Jag = en miss

Ett missat inlägg.

---

 

Lillmissarna har jag inte missat i alla fall.

Jag är en miss. Naturligtvis inte nån skönhetsmiss utan en sån som tycks missa en massa saker. Jag grottar ner mig i mitt nya jobb i veckorna och HEPP! så missade jag till exempel att det var norrsken igår kväll… Möjligen hade jag sett det om jag hade bott annorlunda och inte haft så många grannar tätt inpå. JA, JAG VILL FLYTTA! (Men det är en annan historia…)

 

Vem får åka gratis?

En annan sak jag har lyckats missa är att UL har haft en kampanj och lyckats få 3 500 personer att prova att åka kollektivt i stället för att åka bil. Hum… kan det vara möjligt att UL erbjöd andra än de anställda inom sin huvudorganisation att gratisåka? Huvudorganisationen, vars främsta uppgift är att ge oss länsinvånare vård och omsorg, brukar då och då införa såna där rätt smaskiga fringe benefits. En gång i tiden fick den som var anställd till exempel fri öppen sjukvård… Undrar vad det kostade… Inte blev vi friskare för det, för övrigt. Somliga av oss blev inbilska inbillningssjuka.

En liknande huvudorganisation fast på en annan plats i landet kanske ska få ekonomisk hjälp via TV:s Lyxfällan. Organisationen har så dålig ekonomi, men fyndiga anställda, uppenbarligen. En sjuksköterska har ansökt om att organisationen ska få vara med i programmet. Ha ha ha, det var riktigt bra, tycker jag!

Sen sätter jag skrattet lite i halsen när jag läser om hur våra lokala offentliga organisationer försöker spara. Enligt Radio Uppland har Uppsala kommun hyrt in föreläsare som bland annat tipsat om hur kommunen ska spara in pengar på handikappomsorg. Ett sånt tips är att inte bevilja så mycket personlig assistans. Nu skedde detta under förra mandatperioden då kommunen leddes av en annan majoritet än idag, så det kanske inte var så konstigt att jag missade detta. Men ändå. Det är så skamligt att jag blir skitförbannad, på ren svenska.

Och som grädde på moset lyckades jag nästan missa vem som ska leda Melodifestivalen 2016. Nästan. Jag ville liksom inte veta detta. Så… det kanske rentav blir som så att jag missar hela skiten mello nästa år, för nån mello-snällo-tittare känner jag mig inte som om det blir just den programledaren. Sorry, men en kan inte älska alla.

Jag hoppas att jag har läst fel om vem som leder mello nästa år…

Vad har DU missat på sista tiden??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mappat och muppigt

Ett tröttkört inlägg.

---

 

Mappar med utskrifter på en del saker jag har åstadkommit på nya jobbet hittills.

Jag är så trött och slut att jag mår illa i denna stund. Men tro inte att jag klagar, det är ändå en trötthet som är sund och normal. En får vara trött när en jobbar. Den som inte har jobbat på mycket länge och som sen plötsligt börjar jobba heltid har all rätt att vara trött. Tycker jag.

Huvudredaktören har varit på plats idag och vi har gått igenom de dokument jag har granskat. Själva uppgiften fattar jag och klarar av, men administrationen runt omkring gör mig smått nipprig. Det är som om mitt RAM-minne tar slut och jag måste tömma det innan jag kan gå vidare. ”Alla” säger att jag plötsligt bara kommer att fatta saker och ting och faktum är att det är lite så. Sen är det inte helt enkelt när det uppstår nya frågetecken under resans gång. Det har i vart fall varit väldigt givande att ha huvudredaktören på plats i två dar (igår hade h*n annan aktivitet för sig). Jag har snappat upp mycket och jag hoppas att det mesta stannar kvar. Sen är jag fullt medveten om att jag lär göra fel, förr eller senare. Jag vet också att ingen dör om jag gör fel, att jag lär mig genom att göra misstag och att misstag går att rätta till.

Lustigt nog ringde Arbetsförmedlingen mig på jobbet strax före hemgång. Jag ombads vara med i en marknadsundersökning. Det var härligt att säga att jag började jobba den 24 september. Betyget jag gav hjälpen jag har fått från Arbetsförmedlingen medan jag var arbetssökande var däremot… ja, du kan kanske gissa.

I morgon bitti går min första laddning om tre dokument iväg till forskare. Idag har jag påbörjat ett nytt arbete som är ganska stort. Ibland stoppar jag saker i fysiska mappar, ibland i mappar på datorn. Många gånger känns det som om jag inte vet vad jag gör. Sen när jag tänker efter, tar det lugnt och arbetar metodiskt klaffar det mesta.

En del saker på mitt jobb tycks ha funnits sen urminnes tider. Idag på eftermiddagsfikat föll mina hökögon på skylten nedan. ADB… det var väl IT på 1980-talet, eller? Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

Vi har fortfarande en ADB-sektion på mitt jobb. Lite åttiotalsmuppigt, sisådär.

En fin bonusgrej på jobbet är i alla fall denna användbara maskin. Speciellt i vinter lär åtminstone jag nyttja den:

Det finns en skoputsmaskin på jobbet. Vilken lycka!

Nu ska jag läsa lite papperspost, ta en macka och kanske ringa mamma. Litteraturpristagaren Svetlana Aleksijevitj ska jag också läsa lite om på nätet. Klockan 21 blir det 100 Code på Kanal 5. Jag hoppas att jag orkar hålla mig vaken. Den här veckan har gått väldigt fort och i morgon är det fredag igen. Det är fortfarande roligt att gå till jobbet – jag gör roliga saker, min kompetens tas tillvara och

jag haaar så snälla kamraaater*

Men… Det är snart helg och jag har vissa planer. På lördag står en del hushållsarbete på agendan, men jag måste också åka iväg och köpa ett senilsnöre som jag kan ha till läsglasögonen på jobbet samt en extra mobilladdare. Glasögonen är aldrig med när de ska och den laddare jag har blir sliten av alla transporter. På söndag har jag blivit bortbjuden på middag på kvällen. Då ska vi fira en blivande 21-åring. Hennes pappa lagar mat, hennes mamma gör tårta och jag… Jag bara firar, muppig som jag är.

*Uttrycket: ”Jag haaar så snälla kamraaater” kommer från min pappa. Han skrev det i ett brev till sina föräldrar när han som barn låg på sjukhus. Texten ska läsas på finlandssvenska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »