Blått och flott, jobb och lek

Ett inlägg om en blå och flottig dag och lite annat.

---

 

Huset jag jobbar i.

HA! Det skulle ju bli dåligt väder. Inte här! Det har visserligen varit kallare vindar idag, men himlen har varit klarblå ända till nu framåt kvällen. Jag älskar den rosaröda färgen på byggnaden jag jobbar i, allra helst när den står mot just den klarblå himlen, så jag kunde inte låta bli att fota den i morse igen när jag anlände. Bilköerna var kortare den här morgonen och det tog mig ungefär 20 minuter att åka till jobbet. Det klagar jag inte på!

 

 

För att matcha himlen bar jag en lika klarblå pikétröja i morse. Min älsklingsfärg – efter orange, förstås! Och nu när jag har gått ner lite i vikt är det roligare att ha kläder i andra färger än tjockis-svart. Men Kladdmaja Spillkråka kunde naturligtvis inte låt bli att sätta en fläck på den fina tröjan. En fettfläck, dessutom. Jag behandlade den med kallvatten, vilket resulterade i att jag gick omkring med en blöt blaffa på… bröstkorgen en stund efter lunch. JAG HATAR FLÄCKAR! Nu är pikén behandlad med fläcktvål och hänger på tork. Hoppas tvålen dödade fläcken, annars blir jag ledsen.

Flottigt på bröstkorgen! 😦

 

Mycket smakligt!

Lunchen var emellertid god och det väger ju upp en del. Jag smockade i mig kycklingspett idag med grönsaker och potatis till. Mycket smakligt! Dessutom passade jag på att köpa tio lunchkuponger. Då blir varje lunch fem kronor billigare och kostar endast 79 spänn. Det är billigt, det, för maten är mycket bra. Det finns en kötträtt, en fiskrätt, en vegetarisk och en vegansk rätt att välja bland varje dag. Till detta får man dryck och bröd eller frukt. Det finns en salladsbuffé en får gräva i och så får en ta kaffe på maten.

I morgon får jag en gäst till lunch. Det är NK* som kommer på besök. Jag hoppas att det finns nåt på menyn som tilltalar. För min del blir det nog vegetarisk ärtsoppa och pannkakor – det var ett tag sen.

Men hallå! Det låter ju som om jag inte gör annat än äter och kladdar ner mig och leker om dagarna! Idag har jag faktiskt JOBBAT lite också. Jag har tittat på avdelningens kommunikationsplan och har kladdat ner en del tankar och synpunkter på den. På eftermiddagen tittade chefen in och jag dryftade detta lite kort med henne. Det förde med sig att jag ska se över kommunikationspolicyn också. Och varför ha två dokument när de skulle kunna slås ihop till ett..? Visst känner jag mig aningen rostig i kommunikatörsrollen, men jag känner att jag fortfarande fungerar i den och brinner för den! Ge mig lite tid, bara, så jag kommer in i verksamheten.

Kommunikationsplanen har jag klottrat ner lite synpunkter på.

 

iPhone SE i färgen space grey blir min tjäntemobil.

Det är emellertid fortfarande mycket arbetstid som går åt till att installera saker. Idag fick jag fin hjälp av ytterligare en gammal bekant från SLU. Nu kan jag till exempel skriva ut och jag vet varifrån jag kan ladda ner program och installera, jag kommer åt det trådlösa nätverket med mera. Dessutom fick jag en ny dator också. Precis före hemgång levererades min tjänstemobil, en iPhone SE. Nån fast telefon ska jag inte ha, bara ett fast nummer som går direkt till mobilen. Mobilnummer har jag också. Det är en smart lösning. Chefen har lovat hjälpa mig att peta in SIM-kortet i morgon bitti och installera så jag får igång mejl och kalender och synkning på dem. Det är perfekt om jag får se på och lära mig, för jag har funderingar på att införskaffa en liknande modell av mobil för privat bruk. Jag älskar min iPhone 5, men med snart tre år på nacken börjar batteriet bli pensionsmässigt.

Tack för grattiset, Arbetsförmedlingen!

Dagens höjdpunkt var emellertid varken den blå himlen, lunchmaten eller tjänstemobilen utan ett brev med snigelposten från Arbetsförmedlingen. Visserligen ett standardbrev som alltid när de sänder nåt sånt, men ändå. Jag fotade det, förstås, och sen satte jag upp det hemma i köket på väl synlig plats. Jag funderar på att rama in det. Men jag väntar nog tills jag har klarat av provanställningen om sex månader… Ett fast jobb är för övrigt aldrig så fast att det är permanent, orubbligt, oföränderligt. Det har vissa av oss fått erfara den hårda vägen. Jag hoppas att DU som har läst ända hit slipper vara med om nåt sånt!!!

*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbsökeri: De fyra första stegen

Ett inlägg om hur jag söker jobb. Och irritation över webbformulär.

Det är nog inte nån som läser min blogg som inte har uppfattat att jag söker jobb. Typ minst tre om dan (vardag), om jag inte har nån annan sorts jobbaktivitet för mig som möte på AF, intervju, träff med uppdragsgivare, skrivjobb etc.

För det mesta går det bra för mig med jobbsökeriet – från den här änden, vill säga. Sen gäller det förstås att attraktiva arbetsgivare nappar. DET är en annan femma…

Den som tror att det är ett latmansgöra att söka jobb tror fel. Därför ska jag nu beskriva hur jag går tillväga en typisk dag när jag söker jobb.

Sök och du skall finna. Förhoppningsvis…

Målet tre sökta jobb per vardag anses som högt satt av de flesta. Jag är ganska hård mot mig själv. Tack vare disciplinen är det sällan jag misslyckas. Men det händer. Då gäller det att ta nya tag och leta vidare och bredare.

Steg ett är förstås att leta och hitta intressanta jobb att söka. Jag söker inga andra jobb än jag vill ha. Vanligen har jag inga problem med att hitta minst tre per dag. Men som du förstår tar det tid att leta. Jag använder mig av Twitter där MedieJobb är en förträfflig tjänst som är alldeles gratis. Här hittar jag just den typ av jobb jag söker – över hela Sverige (fast mest i Stockholmsområdet).

Platsbanken kollar jag förstås dagligen, men under mina tre första veckor som arbetssökande har jag bara hittat två jobb där. Mina erfarenheter av vissa företag som annonserar på Platsbanken är inte heller goda. Vissa är rena lurendrejare och det är anmärkningsvärt att Platsbanken tar in annonser från dessa. Man hade hoppats på lite bättre koll från den myndighet AF nu är…

Vidare är jag sen länge registrerad hos olika bemanningsföretag, men därifrån kommer ytterst sällan några bra jobbtips (man kan prenumerera på såna tips). Jag känner också att det inte är särskilt bra villkor att jobba som konsult och bli uthyrd… Låga löner, få semesterdagar och sällan några bra förmåner. Det sämsta är nog att tillvaron är osäker. Man är ”uthyrd” en viss tid och sen tar det slut. Att det är få semesterdagar kan jag leva med, för jag älskar att jobba. Men jag vill ha lön efter min erfarenhet och jag trivs inte med en osäker tillvaro.

Inte många semesterdagar får man som konsult på bemanningsföretag.

Steg två är att ha ett bra och uppdaterat CV. Jag försöker redigera mitt åtminstone en gång i månaden. Det finns alltid saker att förbättra.

Steg tre är sen att skriva ansökningar. Det är ett kapitel för sig! Jag har en mall jag utgår ifrån, men jag skriver personliga ansökningar till vart och ett av jobben jag söker. Det är viktigt, tycker jag! Vilka arbetsgivare vill ha standardbrev som alla andra får också? Hur pass intresserad är den sökande då av jobbet?

Efter ett tag blir man ganska driven. Det går snabbt att skriva ansökningar. Men… det som kan kärva till det är alla dessa webbformulär som en del arbetsgivare tycks älska. Jag förstår inte riktigt vitsen med dem. Visst, arbetsgivarna får alla ansökningar uppställda på samma sätt. Men, ärligt talat, är det det man vill ha? Vill man inte ha någon/några som sticker ut ur mängden? Just den där pärlan man söker?.. Ibland undrar jag. En del arbetsgivare har dessutom formulär som är tekniskt krångliga att fylla i. Och när saker och ting är utformade efter nån sorts standard blir det svårt. Mina utbildningar och mina arbetslivserfarenheter är inte på nåt sätt standardiserade…

Men värst av alla webbformulär är dessa där man ska sitta och lägga in kurs efter kurs, jobb efter jobb… Det vill säga så gott som exakt det som redan står i mitt prydliga CV! Vad är vitsen med detta??? Snacka om slöseri med min tid!

Formulär till förbannelse och förtret.

Steg fyra innebär att jag skriver ner några rader om varje sökt tjänst i ett Excelformulär som jag har gjort. På så vis har jag total koll på exakt vilka jobb jag har sökt och när, liksom när ansökningstiden går ut, när det är tillträde och kontaktperson på företaget/motsvarande. Det underlättar också sen när jag ska rapportera till AF Kundtjänst om vilka jobb jag har sökt. För det ska jag göra en gång i månaden. Det blir intressant att höra hur många jobb de vill höra att jag har sökt. På tre veckor har jag sökt närmare 35 jobb. Det blir inte riktigt tre om dan (vardag), det blir 2,33 sökta jobb per vardag, men jag har haft ovan nämnda jobbaktiviteter för mig också.

Vad händer sen??? När jag har sökt alla dessa jobb, vill säga..? Sitter jag och rullar tummarna då? Nej, inte riktigt. Men DET blir ett ämne för ett nytt blogginlägg!

Igår kväll kom UppsalaTidningen. I den fann jag en gammal hederlig radannons med en sorts ledigt jobb. Lite gullig annons, tycker jag allt:

Hushållshjälp sökes! Kanske lite stavningshjälp också för denna f d universitetsanställd*…

Har du några bra jobbsökartips??? Jag tar gärna emot dem i kommentarer till det här inlägget!

Livet är kort.

Read Full Post »

Visioner och dimsyn

Det är en aaaning ironi över mitt liv just nu. En aaaning. Ta bara mitt fackförbund, som rätt nyligen har bytt namn till Vision. Vision. För mig är det ett stort hån, för bara för att man ändrar namnet har man inte ändrat sitt sätt att bemöta medlemmarna.

Exempel ur verkliga livet: när man ringer och har frågor känns det som om man stör. Man möts med suckar och stön och snorkiga svar. Inte en känsla för om den ringande befinner sig i ett utsatt läge, gråter eller så. Och när man mejlar blir man tillrättavisad (!) och syrligt ombedd att ringa i stället. Bara det att alla kan ju inte ringa på kontorstid – av olika skäl.

Igår fick jag ett mejl från Bliwa, ett trevlig mejl, som alltid. Bliwa har hand om Visions inkomstförsäkringar. En sån försäkring har jag under cirka nio månaders tid blivit lite ekonomiskt hjälpt av. Tro för den skull inte att jag har kommit upp i några 80 procent av min förra lön, för det har jag inte. (Det har varit som högst 50 procent, vanligen 30 procent.) Hur man/facket har kommit fram till den procentsatsen vet jag inte. Jag vill betona att Bliwa alltid har bemött mig med respekt och en vänlig ton, i såväl telefon som mejl. Där har man förstått att kunden som ringer kanske har problem – det brukar ju vara nåt sånt när man tar kontakt med ett försäkringsbolag. (Jag föreslår en ny nisch för Bliwa: sälj kurser i bemötande till Vision!)

Nåväl, marknadschefen på Bliwa mejlade mig igår och undrade om jag hade lust att ställa upp på en intervju. I Visions medlemstidning – med det fyndiga namnet… Vision. Jag skrev ett vänligt svar och avböjde och talade samtidigt om att så snart jag får möjlighet ska jag lämna det här fackförbundet eftersom jag inte tycker om dess bemötande. Bland annat skrev jag att jag inte på nåt sätt vill förknippas med det.

Dimmigt var det här!..

                                                                                                                                                               Ironin i det hela hittade jag i min postbox när jag kom hem. Där låg ett brev… från Visions medlemsenhet, undertecknat av en person utan titel. (Kan ju liksom vara vem som helst i dessa desktoppublishing-tider.) Med ålderdomlig svenska skriver personen (som ändå har ett ungt namn med ung stavning) att jag har meddelat dem att jag har en anställning utanför fackets organisationsområde. Och så uppmanar de mig att byta fack om jag har en tillsvidareanställning eller ett längre vikariat. (Jag är fullt medveten om att jag i skrivande stund har ett vikariat som ligger utanför Visions område – jag är inte dum i huvet på nåt sätt – och skulle inte vilja nåt hellre än att byta fack, men…) För ett tag sen fick jag ju ett annat brev från Vision där jag uppmanades berätta var jag jobbade och hur mycket jag tjänar. I mitt svar till dem angav jag nogsamt slutdatum för vikariatet, vilket är snart (ingen tillsvidareanställning och inget längre vikariat, alltså). Är de inte ens läskunniga på Vision eller vad? Eventuellt. För jag gissar att det är ett standardbrev (jag hatar standardbrev!) som skickas ut. Den här lilla människan som skrev till mig har säkert som huvudarbetsuppgift att skicka såna här brev till medlemmarna.

En annan liten människa på Vision tycks ha till uppgift att hitta fifflare som fuskar med a-kasseavgiften. Jag trodde nämligen i min enfald – och efter telefonsamtal med facket – att man som arbetslös skulle få en sänkt avgift. Jadå, jodå, det skulle jag få. Men sen är det ju det att jag då och då skriver blogginlägg på uppdrag av Blogvertiser, där jag är anställd. Och då är jag ju inte arbetslös. Nej, jag har skrivit cirka tio inlägg mot betalning i år. Oj, så mycket jag har arbetat då! (Mycket ironisk ton.)

Nej, det är som om facket inte vill att man ens ska försöka hitta nån sysselsättning. Att skriva på uppdrag är långt ifrån nåt jag – och många med mig – kan leva på. Jag ser det inte som en anställning även om jag är anställd. För jag tillhör den skaran som vill göra rätt för mig och betala skatt. Så av de 500 kronor det kostar ett företag att köpa ett inlägg av mig på bloggen får jag netto 140 kronor. Nu vet du det. För övrigt tycker jag att det är roligt att skriva på uppdrag, för det ger mig lite självförtroende, nån vill betala för mina ord…

Men hur som helst… Så bra, Vision, att vi i alla fall är överens om att vi vill skiljas, men tyvärr, Vision, tvingas vi hänga ihop ett tag till. Jag pinas varje gång jag lyfter en telefon och tvingas ringa er med en fråga. Varje gång jag sätter ett kryss på a-kassekortet eller skriver upp en timmas arbete med ett blogginlägg hatar jag mig själv för att jag böjer min nacke och står med mössan i handen. Men jag är i alla fall ärlig. Jag talar om. Och sånt straffar sig, uppenbarligen.

En bild som alldeles utmärkt illustrerar Visions, till vänster, och mitt, till höger, förhållande.

                                                                                                                                                               Vet du, Vision, jag har betalat min avgift till dig varje månad sen 1986. Ändå behandlar du mig som en fifflare och nån som försöker slippa undan. Det handlade om 21 kronor i månaden, tror jag. Men jag har betalat tillbaka, det gjorde jag redan i somras. För jag är en sån som gör rätt för mig. Även när jag anser att jag är arbetslös.

Och jag vidhåller att ett mer passande namnbyte hade varit Dimsyn. För ett namnbyte förändrar inte attityder. Det är bara naivt att tro det.

Read Full Post »