Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘separation’

Ett inlägg om en film.


 

DianaKombon skit på TV och nyårsafton är inte rolig. Som tur var hade jag en osedd DVD i mina gömmor. Mamma och jag glodde på Diana (2013), filmen om princess Di, förstås.

Filmen handlar om Dianas liv efter separationen från prins Charles. Största delen av filmen ägnas åt hennes kärlekshistoria med den pakistanske hjärtkirurgen Hasnat Khan. Det är förstås en omöjlig kärlekshistoria – bara det att han är muslim och hon kristen, skild och har två barn – räcker. Parallellt får vi glimtar av Dianas välgörenhetsarbete och hennes mod i många fall. Intressant är också att filmen inte väjer för att visa Dianas dubbelhet inför media: visst var hon jagad, men hon kunde också utnyttja och använda media av egna skäl. Som när hon visar upp Dodi Fayed, mannen som ”efterträdde” Hasnat Khan.

Den här filmen är inte alls som jag trodde att den ska vara. Och jag hade faktiskt ingen aning om att Diana hade ett förhållande med en hjärtkirurg. Jag minns bara en mycket sorgsen prinsessa, men en prinsessa som var ganska smart och hade skinn på näsan. Naomi Watts, som spelar prinsessan Diana i den här filmen, är dessvärre inte särskilt lik henne – möjligen i kroppsspråket. Det drar ner omdömet rejält. Jag tycker att man kunde ha gjort porträttet bättre.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om radio.


 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

KarlavagnenDet uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

tårarProgrammet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett undrande inlägg.


 

För över 14 månader sen avslutade jag min prenumeration på Upsala Nya Tidning, här på bloggen även kallad lokalblaskan. Som vid de flesta skilsmässor var separationen inte helt smidig, men till största delen. Först. Jag hade kommit fram till mitt beslut om att göra slut efter att ha varit trogen i typ 30 år. Skälen var flera:

  • jag hade vid tillfället tillgång till tidningen på jobbet
  • jag ville spara pengar
  • jag tyckte inte att papperstidningen var så bra
  • jag föredrog tidningen på webben
  • jag hade några år tidigare blivit snodd på mitt guldkort eftersom en före detta arbetsgivare under ett par år betalat prenumerationen eftersom jag använde tidningen i tjänsten

Ja typ, några stycken skäl, alltså… Efter ett par månader kom det första samtalet där en säljare försökte kränga på mig en prenumeration igen. Jag sa då att jag nyligen avslutat en sådan och inte var intresserad. Därefter följde liknande samtal – ungefär varannan månad. Jag blev efter ett tag ganska irriterad.

Redan vid första påringningen bad jag att jag skulle avföras som kund att ringa till. Det har jag därefter upprepat varje gång nån säljare ringer. För samtalen har nämligen inte upphört. Och för varje gång det rings blir jag dessutom mer och mer otrevlig. Numret man ringer från påminner om nummerserien/riktnumret som Arbetsförmedlingen har och därför svarar jag. Annars skulle jag ju kunna strunta i att lyfta luren.

Tofflan i tidningen

Den här gången vill Tofflan ut ur tidningen!!!

I måndags, det vill säga över 14 månader efter att jag sa upp min prenumeration, kom det senaste samtalet. Jag anser att det var mer än tillräckligt länge sen jag var kund/prenumerant hos lokalblaskan. Dessutom har jag NIX på min telefon. Men inget hjälper! Efter alla dessa samtal har jag för övrigt blivit ännu mer negativt inställd till lokalblaskan. Nu vill jag verkligen aldrig mer prenumerera på tidningen. Kan du förstå det..?

Ska det vara så jävla svårt, på ren svenska, att stryka mig ”ur rullorna”? Ska jag behöva anmäla lokalblaskan för att få samtalen att upphöra? Eller vad ska jag göra för att få slut på denna oönskade kontakt??? Nån som har nåt förslag???

Lustigt nog finns det företag/organisationer/personer jag vill ha kontakt med – men som jag inte får kontakt med. Eller vad sägs om min handläggare, som ringde mig igår, tisdags morse, och lovade mejla sina kontaktuppgifter. Nu har det ju snart gått ett och ett halvt dygn sen. Vad är det som är så svårt? Varför kan man inte göra det samtidigt som man har kunden i telefon? H*n läste ju liksom upp min e-postadress… Kanske, kanske, ska jag hänvisa handläggaren till Upsala Nya Tidnings säljkår, för där kan man säkerligen lära ut ett och annat. Eftersom man är så extra bra på att höra av sig… (<== ironi)

Slutligen kan jag bara jämföra med en annan stor mediekoncern dit jag vände mig strax före lunch för att be om ett par pressbilder. Japp, jag har en av mina drömintervjuer på gång och förhoppningsvis kommer den i skriftlig form på en blogg nära dig den här veckan! En (1) timme senare hade jag tre (3) bilder att välja mellan i inboxen till min privata webbmejl. Tänk så lätt det är för somliga att förstå vad en kund/motsvarande vill ha…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


Lördag igår
och dags för oss TV-tittare att kolla in nästa stjärna på slottet. Värd för gårdagskvällens program var Leif Andrée, en skådespelare jag inte visste så mycket om. Tills jag blev påmind om hans utomordentligt läskiga roll och lysande prestation i Kaninmannen

Leif Andrée

Leif Andrée pratade om sina olika faser i livet. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det blev gott om ord
i gårdagens program, men också gott om tårar. Leif Andrée berättade om sitt livs olika faser. Det var så tunga ord att medstjärnorna nästan inte hade några följdfrågor. Tyngst att lyssna till var nog när Leif Andrée berättade om sin barndoms flyttar mellan olika ”föräldrar”. Ett mycket älskat barn med hela tre pappor och två mammor, men separationerna satt fastetsade trots att många år har passerat. Den älskade nallen fick för övrigt vara med. Hjärtskärande!

Men även en tung dag fick sina lättsamma stunder. Leif Andrée drog in sina gäster i inspelningsstudion där de spelade in en ny version av en låt han gjorde som trummis i punkbandet Pizzoar.

Man kan tycka att det var ett alltför känslosamt program Leif Andrée hade värdskapet för. Men hur skulle det kunna vara annorledes när livet är så hårt för vissa människor?

Toffelbetyget blir som vanligt det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Nästa gång är Maria Lundqvist värdinna. Henne har jag sett mer av, både i komiska roller och i mer seriösa. Jag är mycket nyfiken på henne!

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Malena Ernmans dag.

Så här tyckte jag om Stjärnorna på Slottet 2014: Claes Månssons dag.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Häromdan gick en film på SvT
som jag inte hade möjlighet att se just då. Därför spelade jag in på DVD-hårddisken för att titta vid ett senare tillfälle. Redan i kväll blev det detta senare tillfälle. Under knappt en och en halv timme satt jag och tittade och lyssnade på en mycket fascinerande Liv Ullmann (min ungdoms Leila Lindholm…) som berättade om sin relation med Ingmar Bergman. Liv & Ingmar är filmen om deras kärlekshistoria.

Liv och Ingmar

Liv & Ingmar, en kärlekshistoria genom 42 år.


Ena halvan av Liv & Ingmar
är alltså berättaren i filmen. Liv Ullmann låter tittaren få följa med vid hennes första möten med den store regissören, 20 år äldre än hon själv. Hur de filmar en sommar, hur de leker om kvällarna och hur de blir förälskade. Men också vidare in i förhållandet när svartsjuka förgiftar det. Ingmar bygger tidigt en mur runt dem – även i egentlig mening runt huset på Fårö. Liv känner sig instängd. Och så är det lilla konkurrenten som kommer, dottern Linn.

Separationen är oundviklig. Som alla separationer gör den ont. Till skillnad från många separationer håller emellertid parterna kontakten genom åren. Liv säger i filmen att hon bygger en bro. Sen blir de varandras bästa vänner fram till den dan Ingmar lämnar jorden för att färdas ut i universum.

Det här är en rörande film om en fantastisk kärlek mellan två människor som råkade vara kända. Jag ger den högsta Toffelbetyg.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

Här kan du titta några dagar till.

Här kan du läsa vad Jerry tyckte om filmen.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en fantastisk liten bok.


En av mina nya författarbekantskaper
är Siri Hustvedt. Lite kul att en av mina nya vän-bekantskaper gav mig en bok av denna författare, Sommaren utan män. Alldeles nyss har jag läst ut denna fantastiska lilla bok om cirka 200 sidor. Tack, Inger!!!

Sommaren utan män

En fantastisk liten bok.


Huvudperson i den här boken
är Mia, en medelålders kvinna, vars make lämnar henne. Han är förälskad i en yngre kollega. Mia bryter först ihop, men bestämmer sig därefter för att resa till sin mamma. Där i hemstaden ska Mia hålla en poesikkurs för ett gäng tonårstjejer. Mia lär också känna mammans närmaste väninnor, ett grupp spännande kvinnor.

Egentligen utspelar sig tre historier i en här i boken. Tre historier i tre olika åldersgrupper. Och ovanpå detta även ett litet HBTQ-tema! (Det är mycket därför den är så fantastisk. Att författaren får ihop det hela på bara 200 sidor, ungefär!) Dels är det Mias separation, dels är det tonårstjejerna, en grupp i vilken det förekommer riktigt raffinerad mobbning. Och så är det mammans spännande kompisar. Särskilt fascinerande är Abigail, som visar vad de egna handarbetena döljer för hemligheter…

En helt klart fascinerande bok! Jag känner igen mycket, bland annat kring mamman och åldrandet. Men också om mobbningen och separationen.

Högsta Toffelbetyg, ingen tvekan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Som man blir bemött bemöter man andra. Del två.

Det är svårt att vara Tofflans vän. Men jag är hårdast mot mig själv, tro det eller ej. Jag anser att man kan ha vänner, bekanta, bloggvänner etc till olika saker, aktiviteter och för olika behov. Men gentemot mina vänner-vänner är jag omtänksam och totalt lojal. Det är väl därför jag så lätt blir besviken – det är inte alltid nån jag tror är en vän verkligen är just… en vän.

Jag har lätt att göra nya bekantskaper. Lätt att få… kompisar. Men jag har också blivit alltmer godtrogen och lättlurad genom åren. Vill så gärna tro människor om gott – tills de hugger mig i ryggen. Det gör ont. Det gör så jävla ont att jag inte sitter stilla och tar emot – jag ger igen. Detta är inte alltid nånting jag är stolt över. Men jag ger igen.

För ganska precis fyra år sen idag blev jag inte önskvärd längre på det jobb jag då hade. Jag fick aldrig veta varför, varken då eller senare. Och jag lär aldrig få veta nånsin heller. Det var bara för mig att skriva på överenskommelsen. Alla dörrar inom företaget stängdes. Jag borde ha sett det komma – jag var inte den första som drabbades på min avdelning.

Några år tidigare hade vi fått en ny chef. Under det första jobbsamtalet som chefen hade med oss var och en enskilt sa chefen plötsligt till mig:

Jag vet att du är homosexuell och det är OK med mig.

Jag blev alldeles paff. Visste inte vad jag skulle säga, hur jag skulle tolka hans ord. För vad hade min homosexualitet att göra med min kompetens, mina uppgifter och den roll jag hade på jobbet? Redan då borde jag ha gått till facket. Jag borde ha reagerat.

Ett par år senare skulle det omorganiseras. Två personer på min avdelning fick sluta. Jag visste inte i förväg vilka de var, även om jag är säker på att de anklagar mig för att inte bara ha vetat i förväg utan också ha varit med och utsett dem. Jag hade nämligen en ganska bra kontakt med min chef till att börja med. Och sånt sticker ju i ögonen på andra. Men jag hade sagt till chefen att jag är ärlig i alla lägen. Det gick fint – tills jag hade började ifrågasätta chefens beslut. Och framför allt ifrågasätta chefens frånvaro på jobbet.

Ytterligare en sak jag ångrar idag är att jag inte stod upp för mina två kollegor som fick sluta. Det gjorde heller ingen annan, men skit samma vad andra gör, jag borde ha gjort nåt. Naturligtvis var det ingen som stod upp för mig heller när det var min tur, för fyra år sen.

Det hela hade föregåtts av systematisk utfrysning av mig. Jag var inte vatten värd. Jag blev åthutad på möten när jag bad oss tala en i taget. Chefen talade inte med mig, utan mejlade. Eller skrek. Och smällde igen min dörr. Jag fick förnedrande arbetsuppgifter. Jag, som var senior, skulle plötsligt assistera en junior kollega. Jag stod nästan inte ut, men jag utförde mina arbetsuppgifter. Jag borde som sagt ha gått till facket. När jag till sist gjorde det var den enda hjälpen jag fick den av ett trött ombud som skulle gå i pension ett par månader senare. Jag fick ett bra avtal. Men jobbet kunde jag se mig i stjärnorna efter.

Mina så kallade kollegor höll käften. Trots att flera av dem visste att chefen hade planerat detta i åtminstone ett par månaders tid. Den kollega jag tyckte bäst om var den som hela tiden visste om vad som skulle ske – inte bara med mig utan även med de två medarbetarna som först blev av med sina jobb. Men det var jag som ansågs vara Förrädaren – för att jag var så blåögd i början. Jag var inte särskilt omtyckt bland kollegorna, bland annat för att jag ansågs vara Förrädaren. Naturligtvis handlade det också om att jag och chefen hade en bra kontakt i början. Men ett tredje skäl var också att jag ansåg att man är på jobbet för att jobba, inte för att umgås och leka.

Det sista halvåret på det jobbet var jag inte särskilt glad. Jag grät nästan varje dag, jag förstod inte varför just jag skulle frysas ut. Nog insåg jag att jag inte var Guds bästa barn, men jag hade baske mig inte begått nåt tjänstefel, snott pengar, varit full på jobbet, ”skolkat” etc. Det var jag å andra sidan inte heller anklagad för. Jag får aldrig veta varför jag inte dög längre.

Så här efteråt kan jag bara spekulera i vad skälen var. Troligen visste jag för mycket som kunde bli farligt och obekvämt. Som detta med frånvaron. Frånvaron, som ibland berodde på utlandsvistelse för kurs, betald av arbetsgivaren, men en utbildning som inte hade med somligas tjänst att göra. Eller fastighetsaffärerna eller de privata upphandlingarna, bilaffärerna – allt skött på arbetstid.

Det var i chock jag sa till en person jag trodde var min vän innan några papper var påskrivna att jag trodde att jag höll på att förlora jobbet. Denne ”vän” gick i sin tur och berätta för en klunga dåvarande vänner om mitt elände. Jag hade inte en tanke på att vännen bara skvallrade. Men jag insåg snart att de så kallade vännerna var som pappfigurer – platta och innehållslösa. Inte en enda av dem hörde på nåt sätt av sig för att fråga om läget.

Jag hämnades med ord. Orden gick rätt in som nålar. Orden ledde till en hel del förändringar – och jag tror inte att alla förändringarna var av ondo. Det blev tystare omkring mig, men vad skulle jag med vänner till som inte var vänner?

När förhållanden tar slut väljer vänner sida. Det gör även jag, det är svårt att inte göra. Man sluter upp bakom den förfördelade parten – eller den man anser mest uppriktig. Eller vilka andra skäl som helst. Det är åtskilliga så kallade vänner som har försvunnit i och med separationer. Nästa gäng försvann när jag slutade arbeta – ingen vill umgås med en loser. Jag undrar hur många som har försvunnit nu när jag har varit sjuk – nej, varken Cancer eller cancer smittar. Men det har också tillkommit ett gäng människor som har visat sig vara riktigt omtänksamma under särskilt min sjukdom och konvalescens.

Så ursäkta mig om jag är lite kärv ibland. Jag har till exempel svårt att ta oombedda råd – för jag tror att syftet är att sätta dit mig, att håna mig för att jag inte har tänkt till ordentligt eller nånting ditåt. Även om jag har lätt att få nya vänner,  gör jag misstag och bedömer människor helt galet. Av tio gamla vänner finns kanske två kvar. Resten har inte agerat som vänner och är antingen borta ur mitt liv eller har fått en mindre framträdande betydelse och roll för mig. Jag håller på att lära mig att inte vara så godtrogen. Det är en lång och svår process. Vänskap är inte lätt! Det är betydligt lättare att svika.

Idag är jag på en arbetsplats där vi medarbetare och chefer bryr oss om varandra. Vi frågar varandra hur vi mår, vi backar inte i riktigt svåra stunder. Det finns hopp! Alla arbetsplatser är inte lika ruggiga som den jag var på i mitt förra arbetsliv. Alla kollegor är inte lika tigande – och bakomryggensladdrande – som de som jobbar/jobbade där. Och alla människor jag känner är inte mina vänner, bara ett fåtal. Dessa gömmer jag i hjärtat. Jag har en eller två vänner som jag faktiskt kan ringa mitt i natten.


Livet är kort. Vänskap är svårt. Alla som är chef är inte chefsämnen.

Read Full Post »

Som man blir bemött, så bemöter man andra

Nu ska jag skriva om nånting som jag vet att många har en massa åsikter om – och framför allt synpunkter på mig: bemötande. Det här ska inte bli nåt undfallande eller urskuldande inlägg. Jag vill bara meddela att jag tänker fortsätta med att inte ta nån skit. Och att jag är hård mot dem som förtjänar det, precis som jag är lika snäll mot dem som förtjänar det.

Vi har alla olika saker med oss i vårt bagage. En del saker är lätta och glada, andra är allvarliga och en del är tunga och kanske till och med förgörande. Det är inte lätt att bli av med det tunga i bagaget. Har vi en gång fått det och inte tagit itu med det blir det gärna liggande nånstans i botten på en resväska. Tills vi en dag städar och finner det trista minnet.

en titt över broräcket

En titt tillbaka…


För min del
har jag en del tunga saker i bagaget från Metropolen Byhålan, där jag är född och växte upp – förutom fyra år i Småland. Jag stannade tills jag hade blivit myndig och sen drog jag. Vilka skäl jag hade för det vill jag inte skriva om helt öppet eftersom de berör människor som fortfarande är i livet. Men min barndom var ändå ganska lycklig, förutom en frånvarande mamma (som alltid var på sjukhus, kändes det som), medan min ungdom var tuffare. Mina föräldrar gjorde emellertid sitt bästa, så ingen skugga på dem!

Efter ett år i England och två terminer på folkhögskola kom jag till Uppsala för att plugga. Jag var en tråkig plugghäst som läste mina läxor och böcker (jag pluggade bland annat litteraturvetenskap och det innebar att man fick läsa MÅNGA böcker varje vecka), gjorde mina tentor och skrev uppsats om Gustaf Fröding. Jag var sällan ute och roade mig. Men lite kul hade jag – då och då. Och så småningom hade jag väl ett nytt kompisgäng här i stan.

Det här med kärlek var ett tufft kapitel. Ett skäl till det är att jag är uppväxt med att man inte ska visa känslor. Här i Uppsala fick jag höra av kompisarna att jag alltid var så behärskad. Ha, om de hade vetat vilken vulkan jag var inuti! När jag sen blev vuxen på riktigt gick det några år när jag bearbetade det där instängda och faktiskt släppte ut vulkanen. Inte roligt för den som drabbades, men jag hade så mycket inuti som bara ville ut. Och jag ville inte vara snäll längre.

I kärlek gjorde jag många misstag och jag var inte alltid så snäll. Jag var inte heller tillsammans med så snälla människor. Min självkänsla sjönk drastiskt och jag blev ett mesigt mähä. När jag ser på bilder från en viss tid ler jag inte på en enda bild. Och trots det var livet inte dåligt hela tiden! Fast jag minns inte de bra stunderna, direkt.

Svekfull kärlek och svekfulla vänner gjorde att jag isolerade mig. Tills jag vågade ta chansen igen. Bara för att hamna ur askan i elden. Hos en Tyrannosaurus Regina (den som är elak blir ful i betraktarens ögon) – bild se nedan! – som var van att bestämma. Och självkänslan åkte ner igen. Den åkte ner i magen och jag hamnade på sjukhus. Många långa och svåra undersökningar – och det enda som hittades var nånting i kopplingen mellan tunntarmen och tjocktarmen och lite magsår. Ingen psykisk sjukdom.

Tyrannosaurus

Tyrannosaurus Regina. Den som är elak blir ful i betraktarens ögon. (Bilden lånad från Geek alerts.)


Men nånting hände
under sjukhusvistelsen. Och jag började se på det förhållande jag var i och tänka att jag inte ville fortsätta leva så som jag gjorde. Kärleken tog slut. Det var självklart (?) svårt för min dåvarande  att förstå. Som alltid – eller så ofta, i alla fall – i en separation är de båda parterna inte snälla mot varandra. Jag fick höra så mycket elakt om min person – saker sagda bakom ryggen till såväl bekanta som obekanta personer. Jag vet inte om det elakaste jag hörde var att jag var psykiskt sjuk (vilket jag inte var) eller om det var att jag hade lurat mitt ex på pengar (jag har ett undertecknat kvitto på 70 000 kronor som motsäger detta). Jag kan ta, även om det också är svårt, om folk säger att jag är dum och elak, men jag tar inte att folk beskyller mig för vissa saker. Och sprider ut rykten. Särskilt min pappa var mycket upprörd över detta. Upprörd och besviken.

Efter en del kringelikrokar träffade jag så Fästmön i början av hösten 2007. Och nej, jag var inte orsaken till hennes skilsmässa. Men vi träffades innan hennes skilsmässa hade gått igenom. Vi har haft så många tuffa år och har gått igenom så många tuffa saker. Men eftersom det handlar om kärlek den här gången har allt detta inte söndrat oss utan fogat oss än mer samman. Nu önskar jag bara att jag fick ett fast jobb så att Anna och jag kan gifta oss och leva tillsammans resten av livet. Så länge min tillvaro är som den är, kan jag inte utsätta Anna för att råka ut för att bli försörjningsskyldig för mig, till exempel.

Anna i en ljusportal

Min fästmö i början av december 2012.


Jag är glad och tacksam
för att jag träffade Anna, för jag började tro att det här med kärlek inte var för mig. Jag förstår om många är avundsjuka på det vi har, men jag kan inte acceptera missunnsamhet som jag har fått känna av från olika håll – ingen utpekad. Eller att folk utanför vill förstöra relationerna mellan oss inom familjen, till vilken jag förstås räknar även Annas före detta man. Det är inte lätt för nån av oss att förhålla oss på bra sätt till varandra, men vi gör så gott vi kan. Ibland klarar vi inte av det så bra, medan vi andra gånger är riktigt tajta. Det är också svårt på olika sätt för alla och envar i familjen. Så varje gång du snackar skit om nån i syfte att sabba en relation inom familjen, tänk på att det drabbar resten av familjen också. Jag snackar också skit och jag blir också arg och besviken och sur ibland. Men jag försöker, så långt det går, att prata med den det berör. Det är först när det inte går som jag pyser till nån jag litar på håller det för sig själv.

Alla dessa tankar kom upp i samband med ett inlägg jag skrev ganska nyligen och ett telefonsamtal jag fick igår. Det var dumt av mig att dra upp och häckla nån från mitt förflutna, men samtidigt kan man undra vad mitt förflutna har för intresse av att läsa min blogg… Vem är det som inte har släppt taget, egentligen? Det jag gjorde var att släppa några obetänksamma ord och det var dumt. Men jag står för mina åsikter. Och jag bemöter på det sätt som jag själv har blivit bemött. Eller nästan. Jag skrev inte om pengar eller psykisk sjukdom, jag skrev om utseende och dumhet. Det var lågt av mig, jag erkänner. Men, som sagt, åsikterna står jag för.

Nu tänker jag inte hänga kvar i det här, för just den relationen har jag glömt. Jag har gått vidare för länge sen, den relationen var en parentes i mitt liv. Det är nuet och framtiden som gäller idag.


Livet är kort. Dags att rensa ut gamla misstag forever.

Read Full Post »

Ältar gör vi väl alla mer eller mindre. Jag gör det. I skrivande stund ältar jag saker som jag borde ha tagit tag i för länge sen. Det är väl så det blir när Fan blir gammal – h*n blir religiös. Det har varit så mycket tjafs i mitt liv att hälften kunde ha räckt. I elfte timmen försöker jag reda upp saker, men jag får erkänna mig besegrad – min tid räcker inte och jag lär inte hinna.  Sätter mig ner och gråter en stund så lättar trycket lite. För stunden.

TÅRDRYPANDE PAUS (ja, här är jag lite ironisk mot mig själv och den offerkofta jag tar på mig en stund)

Härom kvällen såg jag en intressant intervju med Carin Götblad på SvT. Du vet, hon som tidigare var länspolismästare i Stockholm och som numera är regeringens samordnare mot våld i nära relationer. Man kan tycka vad man vill om Carin Götblad, men det finns en massa gott hon har gjort. Och när hon berättade om sitt engagemang kring människor med självmordsproblematik var det svårt att inte bli imponerad. Skälet var att Carin Götblad själv hade drabbats genom en närstående. Enkelt och rakt på sak beskrev hon bemötandet i vården, när allt den inblandade medicinska personalen återkom till var organdonation eller inte. Vidare, när sjukshusräkningen kom för den närstående som sen avled. Hur kallt hon som närstående blev behandlad. Men också hur hon försökte söka hjälp men ingen fick. En sån person måtte vara en otrolig resurs när det gäller att arbeta förebyggande mot självmord!

Jag fick också skratta lite under intervjun, detta när Carin Götblad beskrev hur hon själv hade kallat in ett antal ungdomar till stormöte. Mötet blev kaotiskt, ungdomarna tycktes bete sig hur som helst och lite till och hon tänkte, mot slutet

Aldrig mer!

Men så, när de skulle skiljas åt, kliver var och en av de inbjudna ungdomarna fram till henne, tar i hand och tackar. Då kunde hon inte spotta i dessa händer utan arbetet med de unga fortsatte och blev framgångsrikt.

Efter intervjun ägnade jag en stund åt Veckans brott som leds av Camilla Kvartoft. Camilla Kvartoft leder även Leif GW Persson till viss del, och det tycker jag är bra. Av de fall som togs upp berördes jag särskilt av det med pappan som mördade mamman framför parets två små döttrar. Detta fall är dessvärre inte det enda i sitt slag. Det är inte bara kvinnor som mördas, men de flesta är kvinnor. I det fallet som togs upp i TV-programmet hade paret separerat. Kvinnan kände sig rädd. Efter separationen sökte han upp henne flera gånger och hotade henne, vid ett tillfälle höll han henne fängslad, till och med. Kvinnan sökte hjälp och skydd, trots besöksförbud och skyddad identitet. Men hon fick uppenbarligen inte varken hjälp eller skydd eftersom mannen en dag lyckades mörda henne. De två flickorna blev på en kort stund både moderlösa och faderlösa.

Vad är det som gör att en före detta partner inte kan acceptera ett relationsslut? Vad är det som gör att man inte vill inse? Och vad är det för krafter som får en person att tänka att

Om inte jag får henne/honom, ska ingen annan få det heller!

Och så mördar man. Nej, vår värld är en märklig värld. Jag har inga svar på frågorna.

Förresten är det många frågor just nu som jag inte har svar på. Jag vill gärna veta saker, men får känslan att jag bara ältar och är dum i huvudet som inte fattar. Varför kan jag inte förstå att det över när det gäller vissa människor? Hur kan jag inte förstå? (Det handlar inte om min älskade, som har fått höra så mycket ont om mig men ändå valt att stanna med mig.)

Idag har jag sträckt ut några fingrar i olika riktningar och min hand har blivit spottad på. Jag måste ändå fortsätta så länge jag orkar. En dag är allting över. Då har jag i alla fall försökt – och misslyckats.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det fem år sen jag föll. Fallet hade föregåtts av ett tufft år (2006) – organisationsförändringar på jobbet med stor oro på avdelningen, en separation, en utsliten axel som äntligen blev opererad efter ett års väntan på operation och så min pappas hastiga och onödiga bortgång – bara för min del. Vi hade stämt träff efter jobbet. Först skulle vi bara ses och ta en fika, men eftersom det var middagstid föreslog jag att vi skulle gå och äta nånstans i stället. Från min sida var syftet med träffen att träffa en bekant som jag hade ”pratat” lite med på nätet.

Fästmön på Pride 2009, en av mina favoritbilder!


Det var inte läge för nån av oss
att inleda nånting annat än en vänskap. Men jag erkänner ärligt att jag föll. Jag föll verkligen som en fura – med ett stort brak. Särskilt minns jag ett ögonblick, jag tror Anna hade varit och pudrat näsan. När hon är på väg tillbaka till bordet bara inser jag att den här kvinnan vill jag älska och följa och ha vid min sida resten av livet.

Fem år sen är det idag. Fem år sen jag fick den insikten och fem år sen jag såg Anna första gången och fem år sen jag föll. Anna hade sett mig nån dag innan när vi var på ICA Kvantum och körde var sin stridsvagn. Eller Anna körde varuvagn, jag stridsvagn – jag hatar nämligen att storhandla.

Det är lätt att vara med Anna. Vi är väldigt olika som personer, men när jag härsar upp mig, som vi säger på östgötska, är Anna lugn som en filbunke. Anna är mer eftertänksam och klok än jag, jag är mer impulsiv och efterklok. Vi är båda – även jag, tro det eller ej! – snälla och omtänksamma.

Anna har fyra fina barn, som jag inte längre skriver om här så mycket av olika skäl. Men jag vill säga att de är en härlig bonus i livet! Jag har inga egna barn och jag lär inte få några – en alien räknas inte.

Livet har inte direkt fortsatt vara enkelt sen vi träffades. Kris på kris har följt och en och annan har försökt söndra och förstöra det Anna och jag ”har”. Dock utan framgång. Det finns inget värre en avundsjuka/missunnsamhet och sånt slår bara tillbaka på den som inte kan glädjas eller åtminstone acceptera andras lycka. Dessutom kommer vi starkare och än mer sammansvetsade ur varje kris.

Vi har nu en minst sagt osäker tid framför oss, men eftersom vi kämpar mot samma mål vill jag tro att framtiden är ljus för oss. Därmed inte sagt att allt lär bli enkelt alltid för oss. Jag vet bara att jag fortsätter att falla för Anna – varje dag.

Anna, jag älskar dig!


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »