Ett inlägg om dårligheter och oljud.
Om man ska skriva dårligheter om namngivna personer bör man inte vara grå och gömma sig bakom falsk identitet. Tycker jag, dårå.
Nej, det är inte bara hemmahuset som kan kallas dårligt. Jag vet inte vad som håller på att hända i Kexfabriken/Besticklådan, för jag blir inte kallad till några möten och får en del av informationen i andra hand. Men vad jag förstår är en konsult på väg in. Bemanningen i övrigt är till vissa delar grå. En del ska tillfälligt lämnas blank för en stund under delar av sommaren. Man tar sig för sin panna och fortsätter att räkna ner dagarna. Tyvärr kan jag inte skriva tydligare än så här. Den som vet, den vet. Resten litar jag inte på tillräckligt mycket för att skriva under lösen.
I privatlivet blir jag kallad för osanningar av personer som i grunden själva är osanna. Antingen vågar man stå för det man tycker/säger/skriver – eller så skriver man det inte. Om det gäller en annan, namngiven person, vill säga. Tycker jag, dårå. Det blir så jävla fel, på ren svenska, om man ska gömma sig bakom en falsk identitet. Visst kan ett visst anonymitetsskydd ges, men ansvarig ska ändå ha alla pusselbitar.
Känner mig som gossen på bilden, fast lite större och levande.
Oron mal annars i huvudet ihop med entoniga, störande ljud. Det var en del praktiska saker, blanketter och sånt, som jag skulle ha tagit reda på i helgen. Men jag orkade inte. Jag känner mig rörig i skallen. Ljudöverkänslig. Ljuden tar över och blir till oljud och jag blir glömsk. Häromdan glömde jag pantburkar i bagageutrymmet, burkar som skulle pantas. Igår glömde jag att ta med papper som skulle skickas – men jag kom ihåg att köpa kuvert och frimärken… Alltid något, kan man tycka.
Inte ens i morse var det tyst. När är det nånsin tyst? Före klockan sju åkte en hjuldriven maskin först på framsidan, sen på baksidan. Syftet med maskinen var att krossa ett antal stubbar. Stubbar, som har funnits i flera månader, måste man alltså ta bort före klockan sju… Ja jisses! Jag var vaken, men det kanske inte alla var. Och som vanligt borrade sig ljuden in och gjorde mig trött.
Nä, nu ska jag söka lite dispens från dårligheter och oljud en stund. Jag kan inte överleva annars, det känns som om jag är på väg att gå i bitar.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 