På Logen med Lisbeth

Ett lunchinlägg.

---

 

Detalj från Logens exteriör.

Precis som rubriken säger har jag varit på Logen med Lisbeth. Logen är för övrigt en restaurang på SLU:s campus och Lisbeth heter nånting annat i verkligheten. En före detta kollega är det, tillika god vän. Ibland kan det dröja månader mellan gångerna vi ses eller hörs av. Ändå har vi aldrig några problem att ta upp tråden.

Kanske har det att göra med att vi är nästan lika gamla. Eller nja. Lisbeth är faktiskt över en månad äldre än jag. Så det är väl snarare den galna humorn vi delar och att vi delar många… ska vi säga… arbetsplatsrelaterade åsikter. Den här världen vimlar ju av kufar och puckon och arbetsplatser är inga undantag. För tillfället har jag ingen arbetsplats, men jag har massor av erfarenheter från olika sorter. Och Lisbeths åsikter rör inte nödvändigtvis den hon harvar på för tillfället.

Idag var vi emellertid inte de muntraste gökar som träffades. Men vi kan faktiskt prata allvar också. Det är skönt med såna vänner. Jag återkommer ofta i tanken till ett blogginlägg som min vän Fatou skrev för säkert ett par år sen. Det handlade om att man kan ha olika vänner för olika ändamål och saker. Med Lisbeth kan jag ha både flams och allvar. Jag tror att det är det som gör att den däringa tråden inte är svår att plocka upp.

Det blev även en del andra kära återseenden och såväl kramar som vinkningar och nickningar på håll. Jag saknar så många av dem. Inte alla förstås, man kan inte älska alla människor här i världen.

Riktigt upplivad blev jag av lunchen, men vad vi pratade om stannar förstås oss emellan. Jag inser emellertid att jag mår så gott av såna här vänner. Därför passade jag på att ringa upp en annan vän när jag kom hem för att bland annat prata lite träff framöver. När jag inte känner mig på topp har jag en tendens att isolera mig. Då mår jag ännu sämre, det vet jag. Därför bestämmer jag härmed att jag ska träffa eller ringa minst en vän i veckan.

Lisbeth hälsar med en avmätt vinkning till alla läsare! Handskarna kommer från en faster i Chicago, om jag inte minns fel..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

På tapeten lokalt

Satt och bläddrade i ett par lokalblaskor och hittade en del nyheter av lite annorlunda slag. Här kommer ett axplock av sånt som är på tapeten just nu och som JAG tycker är annorlunda/roligt/underhållande/knäppt/konstigt och så där, tja…  (Mina kommentar sist på respektive punkt):

• Svenska kyrkans medlemmar i Uppsala stift gav sju kronor per skalle i kollekt förra året. [Det var inte mycket, det…]
• En kille i yngre tonåren från Uppsla har skrivit till intergrations- och jämställdhetsdepartementet och klagat på att det saknas kvinnliga karaktär i nästan alla serier i tidningen Lego Club Magazine… [Tuff kille! Bara att komma på idén att skriva och klaga och DESSUTOM i en jämställdhetsfråga!]
• Niklas Lundengård är en kille som vill ha jobb – utan att behöva klippa sig. Han letar efter en arbetsgivare som inte bryr sig hans utseende. Läs hans blogg! [Lycka till, säger Tofflisen!]
• I början av maj öppnar en ny ortopedakut i Uppsala. Där kan man få hjälp på plats och slipper långa väntetider – för 200 kronor. Billigare än Sjukstugan i backen! [Men varför öppna detta NU? Sommartid är ju kanske inte högsäsong för att halka på isfläckar… Hur tänkte man? TÄNKTE man? Nej, man änvänder bara skattebetlarnas pengar, typ…]

Extrapris på behandling av benbrott på den nya ortopedakuten!

                                                                                                                                                     

• En genomsnittlig kvinna bränner 48 000 kalorier om året – på att shoppa! Det visar en ny studie i Må bra. [Skulle tro att man förbränner en del genom ångesten efteråt när man bränt för mycket stålar…]
• Den som äter kolhydratfattigt den mår i vart fall inte så bra, enligt Karolinska institutet. Man blir nämligen deppig om man äter för lite kolhydrater. Depp kan därför bli följden av dieter som GI, Atkins och LCHF… [Men blir man inte rätt hög av att gå ner i vikt, om man har det som mål? Då borde man ju bli gladare? Eller är fördomen att  magerdalar deppigare än tjockisar sann?]

Kolhydratätare respektive kolhydratdissare. Vem är lyckligast, tro?

                                                                                                                                                    

• Linnea Strid heter en 26-årig tjej som bor i Flogsta i Uppsala. Hon använder sin målarpensel som kamera, men blir aldrig antagen till mån konsthögskola. Hon ställer förstås bara ut i Chicago och Los Angeles – i Uppsala är hon okänd [Kolla in Linnea Strids verk om du får möjlighet! Jättehäftiga! Tyvärr blir man väl aldrig profet i sin hemstad…]
• Uppsala har lägst arbetslöshet i Sverige. Och det innebär, enligt fyra borgerliga riksdagsledamöter från uppsala län, att Uppsala har Sveriges mest rättvisa ekonomi – eftersom orättvisor alltid drivs av arbetslöshet. Över 11 000 personer är arbetslösa i vårt län… [Men snälla nån, DET är väl att förenkla och generalisera liiiiite, eller?!..]
• Vulkanutbrott på Island och många blir besvikna när semesterplanerna grusas eftersom det råder flygstopp… [Men snälla nån IGEN, det är väl mest synd om dem på Island, eller?..]
• Skulle du palla att öppna affär tillsammans med mamma och mormor? Det har Sarah gjort. Trion har en webbaffär, Tre generationer inredning, men nu öppnar de ”analogt” på Drottninggatan mitt i stan. [Spännande, tycker Tofflan, och önskar lycka till!]

Read Full Post »

Kvinnan med jätteben

I eftermiddags när jag läste kvällsblaskan skrattade jag lite åt TV-programmet på Kanal 5 med titeln Kvinnan med jätteben. Det var dumt och tanklöst av mig. Nu har jag sett programmet och en riktig kämpe!

Den brittiska kvinnan Mandy Sellars är 33 år. Hon föddes med enorma ben. Och benen har fortsatt att växa så mycket att de nu utgör en fara för hennes hjärta. Hon kan med nöd och näppe gå med kryckor och absolut inte under längre tid än tio minuter. Skulle amputation av benen göra hennes liv bättre och drägligare?

Mandy Sellers är mer än bara två gigantiska ben. Hon är en kämpe. Bilden är lånad från Kanal 5:s hemsida.

                                                                                                                                                          De brittiska läkarna har sagt att om hon amputerar benen kommer hon inte att kunna gå igen. Och Mandy är minsann ingen tjej som sitter inne hela dagarna! Hon kör bil och hon jobbar som volontär med djur. Att kunna gå är viktigt för henne. Därför drömmer hon om att resa till USA och träffa specialister som förhoppningsvis kan ge henne positivare besked än de brittiska läkarna. Men är det möjligt när man inte ens har ett namn på Mandys sjukdom?

Mandy åker till Chicago med sin bästa kompis. Först träffar hon tekniker som säger sig kunna tillverka proteser. Tyvärr är den specialistläkare hon träffar inte lika optimistisk. Visserligen skulle hon slippa att bära omkring på sina enorma och tunga ben, men infektionsrisken är stor liksom risken för propp och död, förstås. Mandy fattar det svåra beslutet att avvakta med amputation tills det blir helt nödvändigt.

Denna kvinna har en överkropp som är alldeles fri från underhudsfett. Hon är mager och samtidigt muskulös. Totalt väger hon ändå nästan 130 kilo – benen väger vardera 44 kilo.

Hela sitt liv har Mandy kämpat. Sattes i skola för handikappade, men hade turen att möta en lärare som såg hennes intelligens och lät henne gå deltid i vanlig klass. Och när hon satt ner i sin bänk och bara överkroppen syntes såg hon ju ”helt normal ut”…

Efter att ha sett den här dokumentären från 2008 ska jag aldrig mer klaga på att jag är tjock eller så. Jag ska nog bara vara tacksam och nöjd att jag kan gå och göra alla andra saker som jag kan…

Read Full Post »