Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fröken’

Ett inlägg om en bok.


 

Jag skulle vara din hundNån tipsade mig här på bloggen en gång om Anneli Jordahls lilla bok med den långa titeln Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet). I slutet av februari fyndade jag boken för tio kronor på Myrorna inne i stan. Nu har jag läst den sorgliga historien.

Boken är baserad delvis på existerande brev, men uppdiktad av författaren och fiktiv. Ändå går det inte att låta bli att tänka att den kanske var precis så här, kärlekshistorian mellan Ellen Key och godsägaren Urban von Feilitzen. Boken börjar medan Ellen är lärarinna i Stockholm och Urban bor med sin fru och fyra barn på ett gods utanför Linköping. Urban blev kritiker och essäist och kallade sig då Robinson. I den här romanen blir den 15 år yngre Ellen hans platoniska kärlek, men också hans mentor.

Det är en sorglig histora. Ellen är den eviga fröken, medan Urban är fången i ett kärlekslöst äktenskap. Skilsmässa var naturligtvis inte att tänka på under den här tiden. Ellens kärlek är stark och kvävande. Han är inte fri, han vill, men kan inte vara med Ellen. Hoppets låga tänds många gånger – och släcks bryskt.

De träffades inte så ofta, men de skrev alltså brev till varandra. Enligt efterskriften är boken inspirerad av brevväxlingen, men Ellen Key brände sina brev till Urban von Feilitzen och bara ett fåtal finns bevarade på Kungliga Biblioteket. Av Urban von Feilitzens brev till Ellen Key finns 76 bevarade.

Toffelomdömet blir högt. Berättelsen är så trovärdig, även slutet på Strand. Storstadskvinnor kan fortfarande ansöka om att få bo på Strand ett par veckor om sommaren. Kanske ansöker jag till nästa sommar…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Ett inlägg om sockiplast.


 

Sockiplast

Ett par typiska sockiplast som jag hittade nånstans på nätet.

Faktum är att jag har börjat drömma igen. Om nätterna. Dagtid har jag inga drömmar kvar. Inga önske-drömmar, i vart fall. Men om nätterna… För mig indikerar det att jag har fått mer tid att tänka och reflektera. I vissa sammanhang är det ju bra, i andra kanske mindre bra. Det får liksom inte bli ältande och grubblande.

Men i natt drömde jag om sockiplast och det var varken nåt ältande eller nåt grubblande, mest skratt-framkallande. För fråga mig inte varför jag drömde om denna läskiga fotbeklädnad som i min barndom, på äldre stenåldern, användes i gymnastiken i stället för gympadojor. Jaa, jag gick självmant i gymnastik ett tag när jag var barn, men tyckte att det var obehagligt i den stora salen där en tant gormade instruktioner till ett gäng småbarn som var livrädda. Nä, det blev ingen långvarig sejour. Inte som baletten, som jag faktiskt tog lektioner i under minst ett år. Klassisk balett, förstås. Ingen modern (!) jazzskit.

Åter till sockiplasten. Det är alltså en sorts sko. Men sulan är av mjuk och tunn plast, så det känns som om du går direkt på golvet – och ändå inte. Jag minns känslan av den kalla, nästan lite kletiga plasten mot fotens undersida. Det var en lite svampig upplevelse, det kändes nästan som att gå omkring med en sula gjord av filmjölk. Det kan ju inte ha varit särskilt bra för fötterna och definitivt inget för den som har hälsporre i båda hälarna. För sulan är ju helt platt. Ovansidan är vävd i nåt tyg som sen är ihoplastat med undersidan. Kort sagt: en vidrig sak att ha på fötterna! Fötterna blev förresten både kalla OCH svettiga i sockiplsten.

Fråga mig inte varför jag drömde om sockiplast i natt, för det har jag ingen som helst aning om. Jag har inte pratat om sockiplast, inte sett några, inte läst om dem. Men jag hade dem på mina fötter i gymnastiken ända fram till mellanstadiet, tror jag. Det var då jag kom under magister Sandbladhs herravälde. Det välde han styrde och ställde med terror och ganska ofta fysisk bestraffning, trots att det inte längre var tillåtet. När man gick i hans klass klarade man sig hyfsat om man antingen var bra på gymnastik eller också var bra i de teoretiska ämnena. Jag var verkligen inte bra i gymnastik, men duktig i de vanliga ämnena, främst språk. Det räddade mitt skinn många gånger. Andra klasskompisar bröts ner fullständigt av denne magister. Vi var nog många som var livrädda för denne rätt lynnige despot.

Men det finns en sak jag kan tacka honom för och det är att han faktiskt lyckades lära mig svensk grammatik och rättstavning. Det har jag haft stor nytta av genom livet. Det liv, som under några år i barndomen, framlevdes med sockiplast på fötterna i ekande gymnastiksalar där fröknar med vass röst och visselpipa gav order. Så även om jag kom helskinnad därifrån kan man ju säga att jag hamnade ur askan i elden – i magister Sandbladhs klassrum i Norra skolan i Metropolen Byhålan. Fast den berättelsen kan vi ta vid ett annat tillfälle, här ovan är bara ett smakprov.

Och nu vill jag förstås höra om DINA öden och äventyr med sockiplast! Har du dessutom erfarenheter av magister Sandbladh, spara dem till en kommentar i ett kommande inlägg här på bloggen!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om årets skolavslutning i grundskolan.


Numera är det bara en i familjen
som har riktiga skolavslutningar. Det är förstås Elias. Idag var det skolavslutning i tredje klass för honom. Tänk, bara sex klasser kvar… Men frågan är hur många skolavslutningar till vi får gå på. Det brukar förr eller senare bli lite jobbigt med familj och bonusföräldrar och syskon och så.

Årets skolavslutning skedde på skolans bollplan. Vi hade verkligen tur med vädret med tanke på att det bara öste ner igår kväll. I kväll var det alldeles lagom – inte för varmt och inte för kallt eller regnigt. Tyvärr hade en massa mygg hittat dit också.

Skolavslutningen började klockan 18. Det är en bra tid, för då hinner de flesta föräldrar och Tofflor åka dit och vara med. Men i kväll tyckte vi nog alla i familjen som var där – föräldrarna, systrarna och jag – att det var liiite segdraget. Och si och så med sången. Själv kunde jag inte låta bli att upphäva min ljuva (nåja…) stämma och klämma i när det sjöngs Nationalsång och Den blomstertid nu kommer.

Pinsamt!

tyckte pojkens mamma, min Fästmö, som tvingades stå bredvid och höra eländet.

Efter all musik och sång var det samling i klassrummet. Barnen fick fina ord med sig av fröken Agneta och fritidsfröken Stina. Och fröknarna fick var sin gul rosbuske av barnen. Det var ingen hejd på kramkalaset och några i församlingen fällde till och med en tår eller två. Det var ju sista året med den här fröken. I mellanstadiet får Elias en ny, men även denna, liksom fröken Agneta, har tränat på storebror Johan först.

Elias o Lukas
Elias med bäste kompisen Lukas. 


När kramkalaset var över
och alla tårar torkade gled vi hem till pappa Jerry. Storasyster hade gått i förväg och satt på kaffe. Anna hade gjort en ljuvlig och traditionsenlig jordgubbstårta med svenska gubbar.

Jordgubbstårta
Inte ett dugg äckligt.


Anna torkade bort katthår
och dukade fram medan Jerry vimsade omkring med diverse papper och insåg att han hade missat första halvlek i nåt sportevenemang. Kattpojkarna fick slicka upp resterna. Jag tog två bitar tårta, eftersom jag inte hann att slänga i mig nåt innan jag åkte ut. Ett lätt illamående dröjer sig kvar, men för övrigt måste jag säga att av gårdagens krämpor återstår endast muskelvärken – kors i taket! Jag blir nog inte sjuk!

Elias o Jerry
Lille Jerry och Store Jerry. Närå, Elias och Jerry förser sig av tårtan.


Nu väntar sommarlov för Elias.
Fritzlan har redan börjat sitt. Vi vuxna försöker arbeta och försörja oss så gott det går. Men somliga har snart semester och jag är inte ett dugg avundsjuk (jag ljuger så bra).

Den blomstertid nu kommer,
med lust och fägring stor
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror…


Livet är kort. Ett, tu, tre har vi inga skolbarn alls längre.

Read Full Post »

Ett inlägg skrivet på lunchen, mitt emellan två utbildningspass.


Uppdaterat inlägg:
Och så ytterligare ett nej via e-post alldeles nyss. Hur många nej orkar jag ta på en dag? Stryktålig är mitt främsta namn, eller?


Det är fantastiskt duktiga elever
jag har idag! En grupp på fem personer, varav två inte har jobbat med vårt webbverktyg alls tidigare. Ändå kommer de igång, de jobbar, de frågar när det krånglar. Min första genomgång kändes lite tafflig. Ja, jag är min egen hårdaste domare.  Jag håller kursen på engelska och det ÄR inte mitt modersmål, hur bra jag än är på det. Att prata om lättsamma och alldagliga ting på engelska går hur bra som helst, men när det gäller specifik terminologi känns det som om jag mest rör till det hela.

När jag lämnade gruppen för lunch var alla emellertid väldigt glada och tacksamma. Dessutom vill de att jag kommer tillbaka klockan 13 och pratar webbplats för sektionen. Förhoppningsvis finns det då också en och annan personlig hemsida att färdig att publicera! Det är alltid roligt för var och en att få se det färdiga resultatet av förmiddagens arbete. När det gäller hemsidan är jag inte säker på att jag hinner börja med den – eller att det ens är jag som ska göra den… Jag jobbar ju inte här så länge till.

regnbågsbok
Fröken har fått rast och läser i sin regnbågsbok.


Jag gjorde misstaget att ringa rekryteraren
för en tjänst jag har sökt. Redan från början frågade jag om det verkligen var lönt att jag sökte. Rekryteraren tyckte bestämt det. Så jag la ner en god stund på att författa en ansökan. Ändå fick jag nu veta att jag inte är med bland dem som intervjuas – på grund av att jag inte har naturvetenskaplig bakgrund IGEN. Det räckte alltså inte med snart två år arbete här. Ibland undrar man vad det är för övermänniskor de söker. Jag menar att antalet som har dubbelkompetensen vetenskapsman-kommunikatör borde ju rimligen inte vara så stort. Eller? Har jag fel, nån?

Gubbe m rund botten
Hur länge ska jag vara en sån här?


Nu får jag bita ihop
och inte låta mig slås ned av detta negativa besked. För miljonte gången spotta i nävarna och ta nya tag. Jag vet inte hur många gånger jag orkar vara den där leksaksgubben med rund botten som bara ler och ler och som det är omöjligt att putta omkull. Det känns nämligen som om det inte spelar nån som helst roll hur hårt jag arbetar och hur mycket jag visar framfötterna, det räcker aldrig. Häromdan fick jag nej på den intresseanmälan jag lämnat på en intern tjänst också. Nu står hoppet till ett par ansökningar till, men kanske mest till den som jag blev utlovad besked om i början av nästa vecka, senast. Men jag vet inte om jag vågar hoppas och tro.

Fan, vad alla som avskyr och hatar mig måste njuta när de läser detta! Men gör det ni. För till skillnad från er är jag inte ett dugg rädd för att visa mina svaga sidor. Jag är ärlig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är jag fröken. Ja, jag är ju ALLTID fröken sen jag skilde mig (jag vägrar att förbli fru, fast det sägs att det är en titel man har kvar även efter en skilsmässa), men låt oss säga att jag är fröken Fröken idag, dårå. På förmiddagen har jag försökt lära ut konsten att göra personliga hemsidor till sex elever (varav alla utom två är disputerade). Det känns alltid så märkligt – och fascinerande! – att stå framför en grupp intelligenta intellektuella och försöka dela med sig av sina egna enkla kunskaper. Såna grupper har ofta hårda krav och kommer med svåra frågor, men vanligen är personerna synnerligen ödmjuka. Dessutom är de motiverade och villiga att lära, vilket gör mitt jobb lätt.

Kjolen och brillorna lämnade jag hemma. Och förresten är jag blond, men jag vill verkligen ha en pekpinne!!!


Tyvärr hade två personer problem
med sina inloggningar, så de fick snegla över axeln på sina ”kursare”. Jag tror att det gick bra! Tiden gick fort och när vi skildes åt var det ett synnerligen motiverat gäng som genast ville börja jobba på sina respektive kammare. Och alldeles nyss har jag haft besök med kompletterande frågor. Det visar ytterligare att motivationen är hög och bådar gott.

Den här lilla utbildningen håller jag idag för institution 2, men även hugade vid institution 1 har fått förfrågan om de vill ha kurs. Där har man kommit lite längre vad gäller personliga hemsidor, fast behov av hjälp finns alltid ändå. Låt oss säga att jag kör på tills intresset har sinat ut på båda ställena och sen tar jag dem i hampan som inte vet hur man gör och visar dem. Vi ska nämligen alla ha personliga hemsidor på jobbet, eftersom vi och våra namn gör sökmotorerna heta.

Dagen går fort och när jag har mycket roligt att göra glömmer jag bort trista saker som smärta. Dessutom ska jag träffa en bloggvän efter jobbet i kväll. Jag har följt hennes blogg ett tag, inte så jättelänge, men sen i våras, ungefär. För det mesta tycks (blogg)vänner bo på annan ort, vanligen närmare Stockholm, men även på ställen som västkusten (”Baksidan”), Dalarna, Skåne och norra landet. Den här bloggvännen bor emellertid här i Uppsala. När man har träffat en bloggvän i verkligheten och tycke uppstår, kan man stryka förleden blogg- och bli bara vän. Om vännen då finns i samma stad blir det liksom lite extra roligt!

Från bloggvänskap till ”bara” vänskap kan det bli när man har träffats i verkliga livet.


Nu hoppas jag bara
att orken räcker till kvällen, men som sagt, när man gör nåt roligt (jobbar här) och ska göra nåt roligt efter det (träffa en bloggvän) brukar det funka av bara farten. Hälen har hållit för en promenad Thaistället tur och retur, men den trilskades först. Vi får hoppas att det där som känns som en kniv som körts rakt upp har bedövat hälen. I annat fall hotar jag eländet så gott som varje dag med amputation.

Stor KRAM till vännen KL som bryr sig om via små meddelanden! Det betyder mycket – även om jag känner mig asocial i vissa lägen (det är inte personligt).


Livet är kort!

Read Full Post »

Jag kom en halvtimma för tidigt till frissan. Skönt! Kunde ägna den åt att läsa Moderspassion utan att datorn drog. Jaa, jag sitter alldeles för mycket framför datorn! Men jag läser också väldigt mycket nu – jag är inne i en extrem läsperiod.

Fin i håret och skittrött åkte jag hem och bredde tre knäckemackor. Intog dessa med rödmjölk – och Moderspassion. I boken dyker det plötsligt upp ett namn som klingar bekant. Ett namn från min barndom. Ett andranamn på en pojke i min förstaklass. Pojken, som kom från norra Finland, var alldeles vit i håret. Utan att kunna ett ord svenska sattes han i klass 1A. Jag minns att han hade förlorat sin byxknapp. De var så fattiga hemma hos honom att de inte ens hade byxknappar till pojken, sas det. Så snälla fröken Margareta ordnade en ny, svart knapp till pojken.

Min pappa var också ganska snäll mot pojken och hans familj. Pappa såg till att pojkens föräldrar kom till föräldramötena. Pappa tolkade. Det var så häftigt att höra pappa prata ett helt annat språk. Finska. Det språk han talade som barn.

Jag kan inte hjälpa det, men jag går förstås till datorn och googlar namnet. Jag kan ju hela hans namn, två förnamn och ett efternamn. Tänk om jag inte får napp? Men jorå. Strax dyker hans namn upp på skärmen. Han fyller 50 år i december, delar födelsedag med min finskryska farmor. Jag ser att han har en firma, är i samma bransch som vännen FEMs man, till och med. Och visst. Han bor kvar i Metropolen Byhålan. Han flyttade aldrig tillbaka till Rovaniemi. (Månntro FEMs man och pojken, också han numera, känner varandra?)

Han var så liten. Kort i rocken. Otroligt söt. Även vi klasskamrater ville nypa honom i kinderna, men det gjorde vi förstås inte. Han tittade på oss med sina mörka ögon. Hans ögon. Jag skulle gärna vilja skriva ut hans namn här, men så gör man förstås inte. Så du får bara initialerna: TTR.

Det blir heller ingen bild på TTR, för jag har ingen. Så håll tillgodo med en bild på Lilla Tofflan utanför stugan i Tallbacken, ett foto som pappa tog en sommardag innan jag hade börjat skolan.

En bild av min barndom.


Vår röda Bagge syns till vänster på fotot och strax till höger om den syns brevlådan med tidningsnamnet Corren påtryckt i gult (lådan var gråblå). Mitt indiantält var också gult och supercoolt. Det luktade insektsmedel som mamma hade sprutat inuti för att hålla getingarna borta. Säkert inte hälsosamt, men effektivt. Själv är jag inte jättecool i mina rutiga hängselbyxor, men ändå. Stugan står kvar och finns fortfarande att hyra om somrarna…

Read Full Post »

Older Posts »