En del av livet

Igår och i natt gjorde jag nånting som jag borde ha gjort för länge sen. Nej, jag raderade inte min blogg, men det var väldigt nära. Sen tänkte jag på nån som gjorde det när h*n inte stod ut med elakheter från ett visst håll – och hur h*n sen ångrade sig – djupt. Då kände jag att jag jävlar i mig inte ska förmås att göra likadant bara för att nån är illvillig. Jag ska stå ut och fortsätta, bara för att.

Efter solnedgången gjorde jag en genomgång.

Det är mycket jag har bjudit på här i bloggen, framför allt av mitt liv. Jag har verkligen hängt ut mig och även dem som står mig närmast. Men nu blir det mer fokus på mig själv, mitt ytliga jag. Eller det har ju varit det ett tag. Jag har liksom insett att man inte ska tro att man är del av nånting som man faktiskt inte är nån del av – och aldrig kan bli del av heller.

Ja, man kan säga att jag står vid ett vägskäl. Jag gör allt för att inte tvingas välja väg av krafter utifrån, jag vill välja efter eget huvud. Men det är svårt, för det som har varit soligt och ljust de senaste åren har tappat sin lättsamma glans. Och jag fnissar inte mer.

Över tre år av mitt liv har jag läst. Inte allt, mycket har jag skummat. Skummat hur mitt tvång att vara ärlig har försatt mig i svåra situationer. Detta tvång som nu allt mer har lett till ett annat tvång: att skriva allt fler inlägg under lösen. Det är fruktansvärt irriterande, men som somliga och vissa vet är själva bloggandet i sig ett sätt att skriva sig ur kriser. Ibland blir skrivandet nästan maniskt. Trots att jag gång på gång har berättat att jag måste få ur mig vissa saker för att inte må sämre, har jag hånats för detta från vissa håll.

Nu väljer jag därför en medelväg och låter efter det här inlägget sånt som är alltför personligt skrivas i lösenskyddade inlägg. Jag slutar inte att blogga, för jag har inte råd med terapi och kan inte få det genom jobbet eftersom det inte är jobbrelaterat. Inte heller raderar jag min blogg, för jag vet att jag skulle ångra mig så då. Och inte gör jag den helt privat heller – vilket alltid retar nån.

Det har varit tre händelserika år och jag måste komma tillbaka lite till dem. Många nya vänner har kommit, en del har gått, andra har stannat. Många gamla vänner har återvänt, medan andra har brutit totalt. Vänskap är svårt och man ska verkligen inte blanda ihop det med varken arbete eller familj.

Jag har ju också ett troll som envisas med att försura min tillvaro. Under perioder har jag fört statistik på trollets besök här. Det är ganska fantastisk läsning. För visst är det väl lite sjukt när nån tycks besöka ens blogg det första man gör på morgonen, när man vaknar och sen, vissa dar, en gång i timman? Är mitt futtiga liv så himla intressant för nån annan??? Just nu befinner sig trollet på resande fot, men besöker lika fullt min blogg regelbundet. Jag vet ju vilket land trollet befinner sig i, så trots tidsskillnader och sånt kan jag ju se när besöken kommer. Att man inte, efter alla dessa år, slutar. När nån uttryckligen har sagt att man inte är välkommen, varför envisas man? Jag inväntar stalkinglagen som träder i kraft i höst och då blir jag den första att anmäla.

Troll blir rätt fula av sitt beteende.

Under åren har det också nämnts små fjantar, odjur, Mårror, Chuckysar och annat onkytt. Dessa är så gott som raderade ur mitt liv, jag orkar inte med människor som bara vill bli strukna medhårs. Och jag tycker definitivt inte att sånt beteende som jag har fått vara med om hör hemma på en seriös arbetsplats.

Ja, nu har jag kommit till ett vägskäl. Vägskäl är en del av livet, liksom de val av fortsatta inriktningar vi gör. Det som är bakom mig ångrar jag nästan ingenting av. Jag står för mina åsikter och det jag skriver, jag tar inte bort nånting trots att inget är skrivet i sten. Det är nämligen så, tro det eller ej, att jag faktiskt kan ändra åsikt om saker och ting också. Men då skriver jag om det! Ta bort nånting gör jag inte!

Det har blivit många fel och misstag i mitt liv. Alla kan jag inte sona. Framför allt tänker jag sluta ta på mig andras skuld. Jag är uppväxt i en familj där vissa gärna skuldbelade andra. Det trodde jag var unikt för min familj. Nu vet jag att det inte är så. Det enda jag kan hoppas på är att jag, med mina erfarenheter, klarar mig ur detta utan att hamna på ruta ett igen. Jag ska börja se till mig själv och mitt eget bästa igen, annars går jag under. Jag samlar krafter nu för jag lär behöva dem.

Livet är kort.