Vecka 25: Midsommar och Missommar

Även den här veckan blev det torsdag och som vanligt repeterar jag den gångna veckans höjdpunkter (Midsommar) och djupa dalar (Missommar). Enligt mig är det inte svårare än så här:

Midsommar

• Den snälla Lucille (som kom med lettisk ostkaka)
• Min roliga Fästmö (hon kan verkligen roa, hon!)
• Privilegiet att få träffa spännande människor på jobbet (jag är lyckligt lottad)
• Mina svåra bildgåtor 1 och 2 (som ingen uppenbarligen kan lösa!)
• Serievetaren i Mangamålet frikändes (rättvisa!)

Missommar

• Vårdansvariga bryter mot patientlagen (det är SKIT, rent ut sagt!)
• Ensamhet (nej, det är inte OK när man inte själv har valt den och särskilt inte när man är gammal!)
• Puckon bakom rattarna (och då menar jag inte mig själv, jag gör ju aldrig misstag – *skämtar*)
• Fototävlingar (nej, jag tänker INTE vara med nån mer gång 😦  )
• Skenheliga personer (som låtsas ge med ena handen fast de egentligen tar med… båda händerna)

Read Full Post »

Att tala är silver, men att tiga är uppenbarligen guld

Nej, min kropp kämpar just nu mot en förkylning, helt klart. Jag vågar inte C-vitamin-chocka mig eftersom det gick som det gick sist med magen, men nog har jag tagit en eller två brusisar både igår kväll och i morse. Förhopningsvis försvinner kylan jag känner, den kyla som har gått från näsans yttersta spets och som just nu befinner sig i bakre delarna av näsgången. Mycket nässnack här, men du måste tänka på att jag ju har en skitstor kran och att det blir jättebesvärligt när jag blir förkyld. (Jag kan bara föreställa mig hur en otit skulle vara, med mina elefantöron…)

Kranen är skitstor.

I morse hade jag minsann ingen lettisk ostkaka att frukostera på, men jag träffade Lucille utanför porten och kunde tacka henne. Vi pratade åkommor och lite annat. Under tiden vi stod där passerade en Icke-Person.

Konstigt, h*n brukar hälsa…

sa Lucille.

Ja, ja,

svarade jag,

h*n hälsade ju inte för att du står här och pratar med mig.

Gissningsvis hatar Icke-Personen mig lika mycket efter tre år som jag hatar Odjuret (fast det är tre och ett halvt år för mig.). Jag kan inte ta tillbaka mina ord, även om de var elaka, för jag står för dem. Samtliga inblandade hade alias och om man då själv kände igen sig måste jag ju ha träffat lite rätt. Träffat ömma punkter. Jag har inget att säga till mitt försvar, mer än att jag var arg på allt och alla just då. Sviken. Och jag slogs mot hela världen, även mot Icke-Personer som egentligen inte betyder ett skvatt för mig.

Tiden går och även om jag är hatad och hatar, känns det inte längre så svårt. Det finns snälla människor omkring mig, som Lucille, och som H, som jag också brukar heja på och prata några ord med. Märkligt att skvallerkärringarna inte informerade H… Men gissningsvis hade de fullt upp med att rasa över mig. Och mina ord.

Varje dag när jag kommer till jobbet brukar jag hälsa på den första jag möter med ett äkta leende. För här finns bara människor som är snälla mot mig. Då är det inte svårt att vare sig le eller vara äkta själv. Och när jag kommer in i hissen pratar den småländska med mig, nåt som gör mig lite full i skratt. Tänk, jag jobbar i ett hus där hissen pratar småländska…

Talking of which, nu ska jag jobba!

Read Full Post »

Stucken och pajad

Vilken frukost jag fick idag! Lucille, som egentligen heter nånting helt annat, kom ju med två bitar lettisk ostkaka igår kväll som jag skulle ha till frukost. Jag gissar att den ena biten var till Fästmön, men hon är ju hemma hos sig – så jag åt båda!!! Jag micrade bitarna först. Egentligen skulle jag ha haft gräddfil till, men det ekar i kylskåpet för tillfället – mellan burkarna med smörgåsgurka och öl, ungefär.

Den lettiska ostkakan var mer som ostpaj.

Den lettiska ostkakan var mer som ostpaj. Fast lite söt också. En märklig kombination, ost och socker, men gott var det! Och jag tror att jag står mig bättre till lunch på detta än en skål med mild lättyoghurt och müsli.

Det blev en tur till labbet efter frukost för ytterligare provtagning. Jag fick min favoritstickerska, hon gör det så bra och idag gjorde inte ens ont. Eftersom mitt blod inte gärna vill sluta flöda när jag har blivit stucken sitter jag nu med en gigantisk kompress tejpad i armveckad. Men jag är ju allergisk mot tejpen, så snart åker skiten av. Ville bara att du skulle se att jag har varit modig idag. (Jag hatar både nålar och blod!!!)

Hårig arm med gigantisk kompress i vecket.

Det är ju populärt att visa upp på sin blogg hur sjukvården misshandlar en. Arga Klara har gjort det, Anna Maria likaså. Så nu var det min tur! Hur det ser ut UNDER kompressen kan jag emellertid inte visa upp eftersom jag troligen svimmar om jag tittar.

Två sidor på intranätet har jag åstadkommit idag, ett massmejl och ett försök att lösa ett tekniskt webbproblem har jag också gjort. Snart dags för stormöte! I eftermiddag blir det en intervju med en spännande man. Och tänk om vädret kunde hålla sig så att jag kunde sticka ut och ta några bilder på lunchen!!!

Read Full Post »

Med livet nätt och jämnt i behåll – och lettisk ostkaka

Alltså jag börjar allvarligt undra om det är ett kontrakt ute på mig. Ett kontrakt att ha ihjäl mig. På vägen hem från jobbet är det alltid nån idiot som gör nåt vansinnigt i trafiken. Idag var det en galning som körde en blå firmabil från Wikmans elektriska som körde slalom – och in rätt framför Clark Kents* nos. Näru, det företaget tänker jag varna

alla

för just nu. Det ligger inte bra till i min bok av förorättelser. (Heter det så i plural?)

Och uppe på Tycho Hedéns väg var bilköerna kilometerlånga och det var i princip tvärstopp. Inte svårt att gissa varför – det hade naturligtvis smällt nånstans. Nåt pucko hade väl glömt att blinka, gjort nån halsbrytande omkörning eller helt enkelt inte hållit avstånd. Man tänker att även om man inte är rädd om andras liv i trafiken borde man kanske vara det om sitt eget. Eller åtminstone sin bil…

Som vanligt körde en massa bilar omkring enögda också. Just den här säsongen gör det ju inte så mycket, men när en strålkastare är trasig, brukar den andra lysa starkt och bländande. När jag var på besiktningen pratade besiktningsmannen och jag just om detta och jag undrade om glödlamporna hade blivit sämre eller om folk bara var lata som inte byter det som är trasigt. Men besiktningsmannen svarade att det är så mycket elektronik som drar ur lamporna i nya bilar. Lamporna går stup i ett. Själv var jag till verkstan och lät byta en strålkastare för första gången i våras. Nej, för att jag har liksom inte aparmar med gripklo i änden, trots att jag är så ful. På verkstan, däremot, har de bra verktyg för lampbyten…

Jag lyckades i alla fall ta mig helskinnad till Stormarknaden där jag inhandlade en platta malt och vinkade till en mobiltelefonerande GH, en kollega från förr i tiden. Det är så märkligt, för jag såg GH så sent som i morse, på cykel. Innan dess är det många år sen sist.

Hemma i New Village möttes jag av brädor i trapphuset. Jorå, om det inte är ungar som skriker så väggarna vibrerar så är det folk som renoverar. Just den här familjen har renoverat i typ åtta månader. Man undrar om de bygger ett helt nytt hus i lägenheten eller vad.

Men jag har snälla och normala människor omkring mig också. Igår kväll plingade Lucille, som Fästmön kallar henne (Lucille heter nånting heeelt annat), på för att låna en kopp socker. Jag gav henne visserligen det, men var väldigt stressad eftersom jag var

strängt upptagen

med nåt

mycket viktigt

(en Alfapetmatch på nätet med Anna). I kväll när jag just hade torkat mig och smort in fötterna efter en dusch ringde det på dörren igen. Jag tänkte först skita i att öppna, men så beslutade jag mig för att kolla i ögat vem det var. Det ringde nämligen två gånger, så det verkade angeläget. Jag svepte om mig handduken och halkade ut i tofflorna i hallen. Det var Lucille som bjöd mig två bitar lettisk ostkaka till frukost!!!

Lettisk ostkaka à la Lucille.

Lucille är inte alls lettiska, men kakan är det. Och den ska jag visst äta till frukost i morgon! Jag ska ju sen passera labbet och lämna prov på väg till jobbet och då kan man få vänta. Bäst att vara mätt och nöjd då.

Jag har bäddat rent och tvättat och hängt en maskin tvätt. Kvällen till ära – och för att jag ska lämna prov i morgon – har jag ätit tre (3) knäckemackor med LEVERpastej (snacka om kvasi-vegetarian!..) och smörgåsgurka till middag. Jag firar att jag överlevde den fruktansvärda hemfärden, ingenting annat, typ…

*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »