Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘visselpipa’

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ha! Du har väl inte gått på att jag är arbetssökande? Trams! Nej, faktum är att jag förra helgen tilldelades TVÅ tjänster, av rektor Elias: gympalärare och skolsyster. Och i båda rollerna får jag göra det jag är bäst på:

Vara elak mot barn!

Moahahahahaaa!!!

Som gympalärare tvingar jag de små liven att springa runt, runt i en hinderbana som inte ens Ingemar Stenmark skulle palla mer än ett varv av. Och om barna inte springer för sina liv blåser jag i min

HEMSKA VISSELPIPA

så att allas trumhinnor spricker. Efter det blir det kast med skittung medicinboll.

Gympalärare är jag bara tisdagar och torsdagar. Måndag, onsdag och fredag är jag skolsyster. Detta jobb innebär främst att jag sticker alla små barn med sprutor. Sprutor som har

HISKELIGA NÅLAR.

Fast det gör jag bara på måndagar och onsdagar. På fredagar sitter jag och vässar och slipar alla nålar till mina sprutor.

Moahahahahaaaaa, äntligen har jag funnit min plats i yrkeslivet!


Min tortyrväska systerväska!

                                                                                                                                                                   Min egen barndoms gympalärare var ofta av furirer alternativt slavdrivare. Jag minns faktiskt inte en enda som var snäll. Skolsystrar, däremot, var ofta snälla. Min allra första skolsyster hade ingen hals. Såg det ut som. Huvudet liksom satt direkt på kroppen. Hon var rätt snäll, liten och tjock. Överhuvudtaget var nog alla mina skolsystrar tjocka. Och snälla. Och Barbro Beck-Friis var faktiskt ett tag min skolläkare innan hon dissade oss småttingar för en något äldre generation. Hon är inte bara doktor och professor och känd för The Motala Model inom palliativ vård. Hon är mamma också. Till veterinären Johan Beck-Friis. Han gick på gymnasiet samtidigt som jag fast två klasser över mig.

Avdelningen för värdelöst vetande.

Read Full Post »