Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘replik’

Ett inlägg om en film.


Igår kom den i postboxen,
i kväll stoppades den i DVD:n. Fästmön och jag har avnjutit Kung Liljekonvalje av Dungen, den andra av hittills två filminspelningar baserade på Maria Langs böcker.

Kung Liljekonvalje av Dungen

Kung Liljekonvalje av Dungen är baserad på en bok med samma titel av Maria Lang.


Det stundar bröllop i Skoga.
Nyförlovade Puck och Ejnar kommer sent till kyrkan på grund av en punktering. Men nån som inte kommer alls är bruden. Dan därpå återfinns hon – mördad. Christer Wijk är förstås med och löser fallet, med stor hjälp av Puck. Alla verkar ljuga, men bara en är mördaren. Samtidigt uppstår det en kris mellan Puck och Ejnar. Frågan är om Puck är villig att ge upp sin akademiska karriär för att bli hemmafru…

Den här filmen lyckas med det mesta! Den är snyggt filmad och miljöer, kläder, bilar etc är mycket tidstypiska. Det gör filmen vacker och tilltalande. Skådespeleriet då? Jorå, det mesta är OK, förutom att en del stakar sig en aning i sina repliker. Men inte så det stör.

Det totala omdömet blir högt! Jag tror att Maria Lang själv hade varit mycket nöjd!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan tycker en del saker om elva eurovisionsbidrag.


Söndagskväll och för tredje gången
visade SvT1 Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll hade programledaren Niklas Strömstedt och hans bisittare Malin Roos Martin Rolinski som gäst i studion. Och frågan var ju om denne gäst kunde prata lika mycket som de två föregående…

Niklas Strömstedt Malin Roos Martin Rolinski
Nicke, Malla och Rolle. Eller? (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


I kväll var det elva låtar
som presenterades. Och gästen Martin Rolinski var själv med och tävlade för att få representera Sverige den här gången. Om jag inte minns fel tyckte jag att hans låt var rätt OK. Men varför rör han inte överläppen när han pratar? Det är otroligt svårt att avläsa vad han säger på grund av detta. Dessutom sa han

Bra låt!

om alltför många låtar som inte var bra.

Först ut i kvällens program var Finland. Finlands artist åkte bil och använde silvertejp – fast inte på det sätt som Fästmön och jag tycker att man ska använda tejpen. Artisten skrek ut sången och låten var tråkig.

Lilla Malta skickar en kirurg. Jag tror att han sjöng på engelska, men det lät mest som hittepå-ord. Tråkig trallig låt.

Meh! Bulgarien skickar samma gäng i år som förra året. Det låter som marknadsmusik och jag blir otroligt trött i öronen. Stäng av!

Tredje låten ut kommer från en båt. Islands bidrag är en allsångsballad på isländska. We shall overcome. Fast ”jävla liv”. Typ hela tiden.

Greklands låt handlar om den grekiska krisen. Kris är aldrig roligt. Låten är manisk och killarna i bandet har kjolar och knästrumpor. Nej, ta bort!

Israel skickar en kurvig dam med gigantiska brillor som sjunger en smäktande ballad. Det här är schlager! Men nån vinnarlåt är det inte.

Armeniens låt är lite åt det rockiga hållet med elgitarrer och grabbar i jeans och tischa. Men nej. Tråkigt igen!

Ungerns sångare sjunger på finska. Närå, men det låter så. Videon är tecknad och flummig. Låten… bara trist.

Så var det Norge. Norge har kommit sist flest gånger. Den här gången skickar man en oval prästdotter. Hon ser ut som ett ägg. Det blinkar på scenen så jag nästan får epilepsianfall. Hon sjunger bra, men tråååååkigt. Igen.

Albaniens låt låter jämntjockt hela tiden. Nej, det här är inte bra.

Georgien skickar en ballad med en man och en kvinna som sjunger bra, men får mina trumhinnor att dallra. Kvinnans särk var dessutom genomskinlig. Bort!

Nja, jag tror inte att nån av låtarna i det här programmet vinner. Möjligen får vi höra ett par av dem i finalen. ”Sillen” rundade av med att ta oss bakom kulisserna. För övrigt är det han som skriver Petra Medes repliker. Måtte hon inte försöka vara rolig bara! Då slänger jag ut TV:n genom fönstret.


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag var inte särskilt imponerad av de första Arne Dahl-filmatiseringarna för TV. Men i kväll visades den sista av dem för den här gången, Arne Dahl: Europa blues. Och faktum är att jag inte bara tycker att det är den bästa Arne Dahl hittills, den är riktigt, RIKTIGT bra!

Europa blues

Ett av seriens läskiga mord. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Den här första delen
av de två sista avsnitten av filmatiserade Arne Dahl-böcker inleds med en ganska läskig stämning. Nynassar beter sig illa och skändar judiska gravar. Samtidigt är en judisk hjärnforskare på väg till sin frus grav. Strax därpå kommer larm till A-gruppen att mannen har hittats död, hängandes upp och ner från ett träd, med en jättenål i sig. Samtidigt sticker ett gäng ukrainska prostituerade från en flyktingförläggning. Och, som pricken över i:et, morgonen därpå hittas en mördad man inne hos järvarna på Skansen.

Det är en tuff start på sommaren för polisgänget. Chefen har fått sparkrav som säger att tre ur gruppen måste omplaceras. Samtidigt har en av dem blivit miljonär via arv, en ska bli mamma och en ska bli pappa. För att nämna något. Magnus Samuelsson är tack och lov mest synlig i början och han har varken så många repliker eller nån framträdande roll.

Den här TV-serien innehåller ganska mycket – nynassar, trafficking och lite annat smått och gott – vilket kan göra den lite rörig. Men som vanligt hänger det mesta ihop. Och detta avsnitt är riktigt obehagligt och spännande.

Det kan bara bli högsta betyg den här gången!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är inte alltför ofta jag går på bio. Och skälen är flera: det är svårt att hitta tid, svårt att hitta tid med Fästmön som sällskap, det är dyrt och… det är inte så ofta det går filmer jag vill se. Men den senaste Bondfilmen Skyfall ville både Anna och jag se och igår kväll gjorde vi det – till minne av vännen K, som gav mig 300 kronor i biopresentkort till födelsedagen i april.

Skyfall är den 23:e och senaste Bondfilmen.


Den här gången
är Bonds chef M ute i blåsväder. Bond har i uppdrag att bevaka en hårddisk, men den stjäls av en skurk – spelad av Ola Rapace. (Nej, han har inte en enda replik.) På hårddisken finns en lista över agenter som jobbar undercover. Bond tros ha omkommit och nån börjar publicera namn och foton på agenterna, vilket resulterar i stor fara för dessa. Samtidigt” rekommenderas” M att gå i pension i samband med misslyckandet med att återfå hårddisken och listan. M vägrar. Då exploderar saker och ting…

Jag tycker att den här Bondfilmen tillhör en av de bättre. Den är spännande utan att vara alltför tramsig. Det vimlar inte av en massa ”gadgetar”, men vi återser några gamla favoriter i repris. Synnerligen noterbart är att alla har åldrats, inte bara M utan även Bond själv. Och Q har blivit en ung kille…

Filmen är nästan två och en halv timme lång, men det känns aldrig just lång. Kanske är det alla explosioner som håller en vaken, eller nej. Jag tycker att det är spänningen som gör det. Högt toffelbetyg!


Livet är kort.

Read Full Post »

Tja, allt annat än glatt blir humöret efter yet another helvetesnatt. Jag kom i säng vid 23-tiden och slocknade ganska snart – bara för att vakna klockan ett och rusa ut på toa. Sömnen har som vanligt såna här nätter varit av och på. Jag somnade visserligen igen efter klockan ett, men vid tre-tiden var det dags igen, sex-tiden, sju-tiden… Därefter hamnade jag i nån sorts koma och vaknade fem över nio för att vissa minderåriga studsade bollar eller vad de nu gjorde inomhus.

Enda bollen som är tillåten i mitt hem.


Om jag hade haft barn,
vilket jag tack och lov inte har, skulle bollstudsning inomhus vara totalt förbjudet. Det är inte bara riskabelt för inredningen, det är ett otroligt irriterande ljud att lyssna på. Samtidigt slog min skadeglädje i taket när jag noterade att vissas rökmaskin* stått i regnet med locket av hela natten. Ha ha! Hoppas skiten rostar sönder! 

Regn, ja… Det har kommit rejält i natt och även om det är uppehåll just nu ser det inte ut som om det ljusnar. Det blir så tråkiga helger när man inte kan eller vill vara ute på nåt enda evenemang! Samtidigt känner jag att jag inte orkar – inte i skrivande stund, i alla fall. Åter dränerad på all kraft jag har, känns det som. Det känns som om livet rinner ur mig – inte bara rent teoretiskt.

Lördagar brukar jag ägna en längre stund åt lokalblaskan. Det gladde mig att läsa att kära sysslingen fick med en replik på en idiotisk insändare i veckan. Men varför, varför, VARFÖR är kära sysslingen inte längre krönikör på söndagar? I stället publiceras diverse skribenter som antingen svamlar om nåt ointressant eller så kan de helt enkelt inte skriva. Jag tycker klassen på tidningens skribenter snart är lägre än den hos lågstadieelever. (Snacka om klasstänk!..) I vissa fall. Inte i alla. Men här kommer ett citat från dagens lokalblaska som visar den låga nivån (understrykningarna är mina):

Klockan 18 på fredagskvällen påträffades en död man i centrala Uppsala. Mannen påträffades av en förbipasserade privatperson. Det var på en gård i Slottsgränd i centrala Uppsala som kroppen påträffades, […]

Ja, som synes har journalisten inte ens för en mindre notis orkat använda ett synonymlexikon – se mina understrykningar – utan använt samma passivverb i tre på varandra följande meningar. Dessutom heter det väl Slottsgränd och inte i? För övrigt är det naturligtvis en hemsk nyhet, betydligt hemskare än den dåliga svenska journalisten använder!!! 

En av de journalister vid lokalblaskan som kan skriva intressanta saker på god svenska hittade jag tack vare Fästmön via Fejan (nej, jag finns fortfarande inte på Facebook). Anna Ehn är tjänstledig sen ett tag tillbaka – för att skriva böcker. Och det tror jag blir riktigt, riktigt bra! Jag hoppas att jag får äran att recensera ett eller annat litterärt verk här på bloggen!

Nu samlar jag energi för att orka gå ut i soprummet. Tänk så otroligt maratonlångt det kan kännas med knappt 100 meter… Sen blir det uppfräschning av självet så gott det nu går och så frukost. Clark Kent** och jag styr kosan till Himlen nånstans mitt på dan.


*rökmaskin = grill

**Clark Kent = min lille bilman 

Read Full Post »

Så förvånad jag blev när jag i dagens lokalblaska läste en replik av en kristdemokrat på en rödgrön debattartikel i förra veckan! Förvånad därför jag insåg att människan faktiskt har rätt! Och det är väl första gången i världshistorien jag håller med (KD). Så här skriver Anna-Karin Klomp:

Vården ska vara lika för alla skriver de rödgröna (UNT 25/8). Nej, det ska den inte, den ska vara anpassad efter den enskildes behov.

Där sätter hon fingret på nåt mycket viktigt: den enskildes behov. Jag vill tro att hon med detta menar att en vårdplats ska gå till den som bäst behöver den, den svårast sjuka. Inte den som kan behandlas i primärvård.

Men lite längre ner i sin replik syltar hon emellertid in sig i resonemang om att detta också ska anpassas så mycket som möjligt efter patientens önskemål. Tja, ärligt talat vill väl de flesta sjuka bli friska och primärvården når ju inte riktigt upp till den slutna vårdens… möjligheter och kompetenser, för att uttrycka det lindrigt.

Så småningom förklarar hon ytterligare att (KD) vill öppna särskilda intagningsplatser på Sjukstugan i Backen för de äldra svårt sjuka. Detta så att dessa männisor slipper vänta på akuten. Det är ett mycket lovvärt avllöfte – frågan är bara om det är genomförbart…


Lyssna till patientens hjärta, men önskemålen..? Hur pass genomförbart är det?

                                                                                                                                                            Efter att ha besökt akuten såväl en fredag eftermiddag som en måndag förmiddag är det bara att inse att folk är sjuka. Många är väldigt sjuka. Det stod sängar och bårar med patienter över allt. Många väntade på att få komma in på undersökningsrum, många väntade på att bli stuckna, många väntade på att få träffa doktorn och många väntade på att bli inlagda.

Mitt fredagsbesök tog fyra timmar – och då vägrade jag bli inlagd, fick skriva på ett papper innan jag åkte hem. Måndagsbesöket inleddes med en ultraljudsundersökning klockan nio varpå jag traskade ner till akuten. Där fick jag vara till framåt 14.30-tiden. Jag fick träffa doktorn två gånger, men resten av tiden var väntan. Väntan på att få komma upp på avdelning. Och tro mig… INGEN som jobbade på akuten satt och sov – alla typ SPRANG.


Personalen på akuten sover inte, den springer. Hela tiden.

                                                                                                                                                         Så åter till (KD:s) vallöfte om vårdplatser till de äldre svårt sjuka. Mycket lovvärt men är det genomförbart? Jag blev inlagd på en akutmedicinsk intagningsavdelning. De flesta patienter var mellan 85 och 95 år. Många stannade ett dygn och forslades sen vidare. Jag låg där i fyra dygn. Då gjordes de mest akuta undersökningarna, jag fick medicin och blev sen utskriven. Resten av undersökningarna ska göras polikliniskt. Jag behöver inte uppta en sjukhussäng för att göra dem. Och detta var jag mycket nöjd med! Men frågan är om gamla tant Asta, 94 bast, klarar av alla förberedelser hemma inför de ofta tuffa undersökningarna som man måste ta sig till sjukhuset för att göra? Problemet var bara att alla sängar var upptagna på avdelningen. Alla. Ska hon ligga i korridoren under väntetiden?

Jag tror att man måste ta tag i problemet på ett djupare sätt än att lova ut vårdplatser. Börja med att ge primärvården ordentliga resurser så patienterna söker sig dit i första hand, inte till akuten. Med mindre tryck på akuten borde antalet sjuka som måste läggas in minskas. Eller i vart fall får personalen mer tid över för dem som verkligen behöver.

Det jag menar är att patienter som inte är svårt sjuka borde kunna lämna prover och göra vissa undersökningar i primärvården, inte på sjukhuset – för det är det som händer nu. Patienter kommer med ofullständiga uppgifter om sitt tillstånd. I stället för att ta hand om de svårast sjuka måste akutens personal kolla upp ALLA – även såna som borde ha kollats upp redan hos sin husdoktor.

Avslutningsvis slår sig Anna-Karin Klomp för bröstet i sin replik kring Närakuten och Ortopedakuten som numera finns på ett av stans före detta sjukhus. Ja, det är bra med akutmottagningar som finns nära, men hur är besöksfrekvensen? Var är marknadsföringen? Vet folk OM att dessa akutmottagningar finns?


”Kände jag till Närakuten? Ortopedakuten???”

                                                                                                                                                       Anna-Karin Klomp menar att de rödgröna tycker att privata vårdgivare tar det bästa. Själv anser hon att fler utövera stimulerar utvecklingen. Personligen skulle jag ALDRIG sätta min fot på en offentligstyrd primärvårdsmottagning igen – men jag har mina skäl. Vid min privatläkarmottagning får jag snabb hjälp, prestigelös hjälp, doktorn ringer och jag mejlar, typ. Det funkar för det mesta bra. Men i den offentligstyrda primärvården är det fortfarande telefontider som gäller och framför allt, en stor rädsla för mejl. Tyvärr. För det går ju mycket snabbare om vårdpersonalen hör av sig när det blir en lucka än att jag ska sitta timmar i telefonköer eller i väntan på att nån ska ringa…

Read Full Post »