Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘vårdare’

Ett post Pride-inlägg.


 

RegnbågsflaggaVårt Stockholm Pride 2015 bestod av paraden igår på eftermiddagen samt Pride Park resten av eftermiddagen och kvällen igår. Vi köpte biljetter i vintras när de bara kostade 400 spänn styck – vad ett dagpass kostade igår. Vi hade säkert andra förhoppningar då om årets Pride, men det räckte faktiskt för min del med det som blev. Fästmön bjöd dessutom på en hotellnatt vid Globen och det var skönt att behöva komma hem till Uppsala mitt i natten. Tack, sötnos!

I år fick vi sällskap med Jerry till och i paraden. Det är säkert en och annan som har synpunkter på att just vi tre gick tillsammans. Det får stå för dem. För oss kändes det helt rätt. För mig personligen kändes det som att den kraft och den energi vi har lagt ner på att ha bra och vettiga förhållanden mellan alla parter i familjen har gett fint resultat. Dessutom har vi väldigt trevligt tillsammans, vi tre.

Paradstarten var vid gräsliga Mariatorget, en fruktansvärd plats att försöka bringa ordning bland tusentals människor. Vis av erfarenheten (paniken var millimeternära förra året för min del) gick vi till Hornsgatan. När vi så småningom klev in i ledet hamnade vi nånstans mellan RFSU och Regnbågsfamiljer. Det var en OK plats. Som vanligt solbrände jag nacken och som vanligt var det antiklimax när vi kom fram till målet, Pride Park, det vill säga Östermalms IP. Där var det så dött det kunde vara, så det är tur att vi är bra på att roa oss själva. Inte ens några bra artister var det på kvällen. Maten var god, men vis av erfarenheten IGEN vägrade jag hårdnackat att betala med kort – vilket inte var helt uppskattat av personalen vid 7-ElevenDär tog man emot mina kontanter, suckade och frågade vid båda tillfällena jag handlade om jag verkligen inte kunde betala med kort. Nej, det kunde jag inte. Ingen annan klagade.

Efter ett par öl, lite mat och inköp av godisremmar fick vi nog och åkte hem till hotellet med trötta ben och onda fötter. Ett par ”kändisar” träffade vi i parken, nyktra, tack och lov. Roligast var det att se Mona Sahlin – hon är den politiker som jag alltid har sett på Pride – och så Kommunalrådet, förstås. I år träffade vi ingen som var påträngande eller som vi helst hade velat undvika. Min panik höll sig tack och lov borta.

Bäst av allt var att jag inte gjorde av med särskilt mycket pengar. För på lördag åker vi till Stockholm igen – det är då Anna har ordnat två gratisnätter på Clarion Hotel Stockholm åt oss! Vi ska strosa på stan, jag har ett par ärenden, Anna har ett par ärenden och sen ska vi bara vara tillsammans lördag till måndag. Men inte nog med det… Anna har köpt biljetter åt oss till Sarah Dawn Finer på Parksnäckan här i Uppsala på fredag kväll. Det ser ut att bli lika fint väder då som igår på paraden! Och medan jag har skrivit den här texten har det åskat och spöregnat och spruckit upp – solen är här igen och himlen är blå och nästan molnfri. Jag har mobiltelefonerat med en kompis och ska strax ringa mamma.

Men först ska jag lägga ut några bilder som du får titta på här:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Men vad har DU gjort i helgen när du inte har kunnat roa dig med min blogg??? Skriv gärna några rader och berätta, för nyfiken är jag fortfarande!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Doktor SömnSamma år som jag började gymnasiet gav Stephen King ut The Shining. När jag sen hade gått ut gymnasiet och flyttat till England såg jag filmen på bio*. Förra året skrev Stephen King äntligen uppföljaren, Doktor Sömn. Jag var en av dem som var nyfikna på hur det hade gått för pojken Danny och köpte boken från mamma till mig i födelsedagspresent. Tack!

Det har gått 37 år sen Danny och hans mamma med nöd och näppe undslapp med liven i behåll. De lyckades fly från Dannys pappa, som var besatt. Familjen hade bosatt sig på ett hotell som pappan skulle sköta medan han skrev en bok. Men pappan blev som sagt besatt av ondska – förutom att han var besatt av sjukdomen alkoholism. (Då är man ju också på sätt och vis besatt av ondska.)

Som vuxen har alkoholismen förts vidare till Danny. Han driver ett rätt kringflackande liv, med sprit och droger. En dag tar han sig samman och slår sig ner. Hur detta går till tänker jag inte avslöja, det får du läsa om i boken! Han får hjälp att ta sig till AA och hans liv som vårdare på ett hem för döende börjar. Där blir han doktor Sömn, mannen som ser till att de som ska dö vågar gå över till andra sidan. Han håller dem i handen och lugnar dem.

Men så plötsligt får han telepatisk kontakt med flickan Abra. Och då är lugnet som bortblåst. Någon är ute efter Abras kraft. Abra och Danny går samman för att bekämpa ondskan.

Det här är naturligtvis en jättespännande bok! Inslaget av det övernaturliga känns för det mesta rätt och bra, liksom skildringarna av kampen mot alkoholismen. Man anar att författaren vet vad han skriver om, liksom. (Stepen King var onykter alkoholist när han skrev The Shining.)

Bitvis blir det emellertid lite för otroligt och faktiskt ganska segt och utdraget. De femhundra sidorna kanske kunde ha dragits ner till… 300? Toffelomdömet dras i alla fall ned, men bara med en toffla. Sammantaget blir omdömet ändå det näst högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


* I morgon, den 6 juni, är det 34 år sen jag tog studenten…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

När livet vänder Eva

Eva mötte kärleken två gånger – och förlorade båda kärlekarna. Fotot är lånat från SvT:s webbplats.

Hur blir livet när ens älskade dör? Jag vågar inte ens föreställa mig. Och sen… Om man skulle finna en ny kärlek och denna råkade ut för en olycka som totalförlamade honom/henne… Hur klarar man av att gå vidare? Hur orkar man kämpa när allt tycks vara förgäves? I kvällens När livet vänder lyssnade jag på Eva som berättade om sina kärlekar.

Anja Kontor träffar Eva i hennes nya lägenhet. Bakom den tredje dörren. Dörren till framtiden. Det är knappt att man kan ta in, än mindre förstå, hur nån som Eva kan tänka framåt. Hon var bara 22 år när hon blev änka med ett litet barn. Men hon träffar en ny man och de blir en familj. Så slår ödet till igen. Hårt. Evas man skadas så svårt att han inte kan röra sig. Utan att tveka går hon in i rollen som hans vårdare. Också. För han lever ju. Han lever!

Efter första makens död blev Eva arg. Hur kunde han lämna henne och dottern? Efter andra makens olycka blev hon så tacksam över att han faktiskt inte dog. Men hon talar i programmet också om

den gyllene buren

som hon då och då tyckte sig befinna sig i. Och den nya roll hennes man fick. Den roll där han blev så utlämnad. Då tänker jag på den korta tiden efter min operation i december 2012 när jag själv var ganska hjälplös. Den gången Fästmön fick hjälpa mig på toaletten. Hur… jobbigt det var… Jag ville ju vara den jag alltid hade varit, inte nån som behövde hjälp. Men det var en gång. Evas man behövde alltid hjälp – med allt – efter sin olycka.

Åter ett mycket starkt program om en kvinna som gått igenom såna sorger och tuffa tider, men som ändå har en framtidstro. Det är fantastiskt, men jag blir så stärkt av dessa program! Tyvärr är det säsongsavslutning nästa vecka. Låt oss hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra – på ren svenska – skitbra TV.


Missade du programmet om Eva? Titta här på SvT Play!

 

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Annahita

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Kent

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Erika

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Johan

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Elise

Här kan du läsa vad jag skrev om När livet vänder: Lena


Här kan du läsa mer, bland annat hittar du länkar till det jag skrev om förra säsongens program.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Härom morgonen, vid halv fem-tiden vaknade jag till av att någon skrek utanför. Nej, det var inte katter som slogs. Det var en vuxen mans skrik. Två gånger skrek han. Förtvivlade skrik. Det var riktigt obehagligt. Fästmön hörde ingenting och ett tag tänkte jag att jag kanske hade drömt. Men jag tror inte det. Skriken lät inte bara förtvivlade, de lät som rop på hjälp. Och nu kommer jag till poängen med den här ingressen. Att ropa på hjälp ska man göra om man behöver det. Man kan nämligen inte få mer än ett nej.


Ibland behöver vi stöd och hjälp.

                                                                                                                                                                   Vi är alldeles för blyga och fega när det gäller att söka hjälp. Ibland behöver man lite stöd, ibland mycket hjälp. Men det ska inte behöva gå så långt att man går omkring i ett bostadsområde tidigt en vardagsmorgon och skriker!

Jag undrar om mannen utanför fick nån hjälp eller om nån bara helt enkelt ringde polisen. (Det blev nämligen bara två skrik och sen tyst och jag såg ingen när jag tittade ut.) För så gör man idag när nån beter sig ”konstigt” eller ”avvikande”. Man ringer polisen. Förr i tiden ringde man Bullret, det vill säga mentalvården. Då kom ett gäng människor och satte på den skrikande en speciell sorts tröja. Tröja med knäppning baktill. Det var naturligtvis en förskräcklig och förnedrande handling. Det är tur att tiderna är annorlunda.

Problemet idag är bara att vissa människor är så sjuka att de till och med balanserar på tågräls eller broräcken – utan att få hjälp. Tro mig, jag har sett på ganska nära håll hur en livsglad person i yngre 20-årsåldern förvandlats till en vandrande fågelskrämma, med tom blick, för evigt fast mellan vårdarna mamma och pappa.

Att våga fråga nån om man kan hjälpa till eller göra nåt är inte heller farligt. För ofta finns det alltid nåt man kan göra, även om man inte är proffs. Man kanske kan lyssna eller man kanske kan åka och handla en matkasse. Det behöver inte vara svårare än så. Och faktum är att ett rop på hjälp i bästa fall kan vara början på en vänskap!

Idag har Anna och jag bett om hjälp. Det är en bagatell, men för oss ändå ett problem. Annas mamma ska hjälpa oss att frakta hem den lagade cykeln. Den går nämligen inte in i min bil. Anna vågade fråga och Annas mamma är snäll och hjälper oss trots att hon inte är riktigt kurant.


Ett rop på hjälp kan vara början till en vänskap, vem vet?

                                                                                                                                                             Under tiden har jag en lång handlingslista att beta av inne på Tokerian. I kväll kommer barnen hem och de ska förstås utfodras. Förväntningarna är höga, det är ju fredagskväll. Myskväll. Jag är inte så säker på att de inser hur lyckligt lottade de är som får ha myskväll med god mat och chips med sin mamma. Det är många som sitter ensamma, som inte myser med nån. Många, som kanske inte ens har ett hem eller en soffa att mysa i. Jag kan inte rädda dem. Jag kan inte ta andras problem på mina axlar. Men om nån ropar på hjälp så svarar jag. Jag gör inte som mina före detta vänner, vänder mig ryggen och snackar skit. Jag stannar och jag svarar. Och gör vad jag kan. Jag lovar.

                                                                                                                                                              PS När det gällde den skrikande mannen utanför steg jag upp ur sängen och ut i köket. Där försökte jag se nåt genom fönstren, men ingenting. Och skriken tystnade. Jag vågade inte gå ut, men jag tittade ut. Jag hoppas han fick hjälp.

Read Full Post »