Vår, vår, vår! Eller?

Jag vill ha vår. Eller rättare sagt: jag vill inte ha vinter mer. Jag hatar att packa in mig i dunjackan och bli trippelt så stor som jag egentligen är (ja, den är stor i storleken och jag har gått ner i vikt lite), jag hatar att halka på isfläckar och jag hatar att frysa och snö. Just nu. Det var fint och härligt väder igår. Jag gick ut en stund, men det är ju inte så roligt att promenera på egen hand. Dessutom är det halt, som sagt. Isgator på sina håll. Det blåste en isande, nordlig vind. Men solen värmde min bleka nos och jag tror att jag fick lite D-vitamin från ovan.

Så idag ville jag att det skulle fortsätta vara vår. Jag tog på mig mitt enda par ljusa jeans och tillsammans med gympadojorna jag har inomhus på jobbet (får plats med inläggen i dessa) känner jag mig riktigt vårlig.

Ljusa jeans och gympadojor är vår för mig.

Till råga på allt har jag tillskansat mig en ”ny” luvatröja som inte – hör och häpna! – är tjockis-svart utan… grå– och vitrandig! Det är en av Johans ratade och det ska bli intressant att se om han känner igen den idag och om han säger nåt. Hur som helst, han har vuxit ur den och jag la beslag på den. Den är urskön! Och lite roligt är det att ikläda sig nånting annat än svart.

Grårandig, inte svart.

Måndagsmorgonen innebär åter ett inställt möte med prefekten, som fortfarande är sjuk. Det verkar som om han och mamma åkte på samma virus, för även prefekten är i princip röstlös. Och då kan man ju inte hålla i ett möte för hela institution 2, eller hur?!

Så jag fortsätter bygga mina hussidor på förmiddagen. Efter lunch ska jag sparka igång M som vill lägga upp sidor med ekonomisk information. En liten kortkurs one-to-one i vårt webbverktyg, alltså.

Fästmön var uppe och studsade i morse, trots att hon är ledig. Men hon hade ett ärende i Förorten under dan, så hon ska ut och röra på sig.

Nu har vi gått in i mars – jag insåg just att mitt armbandsur visade den 1 mars och inte den 4! Detta är den sista veckan jag prenumerar på lokalblaskan. Det känns lite konstigt och jag undrar om jag klarar av att inte ha nån morgontidning efter 30 år. Men så dålig som den är just nu lägger jag heller 2 750 kronor på nåt annat än en helårsprenumeration. Och skulle det vara så att jag ångrar mig är det väl bara att ta en prenumeration igen. Värre än så är det inte. Det handlar inte om att jag är snål, det handlar om att jag inte vill lägga mina pengar på illa stavade och formulerade artiklar, varav hälften inte intresserar mig eftersom de handlar om sport. En annan vinst är att kassen till pappersåtervinningen inte behöver tömmas lika ofta!

Jag har fått i uppdrag att göra utgrävningar i mitt förråd i kväll. En av forskarna letar efter en fotboll – och jag kan i alla fall – tror jag! – erbjuda en volleyboll. Bollen ska användas för ett rollspel där den ska agera sol. Eller planet. Blir verkligen spännande att se om jag hittar bollen!

Vad har du för dig idag???

Livet är kort.

Read Full Post »

Spöken i näsan, fredassmyyys och böcker på väg

Igår var det en riktigt fin dag! Vädermässigt. Det var väl för att det var måndag och såna som jag behövde sitta på kontoret och arbeta. Visserligen gör jag roliga saker och visst var det bra att vädret var kasst i söndags, när jag också behövde sitta vid datorn fast hemma, men… Det blev i alla fall lite frisk luft och lite sol på näsan på lunchen när M och jag traskade iväg för att äta fisk i citronsås.

Hemma i New Village har jag en sjukling som ligger på sofflocket och försöker få stopp på näsdroppet. Jag stannade till och köpte näsdroppar på vägen hem från jobbet igår kväll, så vi får hoppas att de gör nytta. Annas egen idé om att stoppa flödet är ju annars inte så dum. Men man kan ju knappast visa sig bland folk med ”ett spöke” i näsborren… (Om man inte vill att folk ska skratta åt en, förstås…)

Anna med näsduk/spöke i näsborren.

Så lagom kul att vara förkyld är det väl inte. Inte går det att jobba för Anna heller – jag tror inte de äldre vill ha snor på sig. Själv har jag hittills klarat mig, men om jag känner efter killar det både i näsa och hals. Och när jag ringde Annas snälla mamma och L igår kväll för att framföra ett försenat grattis på födelsedagen nös jag så ljudligt att jag misstänker att L:s trumhinnor dallrade en lång stund efteråt…

Anna hade förberett en sallad och yoghurt med fetaost (det smakade rätt salt… Kan det vara tillsatser från ”kranen”, tro..? Nu för tiden kan man ju inte helt lite på matvarors innehållsdeklaration…) och sen värmde vi två broccolifritters var. Det blev fyra stycken över när Anna lagade hemma hos sig, så det var roligt att få smaka hur den rätten blev.

Vi avslutade vår kväll med Wordfeud och Dicte. Jag kämpar och kämpar och kämpar för att klå Anna, men hon vinner nio gånger av tio. Dicteavsnittet igår gjorde mig inte på bättre humör, för återigen handlade det om döda spädbarn. (Lite dålig fantasi, manusförfattaren, eller en fäbless för döda småttingar???) Sugna på nåt gott var vi också, så hör och häpna, vi lekte

Fredassmyyyyyyyys………

och jag hällde upp en påse ostbågar med prästostsmak. Det fick jag lida för i morse. Grannarna också – via ventilationssystemet…

Tisdag idag och jag sitter på femte våningen och är tillgänglig för att konsulta i kommunikationsfrågor. Jag ska väl också ta ett varv och kolla hur det går med forskningssidorna på externwebben. Och så har vi stormöte på förmiddagen med frallor till kaffet. Efter mötet ska jag ha en liten one-to-one-kurs med vår IT-samordnare i det webbverktyg vi använder. Både S och jag tror att det kan vara bra att h*n kan lite grunder.

På torsdag är jag bjuden på tårtkalas här uppe också! Tre personer fyller 40 bast och ska firas. Roligt, men vilka barnrumpor…

Vi får se hur det blir med mitt avstämningsmöte med prefekten på institution 2 i morgon. Vad jag förstår har han influensa… Troligen ska jag i alla fall luncha med den hjärtegoa L då – hon brukar föra tur med sig när det gäller jobb för min del…

Bokrean började idag, men jag skenar inte på sånt längre. Det är alldeles för många som reserverar i förväg, så när vi andra kommer dit finns det bara skräp kvar. Nej, jag har ju i stället beställt böcker till Anna och mig från Bokus och jag fick mejl igår om att de är på väg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Ledarskap – och arbete! – på distans

Alldeles väldigt inspirerad av dagens webinar ska jag försöka sammanfatta mina tankar kring denna föreläsning om ledarskap på distans. Hur är det liksom möjligt att ett ledarskap långt borta kan kännas… närmare..?

Webinaret började emellertid mindre bra för Eva Fors, marknadsansvarig på Microsoft. För några av oss försökte följa webinaret via Microsofts webbläsare Explorer – och hade inget ljud… Jag bytte till konkurrentens webbläsare – då fungerade allt utmärkt. Och det var tur, för när sen Eva Fors startade sin föreläsning blev det synnerligen intressant.

Att arbeta på distans blir allt vanligare. Distansarbete kan ju innebära att man jobbar hemma, men också att man jobbar i en helt annan miljö, kanske på ett kafé. Det hela bygger förstås på förtroende. Att den som är chef ser på resultaten, snarare än att klockan ska visa nånstans mellan nio och 17. På stenåldern, när jag började jobba, hade alla en fysisk arbetsplats. Man var på jobbet och jobbade. Idag är det fortfarande så att en del yrken måste utföras på en särskild arbetsplats – alla kan inte jobba på distans – men distansarbete blir allt vanligare. Det ställer andra krav än tidigare –  på både ledare och medarbetare.

En viss distans… (Utsikt från ett mötesrum på våning fyra där jag jobbar.)

Eva Fors sätt att leda en grupp på distans känns väldigt nutid! Inledningsvis är det one-to-one med alla medarbetare och däremellan gruppmöten. Det är nämligen viktigt att träffas IRL också, menade Eva Fors och jag är den första att sekundera det! Faktum är att jag själv mer och mer i jobbet lyfter fram IRL-mötet, trots att vi har så avancerad teknik och att de flesta av oss mejlar hur mycket som helst under en arbetsdag… Men vissa saker kan man inte ta via e-post. Negativa budskap lämpar sig till exempel inte, anser Eva Fors. Samtidigt är det ju så att medarbetare ibland finns på stora avstånd, kanske till och med utomlands. Då är det inte alltid möjligt med IRL-möten.

I allt distansarbete gäller emellertid att ledningen har tydliga mål och att det är resultatet som är det viktigaste, inte vägen dit. Fysiska möten ger en bra start, men det viktiga därefter är regelbundenhet, flexibilitet, tillgänglighet och förtroende i kontakterna ledare – medarbetare. När det gäller tillgängligheten är det naturligtvis inte så att varken ledare eller medarbetare förväntas vara tillgängliga för jobb 24-7. Men det är väsentligt att tydliggöra tillgängligheten, det vill säga berätta när man är tillgänglig för telefonsamtal, chatt, mejldialog etc – och att vara det så mycket som är rimligt.

Och det som genomsyrar allt i såväl ledarskap som arbete på distans är… kommunikation. Det kan inte sägas nog många gånger!

Fasen, ju mer jag tänker på vad jag just har lyssnat till, desto mer sugen blir jag på att… jobba för Microsoft! Ja, för Eva Fors korta föreläsning utgick ju naturligtvis från hennes arbetssituation idag. Men ett tag till sitter jag här, klistrad vid min dator, knaprandes på min skrivbordslunch, funderandes över väldigt intressanta kommunikationsproblem som ska lösas på nära håll…

Dagens skrivbordslunch.

Här kan du lyssna och kolla på webinaret i efterhand! (Cirka en timma.)

Livet är kort.

Read Full Post »