Ett som vanligt ganska pratigt inlägg.
Jag slumrade över boken igår kväll, men det var ljuvligt att få sätta upp fötterna!
Det är fredag och min första, hela arbetsvecka är slut. Igår på torsdagskvällen var jag så trött att jag höll på att somna när jag satte mig i bästefåtöljen för att läsa min bok på gång. Det har inte blivit så mycket läsning den här veckan, dels för att jag har haft en del annat att göra på kvällarna, dels har jag varit för trött. Men igår blev det en stund över. Och då slumrade jag nästan när mamma väckte mig per telefon. Det var inte bra nyheter alls igår från hennes håll, så möjligheten för mig att berätta om mitt nya jobb var noll, i princip. Jag försökte ett par gånger, men märkte att hon inte tog in, inte lyssnade. Därför berättar jag lite här på bloggen i stället.
Jag tror aldrig att jag har kommit till en ny arbetsplats och blivit så väl mottagen som här. Alla ”i huset” är vänliga, trevliga, respektfulla och hälsar med leenden. Att nån dessutom kom fram till mig igår och gav mig beröm för min allra första arbetsinsats lär jag aldrig glömma! Vidare kan jag också säga att jag har en chef på plats som både vågar vara chef och som är lyhörd – och detta skriver jag inte för att jag tror att chefen läser min blogg – det var nog en engångsföreteelse häromdan! Min närmaste kollega har varit ett stort stöd både i arbetet och att föra in mig på arbetsplatsen. H*n frågar till exempel alltid om jag ska med till fika, lunch etc och h*n har varit mycket behjälplig i såväl prakiska frågor som i frågor som rör rena arbetsuppgifter. Jag har känt – och känner mig SÅ välkommen!
Men jag tänker fortfarande inte berätta var jag jobbar, för det borde inte spela nån roll för dig som läser. Om du läser min blogg för att du bryr dig om mig och det jag gör räcker det med att du vet att jag har det bra och trivs. Och att jag text- och språkgranskar rapporter av olika slag samt kanske även ska jobba med översättning från svenska till engelska av webbsidor. Jag tar in och lär mig och, som sagt, megarapporten jag håller på med nu (det återstår nånstans mellan 200 och 300 sidor att korra) har fört mig till Dalarna, där det finns många platser med lustiga namn. Idag stötte jag till exempel på både Flatenberg och Tandvärksgruvorna, för att inte tala om Sexberget! Och vad en liggvägg är, vet du det???
Men det är inte bara jag som trivs på mitt nya jobb. De fina växterna, som jag köpte för presentkortet från Elliot, trivs alldeles utmärkt på mitt skrivbord ut mot fönstret. S:t Paulian är tät och full av knoppar och den röda novemberkaktusens blommor har börjat slå ut. Kardemummablomman doftar ljuvligt – fast inte kardemumma! – när man gnider dess blad.
Att växterna trivs kanske beror på att jag vattnar dem med en flaska som en gång har innehållit italienskt rödvin. Nu rymmer den enbart kranvatten, men eventuella vinrester fungerar möjligen som gödning…
En upphittad vinflaska får tjäna som vattenkanna till mina växter på jobbet.
Morgonen började grått. Framåt lunch var himlen alldeles blå och några satt faktiskt utomhus, i lä, och intog sin lunch. Jag snaskade på en pastarätt med kyckling och broccoli. Findus var kocken. Faktum är att maten smakade helt OK efter att jag pepprat den rejält. Genom att använda filtret Mayfair på Instagram såg maten även aptitlig ut genom mobilkameralinsen.
Findus pastarätt med kyckling och broccoli smakade helt OK med svartpeppar på till lunch. Och med filtret Mayfair från Instagram ser maten till och med aptitlig ut.
Min eftermiddag förflöt med, förutom megarapportgranskning också inspektion av chefen (!), samtal med en jättesjuk konsultchef och gofika. Vi firade Kanelbullens dag ett par dar i förväg. Det var uppdukat ett berg med bullar i restaurangen. När vi gick tillbaka upp för att jobba ett par timmar till hade berget minskat till en liten kulle.
Ett berg med bullar minskade snabbt.
På tal om kullar… På vägen hem passerade jag inte bröstdemonstrationen. Jag stannade emellertid vid ICA Heidan för att fylla på kylen hemma med mejeriprodukter, mat till i kväll /(lunchen var ju inte så mäktig) och nåt gott. Jag fixade strykningen igår kväll, men snabeldraken blir mitt sällskap den här kvällen. Och tvättmaskinen. En måste ju ha rena kläder när en jobbar.
Arbetsveckan är slut och jag har två lediga dar framför mig, två dar som jag hoppas få tillbringa med min kära. Vi måste göra några ärenden under morgondagen. Till kvällen hoppas jag att vi kan hitta på nåt firande av nåt slag. Ja, inte av Kanelbullens dag, dårå, utan att jag har arbetat min första hela vecka på ett år och tre månader. Och inte bara överlevt, jag gillar det!!!
*snabeldraken = dammsugaren
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Roligt att du trivs och har trevliga människor omkring dig. Det betyder mycket för ens arbetsglädje.
Ja efter att ha varit borta så länge från arbetsmarknaden är det extra skönt att ha goa människor omkring sig på jobbet! 😛
Suveräna Toffla! Jag är så glad för din skull!!!!! Cyberkramar PiaFia
Tack snälla PiaFia för att du gläds för min skull!! 😛
Kramar!
Kommer faktiskt ihåg ”fredagskänslan” då man jobbat en hel vecka och hade två lediga dagar framför sig…en skön känsla 🙂
Jag har KÖPT (!!) kanelbullar idag!
Mmmm…slö, slöare, slöast!
Ska ha med mig till Sandviken imorgon, då träffas vi ju (nästan) allihop på danstävlingen, ska bli så kul!
Förresten…
Kom två killar som skulle installera fibern och då en stod utan arbetsuppgift 😉 frågade jag om han kunde hjälpa mig med datorn och det gjorde han!
Snacka om bra dag och toppenkillar! 🙂
Ha dé!/Kram
Jag känner mig skönt och normalt trött – för första gången på väldigt, väldigt länge.
Ha ha ha, jag FICK bullen idag, men kanske köper jag nån till söndag – och din födelsedag – också. 😛
Kul med hjälpsamma killar.
Kram!
Gött, gött, gött!! Härligt att höra om snälla och trevliga arbetskamrater. Det gör så mycket att känna sig välkommen på ett nytt ställe. Jag vet också hur bra det känns i magen då. Sen att göra egna rummet lite personligt, med blommor och lite smått och gott, det känns också bra.
Jag fixade ju lite grejor till rummet jag delar med Anna och det var helt okej för henne. Nu kommer det folk och går förbi och tittar in: ”Ja, jag hörde att ni har pimpat rummet lite. Var tvungen att se hur det blev.” Sånt är väl roligt!? Anna har tydligen tjallat lite och sagt att jag gillar inredning, så det är nog därför de blir nyfikna. Som om man skulle vara värsta proffset. Haha!
Men som sagt, att känna sig välkommen av alla till ett nytt ställe är guld värt. Alla hälsar glatt, man känner sig som en i gänget med en gång. Sen har du ju fått BERÖM, alla redan! Sug åt dig!!
Kramkram 🙂
På mitt förrförrförrförra jobb, där jag var så himla länge, tänkte jag inte på hur viktigt det var med arbetskamrater. De, precis som cheferna, kom och gick och jag var kvar och kunde och gjorde mitt, höll många under armarna. Sen blev jag huggen i ryggen av ett par av dem och jag har än idag inte förlåtit, jag kan inte. Idag är jag väldigt lyhörd för hur folk runt omkring mig är. Jag tror också att i miljöer som på ett universitet och bland forskare är människor mer… tillåtande, öppna. Alla får liksom vara lite… egna, det behöver inte vara nåt fel på dem för det. 😛
Hittills har jag inte träffat på en enda som har blängt eller muttrat. I stället har jag fått erfara tacksamhet för det jobb jag gör. Och DET är väldigt ovanligt! 😛
Växterna på mitt kontor har gjort stor skillnad, men det ekar fortfarande. Nu vill jag förstås inte pimpa för mycket, jag ska ju inte vara här så länge. Men lite personligt har jag gjort det.
Kram och ha en bra helg, pendlerska där! 😛