Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘42:or’

Ett inlägg om avundsjuka, uppretning och en dröm om att få flytta till ett hus i skogen.


 

Katthalsband bling bling

Halsband och koppel, kanske?

Det är måndag. Tystnaden har lagt sig i huset efter att somliga ljudligt har gett sig iväg. Ja visst fattar jag att det är svårt att få små barn att vara tysta i trappuppgången, men när de stampar på locket till huvudkranen, spelar harpa på trappräcket och plingar på hos folk då har en nog släppt dem lite långt. Kanske koppel vore nåt? JAG SKOJAR BARA, är bäst att tillägga, så ingen får för sig nåt. Särskilt skojigt med koppel på barn är det inte, det var mer att jag teoretiserade kring barnuppfostran – jag, som inga barn har. Igår blev jag tillfrågad i vissa saker rörande bonusbarnen och jag kände att jag rörde till det, så jag gick därifrån. Ibland är det bäst att tiga, trots att ens åsikt efterfrågas.

Inte är det mycket en får ha åsikter om i det här landet utan att nån blir kränkt. Jag själv blir till exempel jättekränkt när nån som aldrig har träffat mig tror sig veta hur jag lever enbart genom att ha läst min blogg. Bloggen består fortfarande – nio procents utrymme kvar – av valda delar av mitt liv. Hade jag skrivit om precis varenda sekund skulle utrymmet ha varit slut för länge sen. Några vill veta mera och hör av sig, men sen har de inte tid att ha nån kontakt för de är så upptagna med att leva sina liv. Good for them! Jag står kvar här och stampar rastlöst med mina 42:or.

Dagens val står mellan att städa lägenhet och/eller packa ihop ballen* för vintern. Jag har inte lust med nåt av det. Städa känns dumt ifall jag gör ballen senare, då kan det ju komma skräp med in. Och ballen… Det kan ju komma fina dagar när en kan ta en fika i eftermiddagssolen – vi gjorde ju det hos Fästmön i fredags, till exempel…

Toffelklädda fötter

Det blir nog ingen mer ballesittning med bok i år för min del.

När det gäller ballen försöker jag glo hur de omkringboende har gjort. Grannarna, alltså. De som har ballar** som inte är inglasade och allar***. Och det är lite varierat, måste jag säga. Sen vet jag att en del grannar aldrig vinterskyddar sina utemöbler. Nån hade såväl träningscykel som grill ute hela vintern förr säsongen, till exempel. Nä, jag får nog fatta ett alldeles eget beslut och inte fundera så mycket över hur andra gör.

I fredags läste jag förresten en artikel i Expressen Leva om grannar och vad vi är avundsjuka på när det gäller grannar. Ett mäklarföretag har undersökt detta och kommit fram till att vi är mest avundsjuka på att våra grannar har…

  • ett större hem
  • mer pengar
  • större möjlighet att göra renoveringar
  • en mer välvårdad trädgård
  • ett roligare och mer aktivt liv
  • ett bättre läge
  • möjlighet att resa mer
  • ett lyckligare liv
  • ett bättre jobb

Mest avundsjuka är de som bor i Jönköping (snåla smålänningar?), Västra Götaland, Örebro och Stockholm. Kvinnor är mest avundsjuka på storleken – av huset, alltså – och vackra trädgårdar, medan männen främst är avundsjuka på sina grannars bilar, bättre tomtlägen och att grannarna verkar ha ett roligare och mer aktivt liv.

Men de flesta är inte avundsjuka på sina grannar, enligt artikeln. Och så lyfts det fram hur viktigt det är att ha trevliga grannar och god grannsämja. Själv är jag inte ett dugg avundsjuk på mina grannar. Vem vill ha barn som låter jättemycket tidigt på morgnarna eller en smärre plätt med oklippt gräs som är så högt att det växer upp till grannens fönster på våningen ovanför? (Jag överdriver. Mycket.) Däremot är jag avundsjuk på att de grannar som har allar har lägre månadsavgift än vi som har ballar. De med allar har ju vanligen skaffat sig ett större utomhusutrymme. Fast det är ju faktiskt inte deras egen mark, utan kommunens. Så en kanske skulle gå ner och sätta sig… Nä, tror inte det. Grannar ska en inte umgås med. Det finns ju en viss risk att de kommer ut och undrar vad en gör där när en sätter sig på deras alle, även om det är kommunens mark…

Grillrök

Inrökt på ballen, en bild från i somras hur det kan te sig uppe hos mig när grannarna grillar.

Men vi är inte bara avundsjuka, vi retar oss på grannarna. Här kan du läsa om tolv saker vi retar upp oss på hos våra grannar. Många av dessa tolv punkter nickar vi instämmande med, vi Karlsson på taket. Till exempel… grannar som inte hälsar [men glor; mitt tillägg], fester [utomhus sommartid; mitt tillägg], trädgårdsskötsel [oklippt gräsplätt; mitt tillägg], saker i trapphuset [allt från stinkande soppåsar och möbelkartonger till cyklar – jag hoppas det inte börjar brinna…; mitt tillägg], grillning och rökning [fast inte på ballar utan på allar för min del, som bara har grannar bredvid och under, eftersom rök stiger är det såna som jag som drabbas; mitt tillägg], ombyggnationer [på sena kvällar; mitt tillägg] och barn [egentligen inte barnen utan deras föräldrar som struntar i dem; mitt tillägg]. Sen skulle jag kunna lägga till grannar som tvättar och diskar på nätterna (tror ni att det inte hörs? Det gör det.), grannar som spikar vid midnatt, grannar som möblerar om sena kvällar, grannar som blir tjuriga som ungar när en ber dem flytta sina rökmaskiner eller dämpa sig med mera mera. OCH JA! JAG FLYTTAR GÄRNA TILL ETT HUS I SKOGEN OM DET VORE MÖJLIGT!!!

VA? Träningscykel och grill på uteplatsen? Lite väl tidigt för det, va' ..?

Träningscykel och grill är bra att ha  – även på vintern. Fast det ska jag inte ha inte utanför mitt hus i skogen. (Bilden är från den 15 februari i år.)


Är DU avundsjuk på nåt som dina grannar har eller som du tror att de har? Skriv några rader i en kommentar och berätta, så hjälper du mig att snabbare få slut på bloggutrymmet!


*ballen = balkongen

**ballar = balkonger
***allar = altaner

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Fästmön messade:

Ta med en STOR snöskyffel, minst 30 centimeter snö på parkeringsplatsen!

Jag tog fram den största jag hade och jämförde den med min sko. Den var lika bred som en av mina 42:or. Slängde ett öga i skorna. Inlagda sulor, mina inlägg… Kan dessa var en smaksensation, tro? Nåt till… inlagda sillbordet? Nån som vill provsmaka?

snöskyffel bred s Tofflans sko

Lika breda. Men är inlagda sulor nåt för sillbordet?


Livet är kort. Och jag vet inte vad jag håller på med just nu.

Read Full Post »

Uppdaterat inlägg:


Igår kväll
kände jag mig inte bara som ett lik utan två… Tom och död.

Två lik = Tofflan igår kväll


Jag började faktiskt skriva det här inlägget igår också,
jag brukar göra så att jag skriver några inlägg kvällen före och tidsinställer publicering. Men igår kväll var jag just ett lik… Eller två, dårå. Det började med att jag hade packat ihop för dagen efter två eftermiddagsmöten på raken – full av intryck. Som tur var slängde jag ett öga ut genom fönstret och fann att man asfalterade en grop på väg ut från parkeringen. Så det blev bara att häcka kvar här på jobbet en stund till.

Hemma i New Village väntade jordens största strykhög. Jag gillar att stryka, men nu har jag väldigt ont i fötterna eftersom jag försöker stå och jobba så mycket och ofta jag kan. Du kan ju bara föreställa dig påfrestningen på mina stackars 42:or som ska bära upp denna tjockis-lekamen… Vid halvåtta-tiden var jag färdig med strykningen och innan dess hade jag skrattat gott åt Klaras vykort och skrivit några rader om det. Till middag blev det rostade mackor med whiskymarmelad och ost. Mjölken tog slut och det börjar sina överhuvudtaget i kyl och frys, så jag måste försöka handla. Men det blir inte förrän fredag, för i kväll ska jag på teater i Förorten och jag åker direkt från jobbet.

Den här marmeladen är smaksatt med whisky och smakar mums!


En del av oss är kvällsmänniskor,
andra morgonmänniskor. Jag tillhör den senare kategorin. Det innebär att det är tomt och mörkt när jag kommer till jobbet. Jag jobbar på ett universitet och de flesta universitetsmänniskor är typiska kvällsmänniskor. Det noterar jag bland annat på mängden mejl som är författade och avsända kvällen före… Mejl är alltid det första jag läser och besvarar på morgonen när jag kommer. Det tycker jag är jätteviktigt och jag kan inte acceptera att folk har lång svarstid på mejl eller aldrig nånsin svarar. Man kan åtminstone svara att man återkommer och ungefär när, ifall det är en fråga som behöver besvaras.

Jag undrar om detta med kvälls- och morgonmänniskor är något vi föds som. I morse läste jag en intressant artikel i lokalblaskan om skrikande barn som inte vill sova. Enligt BVC-sköterskan som intervjuas i artikeln är skrik ett budskap för nånting, ofta uppmärksamhet. Det finns olika sorters skrik, till exempel när barnet är trött eller hungrigt. Det är ju inte alltid ett skrikande betyder att barnet behöver tröst och närhet, men jag kan inte hjälpa att reagera över barn som skriker i en halvtimma, trekvart utan att nån vuxen bryr sig. Jag har sett fantastiska (!..) exempel på vuxna som ignorerar sitt långskrikande barn genom att antingen vistas utanför hemmet eller i rum långt bort från den skrikande ungen. Personligen fattar jag inte hur föräldrar till långskrikande barn står ut med ljudnivån när omgivningen inte gör det… Och detta upprepas kväll, efter kväll. Jag tycker att det daltas rätt ofta och för mycket med barn och jag menar inte med dessa rader att en förälder borde rusa till sin unge så fort den piper. Men för mig är vissa fall solklara fall av uppmärksamhetstörst. Vilken tur att jag inte är förälder för då behöver jag inte bry mig, bara stoppa in öronproppar och glo på nåt textat på TV eller försöka läsa eller skriva. Det senare är inte alltid så lätt, barnaskrik kan vara otroligt genomträngande. Och så börjar det om på morgonen vid sextiden. Då har jag emellertid lättare att hantera det eftersom jag ju är… morgonmänniska. På nåt sätt kan jag stänga av öronen utan hjälpmedel tidigt på dan… Dessutom vet jag att jag inom nån timma ska åka till min tysta arbetsplats.

BVC-sköterskan i artikeln ger några råd som förhoppningsvis kan vara till nytta för en del föräldrar:

[…] De allra flesta bebisar skriker en stund på kvällen. Man måste tänka att gråten har en funktion. Barn behöver ladda ur för att komma till ro, kanske är det ren stresshantering. Försök acceptera att barnet gråter, håll det nära, prata lugnande och låt barnet bli tryggt av din doft. […]

Read Full Post »

Dagarna går så fort. Jag samlar mig inför den 7 maj när jag ska jobba mer på en annan institution än denna. Jag kliver ner en trappa för att jobba 80 procent, men ska ha kvar 20 procent och kontoret här till den 31 juli. Arbetslivet är spännande och lite läskigt! Vid mötet i måndags fick jag veta vad jag ska jobba med. Inte riktigt samma helhetstanke som här, så jag inser att det är upp till mig att påverka.

Jag jobbar just nu högst upp i huset, men ska kliva en trappa ner på 80 procent. Samtidigt ska jag ha mitt kontor högst upp kvar.


M och jag ska fortsätta dela kontor
här uppe på torsdagar. I morgon ska vi möblera om, för det känns ytterligt fånigt att ha skrivborden bredvid varandra. Vi ska också packa ner prylar som tillhör en av forskarna som satt i det här rummet tidigare. H*n kommer visserligen tillbaka i juni, men då får h*n ett annat rum.

Igår hade vi institutionsinformation på förmiddagen, en sorts veckostormöten. Det var information från skyddsombudet och det fanns även en kille här från ett företag som säljer handlovsstöd och annat smått och gott. Just nu provar jag bland annat en gummimatta med bubblor att stå på och faktum är att mina fötter mådde riktigt bra igår kväll! För du ska veta att dessa 42:or kämpar hårt med att bära upp Tjockis-Tofflan… Vidare provar jag ett nätt litet trådlöst tangentbord (kopplat via USB). Det är fullkomligt perfekt! Förutom priset, dårå… Men my man S och jag ska kolla på liknande från ett annat ställe där man kan få dem för att par hundralappar. Jag vill inte att man ska kosta på ett nytt tangentbord för mycket, för om jag blir kvar här är nog en bärbar dator det optimala på lång sikt om jag ska röra mig mellan institutionerna.

I övrigt har inte mycket hänt sen sist. Jag jobbar om dagarna, Fästmön har varit ledig måndag och tisdag. Igår var hon och Linn på stan och hade nåt fuffens för sig. Jag får aldrig veta nåt som vanligt, mer än att de fikade och provade hattar och Anna bytte en av Iron Maiden-muggarna hon fick av Johan i födelsedagspresent (den hade en spricka i sig). Själv funderar jag på att ta den mugg jag fick av Linn förra året i födelsedagspresent till jobbet.

Förra årets födelsedagspresenter från Anna och barnen. På muggen från Linn fanns ett tänkvärt budskap.


På muggen från Linn
finns ett tänkvärt budskap som lyder ungefär:

Be nice to your kids, they are the ones that chose your nursing home!..

Jaa, vad säger man när till och med bonusbarnen kommer med små vinkar om att man kunde vara… snällare..? 😉

Idag ska jag iväg på provtagning och läkarbesök, men jag tänker inte stanna länge och jag tänker inte se till att bli inlagd. Förra gången jag besökte den somatiska akutmottagningen fick jag skriva på ett papper där jag intygade att jag på eget bevåg vägrade lägga in mig, men va f*n, et var ju fredag! Sen blev jag inlagd på måndagen efter en undersökning och då var jag väl för svag för att protestera. Den fällan tänker jag inte falla i igen! Vem vill vara patient på Sjukstugan i Backen som anställer odjur? Inte jag, i alla fall.

I kväll ska jag både tvätta kläder och tvätta mig och mitt skitiga hår. Det kanske rent (!) av blir två maskiner tvätt som går – vi åker ju om lite mer än en vecka. Det är lite svårt att komma på vilka kläder man ska ha med sig när vädret svänger såsom det gör. Mamma sa i telefonen igår att det skulle komma snö idag… Ska försöka hinna telefonera med en vän också innan jag åker till Annas jobb för att skjutsa ut henne till Himlen. Hon jobbar i kväll och i morgon kväll och tyckte att det var bättre att åka hem och förbereda för de yngre barnens ankomst på fredag. Men sen ses vi ju igen på onsdag efter klockan 21 när Anna har slutat jobba. Jag tror att vi båda ser fram emot lediga dagar i varandras sällskap. Det blir inte mycket vuxentid tillsammans, särskilt inte när vi jobbar kors mot varandra – Anna kväll och jag dag, Anna helg och jag helgledig.

Tankarna på den hemliga bloggen har lagts lite på is. Jag tänker i stället göra vissa inlägg här helt privata, alltså bara för mig själv att läsa. Att sluta skriva är inte att tänka på, det är min gratisterapi. Men ärligt, det har funnits stunder när jag har övervägt att fakturera ett och annat odjur för all tid som har gått åt till att må dåligt och alla svackor som fortfarande kommer och stör i min annars ganska njutbara tillvaro…

Read Full Post »