Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 11 oktober, 2015

Ett inlägg om en söndag i oktober.


 

Liv till varje pris i sängen

Jag hade Maj i knäet i morse. Det var Liv till varje pris i sängen.

En skulle kunna tro att Tofflan har legat på latsidan hela dan. Hon var vaken långt efter att hon borde ha lagt sig igår, nämligen. Varför det blev så vet ingen, men jag misstänker övertrötthet. Först shoppingtur på dan och sen kalas skruvade säkert upp mig och gjorde mig för trött för att komma ner i varv. Klockan var närmare två när jag släckte. Den var åtta när jag slog upp mina ljusblå. Men det är ändå söndag och vilodag, så jag fixade kaffe på sängen åt mig själv. Sen låg jag där nån timme med Maj i knäet. Till dess att myrorna i pyjamasbrallan påminde om att jag hade en del saker att göra.

Träd och gräskulle med moln på himlen

Medan jag gjorde lite nytta drömde jag om frisk luft och natur.

 

Min skugga bland höstlöven

Ute på höstpromenad.

Det var ganska soligt i morse och jag drömde om att komma ut och få lite frisk luft och se lite natur, kanske ta en och annan bild. Men först skulle här skuras. Badrummet och duschrummet/toan behövde bli rena. Sen fanns det tvättade lakan att ta hand om och vika. Vid lunchtid satte jag mig med frukosten och började läsa boken jag skulle recensera. Som tur var var det en lättläst, rolig och bra bok. Läsningen gick snabbt och jag skrev recensionen direkt efteråt. Den la jag ut här på bloggen, men jag skickade också en version till UppsalaNyheter. (Den är inte införd än.)

Promenadväg

På väg mot nya mål?

Jag blaskade av mig och klädde på mig varma ytterkläder och stegade sen ut i hösten. Tyvärr mulnade det på, vilket syns på bilderna. Högerfoten och högerknäet protesterade nästan genast, så jag kunde bara gå nån dryg kilometer. Men jag var ute ungefär en halvtimme och det var ändå skönt att promenera. Detta påminde mig om att jag måste göra slag i saken och införskaffa ett sim-kort. Och då menar jag inte nåt till mobilen utan ett kort för att kunna gå och simma på Centralbadet. Ett tiokort kostar cirka 700 kronor och min arbetsgivare har lovat stå för 500 kronor. Jag behöver röra på mig och simning skulle funka nu när jag har ont i leder och fötter. Jag är lite nöjd för att jag har lyckats gå ner tre kilo i vikt sen jag började jobba – utan att egentligen göra nånting annat än att äta mindre – och jag vill gärna fortsätta gå ner. För att göra det behöver jag röra på mig mer.

Hemma igen hann jag bara få av mig ytterkläderna så ringde lilla mamma. Hon undrade om jag hade varit på ett bra kalas igår och det hade jag ju. Vi pratade inte så länge idag, det blev nästan en timme igår. Det fanns nog inte så mycket kvar att säga… Jag micrade lite kaffe och läste en stund – och det ska jag fortsätta med nu innan det är dags att steka kyckling till middag. Jaa, jag ska äta hemlagad mat idag!

Nu ska jag provsmaka ett av Jerrys äpplen så att jag står mig till middagen. Och reflektera över vilken otroligt snäll styrelse det finns i vissa bostadsföreningar. Tänk, denna är så hjälpsam att den erbjuder sig att slänga mina grovsopor åt mig! (Behöver styrelsen en kommunikatör, tro? Tyvärr känner jag inte till nån som är tillgänglig just nu.)

Grovsopor lägger vi i containernskylt

Den här styrelsen behöver nån som hjälper till att formulera sig korrekt på skyltarna. Tyvärr vet jag ingen kommunikatör som är tillgänglig just nu.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett seriehäfte.


 

Professor Frans Necronomicon i Uppsala

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med SilverbibelnCarolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »