortune cookie I svåra situationer

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om just att skrida framåt, i sakta mak.

 

Mitt ben på en köksstol

Så här inleds min dag. På rygg på köksgolvet, med benen på en stol, går jag igenom vad jag ska skriva.

Om ryggen kändes bättre igår kväll, var den etter värre i morse. Fästmön och jag hade för säkerhets skull kommit överens om att hon skulle ta sig till jobbet för egen maskin, eftersom min hälsa nu är som den är.

Jag var färdigsoven vid halv nio idag. Betänk då att jag var den som först gick och till sängs igår, redan vid 22-tiden. Smärtan gör mig trött. Trots att jag var ensam kravlade jag mig ner på golvet i köket. Efter vissa skrik och stön fick jag upp benen på en köksstol. Där låg jag och gick igenom kommande kapitel av min bok. Jag gjorde också mina övningar. Det går faktiskt att både tänka och göra övningar samtidigt.

Kökstaket från där jag ligger.

Min utsikt från där jag ligger på köksgolvet och tittar upp.

Utanför tycks våren sätta fart på riktigt. Det blåser, men är soligt. Jag har två fönster öppna i lägenheten för att få in lite frisk luft. Just nu har jag nämligen för ont för att ge mig ut. Men min intention är att försöka ta mig till Tokerian till fots och hämta Anna, med bil, när hon slutar jobba klockan 16.

Den här förmiddagen är snart passerad. Jag har lyckats tvätta mig i ansiktet och fått på mig linser. Sängen är bäddad. Intar just nu fil och müsli vid datorn. Ytterligare ett kapitel är skrivet idag. Jag har också gått igenom det jag skrev igår och redigerat en del. Nästa kapitel ska ge ytterligare en del bakgrund. Sen… sen ska texter klippas in, ramen ska byggas på. Kort sagt, delarna ska bli en helhet. Det tar tid. Men det tar mer tid än jag hade tänkt eftersom jag inte kan sitta vid datorn några längre stunder, framför allt inte på förmiddagen, min bästa skrivartid. Det är fruktansvärt irriterande och inte alls som jag hade tänkt mig den här semestern.

Men jag får nånting gjort. Jag ser hur nånting växer fram. Och snart vill jag se vad Anna tycker om det. Jag är spänd. Förväntansfull. Sen vet jag att det kommer perioder när jag drabbas av det motsatta. Tankar som

Jag kan inte!

eller

Det är ingen idé att jag fortsätter.

Fast grejen är att jag måste fortsätta. Personen som har förstört mitt liv ska ut ur mitt liv för gott. Och det här är det slutgiltiga sättet.

I kväll äter vi våfflor här. Men vad händer hos dig? Skriver du böcker, har du ont eller är du glad över livet som ju är en gåva? Skriv några rader här, om du vill. Det skulle göra mig glad.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nyårsafton 2013.


Det var länge sen
jag behövde festa på nyårsafton. Sist jag gjorde det var i sällskap med personer jag inte umgås med idag. Igår kväll umgicks jag med min mamma. Vi skulle äta trerättersmiddag, men orkade bara två rätter. Sill och potatis och laxröra, med öl och snaps för min del, julmust för mamma, blev vår förrätt.

1 Förrätt sill och potatis

Sill, potatis och laxröra till förrätt samt en fyllig julöl och en snaps.


Mamma njöt av sillen och potatisen,
tror jag. Det gjorde i alla fall jag. Jag blev väldigt mätt…

Mamma vid matsalsbordet pappa på väggen

Mamma vid matsalsbordet och pappa på väggen till höger.


Vi dukade ut
och mamma diskade. Tog en paus med lite kaffe och nån karamell. Jaa, vi äter helt fel, men det skiter vi. Vit 20-tiden blev det dags för huvudrätt – kräftor och baguette med goda ostar.

Huvudrätt kräftor och baguette

Vår huvudrätt var kräftor och baguette med goda ostar.


Jag tror att vi åt två tredjedelar
av kräftpaketet och slängde resten. Vi var nämligen dumma nog att äta oss mätta på förrätten… Medan mamma diskade gick jag till soprummet med kräftskalen. Det mullrade ute av tidiga raketer. Och inte en flinga snö var det… Märklig vinter i år…

Nyårskväll utan snö

Nyårskväll utan snö.


Vi bänkade oss
och såg hur Frank och Molly träffades. Filmen var lång, ungefär en timme och trekvart, men bra, tyckte vi båda två.

Molly och Frank möts första gången på Rozzoli's

Molly och Frank möts första gången på Rozzoli’s.


Redan på eftermiddagen
började en del skjuta raketer, men det tilltog förstås senare, vid 23-tiden. Vi såg Jan Malmsjö svamla på Skansen och sen bröt det ut, fyrverkerieländet. Vackert, men helst på avstånd, för min del, eftersom jag är skotträdd.

 Fyrverkerier

Fyrverkerier utanför mitt sovrumsfönster.


Jag tyckte nog
att det sköts raketer väldigt nära tättbebyggt område, bara på andra sidan huset mitt emot. Där det är parkering och garage och en massa bilar med bensin. Inte världsasmart av dem som tuttade på…

Fyrverkerier

Vackert, men inte världsasmart.


Inte heller kan jag låta bli att undra
hur folk har råd med detta. Det kostar ju ändå en hel del med fyrverkerier…

Fyrverkerier

Hur har folk råd?


Det sprakade och smällde
nån timme till, men natten var ganska lugn och vad jag vet brann ingen bil upp här.

Fyrverkerier

Det sprakade nån timme.


Jag messade gott nytt år
med De Viktigaste personerna i mitt liv. Efter tolvslaget ringde jag Fästmön, som knappt var vaken.

I natt somnade jag till TV:n, vid tvåtiden. I morse vaknade jag av en unges och en förälders skrik klockan sex. I morgon kommer jag att vara skitförbannad för att jag missade min sista sovmorgon på ett tag, för då måste jag kliva upp vid sex-tiden och göra mig redo att åka till arbetet. Men två tidiga morgnar ska jag väl klara av – sen är det ju helg igen. Jag tror inte att det kör igång ordentligt på jobbet förrän efter trettonhelgen.

Vi tar det lugnt idag. Jag ska läsa en stund nu, kanske slumra, tills det är dags att kliva upp på riktigt 2014.

En god fortsättning på det nya året önskar jag dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Vi orkade inte vara så seriösa i kväll.
Men vad gör man när det inte är nåt att slöglo på på TV:n? Kollar Tofflans inspelade filmer på DVD:n. Fästmön och jag såg filmen Vacancy (2007) som TV3 visade i våras.

Vacancy

En ruskig film.


Varför tar man en genväg
på ödsliga vägar när det finns en motorväg nära? Enkelt svar: då får man vara med i en skräckfilm. Ett ungt par som har förlorat sitt barn är på väg hem från en familjehögtid. Mannen som kör är trött och tar en genväg. Det blir minst sagt en senväg. Bilen börjar krångla, men paret lyckas rulla in i en byhåla med en mack. Där dyker det upp en gubbe i lådan och hjälper dem igång med bilen. Paret kör iväg – fast en och en halv kilometer senare stannar bilen definitivt. Deras mobiltelefoner har naturligtvis ingen täckning. De beslutar sig för att gå tillbaka till macken, där det också finns ett motell. Trots att det är sunkigt och inga andra gäster syns till stannar de. Det visar sig vara helt fel val…

Det här är en klassisk, modern skräckfilm. Det mesta är så förutsägbart att det blir löjligt och pekoral. Ändå blir jag stundtals… skiträdd…

Medelbetyg får filmen efter alla mina skrik och hjärtsnörp!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan recenserar en bok för barn i bokslukaråldern.


Jag var ett av de där barnen
som lärde sig läsa tidigt. Ensambarn, behövde kunna roa mig själv. I mellanstadiet hamnade jag i nånting jag kallar för bokslukaråldern. Mina favoritböcker då var spännande böcker om mysterier, typ Kitty-böckerna och Fem-böckerna. Nu har jag läst en svensk variant av en sån bok, Spöket på Stora Mossen, vänligen tillsänd mig av författaren själv, Kim M. Kimselius.

Spöket på Stora Mossen
Spänning för bokslukaråldern.


Meya och hennes killkompisar
brukar träffas och berätta spökhistorier för varandra. En kväll nämns spöket på Stora Mossen. Av sin pappa får Meya veta vad det är för ett spöke. Och när Meya och hennes kompisar får höra skrik och konstiga ljud från mossen bestämmer de sig för att kolla om det verkligen är ett spöket. Men plötsligt gör Meya och hennes valp Kiddy en upptäckt. Meya råkar riktigt illa ut.

Det är inte utan att Meya påminner om Enid Blytons pojkflicka George. Hon som helst umgås med killar och som har en hund som följeslagare. Men den här boken känns lite mer svensk och kanske också lite mer modern – även om författaren skriver i slutet av boken att manuset har legat länge i en låda.

Boken är spännande och ganska lättläst, men innehåller ändå en del ord och uttryck som jag är tveksam om mellanstadieungar riktigt förstår. Till exempel fasa för, språngmarsch, fascinerande, trollbindande etc. På några ställen har författare ansträngt sig och förklarat ett ord eller uttryck, som ekipage, lägga benen på ryggen. Det känns inte riktigt bra, det ger ett krystat intryck. Ytterligare en sak jag undrar över är hur många barn Meyas föräldrar har. På sidan elva är Meya enda flicka bland åtta pojkar

På sidan 124 säger Meya om sina föräldrar:

[…]Nej, de är jättefattiga. Förresten har de åtta barn. […]

Tro nu inte att jag inte gillar den här boken för det gör jag! Flera kapitel avslutas med riktiga cliffhangers. Kapitlen har lagom längd. Omslaget är kusligt snyggt och väcker lust att läsa. Boken är riktigt spännande, bitvis, och passar såväl killar och tjejer som gillar deckare, spökhistorier och hästböcker.

Spöket på Stora Mossen får inte högsta Toffelbetyg, men näst intill!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »