Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försmådd’

Ett inlägg om en bok.


 

Karin WahlbergLivet går vidare heter en av mina favoritförfattare. Hon har många litterära strängar på sin lyra och har skrivit både för yngre och äldre, deckare och historiska romaner. Nu i våras kom den andra delen i hennes serie om lasarettet, Livet går vidare. Jag fick boken i födelsedagspresent av Jerry och Elias – TACK!

Det är fortfarande 1950-tal när vi läsare får följa läkare, läkarfruar, sjuksköterskor och blivande sjuksköterskor med flera på lasarettet i Ekstad. Boken inleds nästan som en deckare, emellertid. En ung kvinna attackeras utanför sitt hem och knivhuggs i magen. Naturligtvis hamnar hon på lasarettet. Samtidigt väntar doktorinnan Nancy Brandh parets tredje barn, medan maken Egon däremot väntar på en överläkartjänst. Men är det nåt annat som håller honom kvar på arbetet om kvällarna? Och hur ska det gå med Ella-Kristin och hennes kompis Stina, på väg att bli sjuksköterskor? Och Ulla, som fick avbryta studierna på grund av polio? Lilian från Motala, som blev försmådd vid altaret?

Det är inte bara kärlek på lasarett när Karin Wahlberg skriver den här boken. Den ger spännande glimtar av en tid innan jag föddes, en tid när såväl teknik som mediciner och behandlingsmetoder utvecklades. Det är ännu männen som räknas mest, men en kvinnlig läkare har kommit till Ekstad. Dessutom proklamerar Lennart Hyland en Frufridag i sitt populära radioprogram Karusellen. Ändå är det långt kvar till jämlikhet mellan könen. Att bli fru är fortfarande det viktigaste – för en del.

Livet går vidare är en underbar historia om och skildring av livet i och omkring ett lasarett på 1950-talet. Allt är inte bara kärlek och fras av vita rockar – här finns alkoholproblem, oönskade barn, hustrumisshandlare och cancer också.

Toffelomdömet blir det högsta- trots att jag hittade korrekturfel!!!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Jag tror att det var alldeles i rödaste rappet Fästmön och jag kom iväg för att se den omskrivna och omtalade svenska filmen Kyss mig. I alla fall som vi skulle se den på bio. Vi var totalt cirka tolv personer i biosalongen, endast. Och med lite matematik och logik inser man att Kyss mig inte lär gå i Uppsala så värst länge…


En ny svensk film med L-tema!

                                                                                                                                                                Frida och Mia, båda i 30-årsåldern, ungefär, träffas första gången vid en familjehögtid. Fridas mamma Elisabeth och Mias pappa Lasse är ett par. Mia kommer dit med sin fästman Tim. Mias pappa smiter några dagar senare iväg så att Frida och Mia och Elisabeth ska få tillfälle att lära känna varandra under en helg i en stuga, på en ö. Och att tjejerna lär känna varandra kan man säga i en laddad scen när de under natten tittar på hjortar… Detta blir inledningen till en kärlekshistoria mellan två kvinnor som båda är upptagna i var sitt annat förhållande. Den ena kvinnan ska dessutom gifta sig inom ett par månader.

Det är inte lätt att göra bra filmer med HBTQ-tema. Tar man duktiga skådespelare till hjälp underlättar det helt klart. Men jag kan inte hjälpa att jag ändå tycker att pappa Lasse i Krister Henrikssons tolkning är en intetsägande figur som sällan – för att inte säga aldrig – varierar sitt tonläge. Lena Endre som Elisabeth visar både på styrka och skönhet i skådespeleriet. Lillebror spelas av Patrik i filmen Patrik 1,5, Thomas Ljungman. För att skoja till det lite har man slängt in Björn Kjellman som präst. Fast det är inte skojigt. Det är en allvarlig scen och att skämta till det i det läget är helt fel.

Men bäst av alla spelar Ruth Vega Fernandez Mia och Liv Mjönes Frida. Det är otroligt svårt med sexscener, framför allt trovärdiga sådana. Här är det lite väl många linnen i vägen, men skådespeleriet är av högsta klass.

Historien är trovärdig även om den känns lite väl komplicerad i och med att Mias och Fridas föräldrar är ett par. Det enda som inte känns helt rätt är de små reaktionerna från de försmådda samt Mias pappa. Reaktioner som jag uppfattar som alldeles för svaga. Den här filmen får därför inte högsta betyg. Men nästan.

 

Read Full Post »