Livet går vidare

Ett inlägg om en bok.

---

 

Karin Wahlberg heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Radioter och separationer

Ett inlägg om radio.

---

 

Igår gjorde Fästmön och jag nåt som vi inte har gjort tidigare: vi lyssnade på ett radioprogram tillsammans. Eller egentligen lyssnade vi ju på två program, varav det ena var ett nyhetsinslag. Nyheter och skvalmusik har vi förstås hört förr, men den här nyheten var mycket speciell: en ung person från vår familj berättade om sina upplevelser. Det var ett fint ”prat”, tydligt och klart. Dessutom mycket modigt. Nu hoppas jag att det får önskad effekt och att det inte blir nån cirkus kring det hela. Det är lätt att det blir det när media är inblandat och personen med fokus på sig är ovan att möta journalister…

Det uppstod en lite märklig situation när jag samma eftermiddag blev kontaktad av en person vid radioprogrammet Karlavagnen i P4 och tillfrågad om jag ville medverka. Programmet skulle handla om separationer. Anledningen till att jag blev inbjuden var ett blogginlägg jag skrev om att umgås med sitt ex. Det är nu snart tre år sen jag skrev inlägget. Sent ska journalisterna vakna! Skämt åsido, jag kände att ämnet inte är aktuellt för min del. Och sen tycker jag att det räcker med att en i familjen framträdde i media igår. När jag förklarade detta för den som hade mejlat mig från Karlavagnen fick jag förståelse. Samtidigt kände jag att det nog inte var en riktig journalist, för då hade personen i fråga med all säkerhet huggit tag i mitt svar på ett helt annat sätt…

Hur som helst, när kvällen kom och alla sysslor var utförda, satt vi och läste tillsammans i var sin bok, förstås. Och så kom vi på att vi ju åtminstone kunde lyssna på programmet. Både Anna och jag har lyssnat på tidigare program, men inte tillsammans.

Det var ganska vanliga människor – och en och annan så kallad expert – som ringde in till programmet och berättade sina historier. Visst fanns där bland dem en och annan kuf. Jag är glad att jag tackade nej till att medverka, för jag har inte alls nån lust att berätta om nån av mina separationer i radio. Det är så länge sen. Den senaste var 2006 och det var en bra separation. Det kan man inte säga om separationen från min förra sambo och min skilsmässa, som skedde ännu längre tillbaka i tiden. Men det är inget jag vill älta, jag vill inte ha nån kontakt med nån av dem och det tror jag är ömsesidigt. Med framför allt den ena personen hände det så mycket skit även på senare år att jag blir rent rasande när jag tänker på det. Och sånt är inte bra för mig alls. Bättre att låta den björnen sova i sitt egetkackade bo. (Ja, nu var jag elak, helt korrekt uppfattat!)

Jag kan vara avundsjuk ibland på människor som går igenom separationer som blir bra. Separationer, där man kan ha kontakt med sitt ex utan att det blir konstigheter. Särskilt viktigt är ju detta om man har barn ihop! Jag är glad att det funkar så bra som det gör i den familjekonstellation jag lever i sen snart sju år tillbaka – även om det redan från början fanns kvinnor som ville sätta käppar i våra hjul. Irriterande nog för dem lyckades ingen av dem. Inte de som försökte i början och inte de som försökte senare heller. Jag har bara så svårt att förstå varför man måste jävlas med människor som har det tufft och som måste ha relationer som fungerar. Är det roligt/tillfredsställande/spännande eller vad att gå in för att försöka förstöra? Det är tur att vi i min familj är tänkande individer som var och en kan bilda sig sin egen uppfattning!

Gårdagens Karlavagn gav prov på både bra och dåliga separationer. Det var bland annat två äldre kvinnor som brutit upp och som ringde in och berättade sina historier. För den ena hade separationen varit bra och hon hjälpte till och med sin ex-man som nu är cancersjuk. För den andra hade det gått sämre – ex-maken och hon kunde inte mötas ens i affären eller vid familjehögtider.

Programmet leddes av Martin Melin, som ju är polis och Robinsonvinnare, men kanske mest känd som Camilla Läckbergs ex. För mig känns det… inte riktigt bra. Jag uppfattade att Martin Melin ibland hade svårt att möta dem som ringde in. Han visste inte riktigt vad han skulle säga, helt enkelt. Särskilt tydligt blev detta när en MS-sjuk man ringde och berättade att han hade begärt skilsmässa när han fått diagnosen. Han ville inte hämma fruns liv och aktiviteter! Mannen grät när samtalet avslutades.

Nä, jag tror att Karlavagnen skulle vinna på att ha riktiga radiojournalister som programledare. Såna som är vana att ”ta” människor som ringer in och pratar om svåra saker. Lite mer som programmet var förr, faktiskt. Som det är nu känns det… rätt ytligt…

I kväll ska programmet handla om lyssnarnas erfarenheter av poliser. Programmet börjar klockan 21.40, enligt webben. Kanske är det bättre för Martin Melin att leda ett program om hans yrke, där han själv inte bara är en ex-Robinsonvinnare eller ex-man. Eller är han inte en ex-polisman också??? 

Ett program som en gång var så bra och som kunde ha fått fortsätta vara bra, har blivit medelmåttigt. Tre tofflor av fem möjliga får det av mig – och då är jag välvillig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sooool igen!

I morse var vi trötta och tunga som två stenar, Fästmön och jag. Anna höll på alldeles för länge vid datorn och grejade med utseende på sin blogg. Vi kikade igenom alla teman som finns, men hittade ”fel” eller ”fult” hos nästan vart och ett av dem. Men kolla gärna Annas blogg nu och berätta för henne vad du tycker! Jag gillar temat jättemycket och bilden i headern är superfin, togs i söndags. Även jag passade på att byta min headerbild till en bild jag tog i april när jag var nere i Metropolen Byhålan och hjälpte mamma att flytta. Här är bilden i sin helhet:

En motljusbild tagen nere vid Vätterpromenaden.

                                                                                                                                                            I morse, när jag hade skjutsat Anna till jobbet, lyssnade jag på Rix MoronZoo, det enda lite halvroliga radioprogram som jag gillar just nu. Där höll en av programledarna, Roger, (för övrigt tämligen nybliven singel!) på att hissa och dissa. Just nu är han inne i en drömperiod – och det var en hiss, menade han! I drömmen är han ofta ute och reser, häromsistens med en känd, manlig skådespelare… Jag fnissade lite för mig själv i bilen, för även jag är inne i en drömperiod. Fast mina drömmar är inte lika spännande som Rogers. I morse, tidigt, hade jag vaknat för ett toabesök. Slockande sen bums – och satte igång att drömma. Jag åkte buss (som jag verkligen HATAR), klev av vid en hållplats nere vid ån – och insåg att min väska (för övrigt min gamla jobbväska) låg kvar på bussen! I vanliga fall skulle jag ha fått panikens panik och rusat upp mot nästa hållplats eller till busskontoret, men jag tog det heeeelt piano och tänkte planerande i steg hur jag skulle göra. Först si, och om inte det gick bra, skulle jag göra så… Sen kom Anna och väckte mig och jag vet inte om jag hade fått tillbaka min väska igen eller inte. Men strunt samma. Kanske kan jag lära av drömmen att inte hetsa upp mig så när nåt går snett utan att tänka, ta det lugnt, planera och agera. Vem sa att man inte kan lära av sina drömmar?

Drömmar kan vara lärorika!

                                                                                                                                                     Idag kommer jag inte undan utan det blir en promenad igen. Helst en timma, men minst 30 minuter. Jag startade en maskin tvätt när jag kom hem, så möjligen att jag måste vänta tills den blir klar innan jag ger mig ut. Annars tyckte jag att det var kanonskönt att promenera ganska tidigt på morgonen när folk har gått/åkt till sina jobb och det är rätt tomt ute. Så kanske att jag knatar iväg innan maskinen är klar.

Lite senare blir det en tur till Tokerian i rondellen, för idag ska köket servera färsk fylld pasta – och vi måste ha grönsaker till! Och brödet håller på att ta slut. Sen är det ju onsdag och då köper vanedjuret Tofflan alltid sin TV-tidning.

Kan slutligen meddela, som rubriken på inlägget säger, att soooolen är här igen! Igår kväll var det riktigt kallt, bara runt nio grader. Idag är himlen blå och temperaturen på solsidan är i skrivande stund 20,9 grader, på skuggsidan 12,4.

Read Full Post »