En svalkande biltur eller Jag fick i alla fall låna en toalett

Ett inlägg om hur det kan bli fel i semestertider.

---

 

Typiskt åskmoln.

Det är jättekvavt idag. Varmt och klibbigt. Men jag klädde mig i rena jeans, linne och sidenskjorta (jajamens!), stegade ut till bilen och körde ungefär sju mil eller lite till. För att låna en toalett. Vadan detta dårå? För jag skulle ju på en anställningsintervju..?

För det första körde jag fel. Jag körde inte bara fel, jag körde rätt vilse. Men människor är snälla. De talar om för en stackars Toffla som är totalt vilse i pannkakan hur hon ska hitta fram till sylten, så att säga. Fast det krävdes tre människor – en joggande kvinna, en pappa med barnvagn och en taxichaufför. Jag anlände en kvart före utsatt tid. Det gäller att ta gott om tid på sig… Fast jag vet ju att det här med vägarbeten ställer till det medan de pågår. Jag skyller på dem. Mest.

Anländ till företaget möttes jag av en trevlig receptionist. Jag fick registrera mig. Receptionisten ringde efter mannen som skulle intervjua mig. Hon möttes av en inspelad röst som berättade att han var på semester.

Men han kommer väl in ändå!

sa vi båda två. Hoppfulla. Och medan jag väntade fick jag i låna en toalett. Det bubblade i mina öron vid det laget.

Jag fick låna en toalett, dock inte denna.

Jag fick gå innanför spärrarna med mitt nytillverkade besökskort för att låna toa. Det gick bra att komma in, gå på själva Stället och sen komma ut igen. Men nån intervjuare såg jag inte röken av. Receptionisten ringde igen – och fick samma besked: semester.

Då föreslog jag att receptionisten kanske kunde ringa nån kollega till intervjuaren för att fråga om kollegan visste huruvida intervjuaren var på väg in till kontoret för att intervjua mig. Kollegan visste ingenting, men hade som tur var tillgång till intervjuarens privata telefonnummer. Kollegan lovade ringa intervjuaren och sen ringa receptionisten igen.

Under tiden kom en varuleverans. Leverantören blev inte insläppt nånstans, så den trevliga och mycket serviceinriktade receptionisten gick ut för att hjälpa leverantören till rätta. Under tiden ringde förstås receptionistens telefon… Jag berättade detta för receptionisten efter att h*n återvänt till sin desk (det heter väl så på svengelska?). Jaha, det var ju intervjuarens kollega som hade ringt. Receptionisten ringde upp. Det slutade med att även jag fick intervjuarens privata mobilnummer. Jag ringde upp omedelbums.

Intervjuaren råkade komma åt ett antal fel knappar på sin mobil, så samtalet bröts tre, fyra gånger. Men till sist fick vi kontakt. Det visade sig att det hade blivit fel i kommunikationen mellan bemanningsföretaget och intervjuaren. Datum och klockslag för intervjun med mig hade gått till fel e-post-adress. Sånt händer. Fel kan vi alla göra. Fast kanske bemanningsföretaget borde ha efterfrågat en bekräftelse från intervjuaren..? Det gjorde man från mig, i alla fall.

Intervjuaren och jag tar direktkontakt.

Överenskommet är nu att intervjuaren ringer mig direkt, utan att passera bemanningsföretaget, nästa måndag eller senast på tisdagen. Då bokar vi in en ny intervjutid. Vi kom också överens om att båda två ringa den kontaktperson på bemanningsföretaget som bokade tiden med mig via e-post. Det visade sig att en annan person hade haft kontakt tidigare med intervjuaren, men alltså skickat datum och tid till fel adress.

Jag var ganska jämn i munnen och bestämd i sinnet när jag ringde bemanningsföretaget. Nej, jag var inte otrevlig, men bestämd när jag bad om att åtminstone få ersättning för bensin- och parkeringskostnader för den uteblivna intervjun. Man har inte så stora marginaler och fet plånbok när man går på a-kassa, nämligen. Och det var ju ändå bemanningsföretagets fel. Eller nån människas fel. På bemanningsföretaget. Kontaktpersonen lovade kolla upp detta. Jag var väl inte så där jättesäker på att det skulle utfalla till min fördel. Men efter en knapp halvtimme ringde min mobil. Om jag skickar in parkeringskvitto samt uppgifter om resans längd (nej, jag la inte till för att jag hade kört fel!) och mitt kontonummer via vanlig, hederlig snigelpost så får jag ersättning.

Tack, Perido, för att ni inte bara tog på er ansvaret för felet utan också för att ni ersätter mig för mina utgifter! Så behåller man såväl kunder som konsulter.

Jag vill också tacka för att jag inte är ett dugg varm och för att linnet inte klibbar alls på kroppen – AC rules och bilturen var svalkande. Dessutom är det inte var dag jag åker fjorton mil allt som allt för att låna en toalett…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Finfin tisdag

Ett inlägg om denna novembertisdag.

Det slutade regna framåt dan. Jag lämnade New Village vid lunchtid och hetsade ut i trafiken.

Yiiiiiihaaaaaaaaaaaaa!

Vägarbeten sinkade mig. Men till slut mötte jag Klara. Det var alltför länge sen!!!

Klara fipplar med sin mobil.

Jisses så nervös jag var! Ja inte för att träffa Klara, utan för intervjun! Att hänga med Klara var bara så kanon – jag glömde nästan bort nervositeten. Nästan, vill säga.

Klara är den normala till höger i bild. Jag är den med dubbelhakorna till vänster på bilden. Den som har en bebisscarf runt halsen.

Syftet med träffen var att fika. Det är inte precis så att vi har jätteråd med det, men när det har gått typ nästan två år sen vi sågs tyckte vi nog att vi kunde unna oss köpefika.

Mindre kul var det sen att komma ut till bilen och finna en P-Nisse som just hade skrivit ut en p-bot. Smarta jag hade visserligen betalat p-avgift – men i fel parkeringsautomat… Och eftersom automaten inte ens tillhörde det aktuella p-bolaget åkte jag på 300 spänn i böter. Precis vad man vill ha när man är arbetslös och lever på a-kassa – NOT!!! 👿

P-böter på 300 spänn var inte vad jag önskade mig av dagen.

Just böterna var inte vad jag önskade mig av den här dagen, men vi får ändå se om ”hela grejen” var värd pengarna! Mer om detta kommer förstås i ett lösenskyddat inlägg strax! Men jag kan avslöja att vi bland annat tittade på denna…

Månen tur och retur? Snart kommer Tintin!

Klara följde mig ända till porten och det var nog tur. För då slog den riktiga nervositeten till! Men jag kom i alla fall ihåg att byta skor – tack vare Klara…

Jag fick skriva in mig i en besöksdator och fick ett besökskort som ledde mig in i byggnaden. Interiören påminde mycket om min förra arbetsplats, med glasväggar och dörrar och korridorer…

Typisk stol och matta.

Trots att jag var tidig behövde jag inte vänta mer än högst fem minuter innan jag träffade en trevlig och pratglad man – som kunde lite teckenspråk! – i Hav (rummet hette så).

Vägen hem var inte längre än vägen dit, men det var betydligt mer trafik och längre köer. Riktigt läskigt på vissa ställen. Men helskinnad kom jag hem och gladde mig åt nånting som inte var en räkning i postboxen:

Vykort ända från New Zealand!

Tack snälla Hvita Frun för kortet! Jag blev jätteglad!!!

Medan Fästmön förberedde middagen skenade jag över till Tokerian för att köpa bröd och annat. Det snurrar mycket i huvudet nu… En del av er kan, som sagt, strax läsa mer om det snurrande i det lösenskyddade inlägget. (Ska bara skriva det först!) Men jag kan säga till alla att det har varit en finfin tisdag – förutom p-boten, dårå…

Livet är kort. Det är mitt hår också.

Read Full Post »

Idag börjar det

Idag ska jag börja mina intervjuer med medarbetarna på institutionen. Jag har tre intervjuer inbokade under dagen, den första klockan nio. Av det skälet – samt att Fästmön började jobba klockan sju och jag skjutsade henne först till jobbet – var jag här strax efter klockan sju i morse. Bara det att jag inte kom in genom stora entrén. Kortet funkade, apparaten lyste grönt, men när jag tryckte koden blev det rött, rött. Väntade ett par minuter, inte så farligt, det är ju bara runt tio grader kallt idag. Först kom en hantverkare. Nej, han hade besökskort och ingen kod. Nu var vi två som väntade. Men strax kom en kille som jobbade här så vi fick komma in i värmen.

Hissen vågade jag inte ta eftersom M har matat mig med en skräckhistoria om nån vars kort inte har fungerat och som därför har blivit instängda i hissen. I tre timmar. Så jag gick alla fem trappor upp – för att mötas av en låst dörr. Provade mitt kort igen – nada! Svor och blev ilsken, det fanns inget att sitta på här utanför och flåset var ju som det var efter fem trappor. Sen tänkte jag på att jag alltid skryter om att jag har sifferminne, trots min falska dyskalkyli. HA! Detta sifferminne fungerade bara ganska bra idag – jag hade förstås vänt på siffrorna. För jag började rota i min väska efter min fusklapp och HEPP! Jag slog siffrorna i rätt ordning och kom in!

Nej, här finns inga rulltrappor. 😦

Jag har ont i ryggen idag. Det började redan i helgen, trots att jag inte ville det. Visst är det väl märkligt? I samband med nya jobbet fick jag ju ett höj- och sänkbart skrivbord, vilket ryggen älskar. Men då passar den på att börja krångla. Värken kom i lördags och jag trodde att jag hade sträckt mig lite. Troligtvis har jag blivit kall i bilen, så nu har jag letat fram ett sittunderlag och lagt bakom fårskinnet på förarsätets rygg. Och så står jag och jobbar.

Inledde arbetsdagen med att starta datorn. Den gick igång betydligt snabbare än nere på fakulteten. Nu har jag ägnat en stund åt att förbereda frågor. Först ut denna morgon är en doktorand. Efter lunch ska jag intervjua en biträdande forskare och tillika fil dr samt efter det ytterligare en doktorand. Det rör på sig!

I morgon blir det inga intervjuer alls. I stället blir det ett föredrag om möten och konferenser genom video och dator på förmiddagen och på eftermiddagen presenteras ”företagets” varumärke och den nya grafiska profilen.

Idag och i morgon är det marknad på Vaksala torg, men jag lär inte hinna gå. Och för resten ska Anna gå redan klockan 13 idag tillsammans med Linn. På inköpslistan står strumpor och det är nåt även jag borde investera i. Men jag har ett tag till så jag klarar mig. Sen har jag ju fortfarande den fina t-shirten jag köpte, den som jag hittills inte har vågat ha på jobbet…

Denna har jag inte vågat ha på jobbet. Än. 

Read Full Post »