Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ge utdelning’

Ett inlägg om kroppen med mera.


 

Tofflan i terminalglasögon

Ful får en vara, men inte dum. Och tänderna är som synes kvar efter tandläkarbesöket.

Som synes överlevde jag tandläkarbesöket. På bilden här intill bjuckar jag på mig själv i terminalglasögon och skitigt hår. Och nej. Jag har aldrig påstått att jag är vacker. Inte blir jag det heller nån gång. Men… jag har alla tänderna i behåll utom två. Dessutom heter det ju att en får vara ful men inte dum.Tandläkarbesöket gick BRA. Det gjorde bara lite ont och var mest obehagligt. Det gjorde ondare i plånboken. Detta vägs emellertid upp av min fina tandhygienist Sara och min lika fina tandläkare Outi hos Dômentandläkarna. Vi har följts åt sen 1990-talet. Det känns tryggt. För jag blir liten och ynklig så snart jag kliver innanför dörren på mottagningen. Sen lyfter Sara och Outi mig. Ja, jag är svag för beröm och det får jag av dem varje gång. Det handlar om att jag sköter mina tänder. Jag gillar ju verkligen Sara och Outi, men jag vill inte så gärna träffa dem, om du förstår vad jag menar.

Nu hittade de dessvärre en lagning som det blivit en spricka i. Detta medför att jag måste tillbaka i april. Jag har betalat ungefär halva totalräkningen idag, det vill säga 1 600 spänn. Nästa gång har jag fått löfte om att avbetala om jag vill och behöver. (En kan undra varför staten anser att tänder inte tillhör kroppen…) Jag tänker försöka betala trots att tuffare tider närmar sig med stormsteg igen.

Kallelsekort tandläkaren

Snygga kallelsekort skickar Dômentandläkarna, för övrigt.


Nu har jag jobbat i snart ett halvår.
Mitt kontrakt har gått ut både en och två gånger. Det går ut en tredje gång den 31 mars, definitivt. Och nej, jag har inte supit bort nåt jobb den här gången heller, som förtalarna K vill ha det till. Mitt kontrakt går ut och min visstidsanställning upphör. Det har varit tungt att hitta tid och ork att söka jobb under resans gång. Det handlar inte bara om att jag har varit trött om kvällar och helger. Det handlar om att jag har trivts. Jag trivs fortfarande med arbetskamraterna och arbetsuppgifterna, så det blir väldigt svårt att lämna. Nu har jag bara fem och en halv arbetsdag kvar. Men visst…. Jag har naturligtvis sökt jobb under tiden. Förhoppningsvis ger det utdelning innan jag behöver ta upp bekantskapen med a-kassan och Arbetsförmedlingen igen. Dessa bekantskaper ser jag inte fram emot att ha att göra med igen. Samtidigt vet jag att rekryteringar tar tid. Idag fick jag till exempel ett nej på ett jobb som jag sökte den 9 mars – 2015

För att hitta lediga tjänster att söka letar jag både här och där och överallt. Vidare odlar jag de kontaktar jag har och har fått den senaste tiden. LinkedIn är ett bra yrkesnätverk, till exempel, även om där också finns folk som bara snokar. Majoriteten gör det inte. (För övrigt har jag inget att dölja.) Naturligtvis kollar jag Platsbanken hos Arbetsförmedlingen, men utdelningen därifrån är liten. Den är betydligt större på olika jobbsajter. Men frågan är om inte det erbjudande jag fick idag var lite… fel. Bangkok ligger väl inte i Uppsala län..? Visst söker jag även jobb utanför länet, som i Stockholm, men definitivt inte i Thailand!

Bangkok i Uppsala län

Eh… inte ligger väl Bangkok i Uppsala län?


Nu har jag klarat av både tänder och jobbsökeri.
Men var är fötterna som jag puffade för i rubriken? Jo de kommer nu. Eller snarare… strumpor. I morse såg jag en massa bilder på folks strumpor och fötter. Jag fattade inte varför dessa bilder skulle hjälpa nån annan, så jag slängde iväg en tweet om det. Det tog sju (7) timmar innan nån hövligt kunde förklara vad det handlade om. Majoriteten tycktes mest förnärmade över att jag ställde frågan. Samtidigt vet jag fortfarande inte hur #rockasockan genom att bära olika strumpor kan hjälpa andra, men jag har i alla fall fått klart för mig att det är nån sorts manifestation idag. Själv har jag likadana randiga strumpor på fötterna, ett par strumpor som jag nästan försnillade i helgen. Men DET är ett ämne för ett annat blogginlägg.

Ta i stället en stund av ditt liv och betrakta påskgodiset jag var och köpte idag. Nåt gott till påsken 2016 vill även en sån som jag ha, nämligen. Och nä. Jag tänker inte dricka upp allt.

Påsköl och Östgöta sädes

Påskgodis till Tofflan i form av två påsköl och en flaska Östgöta sädes till påsksillen.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om påssjuka med mera.


 

I morse kom ett sms från Fästmön i Himlen. Jag svarade. Sen blev det tyst. Efter ett tag provade jag att mobiltelefonera – och kom fram! Rapporten jag fick var att mobiltelefonin i Förorten fungerar – av och till. Men den fasta telefonin funkar inte, i alla fall inte strax efter klockan tio idag. Det tutar bara upptaget.

Jag har tack och lov inte haft problem här, trots att jag är Teliakund (snart före detta), så jag har ägnat mig åt mitt vanliga jobb på förmiddagen. Det ger lite utdelning och det blir jag väldigt glad för. (Mer om detta kan du som har personligt lösenord läsa i det här inlägget.) Idag nåddes jag av ännu en glädjande nyhet och det var att en vän, som jag vet har det kämpigt på jobbet, ska på anställningsintervju nästa vecka. Det gladde mig enormt, jag vet känslan man fylls av när man får kallelsen! (Det där lät nästan religiöst…)

I mina försök att hitta meningsfull sysselsättning har jag idag gripit mig an en sjuka jag har: påssjukan. Jag fattar inte varifrån alla plastpåsar och -kassar kommer, det är ju inte som om jag ägnar mig åt megashopping (jo, jag köpte ett stycke underkläder igår, akut behov). Det är nog en liten hornhövdad figur som proppar städskåpet fullt med påsar om nätterna för det såg för jäkligt ut. Därför slet jag ut alla påsar och en påshållare från IKEA, som jag fann i mina utgrävningar, och la dem på köksbordet för att sortera.

Plastpåsar

Påssjuka! Och eftersom detta är en ”före-bild” är den lite oskarp.


Därpå skred jag till verket 
med att sortera bort trasiga påsar och för små påsar. För nån har visst startat en samling av mikroskopiskt små och oanvändbara plastpåsar i mitt städskåp också. Den samlingen hamnade rätt ner i sophinken för plast. Till sist hade jag ett hanterbart antal användbara plastpåsar. Dessa vek jag ihop och slog knut på. Och tänk! De fick plast nej plats i påshållaren från IKEA!

Plastpåsar i hållare

Titta så ordningsamt – även om en och annan påse försöker göra revolution genom att sticka ut!


Dagens nyttosysslor 
avslutades med dammning medelst vippa och trasa. Sugningen gör jag i morgon liksom skurningen av badrummet och duschrummet/toan. För till helgen får jag ju en gäst och då vill jag förstås ha rent och prydligt här.

Nu måste jag sätta fart, för jag ska strax lägga mitt huvud i M:s kompetenta händer. Hon ska som vanligt göra nåt mirakel med mitt hår.

Lider DU av påssjuka eller hårburr??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!!!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur ont dagens förnedrande besök gjorde.


Idag betalade jag 65 kronor plus bensin
för att ta mig till Arbetsförmedlingen och vänta i 50 minuter. (Nej, jag kan inte åka buss.) Därefter fick jag gå in i ett fem minuter långt (!) möte. Min senaste aktivitetsrapport skulle följas upp. Ett mer meningslöst möte får man leta efter!

Som vanligt var jag inte ensam i det stora huset av glas. Det var en hord av människor och alla skulle inte åt samma håll.

Arbetsförnedringens hus

Den lilla människan i orange cirkel har besökt Arbetsförnedringens hus. Igen.


Jag skulle en trappa upp
 för första gången. En kvinna delade ut ljusblåa kölappar. Av och till kom det folk som jobbade i huset. De  ropade upp viskade numren. En del av oss som väntade på vår tur gav upp. Vi var kanske 20 – 30 personer som satt kvar.

De som jobbade i huset hade uppenbarligen dyskalkyli. De visste inte om det 100nånting på lapparna eller nollnoll. När jag fick min lapp sa kvinnan att det stod nio på den. Vid ett tillfälle hörde jag mitt nummer, nummer nio, trots att de var nummer 94:s tur. Jag undrar hur dessa har fått sina jobb. Inte kan det vara för att de kan läsa innantill, i alla fall.

Nummerlapp nr 9

Nummer nio var jag idag. Fast det står ju faktiskt 109 på lappen.


En av dem
som ropade upp viskade nummer och som jobbade i huset var en muskulös, snygg och välklädd ung man med en massa blankt i håret. Jag ville INTE följa upp min rapport med honom. Vem tror du ropade upp viskade mitt nummer? Han, förstås. I mina fådda jeans och tröja, med leriga skor, skitigt hår och elva år gammal fleecejacka (den var i alla fall rentvättad) fick jag komma med till ett rum. Där ombads jag att legitimera mig och sen började det hela. Jag inledde med att be honom att vänligen stänga dörren så att alla utanför slapp höra vad vi sa…

Jag ser här att du söker en hel del jobb… Får du nån återkoppling?

undrade han bland annat.

Nej, för det mesta inte. Men när jag i enstaka fall får återkoppling på ett nej från en arbetsgivare handlar det om att man har sökt en mer junior förmåga,

svarade jag.

Jag har varit på en del intervjuer, men kommer visst alltid tvåa, 

fortsatte jag.

Men va bra! Det visar ju att du i alla fall har nåt som arbetsgivarna söker! Det är bara att fortsätta att söka!

sa Mr Muscle.

Alltså, jag är på väg att ge upp helt!

svarade jag med gråt i halsen och tårar som försökte tränga sig ut ur mina tårkanaler.  Jag drämde Excel-listan med alla mina 160nånting sökta jobb på bordet.

Jag kan ju inte ljuga om min ålder. Så jag lägger av snart, allt känns meningslöst.

Han tittade på mig och sa:

Jag förstår. Men det gäller att inte ge upp, att fortsätta, nån gång ger det utdelning.

Framför mina ögon dansade ett rött skynke…

Nej, jag tror faktiskt inte på att du förstår hur det är att vara arbetslös och att minst en gång i veckan fundera över om jag ska hoppa framför tåget i Gamlis eller nån annanstans.

Då tittade han på mig igen och sa ingenting. Till sist tog jag ordet och undrade om vi var klara med uppföljningen. Vidare tillkännagav jag att jag naturligtvis fortsätter att söka jobb fram till den dan jag inte längre trampar denna jord, för jag är ju så jävla plikttrogen.

Vi var klara. Den sista förnedringen blev att dragkedjan i min jacka inte gick att dra upp. Vilken tur att jag hade en fådd tröja från min förra arbetplats under, för det är ju inte precis sommarvärme utomhus.

Det här inlägget har jag skrivit i ett förtvivlat skick. Jag förväntar mig inte att nån har orkat läsa det eller ens orkar kommentera det. Jag bloggar nämligen inte för att få uppmärksamhet eller bekräftelse. Just det här inlägget har haft till syfte att jag försöker skriva av mig ångesten så att den inte tar överhanden och får mig att verkligen hoppa framför tåget. Jag har ju lovat att skjutsa i eftermiddag…


Livet är kort.

Read Full Post »