Tänder, fötter och jobbsökeri

Ett inlägg om kroppen med mera.

---

 

Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.

Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.

Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.

Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.

Nu har jag jobbat i snart ett halvår. Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015…

För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!

Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?

Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri. Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.

Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.

Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Helg, mammor och en och annan tanke om arv

Helgen närmar sig med stormsteg efter en vecka vars dagar har rusat fram. Inget sportlov här, inte. Men jag älskar ju att jobba, så det gör mig ingenting. Bygget av den nya interna webbplatsen för Huset går bra, men jag känner att jag måste stämma av med uppdragsgivaren idag så att jag vet om jag är på rätt väg. Dessutom behöver jag lite underlag. Men jag har som sagt många idéer och en del har jag påbörjat.

Huset från baksidan sett.

En annan avstämning har jag nästa vecka med prefekten på institution 2. Jag är väldigt orolig för framtiden, det är lätt att vänja sig vid att ha ett jobb att gå/åka till varje morgon. Men vad gör man när det tar slut? Det finns inte så många intressanta jobb ute att söka nu. När det gäller vissa arbetsgivare känns det som om det inte är nån idé heller att lägga ner tid, kraft och energi på att skriva ihop en ansökan. Jag vet inte vad det är dessa ser – eller inte ser. Min ålder? (HA! De skulle bara veta hur barnslig ungdomlig jag är…) Min bredd ser de definitivt inte. Nåja, jag hoppas och tror att jag får bra referenser här ifrån. Det finns nog en och annan som har goda ord att lägga och jag kan ju också vifta med sånt som ökade besöksfrekvenser från externer (det vill säga människor utanför företaget) på våra externa webbplatser sen jag började jobba med dem.

I afton strålar Den Mest Älskade och jag samman hemma hos mig. Gissningsvis tar vi en drink innan vi åker ner till Fina Restaurangen, där jag har reserverat bord för två. Kanske borde jag hålla lite hårdare i slantarna, men jag vill fira oss i efterskott och på tukvinnahand på Alla Hjärtans Dag. Jag får ju i alla fall två löner till… Resten av helgen ligger som ett oskrivet blad framför oss. Två hela, lediga dar tillsammans…

När jag pratade med mamma i onsdags kväll bjöd jag hit henne till påsk. Vi får se om det går, för hon måste ju ansöka om riksfärdtjänst. Jag kan inte köra 4 x 30 mil för att hämta och lämna henne, jag tror inte min onda häl går med på det. Som det är nu klarar jag 2 x en mil per dag, det vill säga till och från jobbet. Åker jag mer, får jag ont. Och ändå är det inte gasfoten som är besvärlig utan kopplingsfoten. Hälen är trots allt mycket bättre än tidigare, men den är inte bra.

På tal om mammor fyller Annas snälla mamma år idag. Jag ska slå en signal under dan och gratulera, tänkte jag, om hon nu har tid att komma till telefonen. Gissar att hon har en del folk på besök – hon har många syskon. För att inte tala om barnbarn (elva stycken!). Till och med barnbarnsbarn… Ändå är hon själv rena ungdomen!

Tulpaner till Annas snälla mamma.

Tänk så olika det kan vara i livet – jag har varken syskon eller barn, så några barnbarn eller barnbarnsbarn kan jag inte få. Skulle jag dö nu ärver min mamma mig, men om hon skulle gå bort före mig finns det inte nån som ärver mig. Om jag inte gifter mig, vill säga… Vem vet, det kanske är dags snart. Jag lämnar ju en del efter mig, som manuset till min bok, en svart bok, en svart låda, minimalt med skulder och lite annat. Det var nämligen så att jag trodde att jag skulle dö i höstas. Därför ”städade” jag lite och sorterade och gjorde färdigt. Avslut, helt enkelt. Så en och annan spänn kanske man kan tjäna på min bortgång. Sen finns det andra som lär darra när sanningar uppenbaras. Men tyvärr, tyvärr kan ni inte nå mig då med era hot och förföljelser.

Livet är kort.

Read Full Post »