Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ung vuxen’

Julklappstips, nån..?

Ett inlägg om hårda klappar och mjuka.


 

Nu har jag köpt mina första julklappar! Naturligtvis är det hårda klappar, alltså böcker. Jag har inte lika mycket att handla för i år som tidigare år, men när det gäller böcker strösslar jag gärna med korvörena. Hittills har jag handlat till några i familjen och en vän. Naturligtvis kan jag inte berätta vilka böcker jag har handlat, eftersom det finns en viss risk att jag avslöjar vad tomten kommer med i sin säck. Men okejrå, mamma läser inte min blogg, så hennes hårda paket kan jag avslöja: Pojkvännen (pocket) och Nyårskyssen (inbunden), båda av Nora Roberts. OCH NU FÅR DU INTE BERÄTTA DETTA FÖR HENNE, TACK SÅ MYCKET!!!

Nora Roberts skriver ju främst kärleksromaner och det är inte riktigt min genre. Men jag ska ju inte köpa julklappar till mig själv, utan andra. Jag kan avslöja lite till: jag har köpt vanliga romaner till andra, romaner som jag har läst själv eller skulle kunna tänka mig att läsa. Även en historisk roman har slunkit ned i varukorgen.

Bergatrollet

Tomtebobarnen är inget att rekommendera för små barn. Lilla Anna blev JÄTTERÄDD för Bergatrollet!


Jag skulle vilja tipsa dig
om några hårda klappar/böcker som jag nyligen har läst och skrivit om. Klicka på länkarna som döljer sig under respektive fetmarkerad titel och författare!


Jag vill också ta tillfället i akt
och tipsa om några mjuka klappar. Länkarna nedan har Fästmön och jag letat fram tillsammans:


Och nu när jag har tipsat DIG, hoppas jag att du tipsar MIG! 

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett väldigt blandat inlägg.


 

Barnkrokar elefanter

Elefanter räknades och även om de var större än myror så var de inte fler.

Det var en rätt underlig dag igår. En fredag i långsam-hetens tecken som för min del avslutades med att jag fick veta att Brasse Brännström hade dött. Jisses vad det RIP:ades på Twitter!!! Bäste tweeten kom dock från Lena som skrev:

Sluta med det fåniga rip:andet! Visa respekt för våra stjärnor när de dör. Låt dem vila i frid på ren svenska. Ingen skulle väl säga v.i.f.

Många av oss har nån sorts av medierelation till Brasse tack vare Fem myror är fler än fyra elefanter. Jag kan inte påstå att programmet – eller Brasse – var med och lärde mig att läsa, jag var för stor då. Men FEM och jag brukade titta ibland och vi kunde de flesta klassikerna. FEM hade dessutom vinyl-LP:n från krogshowen Varning för barn. Min favorit var Svordomsvisan.

Nån djupare relation till Brasse har jag alltså inte. Men lite sorgligt är det när bara en av tre som gjorde ett roligt barnprogram på yngre stenåldern nu är i livet. Eva Remaeus var bara 42 när hon gick bort, Brasse bara 69.

Kvisttomater

Kvisttomater för tolv spänn.

Större delen av min fredag tillbringade jag i mitt hem. Jag läste mycket. Men jag gick ut en liten promme för att kolla om MM-butiken möjligen ville skänka bort en liten anslagstavla till mig (det ville den inte, de sålde inte ens anslagstavlor) och för att köpa mat på Tokerian. En stor kyckling som räcker till tre middagar, om jag har tur, samt en ask kvisttomater för 12 kronor köpte jag. Jag gör allt för att bättra på mitt skamfilade grönsaksrykte…

Vinglas och Pjoltas sorgliga på Spotify

Det blev ett glas rött till Pjoltas sorgliga lista på Spotify.

På eftermiddagen lyssnade jag igenom Pjoltas sorgliga lista på Spotify. Jag insåg hur mycket jag har saknat Spotify när jag laddade ner det både på datorn och som app i mobilen! Men jag har förstås en gratisversion och har väl inte riktigt fattat om det är några begränsningar i den. Väldigt mycket reklam är det i alla fall, men det står jag ut med.

Det verkar som om min ljudkänslighet är på väg att gå över, alltså. De cirka sju månaderna på förra jobbet satte sina spår. Man blir ganska trött av att dela kontor med fem andra personer… När klockan var nästan midnatt var det ett väldigt smällande i en ytterdörr. Flera gånger. Då är jag inte ljudöverkänslig när jag säger det. Hela huset skakade, nämligen. Man kan tycka att folk borde vara lite mer hänsynsfulla när det är så sent och vi är flera som bor i det här huset. Men det är bara att konstatera att vi är olika.

Kvällen tillbringade jag först vid matbordet och därefter med fötterna i bubbel- och massagemaskinen. Båda mina fötter gör väldigt ont just nu, men lätt massage lindrar en stund. Under tiden styrde Pe så att min intervju med Anja Kontor kom ut på UppsalaNyheter. Detta med anledning av att Anja på måndag startar arbetet med åtta nya program i serien När livet vänder. Lite marknadsföringshjälp, alltså. Anja sköter ju allt sånt själv OCKSÅ – förutom allt hon gör i själva produktionen.

Innan jag kröp till kojs såg jag en usel film och slösade bort över två timmar på den. Varför, vet jag inte. Ville väl se om den skulle bli lite bra nån gång. Det blev den inte. Den enda behållningen var Julia Roberts som var snygg att se på.

Den här helgen är det jobbarhelg för Fästmön. Men jag vet inte hur det går med jobbandet, för igår kände sig älsklingen förkyld och låg mest på soffan. Det kan nog bli tufft att orka med långpass från 13 till 21 idag och från sju till 16 i morgon om man inte är kurant. Inte är det bra att smitta personerna där hon jobbar heller. En förkylning kan få stora konsekvenser för dem. Jag ska kolla läget lite senare!

Linnsan.

Linnsan drar norrut idag.

Jag har haft sms-kontakt med äldsta bonusdottern idag på morgonen. Gissningsvis sitter hon i en bil på väg norrut nu. Ett Toffelhjärta är ganska oroligt då, för resan är lång. Men jag tror att nånting riktigt spännande väntar på Linn!

Yellow

Det går ju inte precis att sudda bort nio felaktiga år i särskolan…

Hur det går för yngsta bonusdottern med det hon har på gång just nu är också spännande, fast på ett annat sätt. I torsdags var sista dan för kommunen att lämna ett yttrande över hennes anmälan till Skolinspektionen. Hon har inte fått nåt besked än, men det tar väl tid innan Skolinspektionen sammanställer och säger sitt. En handläggare från kommunen har i alla fall ringt upp Frida för att höra vilken typ av kompensation hjälp hon vill ha. Personligen tror jag att Uppsala kommun är rädd att få skadeståndskrav på sig. Men samtidigt kan det vara så, att det faktiskt finns en vilja att hjälpa den unga vuxna, som felaktigt gått i särskola hela grundskolan, till en utbildning.

Det är en rätt grå och trist dag idag och jag behöver inte gå ut om jag inte måste. Därför tror jag att jag häckar här hemma. Jag har tagit lite sovmorgon, men ligger ett minus i mitt jobbsökeri, så nån ansträngning måste jag göra. Mamma ska få ett telefonsamtal också. Gårdagens tvätt är vikt och undanstoppad.

Nåt spännande liv har jag inte, men min summering av fredagen är att den var rätt underlig. Idag står det lördag i almanackan. Skriv gärna några rader och berätta vad du gör denna dag, så att jag får lite input, jag som inte får ge mig ut på andra resor än de i cyberspace!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en vårlig marssöndag.


Idag frågade jag ju dig
som läser här om du har noterat några vårtecken. Kände att jag själv behövde ge mig ut på en klinisk undersökning för att kolla våren i Förorten. Vid min sida, min älskade följeslagare Fästmön. Nån pojke av modell mindre fick vi inte med oss, ej heller nån ung vuxen. Vi fick helt enkelt göra egna observationer. Förutom fåglalåt var detta vad vi upptäckte:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min mamma, numero Una.


Min mamma är som en katt.
Ibland är hon mjuk och len och snäll – för att i nästa sekund fräsa till och riva hårt med klorna. Så var hon inte alltid. Jag minns när jag var riktigt liten att hon var snäll och glad och mjuk. Sen, när hon blev sjuk och var borta långa tider hemifrån, minns jag att jag alltid längtade efter henne.

Mamma

Mamma fotad igår kväll.


Det blev aldrig detsamma
när hon kom hem sen. Pappa och jag fick alltid trippa på tå. Jag fick aldrig ta hem kompisar för det störde. Jag fick aldrig skratta för högt eller gråta. Inga känslor skulle visas. Då blir ett barn och en ung vuxen som en krutdurk. Det var inte ett svårt val att flytta hemifrån så snart jag kunde, det vill säga när jag hade tagit studenten. Då hade jag varit myndig i lite mer än en månad. Även om mina föräldrar, främst mamma, alltid har försökt styra mitt liv, stod jag fast vid beslutet. Jag har bara bott hemma ett kort tag efter det – det var sommaren efter England, innan jag började plugga.

Jag vill så gärna tro att människor blir mildare med åren. Snällare. Inte elakare och bittrare. Inte mot den som försöker göra sitt bästa hela tiden. Men jag vet att mitt bästa aldrig har dugt – och det duger inte nu heller. När inte pappa längre finns att ”slå på” är det jag som får ta allt.

Fästmön säger att jag ska låta det rinna av mig. Att jag inte ska tolerera allt för den skull, fast låta det mesta passera. Det har varit så här större delen av mitt liv. Mamma har varit så elak – för att nästa sekund tala med den lena rösten och gärna ge nån kompensation för att hon varit dum, typ en peng. Många gånger har jag haft svårt att då tvärt vända känslorna och bli glad och tacksam när de hårda orden sitter som kaktustaggar i bröstet och gråten svider bakom ögonlocken.

Mamma spelar fortfarande sitt spel. Och jag är dum nog att spela med – trots att jag numera exploderar ibland och säger emot. Som i morse när jag hade blivit ombedd att väcka mamma klockan tio. Jag gjorde naturligtvis det och får då höra att det är jag som har bestämt att hon ska gå upp då. Sagt med skrikig och fräsig röst så att jag skäms inför Anna som säkert hörde.

En del tror säkert att det har med mammas ålder att göra. Jag vet att det har varit så här hela mitt liv, nästan. Men lik förbaskat gör det så ont varje gång.

Att jag skulle väcka mamma i morse hade att göra med att vi var bortbjudna på söndagskaffe. Sen blev det inställt. Jag fick telefonsamtal när jag var i badrummet och borstade tänderna. Jättetråkigt, för mamma är ofta en helt annan person när vi är borta. Det hade betytt lite tillfällig mental avlastning. Men min Nästanbror är sjuk och sjukdomen är Djävueln själv. Jag hoppas att vi snart ses ändå!

Eftersom det är lite soligt idag frågade jag Anna om vi inte skulle ta en promenad. Mamma sa att hon klädde om igen till hemmakläder. Men strax efter sa mamma att hon frågat om vi skulle ta en promenad. Varken Anna eller jag hörde det. Så nu får jag väl höra allt möjligt ovett senare att jag inte bryr mig etc. Hela litanian – från att jag är ohjälpsam till att jag är elak.

________________________________

Nu har Anna och jag tagit en promenad. Jag har fått spy ur mig och jag har fått Annas synpunkter på en del. Anna håller sig faktiskt ganska neutral och jag litar på hennes ord och omdöme. Det är förstås inte roligt för Anna att höra sånt här – hon har väl nog på sitt jobb. Dessutom är det väl inte heller särskilt roligt att vara här. Jag försöker för det mesta att bita ihop, men ibland går det som sagt var inte.

Det är inte alltid jobbigt med mamma, men det har varit jobbigt med mamma väldigt länge, typ nästan hela mitt liv, som sagt. Det finns stunder när vi har trevligt och roligt tillsammans också. Mamma kan vara väldigt generös och hon kan vara rolig. Också. Men för det mest är det ju inte kul när man gör sig rolig på nån annans (= min) bekostnad större delen av tiden.

Igår kväll var vi ute och åt middag. Och tänk, vi hade en trevlig kväll (tills vi kom hem och mamma började fräsa igen om nåt). Men ändå. Vi skrattade och pratade och mamma bjussade på sig själv – och oss på middagen. Här nedan kommer ett filmklipp där hon försöker fånga den flyende maten – för tredje gången. Vi skrattade gott alla tre – och vi skrattade MED mamma, inte ÅT henne, det vill jag klargöra direkt.

Ursprungligen tänkte jag inte publicera det här inlägget utan lösen, men nu gör jag det i alla fall. Sen får du som läser tycka illa om mig du också om du känner för det. Jag är van, liksom.

Och att mamma är en katt är i sig en ironi. Hon påstår sen några år tillbaka att hon är allergisk mot katter. Själv har jag hela min uppväxt hört att hon är rädd för katter. Det är en rädsla hon har passerat över till mig, tyvärr.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att ditt ansikte faktiskt avslöjar dig.


Det här med pokerfejs
är nånting jag har jobbat på under åren!  Som ung hade jag svårt att visa känslor. Som ung vuxen fick jag skit för att jag var så kall. Som äldre vuxen fick jag kritik för att jag visade för många känslor. Vem sa att det var lätt att vara människa..?

Peter och Vargen

Arg Toffla. Totalt befriad från pokerfejs.


Som vanligt gäller väl
att lagom är bäst när det gäller att avslöja vad man känner. Men positiva känslor är ju för det mesta helt OK – så länge vi inte snackar om glädje som i skadeglädje. För även om skadeglädje är den sanna glädjen, det vill säga den är positiv för en själv (man kanske har vunnit över nån i en tävling, till exempel), så är den ju rätt… taskig, på lätt svenska.

Den amerikanske professorn med det svenskklingande namnet Paul Ekman har studerat ansiktsuttryck. Han har bland annat kommit fram till att det finns sju ansiktsuttryck som är lika världen över:

  1. sorg
  2. glädje
  3. rädsla
  4. ilska
  5. avsmak
  6. förvåning
  7. förakt

På ett ungefär, i alla fall. Ibland försöker vi dölja våra spontana reaktioner, men det finns små, små tecken som avslöjar oss. De kallas för mikrouttryck och är såna som snabbt drar över ansiktet och försvinner. Falska leende, för att ge ett konkret exempel.

Den som ljuger avslöjas på bland annat sina ögon och sina mikrouttryck, men också på kroppsspråk, gester och tonfall. Spännande!

Jag är skitdålig på att ljuga, så jag ljuger inte. Inte medvetet, i alla fall. Däremot har vi väl alla vår version av sanningen ibland. Känslor har jag väldigt svårt att dölja – såväl glada känslor som ledsna eller arga. Det går nog inte att förändra mig, men jag kan fortfarande träna för att bli bättre på att välja mina strider. Precis som många andra jag känner (till).

Hur är du? Har du pokerfejs eller tycker du själv att du avslöjar dina känslor alldeles för lätt? Brukar du lyckas eller misslyckas med dina lögner?


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett sängbygge i Himlen och om en ny bok.


I eftermiddags skulle vi så ut till Himlen
för att bygga ihop en säng. En ny sängram till Fästmöns säng, alltså. Ja jisses anoga! Trots att det var en säng som krävde egen montering blev vi inte osams en enda gång. Fast Anna stängde förstås in mig mellan sängbotten och sängram vid ett tillfälle. Och innan jag var beredd släppte hon ner sängbotten på mitt högra långfinger och Kronprinsens knogar så att blodvite uppstod. Ja, den senare kom lagom hem tills det var dags att gör det tyngsta – flytta i botten i den nya ramen.

Den nya sängen är väldigt… hög och… stor… Vi behöver nästan stege för att kliva i och ur den. Här vilar Prinsessan på ärten ut en stund.

Anna på sin nya stora säng

Anna på sin nya stora säng.


Samtidigt tycker jag
att det är skönt med en hög säng. Man blir ju inte precis yngre och det är lättare att komma i och ur när bädden är hög. Även om man nu i början kanske tycker att man behöver stege för ändamålet…

Det blev pizza med de två äldsta och efter vattning och dammsugning for vi så vidare in i solnedgången, in till stan och New Village.

Solnedgång

Solnedgången fångad genom bilens ena sidoruta. OBS! Vi stod stilla för bomfällning vid järnvägen!


En välbehövlig dusch
har jag just tagit samt packat upp dagens post som enbart var rolig. Dels var det Antiktidningen, men så också det recensionsexemplar jag har väntat på. Boken Hållplats Sverige är skriven av min gamla skolpolare Anna ”Sylten” Nilsson, men den har inte kommit ut än. Det ska bli ett rent nöje att läsa denna ungdomsbok. Dock är innehållet mer åt det krigiska, bosniska hållet. Men det är viktigt med allvarliga böcker. Och jag vet ju att Anna ”Sylten” har bott och arbetat i Bosnien, så jag känner på mig att den här berättelsen är både trovärdig och bra.

Hållplats Sverige

Hållplats Sverige – om krigets Bosnien.


Nu ska jag skriva ihop
ett par jobbansökningar, för det har jag inte hunnit än idag. Men klockan 21 tar jag paus för att titta på ett program om Anna Lindh på TV4. Idag är det ju tio år sen hon knivskars på NK i Stockholm. Fruktansvärt! I morgon visar SvT1 klockan 20 Tom Alandhs dokumentär om Anna Lindh också. Mina tankar går förstås till Annas pojkar som idag är föräldralösa – och det gör ont även om man är ung vuxen.


Livet är kort. Alltför kort är en del människors liv.

Read Full Post »

Du som då och då läser min blogg har säkert noterat att telefonförsäljare inte tillhör min favoritgrupp av människor. Jag tycker att det är jobbigt när detta rappkäftade, snabbtalande folk ringer. Oavsett vad de säger och vad de säljer för fantastisk vara eller tjänst är de ju endast ute efter en enda sak: att sälja nånting till mig.

I dagens lokalblaskas bilaga UNT Affärer (dagens bilaga ligger inte ute på hemsidan än, endast förra veckans!) hittar jag en intressant artikel om hur lätt det faktiskt är att bli lurad av telefonförsäljare, men hur svårt det är att få rätt mot dem när det uppstår en tvist.

Rickard Faivre jobbar som jurist på Konsumentverket och han har både åsikter och goda råd om telefonförsäljare. Ett av råden är att aldrig avtala nåt på telefon. När en telefonförsäljare ringer till honom

[…] säger jag bara mitt namn och nej, nej, nej. Sedan lägger jag på. Säger du ja på något ställe under samtalet, kan de klippa in det hur de vill för att kunna hävda att ha ingått avtal. […]

Ett telefonavtal i Sverige ingår i avtalsfriheten. Detta innebär att telefonavtal är lagliga och lika bindande som pappersavtal. Men metoderna att få till telefonavtal kan ju vara diskutabla… Att tänka på är att om det uppstår en tvist, så är det ju nästan omöjligt att komma ihåg vad som har sagts och exakt hur. Man har emellertid som konsument två veckors ångerrätt som är lagstadgad, men det kan ändå vara svårt att få rätt eftersom telefonförsäljaren flera veckor senare kan påstå att du aldrig har hört av dig för att häva avtalet.

Extra intressant blir att läsa om Rickard Faivres egen erfarenhet med en säljare som ringde upp och frågade ut honom om hans pensionssparande. Personen ringde på uppdrag av Rickard Faivres bank, trots att han sagt att han inte ville ha några samtal. När han sen konfronterade sin bank erkände de att de hade lämnat ut hans uppgifter till företaget och bad om ursäkt. Men då var det försent och Rickard Faivre flyttade alla sina affärer till en annan bank.

Ofta ringer telefonförsäljare till människor som är äldre och ensamma. Det här är människor som kanske vill prata bort en stund med nån, men HEPP så har de ingått ett avtal. Detta är ett riktigt lågt sätt att sälja, tycker jag.

Några av Rickard Faivres råd för att undvika telefonförsäljarfällorna är:

  • Ingå inga avtal per telefon när nån säljare ringer upp dig.
  • Om du ändå ingår avtal per telefon, anteckna alla villkor och läs upp dem för säljaren
  • Begär papperskopia på avtalet
  • Hamnar du i tvist ska du bestrida hela vägen från företaget till kronofogden. Det är nämligen upp till företaget att bevisa att ni ingått avtal.
  • Spela in samtalet
  • Utnyttja ångerrätten inom två veckor och kräv en bekräftelse.

Jag själv har till exempel blivit pålurad ett avtal hos Telia via en telefonförsäljare, men jag utnyttjade ångerrätten, bad om skriftlig bekräftelse och fick rätt. En ung vuxen i mitt närområde blev pålurad ett abonnemang hos ComHem av en försäljare. (Ett abonnemang fanns redan i hemmet.) Om han ångrade sig var det bara att skicka tillbaka grejorna, fick den unge höra. Så var inte fallet. Men jag fick även detta hävt genom att jag skrev till företaget och skickade brevet rekommenderat.

Vidare höll jag på att börja jobba hos ett företag med liknande affärsmetoder nu i vintras, men jag tackade nej när jag insåg att det gick ut på att lura människor. Tyvärr växer den här typen av företag upp som svampar överallt. Och det enda man kan göra är att vara försiktig, och som Rickard Faivre och jag gör:

Säg nej, nej, nej och lägg på! Eller tryck av, som man också kan göra idag när man bryter ett samtal.

Read Full Post »

Older Posts »