Var sak har sin tid, men SLU finns alltid i mitt hjärta!

Ett inlägg om Öppet Campus på SLU.

---

 

Idag, på självaste lönehelgen, hade SLU Öppet Campus. Jag var ju tillbaka på min gamla kära arbetsplats för ungefär en månad sen, innan alla studenter hade anlänt, men hann inte se allt nytt. Många nya byggnader är det. Huset där ”mina” fakulteter också håller till, till exempel, var ju bara ett stort hål med lite byggpålar när jag avslutade min visstidsanställning. Nu är det ett helt fantastiskt hus, modernt, snyggt och verkligen inspirerande att både jobba och studera i.

Men självklart började jag i MVM-huset, där jag hade mina kontor för lite mer än två år sen. På entréplanet var det ganska många besökare i olika åldrar. Jag träffade bland annat unge Tage Bergeå, som labbade med färger under Christians överinseende. Efter att ha inhämtat tillstånd från såväl Tages pappa som Tage själv samt fått en utförlig beskrivning av Tage hur hans namn stavas, fick jag ta en bild på denne unge forskare. Ett blivande Nobelprisämne, månntro?

Tage Bergeå, blivande Nobelprisämne (?), labbar med färger.

Naturligtvis träffade jag flera kära bekantingar. Extra roligt var det att träffa Faruk, som grattat mig till nya jobbet via LinkedIn, i veckan. Sahar, Björn och Karin, för att nämna några, träffade jag också. Sahar demonstrerade sin forskning om rening av avloppsvatten via kol. Hon hällde på grumligt Uppsalavatten i ett provrör med kol. Kolet filtrerade och renade sen vattnet och när det rann ner var det alldeles klart och drickbart.

Sahar visar hur avloppsvattnet, flaskan i mitten, blir rent efter att ha runnit igenom och filtrerats med kol i provröret.

Efter alla återseenden traskade jag vidare. Jag noterade en ny godisbutik på campus, men mest nyfiken var jag ju förstås på det runda VHC, Veterinär- och husdjurscentrum. Det är en sån häftig byggnad! Jag hade hoppats på att träffa fler bekantingar, men tyvärr gjorde sig huvudvärken så påmind att jag blev tvungen att ta mig till bilen och åka hem. Men ytterligare några bilder tog jag förstås och dem får du titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och på väg till bilen tänkte jag att visst, var sak har sin tid. Men vissa saker vill en ha i sitt hjärta alltid. Till dessa hör mina knappa två år på SLU, den bästa arbetsplatsen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fall för Vera

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Äntligen är det nåt bra att glo på på TV på fredagskvällar. Fast typat nog sänder TV4 Tyst vittne nästan samtidigt som SvT 1 sänder Ett fall för Vera. Jag spelade in båda serierna på DVD-hårddisken och kikade vid andra tillfällen. I lördags var ett sånt tillfälle, idag var ett annat – till Veras favör.

Joe och Vera jagar en mördare som har ihjäl unga människor. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I den här första långfilmslånga delen av fyra består inledningsscenen av att kriminalkommissarien Vera Stanhope, med hjälp av en ung kollega, sprider sin fars aska i vattnet. Fadern har dött av ålder och naturliga orsaker, men Vera och hennes kollega kallas snart till en brottsplats där offret är en blott femtonårig yngling. Det verkar inte finnas några som helst skäl till varför han mördas. Snart sker ytterligare ett mord och Vera inser att fallen hänger samman på grund av mordsätt, mordplatsernas utseende och de brev båda offren har fått. Vera är en vresig typ och arbetsnarkoman, så ganska snart är hon mördaren på spåren. Slutet blir en ganska hetsig jakt för att finna mördaren innan h*n hinner ta livet av en tredje person. Mitt i jakten blir Veras kollega pappa för tredje gången också, för säkerhets skull.

Jag gillar Vera omgående! Hon påminner mycket om Frost och kanske är det därför serierna heter likadant på svenska, Ett fall för… – det är bara namnen som är utbytta. Lite fantasilöst, tycker jag, som däremot uppskattar Frosts engelska titel, A touch of Frost. Fast namnet på den engelska serien med Vera Stanhope heter å andra sidan kort och gott bara Vera där.

Annorlunda är hon, Vera. Hon är rund, troligen äldre än jag och väldigt bitsk i tonen. Vera är sitt jobb och utan det är hon en väldigt ensam människa. Kollegan Joe är nästan som en son för henne, men hon har väldigt svårt att visa känslor. Första delen är en bra blandning av spännande polisarbete och privatliv – där arbetet kommer i första hand.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan testar: Photo Collage

Ett apptestande inlägg.

---

 

Att fota är kul. Sen kan det ibland vara extra roligt, men också nödvändigt att bearbeta bilderna. Om jag ska använda mina bilder här på bloggen fixar jag för det mesta till dem i Photoshop. Men till Instagram har jag länge saknat nåt verktyg på mobilen att ta till när jag vill göra lite annat än beskära och lägga på ett läckert filter. Igår kväll tipsade Fästmön mig om appen Photo Collage. Jag laddade ner den och testade!

Det bästa med Photo Collage är att appen är gratis. Jag hade inga problem att snabbt och lätt lära mig, efter en kort instruktion från Anna. I appen finns en massa kollagetyper som man kan använda för att sätta ihop flera bilder till en bild. Några typer är för två eller tre bilder, andra för massor. Formerna på bilderna kan bli alla möjliga – trekantiga, raka, sneda, runda, stjärnformade, hjärtformade etc. Vidare går det att lägga till bakgrunder och ramar i olika färger och med olika mönster samt text. Den som vill ha riktigt kul kan också lägga in så kallade stickers, till exempel pratbubblor eller kaninöron. Så rolig är emellertid inte jag.

Jag testade att sätta ihop några av dagens blombilder samt lägga in en text. Det enkla blev faktiskt snyggt och jag la inte in några pråliga ramar eller bakgrunder. Men jag testade olika kollage och gjorde även ett på mina bokhyllor som jag publicerade på Instgram. Båda dessa bilder kan du se i mini-format här intill i högerspalten om du scrollar lite neråt! Slutligen gjorde ett väldigt färggrant kollage av blombilder… Håll i dig nu:

Färgchock!

Det som tyvärr är mindre bra med appen är att den kraschar. För mig kraschade den ungefär varannan gång. Och när det inte finns nåt utkast sparat för ett kollage med åtta bilder som man har laddat upp och fixat till (storlek, beskärning, text etc) blir man rätt irriterad. Det är ganska lätt att tappa sugen då, så se till att ditt blodsocker inte är för lågt…

Kollagen du gör kan du sen spara i olika storlekar, men när jag försökte spara i högsta upplösningen kraschade appen. Medium funkade för det mesta utan krasch. Vidare kan du antingen spara ner bilden på din mobil eller skicka upp den direkt, till exempel till Instagram eller Facebook.

I Instagram kan du bearbeta collaget ytterligare och precis som vanligt även lägga på filter. Men det jag ganska snart insåg var att överarbetade kollage är rätt… fula… Det enkla är oftast finast. Hur som helst gör appen det möjligt för dig att sätta ihop flera bilder till en enda, vilket gör att kollaget till bra alternativ till bildspel.

Toffelomdömet kunde ha blivit högt, men eftersom appen kraschar så ofta stannar omdömet på medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tre rätter och lite annat denna helgdag

Ett matlagningsinlägg, bland annat.

---

 

Idag har husmor slagit till i New Village. Och det behövdes. Dammråttearmén kunde inte längre motas med diskreta blåsningar med trutande läppar. Den förintades med trasa, vippa och dammsugare. I morgon kväll ska våtutrymmen skuras. En ryggsjuk tant som jag orkar inte hur mycket som helst.

Sill- och laxförrätt.

När Fästmön hämtats hem och vi inhandlat middagsmat påbörjade jag dagens trerättersmiddag. Nu ska du inte tro att vi ofta äter trerätters. Det gör vi inte. I vart fall inte hemma. Men eftersom jag inte skulle ut och demonstrera idag hade jag för en gångs skull lite tid för matlagning. Och så ville jag ta tillvara på rester, inte slänga mat. Förrätten blev en lax- och silltillrak med romsås, citronpotatissallad samt gräddfil och gräslök. Till det var sin kall öl.

Kalkonfilé med potatisklyftor, såser och ostar till huvudrätt. I glaset Sopra Sasso.

Huvudrätten bestod av potatisklyftor med stekt kalkonfilé, barbequesås, kall chilibéarnaise samt vitlökssmör. Var sitt glas amarone fick det hela att slinka ner fint. Som tillbehör serverades ostar, kex och druvor.

Texas Pecanglass och kaffe blev middagens runda avslut. Inte ett dugg sött, inte ett dugg gott. Nehej da!

Man kan säga att vi är ganska mätta… Men inte färdiga ännu. Jag skrev ju trerättersmiddag! Kaffe och amerikansk glass fick sätta den söta och runda avslutningen på denna middag den 1 maj. Det var en lagom måltid, utspridd under ett par timmar. Lite som en söndagsmiddag.

Hur många var ute och demonstrerade idag, tro? Det finns så många socialister i valtider, men när det gäller demonstrationer har dessa plötsligt mycket annat att göra. Själv städade jag ju och lagade mat på min extra lediga dag.  Vad gjorde du? Skriv gärna några rader och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solen går upp…

OK, det ÄR lite mörkare på morgnarna nu tack vare sommartiden. Jag kan inte påstå att jag är särskilt positiv till sommartiden. Det en timmas flytt gör är mest att irritera. Man går omkring och funderar om man har flyttat fram alla klockor, man försöker hjälpa sin gamla mamma på distans. Men värst av allt, man får gå upp en timma tidigare. För min del innebär det uppstigen strax efter klockan fem – om det fortfarande skulle var vintertid/normaltid, vill säga…

Att det är ljusare på kvällarna skiter jag i för tillfället – jag är så trött, så trött och igår hade jag huvudvärk för typ femte dan. Därför åkte jag hem lite tidigare från jobbet och lyckades passa in så jag kunde plocka upp Fästmön från sitt jobb och Elias från fritids – båda blev mycket tacksamma.

På väg till jobbet i morse var solen en bra bit längre ner än förra veckan. Men sen steg den, kraftfull och rund som en julost. Jag klev ut på jobbets balle*, där man nästan får svindel, och tog en bild. Kolla, visst är väl marssolen häftig?!

Marssolen fotad tidigt i morse från jobbets balle.

I eftermiddag har jag två intervjuer och vidare har jag bokat in ytterligare en, på torsdag förmiddag. Tisdagsförmiddagen bjuder annars på institutionsmöte, en sorts stormöte där hela institutionen deltar. Och jag tror inte att det beror på fikabrödet som man lockar mer – allt fler har börjat delta i mötet och det är riktigt, riktigt bra! Dessa möten hålls på engelska, så den som vill säga nånting måste våga och kunna öppna kakhålet och prata utrikiska. För egen del impade jag lite på en av männen jag intervjuade i förra veckan när jag på hans hemspråk tigrinja sa

Jag heter Tofflan.

Vilket transkriberat på svenska blir ungefär

Ane schmen Tofflan.

Och så sa jag lite annat (fast inte ett enda av de mindre rumsrena ord jag kan…). Sånt förenar, kände jag, och nu har jag en vän och förtrogen i just denna man!

I nästa vecka och veckan därpå tänkte jag försöka lägga sista handen vid min kommunikationsplan. Annars jobbar jag mest med att bygga upp institutionens intranätsidor. Det är både roligt och givande att få vara med från början och just bygga upp och starta nåt!

Slutligen vill jag tacka alla som har retweetat eller länkat till mitt inlägg om att vara arbetslös och desperat! Jag tycker att det är viktigt att många läser hur det kan vara, för jag tror inte att alla förstår den desperation och det utsatta läge man befinner sig i som långtidsarbetslös. Och att den som har jobb faktiskt kan hjälpa – på rätt sätt. I stället för oombedda goda råd kan man till exempel bjuda på en fika eller en stunds sällskap på en promenad. Många arbbetslösa isolerar sig nämligen och behöver komma ut och få lite marssol på sina näsor.

*jobbets balle = jobbets balkong

Read Full Post »

Tack fakultetskansli-raringar!

Överväldigad… Det finns inget annat ord för vad jag är… Det hade aviserats avtackning med kaffe och tårta i eftermiddag vid fakultetskansliet i eftermiddag. Den alldeles hjärtegoa B hade lyckats fixa min favorittårta, White Lady…

Min favorittårta på assietten!

Så fick jag ett fint kort med allas namn inuti…

Alla kära, goda kollegors namn finns här inuti.

Och en vacker bukett tulpaner i olika färger, här har de röda smugit sig fram och linslusat sig.

Röda tulpaner = kända linslusar?

Men inte nog med det… jag fick två (2) presentpåsar också…

Två (2) presentpåsar, till mig… (Notera den vidriga sherryn som aldrig tar slut till vänster i bild. Flaskan inhandlades nån gång innan jag skilde mig. Jag skilde mig… 1999, tror jag…)

Om den blåa påsen lät det nästan ingenting, om den guldiga kartongpåsen… klirrade det och kluckade… Mystiskt!

Det var medikamenter!?? Eh… nej, den påsen köpte jag ju själv på vägen hem… 😳

Den blåa påsens innehåll var av mer fast karaktär – ost, kex och fin choklad.

Brie, kex och fin choklad.

Den guldiga påsen, i något styvare kvalitet än den blåa, innehöll nånting som jag  nästan aldrig kan köpa nu för tiden. Och inte bara en flaska, utan tre flaskor… Amaronevin!

Amaronevin, en favoritdryck som jag sällan aldrig har råd att köpa själv numera. Och tre flaskor…

Eh… men jag måste backa tillbaka lite… De där kexen… De är ju alldeles förträffligt passande… *HÄR FÅR DU GÄRNA SKRATTA LITE*

Mycket passande kex!.. 😉

Kära, bästa kollegor jag nånsin har haft… Om jag är rund och vit som tårtan, då är ni röda och vackra som rosen ovanpå!

Bästa kollegorna är rosen!

Och nu tänker jag hänga ut er alla med förnamn! Ni fantastiska kollegor som finns på Fakulteten för Veterinärmedicin och husdjursvetenskap och Fakulteten för Naturresurser och lantbruksvetenskap vid SLU, TACK

Barbro, Birgitta, Christine, Elisabet, Eva, Inger, Ingrid, Jimmy, Kerstin, Malin, Monica, Mårten, Staffan, Yvonne, Anders, Anna, Anna-Carin, Anna-Lena, Caroline, Elisabeth, Håkan, Lena, Li, Magdalena, Marianne, Mia, Niklas och Pär!!!

Vilket gäng!!!

Read Full Post »

Den 17 maj har kommit och gått…

Igår var det en glädjedag för många – i alla fall för dem i Norge. Jag hade funderingar på att skriva nåt snällt om broderlandet i väst eftersom en vän i norr påminde mig om vilken dag det var, men gårdagens datum klingar inte glädjefullt för mig. Det klingar inte alls. Det BÅNGAR stora sorgeklockor. Det var 40 år sen min lilla mormor gick bort, endast tio år äldre än jag är nu.

Mormor och jag!

                                                                                                                                                             Min mormor var den goaste, snällaste mormor en Toffla kunde ha haft. Hon var rund och lagade god mat, men led svårt av diabetes och hjärtfel. Idag hade man säkert med enkelhet kunnat byta ut hennes trasiga pump, men för 40 år sen var det omöjligt. Så nej. Igår var ingen glädjens dag för mig, bara en dag av eftertanke och saknad. Nu vilar mormor tillsammans med sin make, min morfar, och min pappa, som för övrigt har namnsdag idag. Tre snälla människor tillsammans.

Snäll är också min mamma och jag är glad att hon fortfarande är i livet! Igår bjöd hon mig och Fästmön på middag, det vill säga hon hade satt in en peng för att vi skulle kunna få ha lite vuxentid tillsammans med en gnutta kvalitet. Inte bara vuxentid framför TV:n eller datorerna eller var sin bok. TACK, mamma!

Och idag ska vi luncha hos en annan snäll mamma, Annas mamma. Det blir lunchgrillning på Slottet. Perfekt innan Anna ska iväg och jobba klockan 16. Det är tur att vi har våra mammor som göder oss!..

Read Full Post »