Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘fotbollskillar’

Ett smaskigt och delvis självutlämnande inlägg. Och lite argt, förstås.


 

wokade skaldjur bok öl

Wokade skaldjur med ris, starköl och en dålig deckare. Och nej. Jag hittade ingen pärla i musselskalen.

Inte heller igår orkade jag laga mat. Jag var sugen på nånting wokat efter att Fästmön hade pratat om det, så jag ringde bort till Thai Wok, som är en del av Food Courten i Gamlis, för att beställa wokade skaldjur med grönsaker och vitlök. Egentligen tycker jag att det är lite löjligt med alla ställen som kallar sig Food court. Jag menar, finns det inget passande svenskt ord för det? Vi befinner oss nämligen i Sverige, inte i USA.

Jag ringde för att göra min avhämtnings-beställning en kvart före klockan sex på kvällen. En man svarade. Jag la fram mitt ärende. Han frågade vad jag ville ha. Och JUST som jag skulle ge mig på att försöka uttala namnet på rätten jag ville äta kommer en tjej in i vårt samtal och liksom börjar om utfrågningen av mig. Jag sa att jag just höll på att beställa mat för avhämtning av en kille. Då svarar tjejen:

Men han har inte riktigt tid med det!..

Säger man så till en kund? Inte enligt mig. Så de fakta att Thai Wok är en del av en Food Court och att jag blev avbruten borde ha gjort att jag la ner projektet. Men jag var hungrig. Och då är mitt fokus ett: föda.

När jag så tog mig bort till stället för att hämta min mat möttes jag av en lugn asiatisk man som räckte mig en påse. Sen kom den nerviga tjejen, troligen hon som kom in i mitt samtal, och skulle ta betalt. Inte nog med att hon hade avbrutit mig, nu kunde hon inte få ut nåt kvitto ur apparaten. Och ett kvitto ville jag ha. Bara för att. Svetten rann – om mig. Tjejen blev nervösare och nervösare, men till sist lyckades hon.

Nu undrar du varför jag så envist ville ha ett kvitto? Jo, när en avhämtningsrätt visar sig kosta 135 kronor – nej, jag ljuger inte! – då vill jag ha möjligheten att åka tillbaka med den om den inte är till belåtenhet.

Fast maten var till belåtenhet, även om jag hellre hade velat ha nudlar än ris. Jag åt upp allt. Den var smakrik och innehöll flera sorters skaldjur. Mest scampi och så tre musslor i skal. Inga pärlor. Det hade jag ju kunna klaga på.

Sippskuf.

Sippskuf.

Jag åt upp min mat, diskade, telefonerade med Anna och läste ut den dåliga deckaren. Sen började jag läsa den allra sista födelsedagsboken jag fick i år. Redan efter några rader i det inledande kapitlet var jag fast. Det här är en bok jag lär älska! För jag kände direkt igen andra människor – men mest av allt mig själv i huvudpersonen.

I det första kapitlet ska han köpa ”data”. Ehum, det var exakt vad nån mig närstående (<== det vill säga jag själv) gjorde för ett tag sen. Nu är jag väl inte lika datorkorkad och arg som personen i boken, men för säkerhets skull hade jag med mig en IT-expert. Och pengar i en ask som det en gång varit knästrumpor av nylon i. Ja, jag är en kuf. Dessutom använder jag aldrig knästrumpor av nylon. Det blev pinsamt i affären när jag skulle betala. Men jag ska förklara: jag har sparat pengar (kontanter) som jag har fått av min mamma till jul och till födelsedag i den här asken, som de första gåvopengarna kom i en gång. Pengarna har jag sparat till oförutsedda utgifter, såsom arbetslöshet. Och så en ny dator. I en ask. Som mamma en gång har haft knästrumpor av nylon i.

Min kväll rundade jag av med sipps* på ballen**. När mörkret hade sänkt sig gjorde lyktorna ingen som helst nytta – jag kunde inte läsa mer i den sista födelsedagsboken. Så jag satt bara där i mörkret och var arg

  • motorcyklister (var det nån jävla tävling här i krokarna igår kväll, eller?)
  • medelålders småfulla män som spelade kubb (en hade en riktig megafonröst)
  • fotbollskillar (som envisas med hårda bollar längs med kortsidan på tennisbanan i stället för långsidan – snart kraschar de nåt fönster! Förresten är det en tennisbana, inte nån jävla fotbollsplan!)
  • herr och fru Deskmedul som bara tvättar (ska man inte spara lite på vatten nu när det är så torrt?)
  • folk som sliter upp luckorna i sina inglasade ballar*** så man hoppar högt
  • småbarn som är uppe sent

Och kände mig ganska ensam. Så jag gick och la mig och läste i skenet från nattduksbordslampan om hur Ove körde bil med släpvagn. Ove, som är bitter och grannarnas skräck. Påminner mig om nån… Sen somnade jag.


*sipps = chips

**ballen = balkongen
***inglasade ballar = inglasade balkonger

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett betänkande om allmän skyldighet att hjälpa människor i nöd lämnades till justitieministern idag. I betänkandet föreslås att den som underlåter att hjälpa någon som är i livsfara kan straffas med fängelse – i vissa fall… Men utredaren Olle Abrahamsson, som är rättschef på departementet, vill inte införa lagen.

Idag finns det många länder som har nån form av civilkuragelag. En lag som innebär nån sorts allmän skyldighet att ingripa och hjälpa en nödställd människa. Men i Sverige har vi ingen sån lag. Det betyder att vi kan gå förbi en olycksplats utan att försöka rädda skadade eller bara ignorera nån som håller på att drunkna. Fast vi är skyldiga att larma polisen om vi bevittnar allvarliga brott som mord, grov våldtäkt, grov misshandel och liknande.

En ny lag om civilkurage anses ligga rätt i tiden och stämma bra överens med det allmänna rättsmedvetandet. Lagen går igenom en hel del moraliska argument för och emot. Och onekligen är det väl så att vettiga människor skulle ingripa vid olyckor och tillbud – om det stod i deras makt att kunna göra nåt. Problemet är vad som händer när man anser att man faktiskt inte kan göra nåt genom att ingripa – ska man straffas då eller ska man riskera sitt eget liv genom att en lag tvingar en att ingripa?

Utredaren ger emellertid flera skäl till att inte införa nån civilkuragelag:

  • Hyggliga människor ingriper ändå – om de kan.
  • Det finns inget praktiskt behov av en lag.
  • I USA, som har en sån lag, har det visat sig att antalet människor som dör i försöken att rädda andra är högre än de nödställda som blir räddade.
  • En lag skulle leda till ännu större svårigheter att få människor att vittna, eftersom de kanske kan åtalas för att de inte har ingripit.

Utredaren tycker inte heller att man kan lagstifta om ett moraliskt ansvar, men föreslår ändå att  underlåtenheten att ingripa ska vara

uppenbart oförsvarlig

och det måste vara fråga om akut livsfara för den nödställde. Straffet ska vara böter eller fängelse i högst två år.

I den bästa av världar sker förstås inga allvarliga brott och människor utsätts aldrig för livsfara. Lika lite som homosexuella eller personer med funktionshinder eller folk med en annan tro än du själv diskrimineras, hotas, misshandlas eller förföljs så att man stiftar lagar mot detta. Och inte heller sker det naturkatastrofer som nu i Japan. MEN… Vi är ju alltså inte där. Och diskrimineringslagar behövs till dess att en människas sexuella läggning eller funktionshinder inte spelar nån roll för nån annan människa. Därmed inte sagt att det räcker med att stifta lagar eller att det räcker med att ha gayvänliga hotell eller att unga fotbollskillar kommer ut som homosexuella.

Men min uppfattning i det här fallet är att en civilkuragelag inte skulle göra nån större nytta. Den som har en moral och som kan ingripa för att hjälpa nån annan gör säkert det utan att lagen bestämmer att man måste det. Hur kan man annars sova om natten? Jag tror INTE på nån civilkuragelag.

Vad tycker du? Ska vi införa en lag som tvingar oss att ingripa eller ska vi lita på att jag och du tar vårt moraliska ansvar?

Read Full Post »