Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for 27 oktober, 2015

Ett verkligt inlägg om mer assistans, obegripligheter i tillvaron och… andra bullar.


 

WiFi

Jag behöver ingen wi-fi-assistans.

Det var väl inte det allra smartaste av mig att starta en uppdatering av min mobil i morse innan jag skulle åka och jobba. iOS 9.1 aviserades redo att installeras och jag tryckte OK. Sen tog det sin lilla tid. Men jag hann! Jag tycker att batteriet till min iPhone 5 börjar ladda ur lite väl snabbt den senaste tiden. Kanske har det att göra med att mobilen börjar bli gammal. Närmaste kollegan på jobbet tipsade mig om att kolla om jag kunde stänga av vissa inställningar. Det har jag gjort, utan att det blev nån större förändring. I morse hann jag läsa på DN om en annan funktion som drar ur batteriet och som känns ganska onödig. Det handlar om wi-fi-assistans. Den kan vara bra för en del, sämre för andra och går ut på att växla från wi-fi till mobilnät om wi-fi-signalen/kontakten med det trådlösa nätverket är svag. Inställningen kom med uppdateringen iOS9 och den är förinställd i på-läge. Så jag har dragit av den nu så får vi se om det gör nån skillnad på batteriladdningen. Klickar du på länken ovan hittar du instruktioner för hur du stänger av funktionen. För övrigt är Apple stämt för funktionen. De som har stämt Apple menar att företaget inte har varnat för att funktionen kan vara kostsam. En liknande funktion finns på Samsungmobiler, för övrigt. Oavsett utgången kan funktionen säkert vara bra för några och inte lika bra för andra. Jag har, som sagt, stängt av den.

Kollegans förklaring

Du fattar skissen, va’?

Jag vaknade till en rosa soluppgång i morse, men kunde inte ta några fina bilder – det är för många flerfamiljshus i vägen. Jaa, jag drömmer fortfarande om mitt lilla hus i skogen, fritt från grillande, gullande och nattvättande personer. Trots mobiluppdateringen var jag på jobbet två minuter i åtta. Min kollega har haft lektion med mig både igår eftermiddag en stund och idag kring formgivning av de texter vi granskar. Jag är nog inte så utvecklingsbar som jag trodde mig vara, för jag känner ett stort motstånd inför att lära mig detta. Det är som om jag blev färdig med trycksaksproduktion på 1990-talet. På 2000-talet har jag jobbat mer med webb, intranät och sociala medier. Men, jag biter ihop och förhoppningsvis fastnar nånting. En del kommer jag faktiskt dessutom ihåg, tro det eller ej, för allt har inte ändrats sen 1999 i mjukvaran. Kollegan är mycket tålmodig och snäll, trots att jag vet att h*n har massor att göra för egen del. Det funkar i alla fall att h*n instruerar mig via en trycksak som h*n ändå ska göra, så helt bortkastat är det ju inte. Men långsamt… För att hjälpa mig lite på traven ritade h*n den oerhört tydliga och förklarande illustrationen här till höger. Eh hum jaaa… Du får berätta i en kommentar till det här inlägget om du fattar! (Skissen är ett internt skämt oss emellan som illustrerar hur icke pedagogiska människor förklarar ett visst element.)

Bullar

Många bullar små behövs för en go-fika.

Efter jobbet svischade jag först och tankade och sen in och ut i Tokerian. Det roligaste jag handlade var fikabröd till i morgon. Jag äter ju numera endast fikabröd en gång i veckan, vanligen på fredagseftermiddagar på jobbet. Men på fredag blir det ingen go-fika på jobbet, för då är restaurangen stängd. Vilken tur att jag får besök av Elliott och hans mormor i morgon! Det legitimerar go-fika fast på hemmafronten. Dagens shopping höll emellertid på att sluta i katastrof. När jag kom fram till kassan hittade jag inte mitt Willys-kort som jag dragit för att kunna scanna. Maj gadd, vimsmajan orsakade kö när hon sökte igenom alla fickor. Sen sprang hon bort till apoteket, där hon först varit in ett ärende. Men som i de flesta Saga Norén länskrim Malmö sagor slutade även denna lyckligt. Kortet återfanns – om än på fel plats i plånboken…

Nä. Den här tisdagen lär inte gå till världshistorien – eller till nån sorts historia överhuvudtaget – som nu superbra dag. Jag har varken gjort storverk eller underverk, bara varit dum och vimsig. Frågan är om det bästa verk jag har gjort idag var uppdateringen av mobilen och avstängningen av wi-fi-assistansen. Huvudvärk har jag däremot fått under eftermiddagen. Hjärncellen har antagligen fått jobba för hårt idag. Kanske blir det för mycket för den om jag tittar på Veckans brott klockan 21..?

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om personlig assistans.


 

Nån gång i livet skulle jag vilja jobba som personlig assistent (fast inte just nu, jag har ju ett så roligt uppdrag). På nära håll har jag emellertid sett vilket givande jobb det kan vara. Många kanske tror att det är ett lågstatusyrke. Jag har bara hört positiva saker från vänner och bekanta som jobbar som personliga assistenter. De tycker att det är ett roligt och fritt jobb. Och inte är det väl lågstatus att ha en annan människas tillvaro i sina händer, så att säga?!

Assistent

Att jobba som personlig assistent är lärorikt och ger nya perspektiv.


Det finns flera assistansbolag i Sverige,
men på gång här lokalt är Carelli Personlig Assistans i Uppsala. Det är ett företag som finns på flera platser i landet. Uppsala tillhör Stockholms regionkontor, men för den som är intresserad av att bli kund görs det hembesök i Uppsala. Den som blir kund får sen en personlig samordnare. Samordnaren planerar assistansen tillsammans med kunden. Det tycker jag låter som ett alldeles förträffligt upplägg, eftersom kunden ju blir delaktig. Om nu kunden vill och kan – man behöver inte.

Vem kan bli kund då? Den som har ett större funktionshinder har rätt att få personlig assistans och det gäller både barn och vuxna. Kommunen eller staten betalar och assistenten/assistenterna blir en hjälp när det gäller att göra saker man inte kan på grund av sitt funktionshinder.

Det kommer alltid att behövas vård och omsorg eftersom människor föds eller blir sjuka. Därför tror jag att det här är ett framtidsyrke. Om personkemin stämmer mellan assistent och kund tror jag att det blir än bara ett jobb att gå till. Det blir utvecklande och lärorikt. Det är tyvärr så att alla människor inte kan gå och handla själva när de behöver, gå på bio när de vill eller bara ta en promenad. Att då få vara en annan människas förlängda armar och ben, på sätt och vis, tror jag ger en nya perspektiv. Det låter väl häftigt?

 


Livet är kort.

Read Full Post »