Posted in Böcker, Epikuréiskt, Familj, Ironi, Personligt, Trams, tagged alkohol, arbetslöshet, arg, avbruten, avhämtningsrätt, älska, balkong, börja om, belåtenhet, betala, bitter, chips, data, datorkorkad, dålig deckare, Den osynlige mannen från Salem, diska, ensam, envis, fast, föda, födelsedag, födelsedagsbok, Fokus, food court, fotbollskillar, fotbollsplan, Gamla Uppsala, gåvopeng, grannarnas skräck, grönsaker, har inte riktigt tid, hämta, hårda bollar, herr och fru Deskmedul, humor, hungrig, huvudperson, IT-expert, jul, känna igen, köra bil med släpvagn, klaga, knästrumpor av nylon, kontanter, kortsida, krascha ett fönster, kuf, kund, kvitto, lägga ner projektet, läsa, långsida, litteratur, lugn asiatisk man, lykta, mamma, mörker, medelålders småfulla män, megafonröst, mobiltelefoni, motorcyklister, mussla, nattduksbordslampa, nervös, nervig tjej, nudlar, ny dator, nytta, oförutsedda utgifter, orka laga mat, Ove, pärla, påminna, påse, pengar i en ask, pinsam, ris, samtal, scampi, självutlämnande, skaldjur, sken, smakrik, smaskigt, småbarn, somna, spara på vatten, spara pengar, spela kubb, starköl, svenskt ord, Sverige, svetten rann, ta betalt, tävling, tennisbana, Thai Wok, torrt, tvätta, USA, utfrågning, uttala namn, vitlök, wokad mat, wokade skaldjur on 26 juli 2014|
6 Comments »
Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.
Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.
Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.
Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:
Men han har inte riktigt tid med det!..
Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.
När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.
Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.
Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.
Sippskuf.
Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.
I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.
Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg på
- motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
- medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
- fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
- herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
- folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
- småbarn som är uppe sent
Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.
*sipps = chips
**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 