Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘påträngande’

Ett post Pride-inlägg.


 

RegnbågsflaggaVårt Stockholm Pride 2015 bestod av paraden igår på eftermiddagen samt Pride Park resten av eftermiddagen och kvällen igår. Vi köpte biljetter i vintras när de bara kostade 400 spänn styck – vad ett dagpass kostade igår. Vi hade säkert andra förhoppningar då om årets Pride, men det räckte faktiskt för min del med det som blev. Fästmön bjöd dessutom på en hotellnatt vid Globen och det var skönt att behöva komma hem till Uppsala mitt i natten. Tack, sötnos!

I år fick vi sällskap med Jerry till och i paraden. Det är säkert en och annan som har synpunkter på att just vi tre gick tillsammans. Det får stå för dem. För oss kändes det helt rätt. För mig personligen kändes det som att den kraft och den energi vi har lagt ner på att ha bra och vettiga förhållanden mellan alla parter i familjen har gett fint resultat. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, vi tre.

Paradstarten var vid gräsliga Mariatorget, en fruktansvärd plats att försöka bringa ordning bland tusentals människor. Vis av erfarenheten (paniken var millimeternära förra året för min del) gick vi till Hornsgatan. När vi så småningom klev in i ledet hamnade vi nånstans mellan RFSU och Regnbågsfamiljer. Det var en OK plats. Som vanligt solbrände jag nacken och som vanligt var det antiklimax när vi kom fram till målet, Pride Park, det vill säga Östermalms IP. Där var det så dött det kunde vara, så det är tur att vi är bra på att roa oss själva. Inte ens några bra artister var det på kvällen. Maten var god, men vis av erfarenheten IGEN vägrade jag hårdnackat att betala med kort – vilket inte var helt uppskattat av personalen vid 7-ElevenDär tog man emot mina kontanter, suckade och frågade vid båda tillfällena jag handlade om jag verkligen inte kunde betala med kort. Nej, det kunde jag inte. Ingen annan klagade.

Efter ett par öl, lite mat och inköp av godisremmar fick vi nog och åkte hem till hotellet med trötta ben och onda fötter. Ett par ”kändisar” träffade vi i parken, nyktra, tack och lov. Roligast var det att se Mona Sahlin – hon är den politiker som jag alltid har sett på Pride – och så Kommunalrådet, förstås. I år träffade vi ingen som var påträngande eller som vi helst hade velat undvika. Min panik höll sig tack och lov borta.

Bäst av allt var att jag inte gjorde av med särskilt mycket pengar. För på lördag åker vi till Stockholm igen – det är då Anna har ordnat två gratisnätter på Clarion Hotel Stockholm åt oss! Vi ska strosa på stan, jag har ett par ärenden, Anna har ett par ärenden och sen ska vi bara vara tillsammans lördag till måndag. Men inte nog med det… Anna har köpt biljetter åt oss till Sarah Dawn Finer på Parksnäckan här i Uppsala på fredag kväll. Det ser ut att bli lika fint väder då som igår på paraden! Och medan jag har skrivit den här texten har det åskat och spöregnat och spruckit upp – solen är här igen och himlen är blå och nästan molnfri. Jag har mobiltelefonerat med en kompis och ska strax ringa mamma.

Men först ska jag lägga ut några bilder som du får titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men vad har DU gjort i helgen när du inte har kunnat roa dig med min blogg??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en skrämmande värld och bevakningen av den.


 

min nya kamera

Fotar och filmer vi olyckor hellre än att hjälpa till?

Det händer så mycket otäckt just nu att jag bara vill blunda. Vill inte gå ut i verkligheten ibland. Vill inte se, inte höra. Men självklart uppfattar jag. Det går inte att stänga ute. Media är verkligen påträngande, värre än tidigare, tycker jag. Vi matas med skräckhistorier om mördade unga flickor, knivskurna barn och olyckor till lands och till sjöss. Ibland har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. Det är människor, med närstående som kanske lever vidare, som drabbas. Journalister som trampar i närområdet utanför släktingars hem, som ringer, som tränger sig på i sorgen… Vad finns det för allmänintresse av det?

Journalistiken har sällan nåt ideellt syfte och värde. Den som tror det är i mina ögon naiv. I de flesta fall handlar det inte om att det ligger i allmänhetens intresse att få veta saker. Det handlar om att sälja och synas, göra sig ett namn som skribent. Och allmänheten dras med. I stället för att hjälpa till vid olyckor ställer sig folk och fotar och filmar andras elände – för att sen gå till media och få sitt namn i tryck tillsammans med bilderna – som man sen till och med får betalt för. Ärligt talat är det rätt vidrigt, tycker jag.

Jag klickar inte fram såna nyheter, men rubrikerna kan jag inte undgå. Visst ska vi inte dölja att verkligheten är hemsk, fruktansvärd och otäck, men det görs såna övertramp ibland. Media gör sig till nån sorts domare och skyldiga pekas ut och döms i förhand, utan varken utredning eller bevis. Och så mitt i detta de drabbade och de närstående… Kan ingen stava till hänsyn och empati?

vässa pennan

Jag vill skriva texter som berör, men jag skriver vanligen om det lilla. Ingen är tvingad att läsa.

Ibland önskar jag att jag kunde skriva texter med innehåll som berör. Men jag skriver om min vardag, om bra saker och ibland om dåliga saker, om saker som jag gillar och ogillar. Ofta skriver jag om det lilla. På min blogg är jag inte journalist, kommunikatör eller proffsskribent. Jag är bara jag. En privatperson. Därför kan jag inte annat än att skratta åt att nån tönt har hängt upp sig på att jag skrev om plastpåsar igår… I morse fick jag en signal om detta. Men nej. Det är ingen reklam, det är ett inlägg om en praktisk pryl som underlättar min vardag och som jag vill tipsa mina medmänniskor om. Jag fick inte en krona för inlägget. Och jag tvingade inte heller nån att läsa det.

Vad tycker DU om medias bevakning av hemskheter i verkligheten som mord och olyckor??? Hur skulle DU vilja att dessa händelser uppmärksammades i media??? Eller vill DU ens se dem uppmärksammas? Skriv gärna några rader i en kommentar. Som alltid gäller att du får vara anonym utåt, men måste ha äkta kontaktuppgifter inåt för att slippa undan administrationsskorpionens nypor.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Främlingars domInspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en finfin TV-serie.

 

Lena Bergman Foto SvT

Lena Bergmans dotter dog fyra dagar efter föräldrarnas vigsel. (Foto: SvT)

Det ska inte vara så att barn dör före sina föräldrar. Men om det hemska nu händer, hur kan en mamma, efter dotterns död, säga att hon njuter mer av livet efter detta svåra? I kväll säsongs-startade När livet vänder med Anja Kontors möte med Lena Bergman. Orden om att njuta mer av livet är den senares. (Och svaret på frågan får du förstås om du tittar.)

Lena Bergman åkte med sina två döttrar och sin Micke till Thailand. De hade rest dit flera gånger tidigare, men just den här gången skulle Lena och Micke gifta sig. Fyra dar senare händer det ofattbara: dottern Moa dör.

Att ens barn dör måste vara något av det svåraste som kan drabba en människa. Jag vet ju inte hur det är, jag har inga barn. Men så klart jag kan gissa, känna efter lite. När ens barn dör strax efter en väldigt lycklig tilldragelse – den egna vigseln – måste det bli snudd på outhärdligt. Denna mix av glädje och sorg. Om jag inte vet hur det är att förlora ett barn kan jag näppeligen förstå hur man klarar sig igenom denna sorg. Självklart går mina tankar till vännen som förlorade sitt barn i veckan. Jag kan inte föreställa mig…

Det blev en mycket stark säsongsstart. Anja Kontor är som vanligt väldigt närvarande, utan att vara påträngande. Lyssnande, inkännande, men inte rädd för att ställa de svåra frågorna. Det här är svensk TV-journalistik när den är som bäst: en duktig journalist får en människa att berätta, framför en TV-kamera, om det svåraste hon har varit med.

Här kan du se programmet om Lena.

Här finns länkarna samlade till det jag skrev om förra säsongens program i serien När livet vänder.


Livet är kort. Det är så skört, så skört.

Read Full Post »

Ett inlägg om reklamfilmer på TV.


Som bekant har jag en liten herre på besök.
Ibland vill den lille herrn sitta ifred och skajpa (eller LAN:a…) med sin kompisar. Då blir jag förvisad ur arbetsrummet som ligger vägg i vägg med lille herrns rum gästrummet. För grejen är att det är ett stort, öppet valv mellan rummen och jag kan ju råka höra eventuella hemligheter.

Förvisningen innebär att jag sitter i vardagsrummet, med laptopen på magen och TV:n påslagen. Det är inget jag vill se på TV, men den måste vara på så att jag inte hör vad som sägs mellan skajparna. Gästrummet har nämligen ingen dörr, bara ett draperi. Det är fördraget. JA, JAG ÄR SKITNYFIKEN, MEN… INTEGRITET, TOFFLAN, INTEGRITET FINNS DET NÅT SOM HETER!!!

Jag sitter med datorn och jag sitter och läser och jag hör TV:n och ibland tittar jag till. Värre än lördagskvällens program är faktiskt reklamfilmerna. Fy te rackarns, betalar företagen för vissa filmer??? Man kan ju undra…

Finns det nån som tycker att reklamfilmerna med den där överaktive killen med överbett är bra? Jag går nästan upp i limningen bara jag hör introt!.. En film jag däremot skrattar åt är den tecknade tjocke mannen i randiga byxor och hög hatt som tittar på TV typ jämt. Fast… jag har ingen aaaning om vad filmen gör reklam för…

Bland de värsta filmerna tycker jag att den sen länge uttjatade filmen med tandläkartanten är. Du vet, hon som gör reklam för en tandkräm som ska ge rena och hela, infektionsfria tänder. Hon låter som om hon har en ENORM infektion i hela förbannade käften när hon pratar! Jag blir… så irriterad att jag blir arg!

De två tjocka tanterna med orange peruker, de som ska föreställa tvillingar, men som pratar olika dialekter, var roliga typ en gång. Sen tröttnade jag. Och hur många år har den ”följetongen” gått? Det hjälper inte att tanterna gör olika saker, de är inte roliga. Punkt.

Är det nån reklamfilm som jag saknar så är det filmerna om den där lille mannen med blå lemmar. Den lille sjungande mannen. Han som är påträngande och överallt. Jag skrattade alltid åt filmerna, vad han är gjorde. Men nu görs det bara urtrist reklam för den tabletten…

iprenmannen

He rules!


Det var verkligen en miss
av det företaget att sluta använda den blålemmade mannen. Jag köpte faktiskt enbart den tabletten på grund av reklamfilmerna!

Annars är jag rätt trött på följetongsreklamfilmer som typ Falska Tvillingtanterna. Och den där livsmedelsaffären som har kört sin såpa i över tio år… Det är kanske möjligen dags att byta spår nu, eller? Till och med jag handlar i olika affärer, liksom (tänkte det skulle inspirera till nytänkande…) När då en annan livsmedelskedja gör nån sorts försök att härma blir det bara… pinsamt. Kräkstrist…

Har du nån hatreklamfilm eller nån reklamfilm som du verkligen gillar??? Skriv och berätta!


Livet är kort.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:
Idag, den 13 augusti, fick jag äntligen svar via mejl från Fortum. Det är Mattias Kullervik på Fortum som verkligen har ansträngt sig för att reda ut frågan. Skälet till att Fortums säljare har ringt mig är att jag påstås ha deltagit i en tävling om biljetter till semifinalen i fotbolls-EM. Alla som känner mig VET att jag avskyr sport och jag förstår att nån har gjort sig rolig på min bekostnad genom att delta i tävlingen i mitt namn. Jag skulle nämligen aldrig delta i en sån här tävling. Vidare har den som tävlat i mitt namn angett att det är OK att jag blir kontaktad av Fortum.

Nu hör det till saken att hushållselen hos mig ingår i min månadsavgift. Det är bostadsrättsföreningens styrelse som sköter upphandlingen av elleverantör. Jag skulle därför ALDRIG heller lämna ett medgivande om att ett företag som säljer el får kontakta mig.

Om detta upprepas, det vill säga att man använder mina personuppgifter för att delta i tävlingar, gör jag en anmälan om detta. Det är nämligen hur lätt som helst att lokalisera den som gör sånt här. SKÄMS!

—————————————————


Du kanske minns att
jag skrev om Fortum som ringde mig ett antal gånger? Fortums säljare medgav att h*n inte hade kollat med NIX när jag frågade. Skälet var, enligt säljaren, att det inte går eftersom man använder en typ av automatuppringning.

Fortum kollar inte NIX, enligt en säljare. Men det gör de visst, enligt kundservice. Hur är det egentligen?


Det gick nån dag,
sen lämnade Alexandra Hempel vid Fortums kundservice en kommentar till mitt inlägg. Hon menade att Fortum visst kollar NIX innan de ringer och påstod, i princip, att jag måste ha lämnat mina personuppgifter nånstans – då slipper nämligen företagen kolla med NIX. Jag lämnar ALDRIG mitt telefonnummer och ytterst sällan några som helst uppgifter om min person.

Vidare skrev Alexandra Hempel så här:

Mejla oss ditt telefonnummer som du blev uppringd på så kan vi undersöka varifrån det är köpt och samtidigt spärra det mot framtida kontakt.

Det gjorde jag samma dag, den 31 juli. Har jag fått nåt svar? Tja, vad tror du? Nej, naturligtvis inte. Däremot hoppas jag att Fortum åtminstone har strukit mig från sin att-ringa-lista.

Självklart får Fortum en svart bak för detta. Jag tycker att det är uruselt beteende och om jag nån gång behöver köpa el, så blir det garanterat inte från Fortum!

En svart bak till Fortum som dels inte kollar NIX, dels påstår att de ska lämna besked.


Och så till ett annat ”företag” s
om har gjort mig grymt besviken! Grymt därför att det inte är ett företag i sig utan en hjälporganisation som sorterar under FN. Jag talar om UNICEF och deras påprackare. Deras efterhängsna och påträngande gatuförsäljare har nu gjort att jag aldrig i mitt liv ska skänka en enda spänn till organisationen.

UNICEF sorterar under FN.


UNICEF:s gatupåprackare i Stockhom
var hemska. Ett gäng samlades kring vårt hotell i Stockholm. De kastade sig på folk och man hade svårt att freda sig för att de kom alldeles för nära. Värst var en kille i gröna skor som under loppet av en timme antastade oss tre gånger.

Jag förstår inte hur UNICEF kan tro att man vill skänka nånting när säljarna beter sig på det här snudd på aggressiva sättet! Det får ju motsatt effekt, man vill verkligen inte ge nånting. Jag hade gärna tagit emot information från nån som uppträdde lugnt och sansat och trevligt. Sen hade jag gått hem och läst om organisationen och slutligen bestämt mig. Men på gatan, liksom per telefon eller mobil, köper jag ingenting.

Nej, det blir ytterligare en svart bak. Och jag tycker att UNICEF, som ändå är en FN-organisation, ska skämmas rejält.

UNICEF ska skämmas för sina påträngande gatuförsäljare. Detta beteende förväntar man sig inte av en organisation som sorterar under FN.


Livet är kort.

Read Full Post »

Varning för snuskiga grönsaker!!!


Det blev taxi och krycka till Restaurang Maestro
i afton, för det var för kallt och halt för att mamma skulle kunna rolla fram. Vi var väldigt hungriga vid ankomsten och inledde med en förrätt bestående av vitlöksbröd.


En stor förrätt som vi delade på! Två vitlöksbröd var samt aioli och svarta oliver.


Vi delade på en förrätt, alltså.
Det var rikligt med bröd, aioli och svarta oliver ändå!


Förrätten var riklig!


Sen blev det dags för huvudrätt. 
Jag skulle förstås krångla till det och bad om en rätt som inte fanns på menyn! Det blev pasta med kycklingfilé och kantarellsås för min del. Mamma tog oxfilé.


Min pasta med kycklingfilé och kantarellsås var suveränt god!


Jag tror att mamma var nöjd med sitt matval också!
Kocken kom ut efter ett tag och frågade om det smakade bra. Det var både trevligt och vänligt och han var inte alls påträngande. Däremot var en av serveringstjejerna lite för snabb och ryckte nästan förrättstallriken ur händerna på mamma som fortfarande åt. Den andra serveringstjejen var enligt mamma

behaglig.

Och det är ett gott betyg, det!

Mamma drack Schweppes Russian till maten, jag tog en liten flaska öl till förrätten och ett glas italienskt rött till huvudrätten. Ett fylligt vin som ändå inte var tungt.


Det blev ett glas italienskt rött för min del till maten.


Som vanligt var det inte många gäster,
men några bord var upptagna. Atmosfären var lugn och trivsam. Bara min tomat var lite… snuskig..? Eller vad tycker du att den ser ut som? Bilden är dålig, men jag fotade utan blixt.


Min tomat var lite… snuskig.


Trots att vi blev otroligt mätta
var vi ändå sugna på dessert. Mamma tog glass och jag valde frusen björnbärscheesecake. Tyvärr smakade den gammalt, men bären var fräscha och riktigt goda!


Den frusna björnbärscheesecaken smakade gammalt, men bären var fräscha.


Totalt sett får Maestro högt betyg för mat och service.
Dock inte högsta betyg! Det som drar ner är den förrättsryckande serveringstjejen och cheesecaken som smakade gammalt. Notan för kalaset landade på humana 698 kronor. Helt OK för två som åt trerätters och en som intog lite alkohol.

Read Full Post »

Idag bar det av en tur till Stormarknaden. Fästmön skulle köpa en hårvårdsprodukt och jag hängde på som chaufför och för att få komma ut och glo på folk och varor ett tag. Jag är sån att jag kan valsa runt i Stormarknaden i flera timmar – och inte köpa nåt annat än det jag skulle ha på ICA Kvantum, typ mjölk.

Men dagens utflykt hade som mål Coop, för ovanlighetens skull. Nu är jag inte nåt större fan av Coop – än mindre sen en mycket otrevlig kärringjävel (ja, jag kan inte kategorisera henne på annat sätt!) på Coop i Förorten stoppade Frida och mig i dörren och påstod att affären var stängd en kväll i förra veckan. Det var den INTE, det var fem minuter kvar till stängningsdags och Frida skulle köpa en påse chips. Men hur som helst, på Coop i Förorten handlar vi inte längre, Coop i Stormarknaden är en annan affär och får därför fortsatt förtroende.

Och efter en tur in på Expert,  en av skoaffärerna, en låååååång tur på  Lagerhaus (där man får betala för att gå omkring och göra reklam för affären…) och en fruktansvärt kort tur på 3butiken (deras säljare var alltför påträngande för att vi skulle palla att vara där en längre tur) med mera hamnade vi så på Coop. Vid det laget bultade venen i mitt vänsterben och klaffarna tycks nu vägra fungera vid och strax under knävecket. (Min plan är att söka akutvård i annat län om det behövs – vi åker ju till ”annat län” på torsdag…) Anna hittade det hon skulle ha ganska bums och jag föreslog att vi skulle inhandla nåt smaskens till eftermiddagskaffet. Det blev två Napoleonbakelser. Jag menar, vad gör man inte för att fira Lars?! (Inte för att jag känner nån vidare Lars som jag gillar, kommer inte på nån just nu, i alla fall, men ändå. Mormors man heter Lars och jag gillar faktiskt honom, till skillnad från flera andra som är mindre entusiastiska. Vi utbölingar i familjen måste hålla ihop! Lars har namnsdag och han ska firas!)

Nu råkar det vara så att mitt hushåll saknar ett par väsentliga ting: små bakelsegafflar. Därför serverades bakelserna (efter var sin bit ostpaj och ett halvt glas rött) på glasassiett med vacker, hamrad smidessked (40-årspresent från mina duktiga frilansare). Trots detta undrade jag om vi hade barn på besök…


Nä, Anderssons Lill-Kicka* var inte så duktig på att äta bakelse fint. Söt var däremot hennes lilla tåsa** som sticker fram till vänster i bild, vid pilen.

                                                                                                                                                          Stor-Kickan*** däremot är uppenbarligen mycket van att äta bakelse med gott bordsskick. Se bara så föredömligt!


Minimalt med kladd på assietten när Stor-Kickan äter bakelse!

                                                                                                                                                           Hur som helst, gott var det med bakelser, men en tugga till så hade i alla fall jag vomerat. Det var hemskt sött… Grattis Lars på Lars-dagen!

Nu ligger ett kilo jumbokräftor på tining i köket. Dem ska vi inta lite senare i afton. Tyvärr tycks vi få äta inomhus – balkongvädret lyser med sin frånvaro.

Hur firar DU Lars-dagen???

                                                                                                                                               *Anderssons Lill-Kicka = Farbror Bosses yngsta dotter Anna
**tåsa = tå
**Stor-Kickan = Tofflan, som ju är fem (5) år äldre än Lill-Kickan

Read Full Post »

Ett vänligt par som tar hand om sina döda vänners två barn eller två läskiga personer som behöver pengar? Ja, vilka är paret Glass egentligen??? TV4 visade filmen The Glass house (2001) i december förra året och jag spelade in den på DVD:n. Först i kväll blev det tillfälle att titta.


Ett hus av glas hamnar Ruby och hennes bror i.

                                                                                                                                                                  Ruby, 16 år, och hennes elvaårige bror Rhett får flytta hem till makarna Glass när deras föräldrar dör i en bilolycka. Trots att de får bo i ett stort, fint hus – av glas! – är det nåt som inte riktigt stämmer. Varför får de till exempel dela rum? Dessutom tycker Ruby att mannen är liiite för påträngande och frun har ett helt apotek i badrumsskåpet. Men det märkligaste av allt är att föräldrarnas gamla bil står på mr Glass arbete…

Det här är en spännande film som spelar på den utsatta människans önskan att kunna lita till någon annan och den onda människans önskan att få roffa åt sig pengar. För de döda föräldrarna efterlämnade mycket pengar till sina barn. Frågan är bara vem Ruby, som är den misstänksamma, kan lita på? Frun, advokaten, morbrodern?

Stellan Skarsgård spelar lysande en äcklig roll. Annars är filmen bitvis lite seg. Och så regnar det, nästan hela tiden…

Read Full Post »