Slut i rutan – och nåt nytt

Ett TV-inriktat inlägg.

---

 

Idag på eftermiddagen plingade det på min ytterdörr. Jag glodde först i tittögat som den kärring jag är, men öppnade sen trots att jag gissade att det var säljare som stod utanför. Konstig tid för naseri, eftermiddagen, förresten. Fast det finns ju dumma människor som jag som faktiskt är hemma.

Två småpojkar, knappt torra bakom öronen, tittade på mig och undrade om jag hade tid. Jag svarade att jag inte ville prata med dem om de ville försöka sälja nåt till mig. Då svarade pojken som förde talan:

Vi kommer från Com Hem och vill prata med dig om den förändrade prisbilden.

Då bad jag dem gå. Jag är tvångskund hos Com Hem via min bostadsrättsförening. Com Hem har försökt lura på oss ett baspaket bestående av åtta kanaler som man har fått välja själv ur ett visst utbud. Detta är än så länge gratis, men det var den prisbilden som nu skulle förändras. Sist jag fick besök av en dörrförsäljare från Com Hem både svor han åt mig och himlade med ögonen för att jag inte var intresserad av detta paket. Skälet till att jag tackade nej var att jag gissade att man ville skapa ett behov – och sen så småningom ta betalt för det. Jag hade uppenbarligen rätt. Det räcker bra med de 17 kanaler jag har ändå som tvångskund. Jag tittar kanske på fyra, fem stycken av dem bara, nämligen.

I kväll ska jag för en gångs skull inte titta på Veckans brott klockan 21 i SvT1. Jag ska i stället se den sista delen av serien Mordet. Det har varit en mycket sorglig serie där vi tittare har fått följa fem autentiska mordfall, berättade ur offrets synvinkel. Naturligtvis har det varit skådespelare som agerat i de dramatiserade scener som har visats upp, men verkliga närstående har också fått prata till oss i rutan. Riktigt bra TV-program har detta varit. Den enda kritik jag har mot serien är att samtliga fem mordoffer som porträtterades var unga människor. Även lite äldre människor mördas, TV3! Det kan tyckas grymt att unga människors liv ändas i förtid – och det är det. Men det är lika grymt när en människa, som har levt lite längre, får sitt liv släckt av nån annan. En variation hade varit bättre, tycker jag.

Samtidigt som Mordet startar en brittisk kriminalserie i tre delar i TV4, Hustrumördaren. Våld och mord inom familjen är vanligt förekommande. Detta på TV4 är dock fiktivt, men jag spelar in för att titta senare.

Värdshuset i Deckarna där författarna träffas. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ytterligare en bra serie avslutas i morgon kväll. Det är SvT:s Deckarna som jag brukar skriva om efter varje avsnitt eftersom sex olika deckarförfattare porträtteras. I morgon är det Katarina Wennstams tur. Det har varit väldigt intressant och underhållande att få en glimt av hur författarna jobbar och lite grann också varför de skriver såsom de gör. Min största kritik mot programmet har varit Krister Henrikssons smygande i buskarna. Bort med Krille och in med sex nya deckarförfattare snarast! Jag föreslår till exempel… Karin Wahlberg, Viveca Sten, Kristina Appelqvist, Michael Hjorth, Hans Rosenfeldt och Johan Theorin.

För den som vill se ännu mer brittisk kriminalserie visar SvT1 Fortitude klockan 22 på söndag, direkt efter den andra och avslutande delen av Arne Dahl: En midsommarnattsdröm. Fortitude är ett arktiskt samhälle där våldsamma brott är okända – tills nu. Totalt blir det tolv delar, vilket jag tycker är liiite för många delar. Tror jag. Innan jag ens har sett den första…

Några av karaktärerna i Fortitude som börjar på söndag. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mordet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll var det premiär på TV3 för den nya serien Mordet. Tyvärr är webbplatsen dåligt byggd med länkar som inte fungerar, så det är osäkert hur många fall som ska visas. Det verkar som om vissa delar har visats tidigare på Play. Jag själv har tittat på lite andra saker i afton, bland annat filmen Pride och Veckans brott. Därför blev det en inspelad titt på Mordet för min del.

I kväll inleddes serien Mordet med fallet Anna Norell.

 

I den här serien är det mordoffren som berättar sin historia. Ja, dramaturgiskt, alltså, via skådespelare. Men händelser spelas upp och vi tittare får även ta del av autentiska förhör med mera. Kvällens avsnitt handlade om mordet på Anna Norell. Den unga mamman mördades i sitt eget kök, medan pojkvännen Tommie låg och sov. Tommie greps för mordet, men visade sig vara oskyldig.

Jag kommer ihåg det här hemska mordet. Det jag minns mest av allt är pojkvännen Tommie, som då, när han berättade i Efterlyst, kanske det var, såg ut som en liten pojke. Jag minns särskilt när han berättade att han sprang ner till sin pappa när han påträffat Anna och mördaren. Det hela är så oerhört sorgligt, för den unga mamman fick aldrig se sin son växa upp och sonen fick inte ha sin mamma i livet. Tommie miste sin flickvän just när de hade blivit en familj. Sorgligt och grymt.

Den verkliga mördaren dömdes till rättspsykiatrisk vård. Men först hade h*n haft ihjäl ytterligare en ung kvinna. Annas son Mario dömdes till ett liv utan mamma. Tommie blev dömd av samhället innan mördaren hittades. Och allt sedan mordet äter han medicin. Det är tio år sen i mars.

Det blev en stark och känslosam start på den här serien. Blandningen av dramatisering och autentiskt material påverkar mig mycket.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ett ljus i mörkret

Ett inlägg om en bok.

---

 

Andlighet har alltid intresserat mig. I somras, när jag hälsade på min äldste bonusson på jobbet, kom jag därifrån med ett par böcker. Agneta Sjödins bok Ett ljus i mörkret fyndade jag inbunden med skyddsomslag för endast 20 kronor. Nu har jag just slagit ihop pärmarna om Lucia.

Lucia föds år 286 i Syracusa på Sicilien. Det är nåt speciellt med henne, det märker omgivningen tidigt. Inuti sig har hon en godhet som drabbar andra människor. Men godheten stannar inte bara på insidan. Lucia ger sig ut i stan för att hjälpa dem som har det svårt. Hon sätter sin tro till Gud. Dessvärre ses de kristna inte med blida ögon i romarriket. När fadern dör tar Lucias farmor makten i familjen. Lucia ska giftas bort med en grym man. Då lovar hon att leva ett liv i kyskhet. Straffet låter inte vänta på sig – hennes tro avslöjas för maktens herre på jorden. Lucia är dödsdömd.

Det här hade kunnat vara en riktigt bra bok. Berättelsen är fängslande, Lucias öde är grymt och fascinerande. Vi här i Sverige firar hennes minne med en egen dag, den 13 december. Tyvärr lyfter Agneta Sjödin ner historien till nån sorts barnboksnivå. Språket är alltför enkelt på sina ställen, för att inte säga torftigt. Och jag tror inte att soldaterna på 300-talet sa till sina fångar:

Seså, rör på påkarna!

Nej, här blir inte bra. Det blir inte alls bra. Och det är synd om den goda historien som faller platt och blir snudd på en Allersroman.

Toffelomdömet blir lågt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Och så blev det vinter igen

Ett kyligt inlägg.

---

 

I morse vaknade jag som vanligt av grannarnas gap och skrik. Jag fattar inte att vissa vuxna i den familjen har några stämband kvar såsom man använder dem. Stämbanden, alltså. Och så var det också det här med ryggen som väckte mig. Ryggen gjorde sig grymt och hårt påmind. Det var väl bara för att jag tyckte att den var lite bättre igår igen. Problemet är att jag inte orkar röra på mig på det sätt jag borde. Men jag är i alla fall säker på att febern är på väg ner.

Vinter. Igen. Tyvärr.

På väg ner är också… snön. När jag drog upp persiennerna i sovrummet nyss såg jag att det var alldeles vitt. Jag tog en bild genom balkongdörrens fönster ut mot baksidan. Det blir ganska fula bilder på vintern nu när jag fotar. Det är så jag känner. Vintern är ful. Jag vill ha vår och värme. Lite typat också med snön, för i kväll kommer GoaJohan, äldste bonussonen, och ska hjälpa mig med sommardäcken. Vi får hoppas att snön inte ligger kvar. Det ser mest blött ut. Men det vräääker ner, det gör det…

Min systers hand håller fram knappen som visar vem hon är.

När jag så smått lyckades ta mig ur sängen idag krånglade jag mig ner på köksgolvet. Där låg jag länge och tryckte ryggraden mot det kalla och hårda underlaget. Passade på att kolla Twitterflödet och att messa till min syster. Min syster och min farmor hade namnsdagar igår och jag missade det! Nåja, så länge farmor levde hade hon ingen namnsdag och nu är hon borta sen över 30 år. Men min syster finns. Ja, hon är inte min biologiska syster utan en syster jag har valt som vuxen. Det är sånt bonussystem som vi utan syskon ägnar oss åt. Min syster har emellertid två bröder, så det är jag som har bonusasystemat henne.

Målet för dagen är att försöka vattna krukväxterna. Kanneländet fyllt med vatten är tungt, men jag ska väl fixa det. Och framåt kvällen kommer ju Kronprinsen hit, så till dess behöver jag vara tvättad och klädd. Jag känner mig lite fräck som lockar hit honom, men det var Fästmön som sa i telefonen igår kväll att han är ledig idag. Självklart får han en slant för besväret. Man ska inte utnyttja unga män. De ska åtminstone få betalt för bussresan.

I övrigt börjar jag verkligen längta efter naprapatbesöket i morgon förmiddag. Nu vill jag få ordning på ryggen! Jag vill att det ska sluta kännas som om den går av varje gång jag hostar. För hostar gör jag ju eftersom infektionen fortfarande härjar i min kropp. Men jag hoppas att viruset börjar mattas av nu. Jag är inte bara trött på vintern, jag är rätt trött på att vara sjuk.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

American History X

En film från 1998, över två timmar lång – kan det vara nåt att glo på mitt i natten? Fästmön övertalade mig och jag ångrar inte att jag såg American History X.

En lång film med ett aktuellt ämne.

En familj mister sin pappa och make vid ett tillfälle där det är afroamerikaner inblandade. Äldste sonen är förtvivlad och han dras till en nynazistisk rörelse där han snabbt får en hög position. Även yngste sonen följer efter. Men så en natt tar tillvaron en helt ny vändning när några afroamerikaner försöker stjäla äldsta broderns bil. På ett synnerligen grymt sätt dödar han två av biltjuvarna. Polisen är snart på plats och brodern hamnar i fängelse. Under tiden där händer flera saker som får honom att fundera över saker och ting.

Den här filmen känns inte gammal alls. Och skälet är förstås att den behandlar ett ämne som ständigt är aktuellt: rasism. Filmen är grym. Den innehåller många starka scener där jag måste vända bort blicken, jag klarar inte att se vissa saker. Utan att avslöja för mycket är slutet inte helt oväntat, men definitivt inte lyckligt.

Högsta betyg för denna starka film!

Livet är kort.

Read Full Post »

Pudeldosa, fint brev och en konstnär. Med mera…

Igår eftermiddag blev det jag som hämtade Elias från skolan medan Fästmön inhandlade fikagott och middagsmat på ICA Solen. Det var en glad gosse som vinkade och strålade i hela ansiktet när han såg mig, men som inte blev utsläppt från klassrummet av sin fröken förrän han, liksom klasskamraterna, svarat på en minusfråga. Jag frågade Elias om han inte tyckte att fröken var sträng som gjorde så, men han svarade att hon är jättesnäll! (Personligen tror jag hon är en mycket god pedagog OCH lärare! Och jättesnäll och bara lite sträng.)

Hemma i Himlen blev det semlor för dem som så önskade – Anna trodde nämligen att det var fettisdagen! Elias fick chokladmunk och jag pecanwienerbröd. Vi är nämligen inga semmeltyper. Av Anna fick jag sen också en fin pudeldosa, en liten ask som hon lovade mig så snart hon fått en ny. Kan nån gissa vad den är till för, egentligen??? Jag vet inte riktigt vad jag ska ha den till, jag tycker bara den är söt.

En pudeldosa, men vad ska man ha den till..?

                                                                                                                                                            Pratade med en kär vän på eftermiddagen i telefonen. En vän, som liksom jag själv råkat ut för människor som förföljer och trakasserar. Varför är det så roligt att systematiskt jävlas med den som är sårbar? Varför? Varför??? Det är grymt och elakt.

Idag på seneftermiddagen är hela bandet bjudet hem till mormor på middag. Mormor fyllde 70 år i förra veckan, men vill inte fira, så hon och maken for utomlands. Nu vill hon i stället att vi kommer dit och äter gott i efterhand. Några presenter får vi INTE ha med oss, men jag tycker inte man kommer tomhänt, så jag har just slagit in ett litet paket, inget märkvärdigt alls. Fast jag kan ju inte skriva vad det är här, för jag vet inte riktigt om mormor läser min blogg. Det finns en sån möjlighet, nämligen…

Elias bestämde sig för att göra en fin teckning till mormor. Han textade så fint och ritade, men sen var det tur att censuren grep in innan han började färglägga. Vissa av figurerna, som var bilder av mamma och mig och alla syskonen, på teckningen var nämligen försedda med vissa enorma kroppsdelar. En del hade till och med fått kroppsdelar som de inte har i verkligheten… Nu hoppas vi att det inte syns igenom suddet och färgläggningen… Han är i sanning en konstnär, den lille mannen…

Tio grader kallt och strålande sol var det i morse när Elias och jag tuffade iväg till skolan. Mamma hade gjort matsäck med köttbullemackor och dricka, för idag på morgonen var det naturskola. Då lufsar barnen ut nånstans i naturen och kollar på saker och ting – och det vet väl alla att man ska ha matsäck med sig när man går ut i naturen?!

Jag for hem till mig och hittade ett lila brev från min urgulliga mamma. Förutom att det innehöll en trisslott, var det så gulliga ord att jag här måste återge en del av dem:

Tofflan älskade barnet mitt!
Tänker på dig och hoppas att du ska få lite råd och hjälp på måndag. Idag känner jag mig vissen har frossa och troligen feber. Vädret är också trist dis och mulet, så brevet kommer försent. Önskar dig både bättre hjälp och tur den här gången.
[…] Massor med kramar och tankar […] från din mamma som inte kan göra så mycket för dig just nu mer än att be till Gud för dig […]

När jag pratade med henne häromdan erbjöd hon sig dessutom att lösa mitt studielån i förtid. Det är inte så mycket kvar att betala på det, men tillräckligt för att det ska svida varje gång. Har jag den bästa mamman, eller???

Read Full Post »

Grå dag igen

En grå dag igen. Det är liksom bara grått. Igengrått. Jag har skjutsat Fästmön till jobbet och tog sen svängen om labbet för att bli stucken. Det var skönt att traska från parkeringen vid järnvägen in till stan så här tidigt, för även om folk var på väg till sina arbeten så var det ingen trängsel nånstans. Jag fick könummer tio och behövde inte vänta särskilt länge. Men idag gjorde det ont att bli stucken och jag ville ogärna lämna ifrån mig nåt blod. Dessutom satte den biomedicinska analytikern på plåstret så att det stramade oskönt i skinnet. Se själv så ont och svårt det ser ut 😉

Plåstret stramade så nu har jag förstås slitit bort det.

                                                                                                                                                         Jag tycker ärligt talat inte att vitaminerna hjälper så särskilt bra. Det är fortfarande så att jag är mycket trött – men DET kan i och för sig bero på knasiga sovvanor under alla helger. Däremot är det jobbigt att inte ens kunna gå nerför två trappor hos Anna . Då känns det nämligen som om jag har åkt karusell i tre timmar. Non stop. Dessutom tycker jag att jag tappar ganska mycket hår, men det kan ju vara vinterpälsen jag fäller. Men det jobbigaste är nog glömskan. Om jag inte skriver upp i mobilkalendern eller nån annanstans vad jag ska göra, så faller det lätt bort.  Och så hittar jag inte ord ibland när jag ska skriva, precis som det var för två år sen.

Ja just det. Det är två år sen idag. Just idag. Det var en tisdag. Inte konstigt att jag tycker att dagen är grå. För två år sen slogs min tillvaro i spillror. Jag hade säkert varit med på nåt sätt och hjälpt till med detta, men jag har aldrig fått veta vad jag har gjort för fel. Det kanske helt enkelt bara var en liten ynklig människas nyck den här dan. Men nej, jag har fått veta i efterhand att det var planerat sen några månader. Hur som helst var det grymt gjort. Och så länge jag inte har svaren är det svårt att gå vidare.

Men jag går naturligtvis vidare och försöker att tänka på nuet. För det mesta går det bra – till stor del tack vare familjen. För vännerna de svek ju, en efter en. Jag hade knappt stängt min dörr så var skvallret igång. Nu har jag nya vänner – och även återupptagit kontakten med en del gamla vänner, även några av dem som sa upp vänskapen efter att jag talat om för dem och världen vad jag tyckte om dem. Vänner, som ser mig för den jag verkligen är – med mina fel och brister. (För det är faktiskt så att mina vitaminbrister påverkar mitt humör så att jag inte är lika glättig som ”alla andra”. Var detta skälet, månntro? Tja, jag kan inte låta bli att spekulera.) Jag känner mig som om nånting tynger mig, nånting jag bara vill kunna skaka av mig för att kunna gå vidare. Med mitt förnuft vet jag att jag inte får några svar. Frågorna blir inte fler heller, men de finns kvar där i bakhuvudet.

Jag känner mig som det här gamla trädet som har en massa snö i toppen och som ser ut att längta efter att få skaka av sig snön.

                                                                                                                                                            Igår åkte jag ut till Himlen och fick träffa barnen en stund tillsammans med Anna. Ja alla utom Slaktar-Pojken som sov. Han har totalt vänt på dygnet och det är ju kanske inte det smartaste när han behöver vara alert och söka jobb. Man får inget jobb genom att sitta hemma vid datorn eller sova, tro mig, jag vet. Jag tycker att det är tufft ibland att vara ute i verkligheten efter allt som hänt. Men jag vill tro att det blir lite bättre med det också och att jag vågar ta för mig lite mer. Jag har inga problem att möta nya människor. Däremot kanske jag är något tystare än tidigare och bjuder inte lika mycket på mig själv längre. Ingen större förlust, så det är OK. Tilltryckt självförtroende och självkänsla, bara.

I Himlen hittade jag emllertid en konstfik installation som fick mig att skratta lite. Nån som förstår sig på detta konstverk och som vill försöka ge en tolkning???

En tomatstake. Men varför? Hur ska man tolka den?

                                                                                                                                                            I eftermiddag åker vi och hämtar Annas olagade mobil på OnOff. Vi får se hur länge den håller denna gång. Nokia och Anna har uppenbarligen helt skilda åsikter om hur en mobiltelefon ska fungera. Anna tycker att den liksom SKA fungera när den är laddad, men Nokia tycker tydligen att det är OK att mobilen bara dör rätt som det är och inte går att starta om trots att den är fulladdad.

Read Full Post »

Utdraget. Del 72

Det ofödda barnet hade visst fötts. Det hade fötts och förts bort och modern hade inte ens fått se det. Så var det! Och så mycket i denna historia stämde överens med min och E:s. För även här hade ett nyfött barn förts bort. Förts bort till en bättre tillvaro? Nej, så var inte riktigt tanken. Tanken var att allt skulle delas 50-50. Millimeterrättvisa. En vardera.

Det var grymt. Det var grymt att sakna något hela sitt liv. Att bli berövad… sin familj.

Men när det gällde D:s och H:s barn var det av bekväma skäl det hade förts bort och fått en ny familj. Nu hade emellertid detta barn blivit ung vuxen. Han hade sökt upp sin far på arbetet. Och E råkade höra hela deras konversation. Det var ord och inga visor.

Ja, detta var sannerligen en soppa. Och så mycket av E och min historia tangerade Det Ofödda Fast Egentligen Födda Barnets. Det var därför vi tog barnet under våra vingar.

Read Full Post »