Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Marielund – sommardröm vid Uppsala

Ett inlägg om en somrig bok.

---

 

I början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

Boken finns att köpa på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.

Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Signaler

Ett inlägg om signaler av olika sorter.

Min dag inleddes med städfest. Inget att visa upp. Men till frukost höll jag skördefest. En paprika röd som ett stoppljus skördades från plantan i köksfönstret.

En paprika röd som ett stoppljus.

Nånstans lite senare än mitt på dan marscherade jag ut. Ett tag såg det ut som om det skulle mulna på och jag ville helst känna solen på ansiktet. Dragkedjan i min svarta fleecejacka var samarbetsvillig. Jackan var skön att ha över luvatröjan (också den svart, förstås). Inte många grader ute och dessutom blåser det nordliga vindar.

Här har det blåst rejält.

På vägen mötte jag en man med en hund. Jag fick hälsa lite på dvärgcollien, som var lite över året och jättefin. Mannen höll med mig om att hon var ett ypperligt sällskap. Lugn och harmonisk hund fick sen en liten godisbit av husse innan de traskade vidare. Eh… sa jag att jag älskar hundar?

En man och hans hund.

Jag tror bestämt att det blir en kall vinter i år. Rönnbären skvallrar om det.

Rönnbären ger en vink om att kommande årstid blir kall.

Idag gick jag lite mer än fyra kilometer och brände runt 300nånting kalorier. Inga hastighetsrekord – jag måste ju stanna och fota och klappa hundar då och då också. Nu har jag fått en favoritslinga och den omfattar min egen gata.

Min egen gata.

Jag ser en del märkliga saker på mina vandringar. Undras om detta föremål är ett UFO?

Ett UFO bland höstlöven?

Och här är det antingen nån trädklättrare som har blivit väldigt trött eller nån som blev utslängd hemifrån på natten som har rett sig en sovplats.

Ett sovställe?

Nånting drar mig mot spåren. Jag kämpar emot. Jag håller mig på avstånd. Avvaktar signalerna. Men dras dit, det gör jag.

Vilken signal?

Funderar och fantiserar om Den Hemliga Trädgården och dess lockelse. Idag såg jag en öppen dörr i ett av boningshusen. Vilken signal ger inte det om ”Kom in!” ?!

Kom in! signalerar den öppna dörren.

Det blev ännu kyligare när jag vände hemåt, för då fick jag plötsligt blåsten i ansiktet. Det var som om solen inte hittade hit.

Solen hittade inte till dessa heller.

Som en signal om föränderligheten i tillvaron – ja, allt kan ju slås i spillror eller explodera i glädjebubblor i nästa sekund – dessa olika nyanser. Alla en del av hösten. Den underbara. Min årstid.

Olika nyanser höst.

Vilken årstid är DIN årstid??

Livet är kort.

Read Full Post »

Högtravande?

Ett inlägg om dagens travande. 

Idag slog jag nytt rekord igen! Jag gick nästan fem kilometer och jag är mycket stolt och nöjd över mig själv. Så långt kunde jag gå för några år sen, före hälsporren. Och nu klarar jag det igen! Härligt! Totalt var jag ute i över en timme, men då gjorde jag en kort paus också.

Den som läser mig blogg vet att jag älskar träd. Jaa, jag älskar verkligen träd!

Man kan väl inte annat än älska detta vackra?

Men annars var dagens promenad mycket hög-travande. Det började redan när jag passerade en lekplats här i området där jag bor…

En hög med sand.

Mitt mål idag var ganska högt (!) satt: jag skulle gå till Gamla Uppsala. Jag tog faktiskt med plånboken ifall jag skulle behöva sitta ner och ta en fika. Men det gjorde jag inte!

Jordhögar i en grop halvvägs till Gamlis.

Halvvägs till Gamlis grävs det. Järnväg och väg ska få ny dragning för att underlätta framkomligheten. Det ser inte så vackert ut med jordhögarna i en grop… Men två ”solar” satte färg på tillvaron i gropen.

Två solrosor lyste upp det gråa.

Naturligtvis nådde jag mitt mål! Och inte var jag ensam heller. Massor av människor söndagspromenerade till eller i Gamlis.

Högarna i Gamlis – och en skitful gatlykta.

Jag försökte hitta nya vinklar att fota ur. Men det är svårt att vara originell när det gäller detta klassiska Uppsalamotiv…

Höstlöv och en av högarna i Gamlis.

Det finns ett gammalt träd i Gamla Uppsala som jag bara måste fota varje gång. Det ser verkligen urgammalt ut.

Ett urgammalt träd.

Det blev ett besök i Guds hus. Då gjorde jag en paus för tanke och reflektion. Tände fyra ljus – ett för vännen Karin (det var nyligen ett år sen hon lämnade oss), ett för pappa (som skulle ha firat födelsedag nästa helg), ett för mormor och morfar och ett för farmor och farfar.

Huvudljuset i ljusträdet i Gamla Uppsala kyrka.

Boken jag läser just nu har lärt mig att man inte får be för de döda. Men jag sände dem alla mina tankar.

Och när jag kom ut var högarna fortfarande där och människorna levde ännu…

Högarna var fortfarande där. Och på dem levande människor.

Livet är kort. Idag har jag gått långt. En halv mil. 

Read Full Post »

Prinsessan på ärten och andra Annor

Ett inlägg om ett sängbygge i Himlen och om en ny bok.

I eftermiddags skulle vi så ut till Himlen för att bygga ihop en säng. En ny sängram till Fästmöns säng, alltså. Ja jisses anoga! Trots att det var en säng som krävde egen montering blev vi inte osams en enda gång. Fast Anna stängde förstås in mig mellan sängbotten och sängram vid ett tillfälle. Och innan jag var beredd släppte hon ner sängbotten på mitt högra långfinger och Kronprinsens knogar så att blodvite uppstod. Ja, den senare kom lagom hem tills det var dags att gör det tyngsta – flytta i botten i den nya ramen.

Den nya sängen är väldigt… hög och… stor… Vi behöver nästan stege för att kliva i och ur den. Här vilar Prinsessan på ärten ut en stund.

Anna på sin nya stora säng.

Samtidigt tycker jag att det är skönt med en hög säng. Man blir ju inte precis yngre och det är lättare att komma i och ur när bädden är hög. Även om man nu i början kanske tycker att man behöver stege för ändamålet…

Det blev pizza med de två äldsta och efter vattning och dammsugning for vi så vidare in i solnedgången, in till stan och New Village.

Solnedgången fångad genom bilens ena sidoruta. OBS! Vi stod stilla för bomfällning vid järnvägen!

En välbehövlig dusch har jag just tagit samt packat upp dagens post som enbart var rolig. Dels var det Antiktidningen, men så också det recensionsexemplar jag har väntat på. Boken Hållplats Sverige är skriven av min gamla skolpolare Anna ”Sylten” Nilsson, men den har inte kommit ut än. Det ska bli ett rent nöje att läsa denna ungdomsbok. Dock är innehållet mer åt det krigiska, bosniska hållet. Men det är viktigt med allvarliga böcker. Och jag vet ju att Anna ”Sylten” har bott och arbetat i Bosnien, så jag känner på mig att den här berättelsen är både trovärdig och bra.

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien.

Nu ska jag skriva ihop ett par jobbansökningar, för det har jag inte hunnit än idag. Men klockan 21 tar jag paus för att titta på ett program om Anna Lindh på TV4. Idag är det ju tio år sen hon knivskars på NK i Stockholm. Fruktansvärt! I morgon visar SvT1 klockan 20 Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh också. Mina tankar går förstås till Annas pojkar som idag är föräldralösa – och det gör ont även om man är ung vuxen.

Livet är kort. Alltför kort är en del människors liv.

Read Full Post »

Möten med diverse tanter, nej jag menar damer…

Det var ett tag sen jag träffade faster E, men idag blev det äntligen av! Denna unga dam som fyllde 95 vårar förra månaden. På vägen upp i hissen, med mammas rollator, fann jag nästan en mycket god väns inre rum… (Mamma gick två trappor upp med krycka, hon pallar inte hiss.)

Hissen var ett inre rum, på sätt och vis.

Och faster E var sig lik om än lite smalare än sist. Vintern har tagit ut sin rätt, det är väl så att aptiten avtar med ålder och säsong. Men som vanligt, knivskarp hjärna!

Hörapparat och gåstav, men den här tjejen är sig lik!  

Men… ingen av damerna kom ihåg hur mycket mamma var skyldig för en julblomma till en gemensam bekant… Harkel…

Mamma letar i sin väska, undras om hon vet efter vad…

Det skiljer 18 bast på dessa två, men ibland undrar man vem som är yngst. Jag tycker i alla fall att det är jättekul att mamma har en faster kvar i livet, en faster som är så alert! Tyvärr hade fasters dotter, mammas kusin K, och hennes man haft en tuff period med vak och ett dödsfall i familjen, så vi sågs inte.

Tjejerna.

Faster E bjöd på hembakade kakor och en äpplepaj som var…

diviiine…

Så jag var ganska mätt när jag lämnade dem efter två timmar för att ta mig ner till Motormuseet och träffa vännen FEM. Jag gick längs med vattnet och vinden var nordlig som igår, men solen gjorde tappra försök att få sin vilja igenom!

Solen ville få sin vilja igenom…

Det var många som åt middag på Motormuseet, men FEM var nyäten och jag nyfikad så det blev var sin cappuccino. Den var jättestark och min kopp fick därför två sockerbitar i sig.

Cappuccinon krävde två sockerbitar.

FEM är MYYYCKET* äldre än jag, så jag frågade henne om man överlevde efter 50. Det gjorde man, lovade hon. Och kolla, visst ser hon fräsch och ung ut, Soffans morsa?!

FEM är inte bara Soffans morsa utan också morsa till J och D och sambo till A.

Efter det starka cappuccinot och efter alla frågetecken hade blivit uträtade till utropstecken tog vi en promenad för att se hur järnvägsbygget gick. Vi passerade flera vackra hus vid kanalen – och den här häftiga dörren. Jag undrar vad det finns för rum innanför…

Häftig dörr, eller hur?!

Vägen till FEM och A:s hus var plötsligt blockerad av kravallstaket. Joråserru, här byggs för ett järnvägsspår till.

Här ska järnvägen gå i dubbla spår över kanalen, men när det blir färdigt vet ingen. Färdigdatumet har flyttats fram tre gånger, eller nåt…

Sen vände vi tillbaka till stan där FEM hade parkerat bilen vid parkeringen nära Göta Kanalbolags hus. Jag skulle vända åt mammas. Men vi ses redan nästa månad, i maj, för då vill FEM komma och hälsa på en helg i Uppsala. En kanonidé! 

Göta Kanalbolags hus står kvar nere i hamnen.

I morgon vänder jag och Clark Kent** hemåt. På tisdag väntar jobbet på mig och på onsdag, Fästmöns födelsedag, ska jag dra min kommunikationsplan… På onsdag kväll blir det middag i Förorten, jag hoppas både Anna och jag kan fira den kvällen!!!

Slutligen, för dig som har firat påsk med alkohol och ska köra bil i morgon, här hittar du en bra räknare för när alkoholen går ur kroppen!

*myyycket = lite mer än fyra månader
**Clark Kent = min trogne, lille bilman 

Read Full Post »

Grå dag igen

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉

Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.

Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???

En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »

Nya stationshuset invigs i april

Läser i City-bilagan till dagens lokalblaska om det nya stationshuset i Uppsala. Stationshuset invigs nån gång i april, om jag räknat rätt. Det gamla huset uppfördes mellan åren 1865 och 1869 så det kanske är dags nu för lite nytt…

Så här kopplas de två byggnaderna ihop ovan jord. Skissen är från Wåhlin arkitekter AB.

                                                                                                                                                         Det gamla stationshuset invigdes 1866, men det tog ytterligare tre år innan det stod helt färdigt. Invigningen skedde emellertid i samband med att Uppsala fick sin första järnväg. Då, på invigningen, var kungen där. Till invigningen av det nya stationshuset den 11 april kommer komikern (? Va! Är han rolig?) Lasse Eriksson och andra lokala ”talanger”.

Ett nytt stationshus har diskuterats av politikerna i minst 20 år. Men först för sju år sen blev ett avtal om ett nytt resecentrum klart. Det var ju liksom lite på tiden, kan man tycka. Inte bara för att det gamla huset är just gammalt utan därför att 66 000 besökare passerar området runt stationen. Och ungefär 25 000 reser till eller från Uppsala. Varje dag.

Det gamla huset blir kvar och ska börja renoveras i maj i år. Men den 11 april öppnar det nya stationshuset liksom Centralpassagen, en gång- och cykelbana under spåren. Fast riktigt klart blir inte det hela förrän i slutet av 2011. Då beräknas stans största byggprojekt nånsin stå färdigt till den facila slutsumman av ett par miljarder kronor.

I november 2008 började man bygga det nya stationshuset. Det blir ett tvåplanshus, med nedre plan under jorden. I underjordsplanet har man tänkt att det snabbare flödet av folk ska ske. Flera nya affärer och etablissemang flytttar in, till exempel apotek, skoservice, matställe, kafé med mera. En del tidigare stannar kvar, såsom Pocketshopen och Pressbyrån.

Värt två miljarder? Vad tycker du? Jag som bor här tycker ABSOLUT! Dagens lilla stationshus slutade räcka till för länge sen!

Read Full Post »