Ett måndagsexemplifierat inlägg.
Den här måndagen blev verkligen ett riktigt måndagsexemplar redan från start. Innan jag åkte till jobbet skulle jag fylla i och skicka in mitt sista tvåveckorskort till a-kassan. Gick det bra? Nej. Var det enkelt? Nej. Problemet även denna gång är att jag började jobba mitt i en vecka. Såna utsvävningar finns det inte utrymme för i a-kassans små boxar. Jag fyllde i arbetslös måndag, tisdag och onsdag och därefter arbete torsdag och fredag. När jag sen kom till lördag och söndag, då en kontorsråtta som jag är ledig, blev det också problem. Till sist kryssade jag i
Förhinder
Idag kostade den så kallade gratisparkeringen mig 800 spänn.
Det kändes varken rätt eller bra, men vad skulle jag göra? Vidare besvarade jag meddelandet som kom in för ett tag sen och skrev att Arbetsförmedlingen gjort rätt, jag arbetar sen den 24 september och bla bla bla. Där stod inget om nåt arbetsgivarintyg, men när jag hade fyllt i kortet såsom jag gjort, uppmanades jag att sända in ett sånt till a-kassan. Som tur var hade jag låtit göra en kopia vid kontraktsteckningen i Stockholm den 23 september. Jag vek därför ihop den och stoppade den i ett kuvert som jag frankerade och adresserade till a-kassan. På väg från parkeringen nära jobbet stoppade jag brevet i en gul postlåda. Ja, jag parkerade på samma gata som i fredags, det är tillåtet att parkera där, men jag ställde bilen betydligt högre upp. Jag har ingen lust att bli nästan påhoppad av arga gubbar i eftermiddag igen. På grund av detta ställde jag mig för nära en korsning. När jag skulle åka hem satt det en p-bot om 800 kronor på bilen. Jättekul – NOT!!!
Vi var två som stod utanför huvudentrén och huttrande väntade på nån icke-konsult som kunde släppa in oss. Vi konsulter kommer nämligen inte in i byggnaden före klockan åtta. Detta är ett litet problem, eftersom jag måste komma tidigt till jobbet för att få parkering. Men än så länge är det ändå skönt att få en stunds frisk luft. Väl inne i byggnaden och på mitt kontor hade jag inget för att jag hade halvstressat iväg hemifrån efter a-kassetjafset: jag var en av några som inte hade kontakt med nätverket. Måndagsexemplar av den här måndagen var det alltså även på jobbet. Irriterande, men inte nåt att hetsa upp sig över. Det fanns ju kaffe i automaten och en kollega hade med sig urgoda kanelbullar med rosa pärlsocker.
Våra duktiga IT-tekniker jobbade på bra och efter nån timme, en och en halv, kunde jag gå till min dator för att arbeta. Under tiden hade årets Nobelpristagare i medicin utsetts och nyheten att Henning Mankell hade avlidit spridits.
Jag lagrar inget lokalt på min dator och det finns naturligtvis både för- och nackdelar med detta. Fördelarna överväger emellertid – vi är ibland flera som jobbar med samma saker. Tyvärr visade det sig att jag saknade vissa mallar. Medan jag väntade på installationen började jag jobba ändå. Det kändes ju som om jag inte hade gjort nånting på hela förmiddagen! Nu har jag lämnat Dalarna i tjänsten och befinner mig på västkusten, faktiskt i vännen Grethes trakter. Där finns också en del lustiga namn. Lustigast hittills är Balltorp. Ja, jag har snuskig fantasi samtidigt som jag är pryd – en märklig kombo. Men jag undrar också om en käftkross hör hemma i Tandvärksgruvorna, som jag ramlade ner i i fredags…
Nu har jag lyckats ta mig hem utan att nåt har hänt. Parkeringsböterna har jag lagt in för betalning och det var ju tur att jag vann 750 kronor på en Trisslott igår – det täcker ju nästan böterna.
I morgon väntar nya äventyr. Vi får besök av huvudredaktören från norr och jag har förstås tusen frågor som jag hoppas redaktören har lika många svar på. Om inte får jag muta med nåt gott från min kontorsliga lilla frukt- och godisskål.
Kontorslig frukt- och godisskål.
Har DU haft ett måndagsexemplar till måndag eller har din dag varit bara toppen??? Skriv gärna några rader och berätta innan utrymmet tar slut. Det är bara åtta procent kvar nu.
Livet är kort.
En bok på gång är nåt jag alltid har! Jag skulle förtvina själsligt om jag inte fick eller kunde läsa böcker! Min barndom har alldeles säkert påverkat mig i detta, för jag är uppvuxen i ett hem där det lästes och fanns gott om böcker. Som ensambarn lärde jag mig läsa tidigt, det var ett sätt att underhålla mig själv när jag inte hade syskon att bråka med och när mamma var på sjukhus och pappa på jobbet.
Hand i hand med läsning har också skrivandet gått. Jag både läser och skriver fortfarande varje dag. Om jag inte får eller kan skriva av nån anledning, kan jag må riktigt dåligt. Det är som om orden bara bubblar inuti och måste få fästas ner i nån sorts ordning. Den här kombinationen läsa-skriva blomstrade riktigt redan i mellanstadieåldern, mycket tack vare min bekantskap med vännen FEM. Hon var nämligen likadan – läste böcker och skrev berättelser så det glödde! När vi umgicks kunde det vara helt tyst på rummet – vi läste eller skrev, helt enkelt. (Ja vi var nog rätt nördiga…) Idag jobbar både FEM och jag med att skriva, dock lite olika saker. Läser gör vi också i tjänsten liksom när vi är lediga.
Bokmaleriet påverkar förstås det jag skriver. För utan input, ingen output – en enkel ekvation. Men att läsa böcker behöver förstås inte innebära eller ha till syfte att läsaren själv ska skriva. Det jag egentligen menar är att man rent mänskligt behöver stimulans – även själsligt.
Livet blir så torftigt utan böcker. Utan böcker eller möjlighet till att läsa skulle jag liksom torka ut och skrumpna inuti. Det är nog därför jag är så rädd för att bli blind. Att inte kunna se orden i böckerna längre. För jag är traditionell i mitt läsande. Jag vill kunna hålla i en bok gjord av papper, jag vill kunna lukta på den, beundra dess givna form lika mycket som dess innehåll.
Talböcker eller ljudböcker är inget alternativ för mig. Jag skulle inte känna att jag hade läst en bok om jag ”bara” hade lyssnat på en bok. Eftersom jag själv har jobbat som inläsare vet jag hur knepigt det är att tillfredsställa lyssnaläsare av det inlästa ordet. En del vill ha allt inläst så neutralt som möjligt, andra vill ha det inlästa dramatiserat. Och själv vill jag att min egen fantasi ska blomma ut av författarens ordbilder, inte inläsarens dramatiska förmåga. Jag vill skapa mig egna föreställningar om personer och skeenden i böckerna, inte att nån annan ska göra mina fantasier åt mig. Men det här är vad som gäller för mig, det är ingen sanning. För dig gäller kanske andra saker. Och för den som till exempel är synskadad eller dyslektiker är talböcker det alternativ som står till buds.
På den här bloggen skriver jag om numera om varje bok jag läser. En del böcker recenserar jag på uppdrag av författare eller förlag. Jag har 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 