Blått och flott, jobb och lek

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.

---

 

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Annat väder

Ett väderlekande inlägg.

---

 

Ett mörkt moln öppnade sig över Clark Kent och mitt huvud.

Snacka om att det är aprilväder just nu! Igår började dan i strålande, het sol. Jag skrattade åt väderleksrapporterna på morgonen, rapporter som talade om regn. Fram på eftermiddagen kom det, regnet. Jag tog en bok och mina solbrillor satte jag på näsan. Tuffade med Clark Kent* till Black Potty. När jag körde in i villaområdet hängde ett stort mörkt moln ovanför mitt huvud. Sen öppnade sig molnet och det fullkomligt vräkte ner.

Förmiddagen igår försvann snabbt. Jag administrerade, forskade och tog snabeldraken** på promenad i skokartongen***. Stannade lite vid de inramade gamla vykorten från Metropolen Byhålan. En gång, i ett annat liv, fick jag dem av min frilansare E. E hade släktingar i Byhålan och det var därför h*n ägde korten. Men en dag tyckte h*n att jag skulle få dem. Jag tackade och ramade in dem. Varje dag tittar jag på gamla hus, Vättern, Göta kanal och saknar. Saknar både Byhåla och E. Men Byhålan kan jag alltid åka tillbaka till. E kan jag aldrig mer jobba med. Och ja, nu ältar jag, men det är fortfarande väldigt sorgligt för mig.

Efter dammsugningen hände flera saker i rask takt: Jag hade sönder ett par läsglasögon, jag klämde på min födelsedagspresent från FEM och jag låg på golvet och bläddrade i ett par gamla böcker om Mumintrollen. Sen funderade jag över vad som är värst –

psykopathäxa eller skitstövel.

Anledningen till att jag funderade över detta avslöjade jag i ett annat blogginlägg.

Dagens utflykt slutade med att jag satt i garaget och frös medan jag väntade på att den hiskeliga hagel- och regnskuren skulle upphöra. Jag blev så frusen att jag hade god lust att värma mig med en whisky. Men det fick bli middag bestående av ostpaj (två för 35 kronor) från Tokerian, ett par rynkiga gamla körsbärstomater och två glas mjölk i stället när jag kom in. Nej, jag blev inte mätt.

Sen betalade jag min bensinräkning, som efter påskresan var tre gånger så hög som vanligt, nästan en tusenlapp. Jag får plocka från lite påskpengar och kavajpengar, helt enkelt. Det viktiga är att den kan betalas, det är jag mycket tacksam för att jag kunde.

Idag är det fredag. Jag är inte hemma när det här inlägget publiceras, men jag blir väldigt glad om du skriver en liten hälsning i en kommentar. För nån gång kommer jag och Fästmön hem. Om Gud vill, om vindarna vänder och om vädret blir ett annat. Ha en bra dag!

Du slipper MIG mer idag, men du får titta på gårdagens bilder i stället om du vill:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

*Clark Kent = min lille bilman
**snabeldrake = dammsugare
***skokartongen = mitt hem

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Svante

Ett inlägg om en TV-serie, vars andra säsong nu är slut. Tyvärr.

---

 

Svante drabbades av den stora passionen. Hans tillvaro blev ett kaos. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

En pastor, en kyrkans man, borde väl ändå vara en ganska… salig man?! Salig i bemärkelsen lycklig. Eller? Men att drabbas av den stora passionen och gå från ordning till kaos blev för mycket. Genom uppbrott och depressioner har Svante funnit en ny tillvaro. Om detta pratade han med Anja Kontor i säsongsavslutningen av När livet vänder i kväll.

Svante pratar mycket om skuld under den där halvtimmen som vi tittare får vara med. Skulden gentemot barnen, framför allt. För de valde ju inte att det skulle bli som det blev. Yngste sonen och hans pappa får en söndagsritual: de gråter, pratar och åker till Gränby. Sonen säger vid ett tillfälle:

Mamma vill ju inte det här och du är ju sjuk i själen, pappa. Våra söndagar, pappa, är gråta och Gränby.

Nånstans där inser Svante att livet måste vända. Han säger:

Gränby är OK, men vi måste sluta gråta.

Så småningom hjälper medicinerna. För Svante drabbades av en svår depression för elva år sen. Under ett halvt år hade han inte heller nån närmare kontakt med sin Gud. Svante säger:

Gud konstaterade att jag var där, men att jag behövde göra andra saker.

Svante klarade sig igenom krisen, men några år senare drabbas han igen. Och vad som sen hände vet vi som tittade och lyssnade på Svante. Du som inte gjorde det har fortfarande chansen ett tag via TV på nätet. Ta den chansen!

Anja Kontors fina slutord ramade in programserien på allra bästa sätt. Nu kan vi bara hoppas och tro att det blir ytterligare en säsong. För det här, Sveriges Television, är riktigt bra TV!

Missade du programmet om Svante? Titta här på SvT Play!

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Eva

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena

Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mormor och jag

Ett inlägg om ett foto.

---

 

Mormor och jag för ungefär 50 år sen. Pappa fotade.

En av de bilder jag har ramat in och satt upp i vardagsrummet är en bild på mormor och mig. Jag är liten och sitter i mormors knä, omsluten av hennes trygga famn. Det slår mig att just idag blir jag lika gammal som mormor var på bilden när den togs. 52 bast. Mormor hade då knappt sju år kvar att leva.

Jag har inte så många minnen kvar av mormor, men jag minns vissa ord och uttryck som hon använde. Hon var född och uppvuxen i Småland och bodde granne med Astrid Lindgren. Hon, som var lite speciell, enligt mormor. De lekte inte, Astrid var ju fyra år äldre. Men mormor visste ju vem hon var. Redan då utmärkte hon sig.

Min mormor var själv inte den som direkt utmärkte sig. Hon stod gärna tillbaka, gärna lite bakom morfar. Men mamma och hon kunde gnabbas, uj uj uj! Jag minns det och jag känner igen det! Fast mot mig var mormor alltid snäll. Hon bredde alltid tjockast lager med smör på mina mackor. Men framför allt var hon verkligen den där trygga, varma famnen jag kunde sitta i. Vi hade behövt ha den famnen kvar, både mamma och jag, tror jag, lite längre än 59 år.

Men på bilden ovan är mormor 52 år, precis som jag blir idag. Man ser inte att hon hade dåligt hjärta och svår diabetes. Jag minns bara den där famnen. Och mormors blåa kofta, den som jag pillar på på fotot. Jag minns naturligtvis inte tillfället, men vet att bilden är tagen på mormors och morfars bakgård. På gården där vi fikade i all evighet hela somrarna – till dess att vi först hyrde stuga, sen köpte huset på Rådmansgatan.

Mormor var en trygg del av min barndom. Jag är glad och tacksam över att jag fick känna henne i nio år i alla fall. Hennes vigselring är en av de ringar jag bär i min långa kedja runt halsen. Mormor är alltid med mig.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Just nu vill jag leva

I morse vaknade jag till en solig dag! Klockan var 6.30 och jag skulle skjutsa Fästmön till jobbet. Men det där med solen gick snart över och nu är det mulet igen.

Igår kväll blev vi ifrånåkta av en idiot till busschaufför – ja, det kan ju inte ha varit nån annan än en idiot. Det resulterade i att jag fick halta lite mer och lite längre än vad som var planerat. Och när vi kom hem hade jag jätteont i magen. Det har jag faktiskt även idag. Den är stinn och öm och avger brunt vatten… Eh ja… Du vill inte veta mer.

Men… Just nu vill jag leva! Och nu ska jag berätta om den tavla jag valde och köpte igår!

Innan vi åkte ner till Kittys fantastiskt trivsamma ateljé – kolla in länken genom att klicka på hennes namn (eller leta upp henne under rubriken Kickor och Pluttar i högerspalten!) så får du ett visst smakprov – stod jag i valet och kvalet när det gällde klädsel. Jag är trött på att alltid klä mig i tjockis-svart, men vad gör man när man är fet? Man bantar, förstås och så kan man klä sig färgglatt. Men inte jag. Jag vill inte banta. Fast jag stod i alla fall en stund och klämde och kände på min mest färggranna skjorta, en födelsedagspresent på 30-årsdagen (snacka om vintage!..) av en före detta vän.

Min mest färggranna skjorta.

Jag ville trots allt inte konkurrera med alla färgerna i ateljén, så det blev tråkig svart piké med vita ränder på ärmarna och en känd sportlogga över vänster bröst.

Inledningsvis bjöds vi på ett glas rött. Och sen började jag titta, rota, glo bland alla fantastiska verk! Till sist – och det var lättare än jag trodde! – stod valet mellan tre tavlor.

Mina favoriter vid pilarna. 

Alla tavlor hade mer eller mindre hjärtor i motivet. Men jag bestämde mig för den här – som heter Just nu vill jag leva.

Just nu vill jag leva heter den här tavlan.

Den här tavlan målade Kitty förra året efter att ha tagit sig igenom en svår tid. Inte så konstigt att jag fastnade för den! Kitty berättade så fint om bakgrunden – som ju är en låttitel av Tomas Ledin. En låt som fick en revival, kan man säga, genom ett TV-program och en helt annan artist, Laleh.

Banden knyter samman två älskande, men man måste samtidigt ge varandra frihet. 

Banden i hjärtat, det som är lite naggat i kanterna, knyter samman två älskande. Men man måste också komma ihåg att ge varandra frihet, att inte knyta varandra till sig för hårt.

Ett handslag, en tackskål, pengar som bytte ägare liksom tavlan, nerpackad i en plastpåse för avhämtning i morgon (det regnade ju igår). Så lämnade vi ateljén och gick för att äta grillat på Soul food steakhouse. Gott, starkt och prisvärt – allt grillat serverat med majskolv och grönsaker på spett! Och när vi kom ut från restaurangen anade vi ett blå fält i nederkant på den annars svarta himlen. Se bara…

Blått fält i en för övrigt svart himmel.

Efter jobbet i morgon hämtar jag min fina tavla. Nu återstår bara att fundera var jag ska hänga den och var jag ska låta rama in den…

Tack, Monica och Kitty, för en trevlig kväll!

Kitty försöker vifta in en Uppsalabuss, Monica fotar när Anna och jag fotar.

Vill DU se fler av Kittys verk IRL? Då får du tillfälle till det om du beger dig ut i Uppsalas KulturNatt nästa lördag, den 8 september. Tillsammans med en annan konstnär visar Kitty sina tavlor på Svensk Konsthandel, Dragarbrunnsgatan 56, mellan klockan 16 och 22.

Livet är kort.

Read Full Post »

Dimmigt…

Dimmigt… Ja, det var det i morse och minusgrader där till när jag skjutsade Fästmön till jobbet strax före klockan sju. Så sen åkte jag hem och la mig i varma, goa sängen igen – och sov till klockan var närmare tio… Sovmorgon är skönt, no doubt about it!

Så här dimmigt var det häromdan…

                                                                                                                                                            Jag skulle ju städa idag – och det gjorde jag också – men hela dan blev seg och jag kände att jag inte orkade stressa utan också ville ta det lugnt.

Mamma fick ett telefonsamtal vid tolvtiden. Då hade jag städat klart, men jag var ännu inte duschad och ren i håret. Frukost blev det först klockan 13…

Anna slutade klockan 14 och jag var hela fyra minuter sen! Fick kompensera det med att köpa lördagsgodis på ICA Heidan (där jag tror att folk inte har lika bajsiga fingrar när de gräver i lösgodisburkarna). Vi passade på att inhandla något litet till Annas pappa, dit vi ska i morgon eftermiddag.

Nu slappar vi lite med kaffe och godis; Anna gjorde äggmacka av det kokta ägget jag hade sparat till henne. Halv fem åker vi ner på stan för att köpa biobiljetter och äta kinamat. Jag hoppas verkligen jag får lön i slutet på månaden… Hur som helst, i veckan kom mitt anställningsbevis och jag blev så glad att jag nästan ville rama in det och sätta upp det! Men det är ju bara på två månader och känslan om jag inte får Tjänsten… Tja, need I say more?

Dimman har nu återvänt och lagt sig som en fuktig filt över oss. Jag har svurit över en port och öppnat en port åt en närboende, jag har erbjudit personer från mitt förra liv att låna en plats, jag har talat med nån som jag idag ser på med nya ögon. När jag vågar möta demonerna visar sig de allra flesta inte alls vara några demoner.

Read Full Post »